Nick Cave 61-70

61 Children (2004) Nick Caves ”People Get Ready” avslutar ”The Lyre of Orpheus”, som hamnade i skuggan av den hårdare ”Abattoir Blues”, som släpptes samtidigt (i en fin box med blommor på omslaget, och skivorna i var sitt pastellfärgade fodral). Spelas i någon av Harry Potter-filmerna, och är en ganska söt sång efter en lite häpnadsväckande inledning då sångaren ber om att få sin ljuva pistol. Snygg gospelkör i refrängen lyfter hela låten till himmelska höjder.  

62 Blue Bird (1992) B-sida till ”Straight To You”/”Jack The Ripper”, som jag köpte på Domus/Coop som CD-singel. Det var ett helvete på 90-talet att få tag på dessa. Dels var de dyra, dels var de inte prioriterade av skivaffärerna. Sedan i början av 00-talet kunde man tanka ned dem gratis. När man finkammat internet och hittat rubbet bestämde sig Cave för att släppa samlingen ”B-Sides and Rarities” (2005). Den här låter rätt mycket som Neil Youngs ”Helpless”, som Cave ett par år tidigare gjort en cover av. Även om det är en typisk B-sida är det en fin okomplicerad ballad, som också har en mycket bättre ljudbild än ”Henry’s Dream”.

63 Today’s Lesson (2008) Som lärare måste jag ju gilla den här låten, som också handlar om arbetarklassens korruption. Men eftersom det är Nick Cave som har skrivit den handlar den också om en åsnas käkben från Bibelns domarböcker.

64 Girl in Amber (2016) Från ”Skeleton Tree”, och en låt som utgår från att skivan har snurrat sedan 1984 (då första skivan kom). Det märkvärdigaste med låten är hur kvävt och förstämt Cave sjunger, som om han söker efter sin röst. Det gäller flera låtar på ”Skeleton Tree”.

65 I Had A Dream, Joe (1992) Sångaren jagas i denna stökiga låt från ”Henry’s Dream” av olika otäckingar i sina drömmar, som verkar vara starkt influerade av läsningen av Flannery O’Connor. Fint akustiskt gitarrspel är det. Videon visades ofta på MTV i början av 90-talet – det var en fin tid om man gillade Nick Cave, då program som ”MTV 120 Minutes” ofta intervjuade honom. En gång var sångaren i Smashing Pumpkins intervjuare – praoade han där? – och Cave blev sur på frågorna: ”Det här är ju samma frågor som jag fick förra gången. Skriver du inte dina egna frågor?” När sångaren i Smashing Pumpkins (fan vad arrogant att jag inte kan lära mig hans namn) svarar näää … säger Cave dräpande: ”Det borde du göra.”

66 Jesus of the Moon (2008) Ytterligare en av månsångerna från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Melodin är fin. I texten finns även skissen till en poetik: ”people often talk about being scared of change /but for me I’m more afraid of things staying the same / cause the game is never won / by standing in any one place for too long”. Det är den inställningen som har tagit Cave längre än någon annan artist.  

67 Man In The Moon (2007) Från Grindermans första skiva, och den enda balladen där. Handlar om Caves pappa, som han sjunger om ibland. Pappan var universitetslärare, och dog i en bilolycka när Cave var tonåring. Innan dess hade han skrivit en bok om Australiens folkhjälte, skurken Ned Kelly: The Man, The Myth, The Legend.

68 Well Of Misery (1984) Från debutskivan. En call and response-låt, med ganska roliga självironiska liknelser. Misärbrunnen är en lämplig metafor – om den nu är en metafor.

69 Your Funeral, My Trial (1986) Titellåten till en stark samling sånger, som ursprungligen släpptes som 12-tumssinglar. Inledningsackordet är oväntat nog knyckt från Whitney Houstons första singel, ”Saving All My Love For You”. Vad som följer är en misogyn text. Om du vill bli bra på engelska är det här en bra början: ”doffed” (tog av sig), ”bauble” (struntsak), ”trinket” (prydnadssak), ”mongers” (en som dealar med varor, inte nödvändigtvis knark).

70 Do You Love Me? (Part 2) (1994) Avslutar ”Let Love In”, och är en sequel till inledningslåten, med en betydligt mer nedtonad melodi och refräng. I texten finns obehagligt närgångna skildringar av övergrepp – något som kunde vara en förklaring till varför Cave konstant skrivit om våld. Här finns en ohyggligt träffsäker bild av konsekvenserna: ”The clock of my boyhood was wound down and stopped.” Arundhati Roy lånar en scen i en biosalong till sin debutroman De små tingens gud.