att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 sep. 2017

Nick Cave 1-10



1 The Mercy Seat (1988) Onekligen en avancerad låt från ”Tender Prey”, om en dödsdömd fånge som i varje refräng bedyrar sin oskuld och att han alltid talat sanning, men i sista ger vika och erkänner att han är rädd för att han farit med osanning, eller om han bara erkänner att han har ljugit när han upprepade gånger säger sig vara orädd för att dö. Texten är full av bibliska referenser, såsom öga för öga och tand för tand, Jesus födelse i en krubba, Nådestolen från Andra Moseboken, och Jesus ansikte i fängelsesoppan är från … nåja, Cave tog många droger under 80-talet. Fången har tatuerat sina knogar med E.V.I.L. och H.A.T.E., vilket påminner om ”Predikaren” i Charles Laughtons film Night of the Hunter, spelad av Robert Mitchum, där knogarna hade LOVE och HATE. Texten är oerhört rik på bildspråk och symbolik. Min favorit av textraderna är när han säger: ”So I go shuffling out of life / Just to hide in death a while”. De orden citerar Darlene Cates som mamma till Johnny Depp i filmen What’s Eating Gilbert Grape? Verserna samspelar med refrängen, och låtens USP är hur refrängen upprepas gång efter gång efter gång efter sista versen, och bildar en virvel av upprepning, där de hackar in i varandra på ett böljande sätt. Mick Harveys ängsligt rastlösa stråkarrangemang bidrar till den klaustrofobiska känslan. När Johnny Cash gjorde en cover av låten till sin absolut sista skiva, "American Recordings III", kunde Cave inte bidra med ackorden, utan det var Harvey som skickade dem. Harveys betydelse för hur The Bad Seeds lät 1984-2009 kan inte överskattas. Han var också med i Caves första band i Australien, The Boys Next Door. Cashs version påminner rätt mycket om den akustiska som Cave gjorde som en promotionsingel till följande skiva, ”The Good Son”. Jag lyssnade på den versionen varje dag en vinter när jag gick från bussen till min arbetsplats som städare på en högstadieskola på Teg i Umeå. Live har bandet arrangerat om låten på många olika sätt.

2 Deanna (1988) Eftersom det var en lista med Bruce Springsteens bästa låtar som initierade den här listan kan man säga att det här är Nick Caves "Born To Run". Från ”Tender Prey”, en snabb låt om en tjej från Caves barndom. Berättelsen om deras äventyr är kanske inte extraordinär i sig, med sina typiska inslag av busstreck och fantasier om hämnd, men musiken är fantastisk, en genial poplåt. Det är som om den inte tillräckligt snabbt kan fånga sina intryck. Det låter som en av Phil Spectors 60-talslåtar, speciellt partiet när sångaren hävdar: ”We will eat out of their pantries and their pa-a-a-arlours”. Det är också en snygg drop i samma vers, i raden "Ande we'll unload into their heads". Hm: verkar finnas många anledningar till att Phil Spector skulle gilla den här låten. Finns också i en akustisk version som släpptes som promotionsingel till ”The Good Son”, där låten sömlöst mixas med en gospel som Carola brukar sjunga, ”Oh, Happy Day”. 

3 Stagger Lee (1996) Nä, kanske inte en helt egen låt, men även om historien om Lee Shelton, som mördades över något så futtigt som en hatt 1895, har berättats många gånger sedan dess finns det ingen version som liknar denna, från ”Murder Ballads”. Cave gör Stagger Lee till psykopatisk mördare i en låt som är en hybrid mellan blues och gangstarap, med inslag av jamaicansk toast. Att Stagger Lee i denna version har en Ford av 1928 års modell är en trolig allusion till Tom Shiftlet i Flannery O'Connors novell "The Life You Save May Be Yor Own", även om novellens Tom inte är lika psykopatisk som sångens protagonist. Martyn Caseys basgång är det tyngsta jag hört, och i videon har Cave på sig en rosa Take That-tröja i storlek XS. Även mina kompisar som inte hade mycket till övers för Cave knockades till marken av rader som dessa: ”I'm a bad motherfucker, don't you know / And I'll crawl over fifty good pussies just to get to one fat boy's asshole! / Said Stagger Lee”.

4 Where the Wild Roses Grow (1995) Duetten med Kylie Minogue blev en oväntad hit, och hamnade på ”Murder Ballads”. Många var upprörda över att Cave sjöng tillsammans med en popsångerska utan credd i indievärlden, men han hade sedan 80-talet hyllat henne. I filmen 20,000 Days on Earth berättar hon att hon gick på en av hans spelningar och tyckte att han på scenen påminde om ett träd, ett stort svart träd. Låten är en mycket traditionell ballad med anor tillbaka till medeltiden, liksom Goethes dikt ”Hedenröslein”. (Låten analyseras utförligt i Lars Elleströms bok Lyrikanalys, Studentlitteratur, 1999). Jag tyckte inte särskilt mycket om låten när den började spelas i radion, men måste erkänna att den är både enkel och intrikat (verserna berättar den lugubra berättelsen ur två olika perspektiv), och melodin är slående vacker. Extra plus för det ibland briljanta bildspråket (”the wind light as a thief”).   

5 There She Goes, My Beautiful World (2004) En uppsluppen gospel från ”Abattoir Blues”, där sångaren i vers efter vers går igenom olika kreativa människor som har skapat under usla förhållanden, medan han själv har en av sina rätt många skrivkramper (se ”Hallelujah”, ”Far From Me”). Favoritversen är när han skildrar hur Karl Marx kramar sina hemorrojder när han skriver Das Kapital, Dylan Thomas dör fyllesjuk i St Vincent’s Hospital i New York, Gaugin sticker iväg och blir helt tropisk, och Philip Larkin står ut på biblioteket i Hull. Känns som att ingen annan popartist, Morrissey inkluderad, kunde skriva den versen. Men det bästa med låten är den sublima refrängen, som lyfter misären till euforiska höjder, med hjälp av Londons gospelkör. Endast en pedant skulle klandra Cave för att han anger Johnny Thunders som låtskrivare till ”Chinese Rocks”, som ju skrevs av Richard Hell och Dee Dee Ramone.

6 The Ship Song (1990) En ljuv ballad från ”The Good Son”, full av xylofonspel, långsamt piano, underbar sång – inte minst kören, där Blixa Bargelds röst hörs bäst. Inte så få gånger har den lanserats som kandidat till en ny nationalsång för Australien. Själva texten är en vemodig betraktelse över att ta farväl: ”Your face has fallen sad now / For you know the time is nigh / When I must remove your wings / And you, you must try to fly”. Ett av många exempel på att Caves låtar nästan undantagslöst låter bättre klockan två eller tre på natten.

7 From Her To Eternity (1984) Titellåten från debuten är en tidig stalkerlåt, som på ett utsökt sätt tar till vara det bästa från The Birthday Party, men också gör något av influenserna. Det är också magnifikt gitarrspel av anti-gitarristen Blixa Bargeld, och det går att fortfarande lyssna på låten efter 33 år och varje gång tänka ”vad fan är det?” varje gång gitarren börjar kvida/yla. Sångaren tillbringar mest tid i sängen på sitt rum, lyssnar på en tjej som går i våningen ovanför, fantiserar om vad det är för färg på hennes strumpor, fångar hennes tårar när de sipprar ned genom taket. Han tar sig in för att tjyvläsa hennes dagbok och flyr tillbaka, ”outta her nightmare and back into mine”. Det var här, och inte i skolan, jag lärde mig glosor som ”scrutinize”, men mina lärare var ändå inte imponerade: i gymnasiet gjorde jag ett arbete om Nick Cave, och min idiot till engelsklärare rättade titeln till ”From Here To Eternity” - jag tror inte att hon trodde att jag syftade på The Only Ones låt från några år tidigare, den hette precis som filmen "From Here To Eternity". I Wenders film Himmel över Berlin framträder bandet med låten på en klubb i Berlin. I en inre monolog repeterar sångaren frasen ”I won’t tell you about a girl” för att sedan så klart inleda med sitt ”Ah wanna tell ya bout a girl”.

8 Jubilee Street (2013) Starkaste låten från ”Push The Sky Away”, och framför allt när den så att säga bokstavligen exploderar live, där rader om att sångaren transformeras och vibrerar och glöder: att se och höra det hända med egna öron ögon är en oöverträffad upplevelse. Texten är inte helt lätt att avkoda, men det är skumraskaffärer på en gata, en bordell, och ett foster i koppel.    

9 Tupelo (1984) Inleder andra skivan ”The Firstborn Is Dead”. Med en blixt annonseras ankomsten av en Kung som sannerligen inte är av denna världen. Den förstfödde från skivans titel är förstås Elvis dödfödde tvilling, Jesse Garon Presley, som enligt myten lades i en skolåda med ett rött band runt den. Musiken är en ond blues, som drivs fram av Barry Adamsons bas, texten är full av bibliska referenser där det aldrig blir klart om Elvis är Jesus eller inte. ”No sleep runs this deep” är ett snyggt inrim. Bygger vagt på John Lee Hookers ”Tupelo Blues”, men det är en väldigt egen(artad) komposition. Raden "No fish can swim" är hämtad från en gammal Birthday Party-låt, "Cry", så om du vill vara inbilsk kan du infoga ett "and we know he's used that line before" här.  

10 The Weeping Song (1990) En ljuv duett från ”The Good Son” där Cave spelar sonen och Blixa Bargeld fadern/Guden. De verkar tävla om vem som kan sjunga mörkast – jag tror Blixa vinner. Melodin är fejkat allvarlig, texten full av den typ av skämt och grova överdrifter som många menar är ett stående inslag i Caves karriär. Sonen frågar varför alla gråter, och ber om ursäkt när han upptäcker att också fadern gråter: "Oh father tell me are you weeping? / Your face it seems wet to touch / Oh then I’m so sorry father / I never thought I hurt you so much”. Om man föreställer sig fadern som Guden blir det ännu mer giltigt.   

1 kommentar:

  1. Så spännande att följa din Cave odyssé! Jag skulle satt Ship Song högre men annars rätt ense! Tack för resan!

    SvaraRadera