att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 sep. 2017

Nick Cave 41-50



41 Worm Tamer (2010) Från Grindermans andra skiva, en pumpande melodi om en kvinna som kallar honom Loch Ness-odjuret, för ”Two great big humps and then I’m gone”.

42 Star Charmer (2010) Grindermans sprödaste låt, med en melodi som är mycket mer sofistikerad än hur bandet låter annars. En B-sida till ”Heathen Child”.

43 Mermaids (2013) ”A fucking classic”, brukar Cave introducera den här låten från ”Push The Sky Away” live, men det är väl lite överdrivet. Hans faiblesse för sjöjungfrur märks i en del av hans låtar, och det här är rätt bra. Sångaren avslöjar att han gått ”driver alertness course”, något han fick göra i verkligheten efter att ha krockat med en fartkamera i Brighton ett par år tidigare. 

44 Jesus Alone (2016) Inleder ”Skeleton Tree”, med nervösa malande tongångar utan fokus, och en text som förgäves försöker samla sig efter en katastrof. Med andra ord: en djävligt bra låt, som pekar ut riktningen för skivan – vilset trevande, där låtarna mindre är färdiga enheter än spillror. Till skillnad från exempelvis ”Dig, Lazarus, Dig!!!” där låtarna är större än helheten fungerar ”Skeleton Tree” bättre som skiva genom att låtarna är så konsekvent utan riktning, då det gestaltar tematiken i låtarna.

45 Hard On For Love (1986) Från ”Your Funeral … My Trial” och en låt där sångaren radar upp hur bibliskt kåt han är, ända tills han når sitt begärs dunkla mål. Att hon är lika vacker som att hon har klivit ut ur tredje Moseboken är nog den skummaste komplimangen någonsin i en låttextn.   

46 West Country Girl (1997) ”Her accents, which I’m told is broad / That I have heard and has been poured”. En kort, intensiv låt från ”The Boatman’s Call”, som lär handla om PJ Harvey, som Cave hade en kort relation med efter deras duett ”Henry Lee”. Texten är lite elak, och antyder en abort, och Mick Harvey tyckte inte om att spela den live, eftersom han var vän till henne och skulle ingå i hennes band efter att ha hoppat av The Bad Seeds 2009.

47 Palaces of Montezuma (2010) Nä, det här var nog inte vad man väntade sig av Grinderman, efter deras första skiva. Här låter de som Beatles (ett band jag inte lyssnat på sedan jag var 11 år). En av många låtar där Cave försöker blidka sin musa. Bland de saker han vill ge musan finns inte bara Montezuma-palatset, utan också John F Kennedys ryggrad insvept i Marilyn Monroes negligé. Jo, man kan tycka det är fjantigt eller inbilskt med konstnärer som har en relation till sin musa, men då missar man poängen med Cave, som hela tiden balanserat mellan att ta sitt konstnärskap på högsta allvar och att ägna sig åt det med en tramsig inställning. Det blir inte alltid lyckat när han tramsar, men det finns något uppbyggligt i hur han betraktar låtskrivandet som något mer än bara tidsfördriv. Läs gärna essän ”The Secret Art of the Love Song” innan du dömer honom för hårt. För den delen sa basisten i The Birthday Party, Tracey Pew, att ”rock music will be remembered as the anus of culture”. Det finns gott om litterära referenser i många av Caves sånger, och han pratar ofta om litteratur i intervjuer (han har bland annat pratat utförligt om hur mycket han gillar August Strindbergs The Occult Diary).

48 Thirsty Dog (1994) Från ”Let Love In”. Det är mycket gitarrer i den här låten där sångaren sitter på baren The Thirsty Dog och ångrar allt han gjort mot sin älskade. Låtens alternativa titel var ”The Sorreee Song”, och medan många av raderna är parodiskt självömkande pendlar de också mellan det illavarslande (”I’m sorry about the hospital / Some things are unforgivable”) och det rent ut tragiska (”I’m sorry that I’m always pissed / I’m sorry that I exist / And when I look into your eyes / I can see you’re sorry too”).

49 Slowly Goes The Night (1988) Från ”Tender Prey”, där Cave försöker låta som Frank Sinatra. Han lyckas så där, men låten är viktig som en indikation till vad som skulle komma. Åtskilligt har sagts om Caves begränsningar som sångare, och det stämmer säkert utifrån ett renodlat tekniskt perspektiv. Sofia Källgren sjunger antagligen renare. Men det finns ingen röst jag gillar bättre, och antagligen har bristerna påverkat hur han har skrivit sina låtar. Helt enkelt genom att han tvingats kompensera – dels med hjälp av briljanta texter, dels med hjälp av diverse knep för att bära upp melodierna.

50 The Good Son (1990) Titellåten till en stark skiva, en låt full av bibliska referenser. Växlar fint mellan refrängens stillsamma barnkammarvisa och versernas hårda punkiga attityd. Metoden används i en del andra låtar, men sällan så här lyckat. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar