att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 sep. 2017

Nick Cave 51-60



51 Babe I Got You Bad (1997) Ännu en av de många starka låtarna från perioden när ”The Boatman’s Call” spelades in, och blev B-sida till ”(Are You) The One That I’ve Been Waiting For”. Om den olämpliga kärlekens besatthet: ”A weary moon hangs from a cloud / Oh honey, I know it’s not allowed / To say I got you bad”. Är väl den bästa av de låtar som inte fått plats på någon av LP-skivorna – men att samlingen ”B-Sides And Rarities” skulle vara deras bästa skiva, som Cave påstod när den släpptes 2005, är aningen hyperboliskt.

52 Song of Joy (1996) Inleder ”Murder Ballads”. En spoken word till stor del om en man vars familj mördas, och mördaren är fortfarande på fri fot. Ju mer man hör honom tala om händelsen desto mer förstår man att det är han själv som har mördat hustrun och de tre döttrarna Hilda, Hattie och Holly. Han citerar friskt ur John Miltons Paradise Lost, men även ur andra verk av Milton (”The sun to me is dark and silent as the moon” är en rad ur Samson Agonistes). Helena Dahlgren skriver fint om låten som fick plats 93 i hennes lista över skräckhistorien, 100 hemskaste (Modernista 2016). Jag har skrivit mer utförligt om låten någonstans på internet.  

53 And No More Shall We Part (2001) Titellåten från den ojämna skivan som var den första efter äktenskapet med Susie Bick. En fin ballad, som tyvärr sabbas en del av att Cave försöker sjunga som Bryan Ferry. En dröm vore att Kate Bush gjorde en cover på den. I gengäld sjunger systrarna Kate och Anna McGarrigle ljuvligt i bakgrunden.

54 Vortex (2007) Slarvades bort från Grindermans första skiva, och finns bara som outgiven studioinspelning. Det är en vacker uppmaning att kliva ned i virveln, till en behaglig melodi.

55 Babe, You Turn Me On (2004) Det är möjligen lite cheesy när han sjunger att han är lika tänd som en atombomb och gör bombljud i mikrofonen, men annars är det en klassisk 40-talsballad, från ”The Lyre of Orpheus”. Innehåller också min favorit av alla Caves rader: ”You leapt into the abyss / Only to find it goes up to your knees.”

56 More News from Nowhere (2008) Cave skriver om Homeros epos Odysséen i den här låten från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Det kan vara omedvetet, men inledningen har en melodi som låter som The Cure spelar Velvet Underground. Själva texten är rolig för den som kan sin Homeros (när han ombeds skriva autografer signerar han ”Nobody”), och temat vidareutvecklas i boken The Sick Bag Song, skriven på spypåsar under USA-turnén efter ”Push The Sky Away”. Sångaren radar upp olika kvinnor som får agera sirener, däribland Polly (Jean Harvey) och Deanna. Det är fint att eftersom det här är sista låten på sista skivan med Mick Harvey, som spelat med Cave sedan 1973, att hans röst hörs så tydligt i kören.

57 Hallelujah (2001) Nej, det är inte en Leonard Cohen-cover (Cave har tolkat fyra andra av Cohens låtar), utan en lite undanskymd pärla från ”No More Shall We Part”, där systrarna Kate och Anne McGarrigle bidrar med en lite hyperbolisk refräng: ”The tears are welling in mye eyes again / I need twenty big buckets to catch them in / And twenty pretty girls to carry them down / And twenty deep holes to bury them in”. Annars är det skummaste med låten att Cave tydligen har ”sköterska” (”Nurse”) som smeknamn på sin hustru. Man kan säga så här: ”No More Shall We Part” är en väldigt okonventionell skiva om äktenskapet. I den här låten är berättarjaget ute och vandrar, lockas av allehanda saker, men vänder hemåt till sköterskan/hustrun, och hennes varma choklad och mediciner. Notera också den udda raden: ”I passed a cow, the cow was brown”.

58 Love Letter (2001) En fint arrangerad låt från ”No More Shall We Part”, även om jag inte är riktigt lika förtjust i den som en del andra. Kritiker som inte gillar Cave brukar ange den här som exempel på hans mest lyckade misslyckanden, men det kan jag inte riktigt hålla med om.

59 Get Ready for Love (2004) Inleder ”Abattoir Blues”, med en hybrid mellan hårdrock och gospel. Möjligen den tyngsta låten Cave spelat in. Det är fint gjort att få London Gospel Choir att sjunga ”Praise him till you’ve forgotten what you're praising him for / Then praise him just a little bit more”.

60 Rings of Saturn (2016) Kanske den mest utvecklade och färdiga låten från ”Skeleton Tree”. Låter mycket modern, och det är svårt att tänka sig att det är samma artist som på 80-talet gjorde så annorlunda musik. På senare år har många band från 80-talet återkommit efter uppehåll på flera decennier: My Bloody Valentine, Slowdive, The Jesus and Mary Chain. De har inte ändrat sig en millimeter från hur de lät på 80-talet. Om man så vill är det väl ett exempel på att Cave på senare år lyssnat en del på Kanye West och Frank Ocean. Annars är hans musikreferenser rätt mossiga. I våras berättade han att sonen Earl fått honom att lyssna på The Smiths, trots att han tidigare haft svårt för Morrisseys röst, som han berättade i en intervju 2014: ”He's a great lyricist, but there's a tone in his voice I find unlistenable. That kind of lugubrious tone. There's the same tone in my voice actually and I find it equally unlistenable.” Om du vill veta varför låten heter "Rings of Saturn" får du antingen höra låten till sitt slut, eller läsa W.G. Sebalds roman med samma namn - jag vet inte vad du ska prioritera, för båda sakerna är värda att göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar