Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 sep. 2017

Nick Cave 31-40



31 Water’s Edge (2013) En av de bättre låtarna på ”Push The Sky Away”, med en sångare som går omkring i närheten av kanske Brightons stränder och tittar på de unga kvinnorna där, med sina i-Phonelurar i öronen och sina ben vidöppna som biblar. Tyvärr rimmar ju ”the will of love” inte bara med ”the thrill of love” utan också med ”the chill of love”, konstaterar Cave elegiskt. Musiken är subtilt sinister.

32 Far from Me (1997) Cave uppvaktar sin musa, i en stark låt från ”The Boatman’s Call”. Temat skulle tas upp igen på ”Abattoir Blues”-skivan. Melodin hör till de bästa, i mitt tycke, med de långsamt gungande ackorden. 

33 Sunday’s Slave (1988) Texten är möjligen lite fånig, men jag har alltid gillat den här lite undanskymda låten från ”Tender Prey”. Den påminner om hur man i början av 1900-talet ofta talade om veckodagarna i termer av Monday’s Child och så vidare. Hur ofta finns det inte anledningar att nynna rader som denna: ”Thursday angered the master / Ok, so Friday gonna pay”?  
34 Papa Won’t You Leave Henry (1992) En vaggvisa, som Cave skrev till sin äldsta son Luke, från ”Henry’s Dream”. Ja, refrängen är en vaggvisa i alla fall, för i verserna är det en grotesk historia om våldsamma uppgörelser, fyllor, referenser till Georges Batailles roman Himlens blå (Michel med blodet runt huvudet som en tankebubbla är hämtad därifrån), samt den oförglömliga bilden: ”I woke so drunk and full of rage that I could hardly speak / A fag in a whale-bone corset dripping his dick across my cheek”. Skivan är producerad av David Briggs, vilket Cave kallat ”a fucking nightmare”. Han valdes ut av en slump, för att han producerat Neil Young-skivor som bandet gillade. Men han gjorde ingen lycka. Strax efteråt dog han.

35 Supernaturally (2004) Cave sjöng mycket om apor under den här tiden, och i den här småstressiga låten från ”The Lyre of Orpheus” lyckas han skildra erotisk klappjakt med Auden-citat och referenser till arktisk kyla och en kvinna med en nallebjörn mellan sina knän. Vad är erotisk klappjakt? När jag var i 20-årsåldern blev jag refuserad av den norrländske nestorn Gunnar Balgård med att mina dikter skildrade just detta, men inte lyckades nå utanför sin egen sfär. (Jag minns alla mina refuseringsbrev ordagrant.) Handklappet i början av låten kan erinra om hur The Doors "Touch Me" inleds, och det finns en del paralleller mellan Cave och Jim Morrison - två sångare med mörk röst, med litterära ambitioner och med långvariga drogmissbruk. När Morrison dog var han 27 år, och Cave var på sitt 27:e år när han gjorde sin första soloskiva "From Her To Eternity". Men Cave är aldrig lika outhärdligt pretentiös i sina texter som Morrison tyvärr blir ibland (allt är inte dåligt med The Doors, bör jag kanske tillägga). 

36 Lime Tree Arbour (1997) En av flera vackra melodier från ”The Boatman’s Call”. Lever gott på sitt pianospel, och textrader som bara lägger sig smeksamt intill den behagliga musiken: ”There’ll always be suffering / It floats through life like water”.

37 Push The Sky Away (2013) Titellåten från näst senaste skivan. En låt som nästan helt bygger på sången, där melodin lägger sig vilande i bakgrunden, och det handlar om att hur jobbigt än allt är måste du fortsätta flytta fram gränserna, fortsätta utmana dig konstnärligt. Ingen annan artist har gjort detta lika konsekvent som Cave, och den här låten är ett slags testamente till den inställningen.

38 Where Do We Go Now But Nowhere? (1997) En väldigt sorgsen och deprimerad låt, som pekar ut ingenstans som den enda riktningen. Från ”The Boatman’s Call”, en av flera sordinerade låtar därifrån. Innehåller raden ”In a colonial hotel we fucked up the sun, and then we fucked it down again”.

39 Hiding All Away (2004) Från ”Abattoir Blues”, och en av flera låtar där som låter som inget tidigare i hans karriär. Jag gillar de tunga trummorna, som spelas av Jim Sclavunos, och den roliga texten om hur han gömmer sig för en kvinna som jagar honom. I typ varje vers blir hon utsatt för övergrepp av annars pålitliga människor, som domare, läkare. I en vers rimmar han Auden med ”boredom”, vilket är lite märkligt då han i flera andra låtar lånar rader från just honom. På slutet kommer gospelkören in för att helt omotiverat sjunga att det är ett krig som kommer. Sådant som bara kan hända i en låt av Nick Cave! 

40 Midnight Man (2008) Från "Dig, Lazarus, Dig!!!" Fin melodi. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar