att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 maj 2017

Paulina 1880, Pierre Jean Jouve, översättning Hillevi Hellberg, Alastor Press


Hur ska jag kunna skriva om den här boken utan att nämna formatet? Den liknar en katedral. Hög som ett hus, liksom … Omslaget visar också tydligt de två dominerande temana: arkitekturen, skönheten. Den nakna kvinnan, dödsextasen …

Boken det gäller är Paulina 1880, en rejält bortglömd fransk roman från 1925, skriven av Pierre Jean Jouve. Förlaget Alastor Press har specialiserat sig på dekadent fransk symbolism, och då hamnar man i slutet av 1800-talet, men här alltså en något senare titel – fast den utspelar sig ju under senare hälften av 1800-talet. 


Hillevi Hellberg, som också har översatt, har skrivit ett informativt och vägledande förord. Där får vi bland annat veta att Jouve med denna roman gjorde en total brytning med sitt tidigare författarskap – hädanefter var han strikt katolik, med en total förnekelse av allt han tidigare skrivit. Den typen av författarpersonlighet är förstås ytterst intressant, men sällan är de väl så här konsekventa och ihärdiga. Vi får också veta en del redan i förväg om hur märklig den här romanen är. En sådan varning kan nog vara på sin plats, även om det riskerar att bli en floskel.

Nåväl: det här är verkligen en udda roman. Fragmentet är ju en romantisk idé, och det är väl också där Jouves roman rimligen hör hemma. Som en gotisk roman. Som lever först när erotiken blir dödlig: ”En dag kommer jag att vara död på riktigt under vita blommor. Då kommer jag vara redo för Din kyss.” Den gotiska melodramen är inte heller lika mycket en genre som en atmosfär, eller en attityd. Då får man ju acceptera att det blir bombastiskt – att klaga på de inslagen är ju lika korkat som att gå på en hårdrockskonsert och ha invändningar mot gitarrsolona …  

Den psykologiska trovärdigheten ligger inte heller i hur karaktärernas personlighet framträder. Det är en ytlig psykologi, som inte är ute efter att säga saker om människans natur. Det är den ohämmade psykologin som är målet för denna typ av roman, den kategoriska och barska utsagans sanning.  

Handling? Paulina är så vacker att man känner sig tvingade att låsa in henne på nätterna, bakom dubbla lås. Hon förläser sig på Dante – i synnerhet den farliga berättelsen om Paolo och Francesca. (Brasklapp till alla som tror att litteratur är en hobby eller ett ofarligt tidsfördriv, en verklighetsflykt: läs den här episoden i Dante – sång V i Inferno – lite noggrannare nästa gång. Eller förresten gör inte det, då går det väl för dig som för stackars Paulina.)

Hon drabbas av ”de tvivelaktiga begären”. Och så vidtar kampen. Späkningen, hänförelsen, överträdelsen, bikten. Hon uppvaktas av män, kvinnor, och själv styrs hon av ett begär som dras i högre riktning, upp mot religiösa sfärer. Religionen är en underskattad komponent i begärets uppfyllelse, och jag anar att Lacan borde ha utrett det här mer än han (väl?) gjorde. Paulina nås av en röst som säger att hon tillsammans med mannen blir ”fjättrade vid varandra av tron, vällusten och olyckan”. Och som REO Speedwagon visste på 80-talet, you can’t fight this feeling anymore …  

I viss mån objektifieras hon. På ett annat plan blir hon ett rörligt subjekt, en individ med stark vilja, en maktfaktor. Så som den åtrådda alltid blir, och hamnar i det ofrånkomliga överläget. Så delvis förblir hon ett objekt, och delvis gör Jouve en rörelse inåt mot hennes mörka begär. Lite försmädligt påpekar en berättarröst att Paulina inte alls har någon anledning att känna skuld. Yeah, right …

I dagboken som blir en del av berättandet anas ett självskadebeteende. Hennes kluvna känslor är precist infångade av författaren. Det är ett genomänskligt beteende: vi vill ju så väl, men ändå blir det så fel …

Själva höjden i hur boken är formgiven blir också en påminnelse om höjden i Paulinas strävan. Till stor del saknas linjärt berättande, eller säg så här: vore jag akademiker skulle jag väl formulera något om att Jouve bryter det narrativa kontraktet. Bokens formgivning är exemplarisk in i val av typsnitt och den ljuvliga babyblå färgen till omslaget.

Men hur kan jag fortsätta tjata om hur viktigt det är med bokens form? Jag minns ett inslag i tv-programmet ”Gutenbergs galax” från början av 90-talet (Tv 3, om du kan  tro det), där programledarna John Crispinsson och Helen von Zweigbergk bjudit in två duktiga flickor som gett ut typiska debuter – Helena Looft och Barbara Voors – och två busiga pojkar som också debuterat – Per Hagman och Lukas Moodysson. Medan Voors pratade sig varm över Duras och Söderberg nämnde Moodysson Astrid Lindgren som sin favoritförfattare och Hagman sa att det enda som räknades var att boken såg snygg ut i bokhyllan. Zweigbergk blev så botfärdig att hon skrev en krönika i Expressen någon dag senare där hon bad om ursäkt för att så lätt ha provocerats av de busiga pojkarna.  

Men Hagman hade ju rätt! Sanningen vinner alltid i längden …  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar