Majgull Axelsson
fortsätter berätta om människor som drabbas av orättvisor. Hennes nya roman
saknar effektivitet och mer fördjupad gestaltning av sitt angelägna ämne.
Få svenska
författare har varit lika konsekventa i sitt arbete med att bearbeta vår
kollektiva skuld som Majgull Axelsson. I sin förra roman, Jag heter inte Miriam, handlade det om hur vi har behandlat romer.
Hon har tidigare bland annat skrivit om gatubarn och prostituerade, och som en
röd tråd i författarskapet löper de dåliga familjerelationerna, med barn som
drabbas hårt av föräldrarnas tillkortakommanden.
I sin nya roman Ditt liv och mitt är Märit en typisk
representant för den utsatta dottern. Hon har en tvilling, Jonas, som hon
avskyr. När hon föddes dog hennes andra tvilling, som lever kvar inom henne som
en förmanande röst, kallad ”Den Andra”.
Märit bär på många
trauman, där det största är brodern Lars, som var utvecklingsstörd och hamnade
på institution. Där dör han, troligen misshandlad till döds av personalen. Inom
familjen sker flera dödsfall, delvis orsakade av Lars, delvis orsakade av
Märit.
Axelsson vet en hel
del om människans sämre sidor, och skildringen av morföräldrarna, där Märit
till största del växer upp, är ohygglig. Hon har en kompis, Kajsa, som själv
har en mamma som är oförmögen att ta hand om sitt barn. När Märit är tonåring
förnedras hon av brodern Jonas kompisgäng, och olyckligt nog blir Kajsa och
Jonas strax efteråt ett par.
Tyvärr blir det här
inte riktigt lika mångbottnat och suggestivt som det kunde ha blivit. Att
laborera med två tidsplan, med femtio års spann emellan, är en välanvänd
berättarteknisk metod. Det kan dock göras mer eller mindre effektivt. Här blir
det många stillastående berättande partier som är alldeles för detaljerade och
monotona.
Dessutom
portioneras hemskheterna ut, ungefär som det i deckaren sker nya mord i exakt
de stunder författaren misstänker att läsarens intresse börjar dala. Det känns
som att Axelsson underskattar läsaren här – nog hade berättelsen klarat sig
utan att hon känt sig tvungen att maximera tragedierna. Nu blir det så att
Märit får ta på sig mer skuld än hon både behöver och orkar bära.
Dessutom liknar persongestaltningen
karikatyren. De onda tillåts bara vara onda, och det är tråkigt när en så pass
skarpsinnig författare inte litar på en mer dynamisk ondska. Det är ju sällsynt
att den är så här endimensionell.
En liknande tematik
har ju på senare år skildrats av bland andra Sara Stridsberg (Beckomberga) och Steve Sem-Sandberg (De utvalda). Jag tycker inte riktigt att
Axelsson klarar av att fördjupa eller förnya lika mycket som dem. Det här är en
förvisso angelägen roman, men långt ifrån lika akut drabbande.
Jag blir också
trött på den inre rösten som Märit kontinuerligt för sin dialog med. Som
litterärt grepp är det oerhört påfrestande, och jag kan bara beklaga Märit, som
levt med henne i 70 år. Jag klarar knappt ett par sidor, och en alldeles för
stor del av den här närstan 400 sidor långa romanen ägnas åt deras tröttsamma munhuggande.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 10/5 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.