att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 maj 2017

Uppklittat, Dodie Bellamy, översättning Erika Johansson, Lynx


Att översätta Dodie Bellamy måste ha varit en utmaning för Erika Johansson, som tagit sig an titeln Cunt-Ups från 2001 till surrealistförlaget Sphinx imprint Lynx, vars tidigare utgivning varit den troligen lika svåröversatta Lydia Lunchs Paradoxia: ett rovdjurs dagbok. Lynx är ju ett rovdjur, sällan skådad i Sverige (jag såg ett som barn i södra Västerbottens inland), men jag ser gärna fler exemplar i den här serien böcker.

Uppklittat lyder den svenska titeln. Det rör sig om korta texter skrivna i den teknik William S. Burroughs förfinade – cut up – och som har odlats av även Kathy Acker och David Bowie. Acker har jag läst en hel del av på svenska, utan att bli särdeles imponerad – och något liknande gäller ju Burroughs, vars idiosynkrasier sällan låter sig överföras till vårt prydliga svenska idiom. Men jag ska inte gnälla på översättningen här, nöjer mig med att påpeka att det nog är ett mission impossible (omöjligt uppdrag) att göra texter av det här slaget rättvisa.


Det här slaget? Pornografiska prosadikter torde vara den mest lämpade genrebeteckningen. Någon handling finns inte, förutom ett slags gräns- och könsöverskridande förlopp av bekant slag, med utbytbara identiteter och med vissa glosor som signalord, sådana ord som alltid var klottrade på skoltoan när jag gick i mellanstadiet: kuk, fitta, rövhål, bröstvårta, sperma, knulla …

Det kan låta så här: ”jag träffade dig och du rörde vid min insida, det var i en väldig taxi på väg hem till din lägenhet och du knullade mig upprepade gånger, min fitta var så enorm så utsvulten, spöken flödade ut ur den, men du behöll lugnet.”

Turligt nog är det en kort bok, konstaterar jag efter att denna vår tagit mig genom en av markis de Sades längre monomana romaner (Den nya Justine). Det är svårt att nå variation i det som skildras. I Bellamys version upphävs gränserna mellan manligt och kvinnligt, och det kan te sig groteskt, karnevalistiskt. Jag försöker trivas i det icke-narrativa tillstånd som skrivs fram, och det låter sig göras. Det är som om upplösningen ändå blir basen, en orolig bas att ta spjärn mot.

En extas. En berusning. Där våld, droger, död, stympning, etc ingår. Genom fyra av boksidorna löper en spricka, något som förstärker den trasiga estetiken – det är snyggt gjort. Groteskerierna är ju också en fråga om estetik, en fråga om att tycka om det överdrivna eller ta avstånd från dem. Här finns också en vag koppling till Deleuze och Guattari, men den känns lite påklistrad – låt oss nöja oss med att Bellamy förhåller sig till dem lika slappt som filmserien The Matrix förhöll sig till Baudrillards teorier.

Mer läser jag Uppklittat som en anarkistisk dröm, som en vuxnare version av Alice i Underlandet. När allt är tillåtet är det kanske lätt att bli blasé. Bellamy skriver i ett kaxigt efterord om sina ”okroppsliga strimlor av begär”, men ärligt talat blir jag inte riktigt klok på metoden – de spår av andra författare som hon lagt in i texten känns antingen överflödiga eller svårupptäckta. Och det ska väl vara meningen, men jag ser mer förvirring än nöden kräver.

Det är ett klassiskt problem för sexualiteten, att så mycket av den utspelas bortom språket. Det torde vara därför nästan alla litterära sexskildringar är dåliga. Pornografin är också så beroende av det visuella, grafiska, att det ter sig förutsägbart med alla de där signalorden som jag nämnde tidigare. Som bland andra Lacan och Barthes har påtalat är voyeuren inte ute efter att se hud, utan det som döljer huden – det är fantasin som är åtråns näring och motor. Eller med Motörheads misslynta slutsats: ”The chase is better than the catch”. När för mycket skrivs ut blir det inte längre intressant. Så när sexuella fantasier förverkligas – om än bara i teorin, i textform – faller de platt. Liksom skräckgenren – en annan kroppsgenre med låg kulturell status – är som bäst när den inte visar för mycket av knivens penetrationer.   

Det latinska ordet corpus för ”kropp” används ju gärna om text, och sällan har väl sambandet illustrerats så distinkt som i denna skrift. Det är kroppsligt skrivet, och kan säkert få sina fans – ungefär som Lydia Lunch förtjänade att få med sin på många plan frigörande erotiska dagbok. Här är det i sanningens namn mer pornografi än erotik. Som teoretisk idé är det fascinerande med tanken på cut up-tekniken, men som praktiskt genomförd text blir det ju nästan oläsligt. Samtidigt blir oläsbarheten en poäng – jag läser Bellamys skrift som en anti-bok, och det är verkligen inte en bok för alla.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar