Att översätta Dodie
Bellamy måste ha varit en utmaning för Erika Johansson, som tagit sig an titeln
Cunt-Ups från 2001 till
surrealistförlaget Sphinx imprint Lynx, vars tidigare utgivning varit den
troligen lika svåröversatta Lydia Lunchs Paradoxia: ett rovdjurs dagbok. Lynx är ju ett rovdjur, sällan skådad i Sverige (jag
såg ett som barn i södra Västerbottens inland), men jag ser gärna fler exemplar
i den här serien böcker.
Uppklittat lyder den svenska titeln. Det rör sig om korta texter skrivna
i den teknik William S. Burroughs förfinade – cut up – och som har odlats av
även Kathy Acker och David Bowie. Acker har jag läst en hel del av på svenska,
utan att bli särdeles imponerad – och något liknande gäller ju Burroughs, vars
idiosynkrasier sällan låter sig överföras till vårt prydliga svenska idiom. Men
jag ska inte gnälla på översättningen här, nöjer mig med att påpeka att det nog
är ett mission impossible (omöjligt uppdrag) att göra texter av det här slaget
rättvisa.
Det här slaget?
Pornografiska prosadikter torde vara den mest lämpade genrebeteckningen. Någon
handling finns inte, förutom ett slags gräns- och könsöverskridande förlopp av
bekant slag, med utbytbara identiteter och med vissa glosor som signalord,
sådana ord som alltid var klottrade på skoltoan när jag gick i mellanstadiet:
kuk, fitta, rövhål, bröstvårta, sperma, knulla …
Det kan låta så
här: ”jag träffade dig och du rörde vid min insida, det var i en väldig taxi på
väg hem till din lägenhet och du knullade mig upprepade gånger, min fitta var
så enorm så utsvulten, spöken flödade ut ur den, men du behöll lugnet.”
Turligt nog är det
en kort bok, konstaterar jag efter att denna vår tagit mig genom en av markis
de Sades längre monomana romaner (Den nya Justine). Det är svårt att nå variation i det som skildras. I Bellamys
version upphävs gränserna mellan manligt och kvinnligt, och det kan te sig
groteskt, karnevalistiskt. Jag försöker trivas i det icke-narrativa tillstånd
som skrivs fram, och det låter sig göras. Det är som om upplösningen ändå blir
basen, en orolig bas att ta spjärn mot.
En extas. En
berusning. Där våld, droger, död, stympning, etc ingår. Genom fyra av
boksidorna löper en spricka, något som förstärker den trasiga estetiken – det
är snyggt gjort. Groteskerierna är ju också en fråga om estetik, en fråga om
att tycka om det överdrivna eller ta avstånd från dem. Här finns också en vag
koppling till Deleuze och Guattari, men den känns lite påklistrad – låt oss
nöja oss med att Bellamy förhåller sig till dem lika slappt som filmserien The Matrix förhöll sig till Baudrillards
teorier.
Mer läser jag Uppklittat som en anarkistisk dröm, som
en vuxnare version av Alice i Underlandet.
När allt är tillåtet är det kanske lätt att bli blasé. Bellamy skriver i ett
kaxigt efterord om sina ”okroppsliga strimlor av begär”, men ärligt talat blir
jag inte riktigt klok på metoden – de spår av andra författare som hon lagt in
i texten känns antingen överflödiga eller svårupptäckta. Och det ska väl vara
meningen, men jag ser mer förvirring än nöden kräver.
Det är ett
klassiskt problem för sexualiteten, att så mycket av den utspelas bortom
språket. Det torde vara därför nästan alla litterära sexskildringar är dåliga.
Pornografin är också så beroende av det visuella, grafiska, att det ter sig
förutsägbart med alla de där signalorden som jag nämnde tidigare. Som bland
andra Lacan och Barthes har påtalat är voyeuren inte ute efter att se hud, utan
det som döljer huden – det är fantasin som är åtråns näring och motor. Eller
med Motörheads misslynta slutsats: ”The chase is better than the catch”. När
för mycket skrivs ut blir det inte längre intressant. Så när sexuella fantasier
förverkligas – om än bara i teorin, i textform – faller de platt. Liksom skräckgenren – en annan kroppsgenre med låg kulturell status – är som bäst
när den inte visar för mycket av knivens penetrationer.
Det latinska ordet corpus för ”kropp” används ju gärna om
text, och sällan har väl sambandet illustrerats så distinkt som i denna skrift.
Det är kroppsligt skrivet, och kan säkert få sina fans – ungefär som Lydia
Lunch förtjänade att få med sin på många plan frigörande erotiska dagbok. Här
är det i sanningens namn mer pornografi än erotik. Som teoretisk idé är det
fascinerande med tanken på cut up-tekniken, men som praktiskt genomförd text
blir det ju nästan oläsligt. Samtidigt blir oläsbarheten en poäng – jag läser
Bellamys skrift som en anti-bok, och det är verkligen inte en bok för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.