att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 mars 2016

Digterne, Pejk Malinovski, Gyldendal


Det har sagts så många gånger nu att en börjar tröttna på det. Att de danska poeterna har något vildare i blicken än de svenska, att de skriver råare och vardagligare och mer verklighetsnära. Mindre abstrakta språklekar och mer konkreta kroppsliga dikter. Om den svenske medelsnittspoesin talar vårdat är den danske motsvarigheten en som snackar ogenerat.

Pejk Malinovski är en av de danska rude boys som verkar komma från ingenstans särskild. Men han har gett ut ett par böcker på förlaget Basilisk, där han också är redaktör, samt översatt böcker av bland andra Anne Carson och Frank O’Hara. Med Digterne ger han ut sin första diktbok på Gyldendal, och det är en ganska representativ dansk poesi, där det knullas och has.


Det räcker kanske med att kasta ett getöga på omslaget den här gången, för att konstatera att det inte direkt är en svensk diktsamling. Fribrottaren Blue Demon iförd sin karakteristiska mask (som han begravdes i), med en uppslagen bok i sin majestätiska hand. Blue Demon = Alejandro Munôz Moreno, en representant för lucha libre, den mexikanska showbrottningen (tack wikipedia för den informationen). Kanske en fin metafor för poeten: fribrottaren, maskförsedd, redo att offra sina blåmärkta kropp för den giriga publiken.

Eller horan: i en av de många skepnaderna Malinovski låter poeten ikläda sig tar han en text om dansk prostitution, och byter ut varje ”prostiution” mot ”poesi” och varje ”prostituerad” mot ”poet”, och det blir både slående komiskt och träffande kritiskt.

Malinovski utgår i denna udda bok från just poeten som sådan, man kan säga från poeten som art. ”Digteren …” lyder oftast hans anaforiska inledning, och det är spännande och påfallande ofta intresseväckande med de sanningar som kristalliseras från den positionen. Det mesta välbekant, men också en del nyheter.

Vad är då poeten, enligt Malnovski? Han är ibland en hon, och hon är ibland en han (aldrig en hen). Han/hon är bankrånare, självupptagen, rastlös, rebellisk, längtansöversvämmad, snyltare, vidskeplig, positionerande, feg, falsk, högtravande, avundsjuk, poserande, you name it. Det är inte långt till Cornelis Vreeswijks självförakt från ”Somliga går med trasiga skor: ”Jag är en tvivelaktig figur / Duger ej mycket till”.    

Hos Malinovski blir det:
”Digterne der vinder priser og får et opblæst selvbillede, de kan bruge som alibi for nye overgreb på sproget. Svulstige metaforgirlander, sitrende kadencefeber.

Digterne der vinder priser i udlandet, fordi oversættelsen helt skjuler de overgreb, de har begået på modersmålet.”

Litteraturhistoriens giganter utsätts för en del prank, avbildas som de fjantar de mer eller mindre oförtjänt beskylls vara. Det är lite uppiggande – åtminstone när det sker med så fryntligt humör. Också Yahya Hassan får sin lilla släng av den sleven – eller om Malinovski bara menar att det finns ett före och ett efter som infaller när Hassan 2013 gav ut sin debutbok. Hassan görs till en erfarenhet som helt delar den danska litteraturhistorien. Efter Yahya Hassan är det barbariskt att skriva dansk poesi …

Det blir en bok som frigör sig från det schematiska, där det ibland också blir uppsluppet och mer konturlöst och fritt fabulerande. ”Mot det overkliga!”, verkar Malinovskis stridsrop ha lytt. Han lattjar förbehållslöst, påhittigt och finurligt. I den mån poeterna är löjliga finns ett allmängiltigt spår: är vi inte alla det?

Malinovskis bok blir ofrivilligt en poetik, där jag läser in ett försök att genomskåda och blåsa nytt liv i en stelnad form, eller en stelnad diktarposition. De poeter som skildras liknar till viss del de vetenskapsmän på Jonathan Swifts fantasiö Laputa, de som ägnar all sin tid åt onyttiga uppfinningar. Poeterna är också upptagna med stolligheter.  

Det här är en absurd bok: jag gillar den jättemycket, för att den liksom inte ber om ursäkt för sig. Jag läser den småskrattande, tycker att det mesta låter bekant och som något som gärna kan appliceras på andra förhållanden än den interna danska litteraturscenen (för den med svenskt poesihjärta kan det vara glädjande att också Göran Palms dikt ”Till havet” tillhör måltavlorna).

Ett angrepp utfört med lika mycket ömhet som elakhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar