att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 mars 2016

Rodinia, Jenny Kalliokulju, CL(P) Works


Debutanten Jenny Kalliokulju skriver dikter om moderskapet utifrån både det mindre och det större perspektivet. Det är en mångsidig och imponerande samling. 

Bland de vanliga missuppfattningarna om poesi, förutom att den ägnar sig åt ”vackra ord” eller att den är ”obegriplig”, är att den är navelskådande och introvert i sitt sysslande med interna språkliga hårklyverier. På senare år tycker jag att det finns en tydlig riktning mot politik och mot ekokritik, men också mot biologin och naturvetenskapen.


Jenny Kalliokulju skriver i den traditionen i sin debut som poet, boken Rodinia. Namnet är det ryska ordet för hemland, men också det ord vi ger superkontinenten som uppstod för cirka en miljon år sedan, innan den bröts loss i olika världsdelar.

I likhet med Ida Börjels Ma är det här en skapelseberättelse som sönderfaller i två delar: dels en samtidskommentar, och dels en berättelse om moderskap. Kalliokulju utgår från ett citat av den modersfixerade konstnären Louise Bourgeois. Boken är tillägnad en kursiverad ”Mor”. Det är en bok om moderskap, ja, men också om planetens framtid – och dess historia.    

Boken är formad som en triptyk, i mönster som genast kan identifieras som typisk modernistisk poesi (fragment, utspridda ord, partier skrivna med versaler, grekiska bokstäver, parenteser). Jag gillar att det så uppenbart är skrivet utifrån en uppfattning om poesin som det obegränsades konst. Att det här och där är lite språkligt valhänt ser jag både som en brist och en tillgång. En tillgång, för det förstärker det angelägna budskapet, och skapar mer av spontanitet.  

Det är det dubbla perspektivet som dominerar Kalliokuljus finurliga skapelseberättelse. Björk sjöng om plattektonik på sin förra skiva (låten ”Mutual Core”), att kontinentaldriften existerade också i hennes bröst. Även här finns driften i människans inre, illustrerat i de hänvisningar till flyktingar som kan skönjas, i de ”ensamkommande öar” som dikterna skildrar.

Hur ska flyktingfrågan förstås? Med inlevelse: ”vi som går, vandrar / stigar genom evighet / rörelse och hastighet / allt vi ser är aska / vidder av förbrändhet, / vi som går utplånar / minnet av vårt sista isberg / lapar mjölken / ut i stora havet”. Det är modersmjölken som åsyftas, den poetiska mjölk som varit så betydelsefull i tidigare dikter av Paul Celan och Athena Farrokhzad.

Poesin kan i sina bästa stunder vidga vår förståelse av världen. Då har den gått långt från vanföreställningarna om navelskådande. Eller säg så här: poetens navel är kosmisk, kan du fatta det?

De konsekventa vägval Kalliokulju gör med sina dikter är vinnande. Jag är lite tveksam till den avslutande delens sammanlagt 28 kortdikter som låter sig infiltreras av fotnoter. Det låter tjatigt och riskerar att bli för mycket av ett maner.

Annars är jag djupt begeistrad och imponerad av en poesi som klarar av att hålla så många bollar i luften samtidigt. Det här är en rik samling dikter som är utåtriktade och benägna att, som det heter i Walt Whitmans dikt ”Sången om mig själv”, klia i dina öron tills du förstår dem. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/3 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar