att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 dec. 2013

Vän av oordning


I nya numret av 10-tal (# 15 2013) handlar det om – med deras stavning – ”gurlesque”. Rätt i tiden smids det medan det skeva järnet är varmt. Nä, jag raljerar: det är ett lysande tidskriftsnummer, värt att läsa och begrunda, med bara några få snåla reservationer.

Klart jag gillar ambitionen, att man också blandar några inkännande introducerande texter i ämnet med exempel, mestadels dikter av både svenska och utländska utövare av denna genre som ju inte är någon genre, den är alldeles för obekväm och spretig för att vara en genre, och det är (bland annat) därför vi gillar den. Den ska vara för mycket: den ska spjärna, vara motstånd, vara subversiv och farlig och vara för mycket för att trivas och vara trivsam. Litteratur som syresätts av nya perspektiv är svårt att motarbeta – om man inte är förstockad och världsfrånvänd. Kort sagt: här händer det spännande saker, och det är bara ditt eget misstag om du ignorerar den här reaktionen på manligt maktutövande.

Men samtidigt: nog finns det uppenbara risker att så snabbt tillämpa etiketten gurlesk (jag föredrar den svenska stavning som också användes av Maria Margareta Österholm i den epokgörande doktorsavhandlingen som kom för ett år sedan). För de som nu tillkommer och ser något uppfriskande med det här sättet att skriva riskerar ju att hamna i fällan att det blir förutsägbart och ett infriande av de visserligen generösa kriterier som ingår i själva konceptet. Då blir det lätt att bejaka överdrifterna för sakens skull. När äcklet är en effekt för effektens skull blir det själlöst och mekaniskt.

Kanske det är mer fruktbart att se gurlesken som en alternativ läsart, att tillämpa den på tidigare författare. Utifrån bland andra Joyelle McSweeneys vilja att gurleskläsa Emily Dickinson och Sylvia Plath önskar jag gurleska läsningar nu av Angela Carter och Clarice Lispector, för att bara nämna två prosaförfattare med potential att utsättas för den typen av läsning.

Bland poesin allra helst Edith Södergran, till exempel försåtligt ljuva dikter som ”Till en ung kvinna”: ”Aldrig ännu bedrog ett eldigt ögonkast. / Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar, / drag mannens stråleld i dina ögons isgemak! / Du är viss om kärlek som om himmelriket. / Han skall skänka dig sitt hjärta, ett rike och alla vårens blommor, / och du ger honom din längtans lätta slöja som gör fjärran blå.” Eller Ann Jäderlunds sötfarliga dikter i exempelvis Kalender röd Levande av is. Eller som Sofia Roberg gör i en essä på Rymden, läser Karin Blixen gurleskt, och då hittar helt nya saker i hennes noveller.

Dock: de som nu skriver gurleskt i det här 10-talnumret gör det ju bra, speciellt Sara Tuss Efrik, med en lång svindlande text, vacker och otäck på samma gång. Nivån på de nio engelskspråkiga och översatta bidragen är svårare att bedöma. Men jag slukar allt med hull och hår, glupskt och med önskan om ännu mer av det gurleska. För det mest slående är frihetsbegäret som sipprar ut ur det gurleska – en frihet som inte tänker kompromissa eller köpslå, utan som arbetar med bävan som estetiskt laddat material. Då blir också det politiska budskapet svårare att upptäcka, men kanske med större möjlighet att verkligen påverka – helt enkelt för att den undviker att bli plakatskrift, att det fientliga sockras.

Det blir då det igenkännbara som har manipulerats och förvrängts – gjorts gurleskt – och därmed blir otäckt, kanske allra mest därför att du känner igen hotet, utan att fatta vari det obehagliga ligger. Vore det inte för kardinalfelet att lyfta in patriarkatets favoritgubbe Freud kunde man här tala om hans teori om das Unheimliche, men det är ungefär så den här skräcken måste tydas – som det fasansfulla som döljs i det lömska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar