att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 dec. 2013

Solitär i nyspråkets tid, Thomas Nydahl


Att vara konsekvent i sin tematik, det är något underskattat och svåruppnått hos svenska litteratörer. De – vi – vacklar, byter fot, ändrar uppfattning. Ibland av nödvändighet, ibland av opportunism, ibland av feghet. Men att löpa hela konsekventlinan ut kan innebära att måla in sig i ett hörn, där du sedan får stå med sådana typer som Göran Lambertz och Marcus Birro.

Thomas Nydahl är konsekvent, och jag har tidigare kallat honom något av den modigaste svenska skribenten. Som bekant har han sedan några år helt avslutat sin gärning som skribent i dagspressen, och ägnar sig nu uteslutande åt bloggen Occident och sina böcker som ges ut av egna förlaget, med samma namn som bloggen. Möjligen sluts en av många cirklar när han redan på 70-talet gav ut böcker på ett förlag med samma namn.

Hans nya bok heter Solitär i nyspråkets tid, en titel som elegant fångar in den tematik han ägnat sig åt en längre tid nu: hur behovet av ensamhet ökar i takt med samtidens allt större förtjusning i det floskulösa. Det är en bok som jag verkligen såg fram mot att läsa, då den fortsätter en tanke som han presenterade i boken Den tysta zonen från början av 2000-talet.

Poeten Urban Andersson har skrivit ett förord som betonar Nydahls förankring i en alternativ litteraturhistoria – så som alla litteraturhistorier bör vara alternativa och unika och individuella. Som läsare ska vi annektera våra favoriter, och inte bry oss om vad andra har för åsikter.

Samtidigt som Nydahls stil är beroende av dessa starka förebilder, däribland Cioran, Bernhard, Pessoa, Camus, är det ett sätt att skriva som känns helt avslappnat och befriande fritt från ängslighet och sneglande mot uppskattningens artiga applåder. Det är en stil som kan vara burdus, rättfram, men alltid uppriktig och vädjande till en förståelse, och framför allt inriktad mot kommunikation och dialog.

Där skiljer sig Nydahl från exempelvis Bodil Malmsten, som under 00-talet skrivit liknande böcker som också utgått från en blogg. Som Nydahl mot slutet av sin bok påpekar är också Malmsten ett stort fan av Bernhard, men hon liknar en katt med sitt skrivande, i det att hon är så medveten om blicken på henne, att hon anstränger sig för att få sitt bekräftelsebehov stillat: en katt poserar alltid. Nydahl liknar i sitt skrivande mer en varg, möjligen en räv. Nydahl väljer Ciorans ord om det nödvändig i att vara ”i konflikt med sin tid”, något nog Malmsten aldrig skulle förstå. Här görs motstånd, spjärnas emot.

Blicken mot samtiden är mer sorgkantad än ältande. Att skriva är opinionsbildande, argumenterande. Man ska göra det man är bra på, och Nydahl skriver bra. Man ska infiltrera sina tankar i andras medvetande. Men man ska också infiltrera sig själv, och jag gillar verkligen när han så att säga överraskar sig själv, går utanför rollen som gnällig farbror. Där finns de nya insikterna, den sortens epifanier som jag tror är nödvändiga för det skrivande som må vara introvert men som ändå måste vara utåtriktat och vilja beröra sin läsare.

Om man nu som Nydahl mer eller mindre gett upp om medmänniskans förmåga att leva värdiga liv, då är cynismen nära. Kanske misantropin ännu närmre till hands. Det är inte svårt att förstå varför Cioran betyder så mycket för Nydahl, eller varför han väljer just följande citat från Pessoas Orons bok: ”För att kunna skapa har jag förstört mig själv. […] Det är mycket länge sedan jag var jag […] Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva.” Det känns som mina egna ord, och så tror jag också de uppfattas av Nydahl.

För, allvarligt talat, varför skriva? Varför hålla på, varför fortsätta år efter år med något som angår så få människor? Nydahls svar liknar mitt: ”Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som att slippas konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker.” Att skriva: en flykt, men också en frihet, i den mån flyktingen kan vara fri. Åtminstone som ett alternativ till något trängre, till det slaveri som andra fastnar i.

Läsning är eskapism, slogs fast på 80-talet när jag började läsa, och andra människor pläderade för andra sorters engagemang, det vill säga att delta i samhällsdebatten eller gå med i demonstrationståg. Men gör fackeltåg verkligen världen mindre ondskefull? I dagens DN läser jag om indiska unga kvinnor som utsätts för sexuellt våld i Indien: vad hjälper ett fackeltåg?

Läsning är motsatsen till eskapism, hävdade jag på den tiden, men jag är inte längre säker på att det är så enkelt, att läsning (och skrivande, i den mån det är så stor skillnad) innebär att konfrontera – framför allt konfrontera sig själv. Som läsare tillhör Nydahl de generösas fåtaliga skara: de som läser med tacksamhet, som läser med positiv blick och utan fördömande.

Det som håller ihop den här spretiga boken med sin mångfald av intryck och infall är ju konsekvensen i tankarna. När man byter tråd så ofta måste det finnas någon bärande idé som håller ihop, och det är allvaret, där det går att läsa den här boken som en väckarklocka. Allt för många är ju nöjda med det liv de lever, där de inriktar sig på struntsaker och lägger energi på dumheter.

Nydahl skriver öppet om sin panikångest, sina långvariga krämpor, om hur svårt han tycker det är att ha människor omkring sig. Samtidigt som han betonar sin ålder, och hur den gör honom mer självständig, liknar han barnet i sin nyfikenhet och förtjusning. Vi åldras bara på ett ytligt plan. Dessutom liknar han barnet i sin oförmåga att ge upp: däri överskrider han den pessimism som han ändå identifierar sig med. Pessimisten ger upp, men Nydahl fortsätter, och för det kan vi bara vara tacksamma.

De två första orden: ”I min”, och de två sista: ”djupaste förtvivlan.” Däremellan ryms alltså en hel bok, ett helt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar