att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 dec. 2013

Ett namn skrivet i vatten. Romantikens medicin i John Keats poesi, Carl Lindgren


John Keats är alldeles för dåligt presenterad i Sverige. Fortfarande. Men jag är tveksam till det Carl Lindgren skriver i sin nya bok om poeten, att generationskamraterna Shelley och Byron är mer kända här. Är inte snarare sämre ställt med medvetenheten om alla romantiska poeter?

Ett namn skrivet i vatten. Romantikens medicin i John Keats poesi (Carlssons) har en ovanlig ingång. Lindgren är läkare, och syftet är att hitta spår av Keats läkarutbildning i dennes poesi. Ett specialiserat perspektiv – är det verkligen det mest lämpade sättet att introducera Keats för svenska läsare?

Tjugo år gammal, 154 cm lång, efter en sex år lång utbildning, var John Keats färdig läkare. Men han hoppade som bekant av den banan, för att skriva poesi. Det gick så där: tre böcker hann han ge ut, fick nedgörande kritik för en av dem, och dog tjugofem och ett halvt år gammal. I stället för poet blev han patient, och däri finns de tre rollerna som Lindgrens bok undersöker: Keats som läkare, som poet, som patient. Han hostade blod 3 februari 1820, och kunde ställa sin egen diagnos. Ett år senare var han död.

Lindgren skriver sansat, nästan för belevat, med en förkärlek till den sorts arkaismer som borde ha fått stanna i sitt schatull. Det är lite onödigt av honom att polarisera romantiken som ensidigt fientliga mot rationaliteten, med förenklingar och generaliseringar där romantikerna framställs som vidskepliga dårar, enkom för att Keats naturvetenskapliga insatser ska ges ett bedrägligt sken. Om syftet är att motbevisa etablerade sanningar kan man alltid hitta sådana motbevis.

Varför blev Keats läkare? Tidigare forskning har skyllt på en förmyndares beslut – han var föräldralös, och hade vårdat sin dödssjuka mor strax innan. Dock tycker jag att Lindgrens slutsats är osmaklig, inte minst för att den kommer från en läkare: ”Erfarenheten av vården av mamman gav honom kanske också en uppfattning om att lidande kunde leda till en högre form av kunskap och insikt, och att förluster också kunde innebära att vinna något annat.” En klen tröst – så säger bara den som inte själv upplevt en sådan förlust. Ett lidande är ett lidande.

Varför läkare, när han kunde ha blivit militär, resonerar Lindgren, kort efter att ha citerat ett brev där Keats uttrycker något som inte kan uppfattas som annat än genuin pacifism. Dessa sidor hos Keats kunde ha fördjupats, men Lindgrens ärende är ju läkekonsten, så han skriver desto utförligare om detta. Undantagsvis kommer han ändå in på intressanta tolkningar, när han väl avhandlat Keats period som student.

Att vara läkare i det tidiga engelska 1800-talet innebär den lägre rangen av apothecaries, den något högre av surgeons, och så den högsta rangen av doctors. Det fanns i miljonstaden London blott 50 doctors, 70 surgeons, och hela 900 apothecaries. Keats var färdigutbildad som apothecary, men kunde smidigt ha avancerat till åtminstone surgeon.

Lindgren är ivrig i att påpeka hur felaktig kritiken mot Keats var, när han kallades obildad. Snarare hade han fått en gedigen utbildning, med föreläsningar av några av de mest kända företrädarna för läkarskrået. Dock berodde nog kritiken mer på att Keats inte tillhörde överklassen, att kritikerna fördömde dikterna enbart av den anledningen. Sedan ska vi inte glömma att Shelley och Byron också fick nedgörande kritik, trots att de tillhörde överklassen (det vill säga, hade tillhört, eftersom de sparkade ut sig själva därifrån). Opinionen var snål mot romantikens idéer.

Sedan är det ju en lite naiv och lite väl idealistisk uppfattning att Keats valde att utöva läkekonst med sina dikter i stället. ”Poetry makes nothing happen”, som W.H. Auden skrev i dikten ”In Memory of W.B. Yeats”.

Nåväl, med sina botaniska kunskaper visar Lindgren att Keats med sina botaniska kunskaper borde ha känt till att Conium maculatum, odört, knappast orsakar värk i hjärtat, något som påstås i ”Ode to a Nightingale”. Likaså i ”Ode on Melancholy” (av Lindgren felaktigt kallad ”Ode to Melancholy”), där ”the ruby grape of Proserpine” har tolkats som belladonna av den senaste svenska översättaren Gunnar Harding:
”Nej, nej, gå ej till Lethe ner, och slit
Ej upp en stormhatts rot, gift är dess vin:
Röd belladonnas kyss gör pannan vit,
Dess druva är Proserpines rubin;
Ej radband gör av idegranens bär”.

Novellförfattaren Per Hallströms äldre version:
”Nej, nej, gå ej till Lethe, sök ej bot
där giftig stormhatt gror, den finns ej där!
Låt ej din bleka panna nås i hot
av belladonnans skuggigt röda bär!
Låt ej cypressens frukt ditt radband bli.”

Även om man undantar utropstecknen – två stycken ur tomma intet! – så undrar jag hur Hallström kunde göra en cypress av en idegran (”yew-berries” i originalet). Lindgren menar att Keats syftar på det granatäpple Proserpina åt enligt myten, och inte minst i en målning av Dante Gabriel Rossetti. Problemet är att den målningen utfördes drygt 50 år efter Keats död.

Den dikt som ibland kallas ”Bright Star”, ibland ”His Last Sonnet”, och ibland ”Sonnet. Written on a Blank Page in Shakespeare's Poems, Facing 'A Lover's Complaint”, citeras här i Erik Blombergs gamla översättning, när det tidigare dugt bra med Sven Christer Swahn och Gunnar Harding.

Tyvärr hade många korrekturfel kunnat undvikas, såsom ordagranna upprepningar, felstavning av namn, likväl som den aningslösa sammanblandningen av sublimering med det sublima, eller den bokstavliga tolkningen av The Smiths ”Cemetry Gates”. Lindgren citerar inte heller ordagrant, vilket mest drabbar de ställen då han återger Hardings tolkningar ur En katedral av färgat glas, liksom Sven Christer Swahns tolkningar ur Den okände Keats. Dessutom är hans interpunktion nästan oftare felaktig än korrekt, liksom han förvanskar Keats interpunktion i så gott som varje diktcitat på engelska.

Här hade kunnat strykas ett långt resonemang om möjligheten att det kvicksilver som ordinerades – av en expert på veneriska sjukdomar – skulle bota syfilis, då det inte leder till någon annan slutsats än att det antingen var syfilis eller inte. Tuberkulosens historia blir också föremål för en lång utläggning, som sträcker sig långt in på 1900-talet. Det är också lite fånigt att formulera sig så här slentrianmässigt, om Fanny Brawne: ”Det var nästan omöjligt för Keats att inte attraheras av den vackra och livfulla grannflickan.” Det räcker med en mening för att reducera Keats till ytlig voyeur.

Trots mängden av reservationer är jag inte alldeles missnöjd med Lindgrens bok om Keats. Dock saknar jag mer utförliga diskussioner av dikterna, men kan acceptera premissen att det är en bok som har medicinen som ämne. Medicin är inte mitt område, och jag kan villigt erkänna att jag lär mig en del under läsningen. Förhoppningsvis ska boken väcka någon slumrande litteraturvetare, som känner sig manad att skriva en rejäl biografi – för, visst, specialiserade böcker i all ära, men man måste ha något att utgå ifrån också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar