att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 dec. 2013

Dosan. Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander


Fan fiction har långa anor. Redan på 1700-talet utkom nyskrivna anonyma uppföljningar till Samuel Richardsons populära Pamela. Sedan har populärkulturens författare ständigt fått se sina karaktärer i nya sammanhang: Ibsens Ett dockhem gavs i nya versioner i bland annat Tyskland, där Nora vänder i dörren.

Överlägset mest drabbad av svenska författare är Hjalmar Söderberg. Efter att Gun-Britt Sundström skrivit sin alternativa version av Den allvarsamma leken, För Lydia, har åtskilliga författare profiterat på främst Doktor Glas. Bäst gick det förstås för Bengt Ohlssons Gregorius, ur pastorns perspektiv, även om jag tycker att Kerstin Ekman gör något fräschare med sin lekfulla Mordets praktik. Det finns rentav en engelsk moderniserad roman, The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas. Senare har bland andra Bjarne Moelv (Helgas offer) och Birgitta Lindén (Jag, Helga Gregorius) skrivit ur hustrun Helgas perspektiv.

Och så nu Helena Sigander, som råkar dela initialer med den ursprunglige författaren. Även hon koncentrerar sig på Helga, i sin roman Dosan. Helga Gregorius berättelse. Redan 2006 hade hon premiär på en pjäs som den här romanen verkar bygga på. Hennes roman är dubbelt så lång som Söderbergs, men klarar bara av att berätta två tredjedelar av handlingen.

Än en gång in i den här bekanta världen, alltså. Det finns en del att säga om stilen. De frekventa anakronismerna: ”men, hallå”, nä, man sa nog inte så 1901. Eller att ordet ”Afrikahettan”, som Söderberg nämner en gång, här nämns dussinet gånger enbart på bokens första hundra sidor. Värre är väl att Sigander inte gestaltar, utan hela tiden berättar, och det blir ju tröttsamt när allt ska förklaras och presenteras tydligt.

Här kommer Helga från enkla förhållanden. Världen är smutsigare, och det är mer Bellman än Söderberg i Siganders Stockholm. Det nya inslaget är att Helga ges feministiska ambitioner, och det är förstås lovvärt, även om det är att bortse från originalets karaktär, när hon här är Hötorgsagitator. Helga ligger med sin syssling Karolina och dejtar en kille som heter Carl-Evert, innan hon träffar i tur och ordning Gregorius, Glas och Fritz Racke (han som heter Klas Recke i Söderbergs roman). Hon har stora problem med sin mens.

Kanske det är lite mystiskt att prästen Gregorius har böcker av Catullus, Voltaire och Strindberg i sin bokhylla. Ännu mer mystiskt är väl att det talas om lobotomi tre årtionden innan det presenterades som kirurgiskt ingrepp, eller att Helga vill bli pilot, när det skulle dröja lika länge innan reguljärtrafiken möjliggjorde det yrket.

Ett problem med de här sentida uppföljarna eller alternativversionerna är att de helt ignorerar den kamp mellan vetenskapen och religionen som var Söderbergs primära drivkraft i Doktor Glas, att det handlar om en antagonism mellan två skilda discipliner, demonstrerat också i hur båda åtrår samma kvinna, Helga, i en tematik som pessimisten Söderberg vet hur det ska sluta. Här reduceras allt till att handla om hur Helga ska bli kvitt den monstruösa prästen, som bara är ett sidospår i Söderbergs roman.

Nåväl, den som gillar Doktor Glas har förstås inget annat val än att läsa också den här boken. Och vänta på nästa. På omslagets baksida står det att det är den första i en serie, så mer lär komma, både från den här författaren och från andra.

2 kommentarer:

  1. Ursäkta en sen kommentar. Jag tyckte Ohlssons bok var bra men den innehöll på tok för många anakronismer. Ekmans var då mycket bättre men nådde naturligtvis inte hennes toppnivå.

    Anledningen till denna kommentar är dock att påpeka att Grönköpings Veckoblad redan 2009 uppmärksammade denna trend. Man såg positivt på saken men anmärkte att Söderbergs romaner "har posthumt (i efterskott) visat sig vara en veritabel guldgruva, kanske inte så mycket för honom själv (han är f.ö. avliden) som för nutida författare". Bladet avslöjar i sammanhanget att hemkonsulenten frkn Ada A:son Susegård (mp) snart utkommer med en roman "Jag och doktor Glas", en berättelse av frkn Eva Mertens som skymtar fram i Söderbergs roman. Frkn Mertens skriver om sina fåfänga försök att dra till sig doktorns uppmärksamhet. När hon läser i tidningen att en av hans patienter dött knall och fall skickar hon t.ex. blommor för att muntra upp läkaren. "Rosor, det borde han väl förstå vad det betyder."

    Litterärt återbruk (recycling) är en framtidsbransch och det retar mig att jag nu tvingas kasta mitt påbörjade manus "Jag och Lisbet Salander" eftersom mångsysslaren David "Zlatan" Lagercrantz hann före. Där hade man väl haft ev. ålderdom tryggad.

    SvaraRadera
  2. Haha, ja, givetvis är det så, Gregorius är en rätt ok roman, fast lite ojämn & småtråkig ...

    Men jag förstår egentligen inte varför alla blivit så upprörda för att det ska skrivas fler böcker om Lisbeth Salander. Hon är ju en James Bond-figur, och sådana har det ju skrivits en massa böcker efter att Ian Fleming dött.

    SvaraRadera