att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2013

Tiden second hand. Slutet för den röda människan, Svetlana Aleksijevitj


Utopi betyder ju idealstat, men etymologiskt har namnet en dubbel laddning. När Thomas More på 1500-talet skrev sin roman Utopia var han medveten om det meningslösa med att skapa idealstaten, då namnet indikerar både det goda landet och det icke-befintliga landet.

Svetlana Aleksijevitjs serie ”Utopins röster” avslutas med den stora och storslagna volymen Tiden second hand. Slutet för den röda människan, utgiven av Ersatz i Kajsa Öberg Lindstens översättning. Här sammanfattas verkligen hela den sovjetiska utopiska epoken. Utopin tappar sin mask, avslöjas som just dröm. I det här fallet mer drömmen om att skapa en ny människa än ett nytt land. Homo Sovieticus. Men krig, läger och folkmord kom i vägen. Och kapitalismen.

Därför handlar boken, dess intervjuer, om hur kommunismen på 90-talet ersattes av kapitalism, hur storstadens slukhål tog hand om de giriga, medan landsbygden utarmas. Gogols drygt 170 år gamla roman Döda själar är en exakt satir över 2000-talets Ryssland: skurken Tjitjikov blir hjälte med sin förslagna idé att belåna livegna bönder innan de hunnit strykas ur mantalslängderna.

Man kan säga mycket om Ryssland och det ryska. Det är ett palimpsest, och Aleksijevitj visar redan i förordet dess förutsättningar: ”Sovjetmänniskan kan indelas i fyra generationer: Stalingenerationen, Chrusjtjovgenerationen, Brezjnevgenerationen och Gorbatjovgenerationen. Jag tillhör den sista. Vi hade lättare att acceptera den kommnistiska idéns misslyckande, eftersom vi inte upplevt den tid då idén var ung och stark och de utopiska drömmarna ännu inte hade förlorat sin magi, undergångsromantiken.” Det är också som undergångsromantiker rösterna hon intervjuar framträder, i synnerhet i bokens första del där de står på rad för att berätta hur dåligt det blev och hur bra det var, under kommunismen. Men minnet är bedrägligt, ju.

Aleksijevitj visar att den ryska människan är en passiv drömmare, och hon behöver inte ens inflika några förmaningar om nostalgi för att poängen ska hamras in i läsaren. De forna kommunisterna är ursinniga över att ha blivit förråda av Gorbatjov och perestrojkan. Det är lätt att avfärda dem då som just undergångsromantiker, som trygghetsbedövade sentimentalister. Fast det är svårt att vifta bort den förtvivlan och den ilska de ger uttryck för, när de beskriver hur den ryska själen ersatts av kapitalism, i ett framgångssamhälle där de misslyckade hålls undan offentligheten. De känner sig snuvade. Den stora tomheten rullar in.

Aleksijevitj gör sig själv till deltagare, redigerar de olika stämmorna, vet när hon ska skära av en replik. Här saknas i stort sett alla hennes frågor, så det är svårt att avgöra vad det är hon sysslar med, eller varför hon får till detta resultat. Det kan vara att hon är en bättre lyssnare, helt enkelt, att hon lärt sig hålla inne med allt som skulle påverka de intervjuades ställningstaganden. Ellipsen ger henne också tillfälle att låta tanken färdas i nya riktningar …

Bilden fördjupas, när de olika ödena ställs intill varandra. Livsödena bevisar gång på gång hur sanningen alltid överträffar dikten. Men sanningen kan aldrig finnas i singular. De ryska ledarna visar sitt sinne för det teatraliska – tänk bara på Dostojevskijs skenavrättning. Liknande historier upprepas, och krigen prövar människans uppfinningsrikedom för vidrigheter. En av bokens jobbigaste partier är den före detta soldaten Aleksandr Laskovitj som utan omsvep skildrar en bestialisk tillvaro. Men mest framträder krigets vettlöshet i den glädje han förnimmer efter att ha nyttjat endast soppskedar och inga gafflar när någon får teskedar hemifrån, så att de kan röra om i sina teglas, bara för att under ett kort ögonblick få återuppleva hur det är att vara en civil(iserad) människa igen. Eller ur en annan soldats historia: ”det finns inga hjältar i krig … Den som en gång tagit ett vapen i sin hand kan inte längre vara god. Han klarar inte av det.”

Missnöjet som föder ett annat slags missnöje. Oron, rädslan och hatet som går hand i hand och skramlar ihop fientliga åsikter. Tomheten som byts ut av ny tomhet. Drömmen ersätts av en annan dröm, där det enda som gäller ändå är att det förblir just dröm, utopi, chimär.

Det är som sagt svårt att förklara vad det är Aleksijevitj gör, vad det är som gör hennes nästan suspekt enhetliga böcker så bra. Det är berättelser som går rätt på känslorna, rätt in i känslorna. Men som med all riktigt bra konst går det inte att med språket uttrycka vad som händer när du ställs inför den, inför hur det är att ta del av den. Det må vara personliga preferenser – Francis Bacons målningar, Clarice Lispectors prosa, Edith Södergrans poesi – du kan bara stamma fram ett epifaniskt ”å-å-åh!” inför det som verkligen betyder något verkligt för dig.

Snarare än att erbjuda ett nytt sätt att skriva dokumentärt håller Svetlana Aleksijevitj på att omdefiniera hela författarrollen. Att inte ta plats med sina egna ord, att inte ställa sig i vägen. Det är en föredömlig inställning, som också säger en del om hur hon ser på människan, som delaktig i något större; individen blir då mindre betydelsefull, och ett samhälles helhet större än de enskilda delarna.

På omslaget är författarnamnet tryckt i guldfärg, men medan jag läser märker jag att fingrarna hela tiden glittrar. Jag ser att färgen flagnar, guldet överger sin källa. Det måtte finnas någon symbolik också i detta.

1 kommentar:

  1. Jag tänker mig att begreppet och kategorin generation är en av de viktigaste kompasserna vad gäller sådant som livsform, ethos, tankeformer och –figurer. Och en av de sämst förstådda och minst analyserade. Fenomenet gäller nog inte enbart inom Sovjetsamhället eller popen och rocken utan kan studeras över mycket bredare och vidare verksamhetsområden. Inklusive kommersiella tillämpningar som resebyrån Tjäreborgs nu aktuella tv-reklam för ett mer generationellt inriktat turistande. Ofta känner jag för min personliga del att detta att åldras samtidigt är att bli alltmer av en anakronism, mer och mer i otakt med tidsandan ...

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera