att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 dec. 2013

En bra karl är svårt att finna, Flannery O'Connor


Flannery O'Connor är en särling i den amerikanska 1900-talslitteraturen. Även om hon då och då klumpas ihop bland exponenter för Southern Gothic representerar hon ett sätt att skriva som överskrider etiketter. Då går det inte att säga att hon skriver si eller så, för hon vänder på estetik- och stilbegreppen. Det är skrivande på blodigt allvar: bokstavligt blodigt allvar.

Den religiösa klangbotten är också nödvändig för förståelsen, då den lägger sig som ett förklarande raster – ett raster som avslöjar lika mycket som det döljer. O'Connors tro går på djupet, men hon drar sig inte för att visa vilka ohyggligheter hon hittar i detta människans och existens djup.

Äntligen finns denna hyperoundgängliga författare på svenska igen. Det är novellerna som översätts, och som vanligt är det de pålitliga små förlagen vi finner anledning att lita på (det var Alastor som för tio år sedan översatte den sublima romanen Wise Blood). På Bakhåll utkommer En bra karl är svår att finna, en bok som är översatt av Ida Jonsson, och en välkommen svensk version i helhet av hennes första novellsamling från 1955. När Caj Lundgren gjorde ett urval av O'Connors noveller 1981 inkluderade han åtta från den här samlingen.

Som kritik kan invändas att det är mekaniskt utfört, att O'Connor utgår från idylliska situationer som får sin upplösning i våld. Blodigt allvar. Men det är en schablon som endast stämmer i ett handfull fall – oftare handlar det om visioner som går snett, religiösa insikter som våldtar människorna (bildligt!). Allvaret är också en schablon, för mer handlar det om blodigt skämt, då O'Connor skruvar till både karaktärer, situationer och språk. Medan årets Nobelpristagare Alice Munro fått utstå en del grymtningar från sina grannar för att hon har fräckheten att karikera dem i sina noveller är O'Connor mer närgången – på grund av muskelsjukdomen Lupus levde hon i stort sett isolerad tillsammans med sin mamma, som får vara förebild för många bigotta och inskränkta figurer.

Låt gå för att titelnovellen är en våldsam berättelse, som låter en familj utplånas av en förrymd gangster – ”den Missanpassade” – och hans gäng. Här finns den svidande ironin, våldet, religionen – den vilseledda – och grymheten. Skurken är en nihilistisk plågoande med refrängen ”Det finns ingen sann njutning i livet”, att jämföra med Caj Lundgrens version ”Man har aldrig riktigt roligt här i livet”. Originalet har ”It's no real pleasure in life”, där Jonsson i den här boken annars på många håll hittar fyndiga egna inhemska varianter av ogrammatiskt talspråk.

Realism och symbolism används på nya sätt av den här författaren, med överdriften som en medveten metod. Jag gillar verkligen hur Jonssons översättning behåller det talspråkliga idiomet från originalet, och låter dem förbli verklighetstrogna och äkta. Man kommer nära karaktärerna, och det är viktigt då de förtjänar att bli just så här oförglömliga: men det förutsätter att de låter genuina. Att låta det råbarkade bevaras förstärker också den råhet man konfronteras med när man läser O'Connor på engelska, något Lundgren i sin översättning inte riktigt lyckades förmedla, trots att han annars är en smått suverän översättare. Det kan tilläggas att O'Connors andra roman Och stormen för oss vidare är översatt av Carl Sundell, i en version där idiomet ligger en aning för nära Faulkners.

Ett exempel på hur Jonssons översättning ser ut finns i novellen ”The Displaced Person, om en stackars bondlurk som tror han ska gifta sig med någon som han bara sett på ett fotografi”:
”'Who is this child?' Mrs. McIntyre said.
    'She his cousin', the boy said in a high voice.
    'Well what are you doing with it?' she asked.
    'She going to mah me', he said in an even higher voice.
    'Marry you!' she shrieked.
    'I pays half to get her over here', he said.”
Jonssons novell heter ”Flyktingen”:
”'Vems är barnet?' frågade mrs McIntyre.
    'Hanses kusin', sa pojken gällt.
    'Och varför har Sulk det?' frågade hon.
    'Hon ska till och gifta sig med mig', sa han, ännu gällare.
    'Gifta sig med honom!' tjöt hon.
    'Jag betalar hälften för att få hit 'na', sa han.”
Så här ser Lundgrens version ut, ”Den hemlöse flyktingen”:
”Vad är det där för ett barn?' undrade mrs McIntyre.
    'Hon ä hans kusin', sa pojken med gäll röst.
    'Jaha, och vad ska du ha det till?' frågade hon.
    'Hon ska gifta sej me mej', sa han med ännu gällare röst.
    'Gifta sej med dej!' skrek hon till.
    'Ja betalar hälften för å få'na hit över', sa han.”

Inte några markanta skillnader, förutom att Jonsson diskret smyger in det dialektala ordet ”hanses”, liksom ”till och gifta sig”, vilket fungerar bättre än Lundgrens mer ordagranna överföringar av originalet, även om det som synes inte är lätt att behålla det hårda talspråk O'Connor nyttjar i sin novell.

Det okontrollerade är också något som används metodiskt och medvetet av O'Connor, som är en dionysisk författare, med grotesken som nyansförstärkare. Hon lånar predikotonens uppskruvade tonfall – det är maniskt – besatt – uppjagat. Vresigheten hos karaktärerna kommer också fram fint i den här svenska utgåvan.

En personlig favorit är den som här får heta ”Bra bondfolk” (”Bra folk från landet” i Lundgrens utgåva). Den är en mindre våldsam pendang till ”En bra karl är svårt att finna.” Här är det en kvinna med träben som lever med sin inskränkta mamma. Dottern har doktorerat i filosofi, är okysst, tills hon träffar den kringresande Bibelförsäljaren med det symboliska namnet Manley Pointer. Fast, så heter han förstås inte – det är bara en nyck av författaren, tycks det. Kvinnan heter lika symboliskt Joy. Fast, så heter hon förstås inte heller – hon byter namn till Hulga, efter att ha funderat ut antitesen till det missanpassade namn hon fått av mamman.

Några av litteraturhistoriens märkligaste kyssar utväxlas: ”Hon hade aldrig blivit kysst förut och hon blev glad när hon upptäckte att det var en alldaglig upplevelse och bara att hade att göra med kontroll över tankarna. Vissa skulle njuta av regnvatten om man sa att det var vodka.” Som John Hawkes, en amerikansk författare O'Connor läste och träffade, uttrycker det i en av sina noveller: ”Deception and despair, those twin handmaidens of desire”.

Novellerna förmedlar vad som händer när insikten drabbar människan, det avgörande ögonblicket när alla etablerade förutsättningar upphör att gälla. O'Connor skildrar våldet inifrån, visar karaktärens sammanbrott och anfall utan pardon, utan några förklaringar eller någon hänsyn.

Flannery O'Connor öppnar mot tankens bråddjup: hennes ämne är människans predikament. Det onda är hennes tematik, det vill säga människans potential att utöva onda gärningar. Vi står blott ett steg från katastrofen, och det värsta av allt, tycks hon säga, är att vår fot redan har lämnat marken. Som filosofisk författare är hon mer inriktad på praktik än teori, mer pragmatisk än dogmatisk.

Det handlar om handlingar. Knasbollar, charlataner, naiva dårar, cyniker, idioter och bedragare som resonerar kring världens ruttenhet, utifrån sina skilda positioner. De med blå dunster i ögonen förtjänar inget annat än att bli blåslagna, menar O'Connor. I ”Livet som ni räddar kan vara Ert eget” heter lurendrejaren betecknande nog Tom T Shiftlet, mannen som växlar från trevlig manipulatör till omänsklig självisk skojare med förmåga att trolla bort oönskat sällskap lika lätt som han dumpar sitt samvete.

Att O'Connor står på lögnens och bedrägeriets sida framgår då Shiftlet konspirerar med en kvinna på landsbygden i syfte att knycka hennes bil. Mamman är intresserad av att få sin dotter bortgift: ”Hon är smart också. […] Jag skulle inte lämna ifrån mig 'na ens för ett helt skrin fullt av ädelstenar.” Dottern är förståndshandikappad, trettio år gammal och mamman säljer in henne som ”femton, sexton år”.

Karaktärerna kan tyckas hårt styrda, att de kan likna rigida marionetter i vars påtagligt synliga trådar författaren drar i. Att de är osjälvständiga, eländiga stackare. Men samtidigt är prydligheten och det ordnade frånvarande inslag – O'Connor skrubbar inte fram någon städad värld. Det är också tack vare och inte trots paradoxerna och inkongruenserna du fattar exakt vad det är hon vill åstadkomma, som när pojken Nelson går vilse i stan och en svart kvinna tilltalar honom ”med en varm, djup röst som fick det att kännas som en sval dusch riktats mot Nelson”. Det värsta hon vet är tvärsäkerhetens skygglappar.

Som en slags summering lyder Hulgas nihilistiska replik i ”Bra bondfolk”: ”Vi är allesammans fördömda […] men somliga av oss har tagit av oss ögonbindlarna och sett att inget finns att se. Det är en slags frälsning.” Men poängen är att även nihilisten är förlorad, och lurad, liksom cynikern, liksom ateisten – ingen undkommer O'Connors fördömelse.

I efterordet skriver Ida Jonsson om den rasism som O'Connor troligen hyste – ett svårhanterat ämne, och som så ofta är det inte helt oproblematiskt att döma utifrån fiktiva exempel. I novellerna finns fler situationer med dumhet, så kanske man hellre ska tala om hennes aversion mot idioti, i trots mot Andra Korinthierbrevets påbud: ”Ni står ju villigt ut med dåraktiga människor” (11:19). Det hon erbjuder i stället är den handfasta intelligensen, den robusta tanken som står stadigt på jorden i klar immunitet mot illusioner. Ofta är det äldre kvinnor som är korkade: utan att förminska det hon säger om svarta, ska hon då inte hellre kallas misogyn än rasist?

I många av novellerna är atmosfären olycksbådande, något som förstärks av det drastiga bildspråket, med vardagliga liknelser, som aldrig är långsökta. Det vardagliga korsbefruktas med det aggressiva, som också ger novellerna en hätsk atmosfär; att läsa dem är som att befinna sig i ett samtal med någon som hela tiden förolämpar dig, men du utstår det, för det hon säger är så övertygande. Du inser att du håller på att få en lektion i mänskligt beteende, att du lär dig saker om straffets beskaffenhet.

Därmed är det sant, det som utsägs. Sant, på det viset att det rör sig om en ny sorts realism, en överdriftens och förvrängningens realism, eller kanske bedrägeriets axiom. Tacksamt nog innehåller översättningen mycket nog av originalets kantighet, råhet och skitighet. Du kommer återigen nära den här fascinerande otäcka världen med sina gräsligheter, dessa fantastiska och konstiga människor som du inte alls – ho ho ho – ser någon likhet med.

5 kommentarer:

  1. Läste O'Connor under en litteraturkurs på engelskans B-kurs. Skrev till och med uppsats om några av hennes noveller och Kate Chopins The Awakening. Jag har ett svagt minne av en novell om en kvinna med träben eller protes som var absurd och bra. Dags att återupptäcka så här 20 år senare.

    SvaraRadera
  2. Efter snart femtio år med amerikansk litteratur - läst, översatt - vill jag här i all enkelhet inte bara hålla med dig - utan säga att Flannery O´Connor för mig framstår som en av 1900-talets allra största amerikanska författare, inte minst tack vare hennes noveller, Alice Munro får ursäkta! / Stewe

    SvaraRadera
  3. enligt O, lustigt, jag skrev också uppsats om O'Connor, om Wise Blood på C-nivå. Novellen du syftar på är ju "Bra bondfolk" (Good Country People), den var hennes egna favorit, tillsammans med The Displaced Person.

    Stewe, jag tycker O'Connor tjänar på den religiösa fonden, att hennes berättelser blir mer mångdimensionella. Sen är hon ju fruktansvärt rolig också, med gott öga för det absurda & dråpliga i den sk mänskliga existensen.

    SvaraRadera
  4. Jag brukar också rekommendera hennes "Mystery and Manners" till skrivarkursdeltagare. Hon är, med ett slags märklig vresighet, en av de klokaste när det gäller att "ge råd". Och där finns en rad värd att tänka på när man skall förklara varför en del texter liksom är bättre än de "borde" vara: 'In fiction two and two is always more than four.' / Stewe

    SvaraRadera
  5. Ja, jag läste den sent omsider förra sommaren, och minns det här:
    "Essäerna innehåller många olika handfasta råd, som gäller fortfarande: en bra berättelse kan inte återberättas. Vill man bli rik på sitt skrivande ska man lära sig skriva tillräckligt dåligt."

    De här råden fungerar nog bra på skrivarelever, liksom som generella råd för en läsare. Jag gillar att hon är så rakt på sak, att hon håller sig på jorden.

    SvaraRadera