att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 aug. 2013

När jag blir stor, Jeanette Eriksson


I den intervjubok som publicerades för någon månad sedan menade författaren Torgny Lindgren att det inte finns något som heter olycklig barndom. Han menar att ibland är man som barn ledsen och ibland lycklig. Men det är att underkänna de barn som far illa på riktigt, som har en riktigt överdjävlig tillvaro. Ett sådant barn var Jeanette Eriksson.

Incest hör nog till ett av de svåraste ämnena att skriva om. Det är förståeligt att den som skildrar händelserna faller för frestelsen att överdriva offrets oskuld och förövarens grymhet. Men Eriksson väljer en annan väg med sin debutbok När jag blir stor. Det är ingen bok som skojar bort ämnet eller de tunga implikationer som finns inlagda i titeln: ”När jag blir stor, då …” Ja, vad då då? Det blir ju aldrig någon rimlig försoning vare sig med den som gör dig illa eller med det självförakt du måste bära med dig.

När boken inleds är hon fyra år gammal, och blir våldtagen av sin morfar, medan mormor är ute i köket och diskar. Det är våldtäkter som orsakar en längre tids sjukhusvistelse, då Jeanette inte kan gå, ett besvär som hon lider av fortfarande, och har blivit förtidspensionerad.

Nu är hon drygt femtio år, och berättar i efterordet att sådana som hon tvingas ge ordet ”liv” fula citattecken, för något sådant har hon aldrig haft, då det ödelades av morfadern. Det här är alltså en självbiografi, och då ringer flera alarmklockor hos den skeptiske läsaren: ska det bli en svensk Flickan som kallades det?

Nej, inte alls. Det ligger inte för Eriksson att driva självömkan till sin yttersta spets. Hennes bok tar sig an ett tungt ämne, men hon skriver inte för att inta en bekväm offerroll. Inte heller tar hon i för att förstärka smärtan – den framkommer tydligt ändå, i de många stunderna av rengöring efter morfaderns övergrepp.

Snarare är hennes ärende att ge röst åt just de barn som nog skrattar bittert åt Lindgrens åsikt om den icke-befintliga olyckliga barndomen. Nog försöker barnet Jeanette se morfaderns goda sidor, men för läsaren blir hans drickande och hans tal om orättvisa förhållanden som behöver kompenseras bara patetiska undanflykter.

Boken tar sig an ett tungt ämne, och nog finns det en del scener som orsakar oro. Till exempel är morfadern polis, och det antyds ytterligare övergrepp från en läkare. Eriksson skriver utifrån barnets perspektiv hela tiden, och lyckas skickligt återskapa framför allt den förvirring barnet befinner sig i, där våldet mer eller mindre blir normaliserat.

Och var är föräldrarna? Jeanette lever med en halvbror, men bådas pappor är ute ur bilden, och mamman ser ingenting. Jeanette hatar henne, säger att hon aldrig tilltalat henne med ordet ”mamma”, utan bara med invektiv.

Det kusliga med boken är inte övergreppen i sig, som skildras sakligt, maskinellt. Snarare är det omgivningens tigande som väcker indignation, att ingen reagerar på det som pågår inför så gott som öppen ridå. Även myndigheterna sviker, hela samhället vänder bort sitt ansikte inför det som sker.

Däri ligger bokens uppgift. Jeanette Eriksson har skrivit en bok som rakt på sak berättar en alltför vanlig erfarenhet. Att säga att den är viktig och ytterst läsvärd låter futtigt, men jag kan inte säga det på något annat sätt. Hon vill bli läst, och jag delar den förhoppningen. Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås.

2 kommentarer:

  1. Hörde den skakande radiodokumentären i p1 om Jeanettes öde tidigare. Först ångrade jag lyssningen då den var så otroligt upprörande. Sedan blev jag arg på mig själv för jag reagerat så. Min reaktion tyder på att det pratas alldeles för lite om sånt här, vi vet inte hur vi ska hantera det. Hur obegripligt det än är att någon kan göra så mot ett litet barn så måste vi prata om det ändå, då det är något som måste förhindras. Såg Jeanette i Kunskapskanalen då hon talade om sin bok nyligen och blev så imponerad av denna starka, vackra kvinna som gått igenom så mycket, men ändå kunde sitta där och vara så rak i ryggen, så vass, så arg på ett bra sätt och vilja hjälpa andra. Hon bara strålade av kraft och klokteh, i hennes ögon fanns en sån glöd. You go Jeanette, det är din tur nu! Kram / Lisa

    SvaraRadera
  2. Världen behöver ännu mera modiga personer som Jeannete, i den här sammanhang tror jag det finns em morfar som låtsas vara ledsen och änvanda det för att inte få barnbarnen att våga prata med andra. Hur kan en barn prata om en saker som han/hon inte vet vad det är eller som pågar. Det är hemskt för en barn upptäcker livet på den här sättet:-( Han kunde vara en av våra grannar. ORSAK och VERKAN(EFFEKT) är för alla, även för de som redan dog! Och Jeannete är verkligen modig, och det är bästa dygd man kan ha, tillsammans med integritet...Tack så mycket för att du vill hjälpa andra som kan vara idag i samma situation!

    SvaraRadera