att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 aug. 2013

Despair, Vladimir Nabokov


Ett av Elizabeth Hurleys försonande drag på 90-talet – hon hade trots allt ett seriöst förhållande med Hugh Grant, så nog behövde hon försonande drag – var att hon i en tidningsintervju berättade att hennes favoritbok var Vladimir Nabokovs Despair. Åtminstone sa hon så i en Guardian-intervju som jag okynnesläste vid humanisthusets tidningshylla när jag borde ha pluggat engelsk språkhistoria. Gillar man den är man troligen ingen nybörjarläsare, för det är en av hans mindre kända romaner, som till exempel inte är översatt till svenska.

Den har en tillkrånglad tillkomsthistoria. Den skrevs på ryska 1932, och Nabokov översatte den själv till engelska, och den utkom också på ett engelskt förlag, som författarens första försök att föra över sin ryska konståkningsprosa till engelsk rullskridskoprosa (egen liknelse, må jag säga). Lyckligtvis bombade Nazisterna sönder hela upplagan – lyckligtvis, eftersom det föranledde honom att ta sig an boken på nytt på 60-talet, med förbättringsdjävulen i god vigör vid sin sida. Så det är med all säkerhet en helt annan bok än både den ryska Otchayanie och den engelska Despair från 1937.

Protagonisten med dubbelnamn är en av Nabokovs snilleblixtar, särskilt snillrik när romanen har dubbelgångaren som huvudsakliga motiv. Här heter han Hermann Hermann, en inbilsk arrogant otrevlig man med visst sinne för storhetsvansinne, och han upptäcker sin like i första kapitlet i den bok han själv håller på att skriva – även det ett typiskt trick från författarens sida, här förstärkt av att HH ämnar lämna över sitt skrivna alster till en rysk emigrantförfattare som han fått förtroende för, en författare som är omisskännligt lik en viss Vladimir Nabokov, en metod som ger ytterligare emfas åt dubbelgångarmotivet.

HeHes plan är att mörda sin dubbelgångare, Felix, som den olycklige heter, för att få ut försäkringspengar. Eftersom det här är en roman av Nabokov kan resten räknas ut av alla som är något smartare än HerrHerrs fru, våpet Lydia.

Nabokov skriver sin roman i tydlig liaison med Poe, en av få författare han förbehållslöst beundrar, eller åtminstone uthärdar (strängare läsare existerar icke). Således även här det stirriga, nerviga, darriga berättarjaget, som befinner sig i varierande grad av opålitligt upplösningstillstånd. Kafka kan vara en ytterligare referens: även här ramlar de absurda situationerna liksom över den stackars protagonisten.

Stackars – ja, men bara till en viss gräns. För Nabokov arbetar med lika mycket distans som intimitet, och han behärskar dessa tekniker fullständigt. Han skriver i total lojalitet med H (Hermann), men samtidigt är han totalt elak i sitt obegränsade hån som riktas mot honom. Avsikten är att han ska vara löjeväckande, och ja, det lyckas han med. Det är en balans mellan det spontana och det välplanerade, där bildspråket hela tiden rör sig mot just dessa (ut)sökta liknelser, dessa stilfulla adjektiv som förstärker intrycket av något konstlat, av mimikry, som får stilen att undkomma alla anklagelser om exempelvis plagiat. Så, förefaller Nabokov tänka, någon kommer att likna min bok med Dostojevskij (både på grund av dubbelgångarmotivet och att mördaren liknar Raskolnikov), då låter jag protagonisten föreställa sig att hans bok kommer att heta Crime and Pun.

Det är svårt att förhålla sig neutral till Nabokovs stil: lika förälskad som han är i sina intagande formuleringar, lika förälskad blir den smittade läsaren. Han beskriver skäggväxten: ”I hide in the natural jungle that has grown out of me.” Han beskriver Felix dumhet: ”There was gathered in him, I believe, the whole bouquet of human stupidity.” Han skildrar äktenskapet: ”It was ravishment bordering upon something like heavenly woe.”

För Herman (H) är dubbelgångartanken mer av sjukdom än besatthet. Intrigen följer det klassiska film noir-upplägget. Nabokov var tidigt intresserad av filmens mekanismer, och varnade rutinmässigt regissörer för att våga sig på att göra film av hans romaner. Året efter hans död hade dock Fassbinders version av Despair premiär – det är svårt att tänka sig två mer väsensskilda konstnärstemperament, med den förfinade Nabokov gentemot den avsigkomna Fassbinder; det är som att föreställa sig en roman av Sara Stridsberg regisserad av Kay Pollack.

Även om det finns ordvitsar här – titeln anspelar nog på franskans des paires eller dis-pair – har Nabokovs fantasi inte så mycket otalt med Joyces språkliga excesser. I den senare och kanske bästa romanen Ada or Ardor förenar dock Nabokov element från både Joyces Ulysses och Prousts På spaning efter den tid som flytt, så bra att man frestas säga att det lönar sig mer att läsa denna Ada än någon av de andra romanerna, att den utplånar alla intryck från dem.

Nabokovs elakhet mot sina karaktärer brukar användas mot honom, men jag är inte helt säker på att det behöver ses som en konstnärlig brist. Vad är insatsen? Skulle läsningen av hans romaner göra oss till mindre känslofulla individer? I förordet ger han svar på tal i ordalag som kan erinra om Oscar Wildes berömda försvar för den förment omoraliska The Picture of Dorian Gray. Nabokovs ord tyckte jag var lämpliga nog att citera i min D-uppsats om Bret Easton Ellis, som jag skrev samma termin som jag läste om Hurleys favoritläsning:

”Despair, in kinship with the rest of my books, has no social comment to make, no message to bring in its teeth. It does not uplift the spiritual organ of man, nor does it show humanity the right exit. It contains far fewer 'ideas' than do those rich vulgar novels that are acclaimed so hysterically in the short echo-walk between the ballyhoo and the hoot.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar