att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 aug. 2013

De Profundis and Other Prison Writings, Oscar Wilde


The gods are strange. It is not of our vices only they make instrument to scourge us. They bring us to ruin through what in us is good, gentle, humane, loving.

Det brukar vara lärda herrar som skriver förorden i den alltid ambitiösa serien ”Penguin Classics”, men till den nya utgåvan av Oscar Wildes enskilt viktigaste verk, De Produndis and Other Prison Writings, är det romanförfattaren Colm Tóibín som skriver. Nu är det inget ovanligt förord, utan vi får den vanliga bakgrunden till livs, med några uppfriskande förslag, som att Wilde var influerad av tidens diskussion kring dubbla identiteter, initierat av Stevensons sublima Dr Jekyll and Mr Hyde.

Den dubbla identiteten ser Tóibín – inspirerad av Karl Miller, utan att det nämns i texten – som en huvudsaklig orsak till Wildes fängelsevistelse. Det var ett utforskande av dubbelgångartematiken både konstnärligt och privat som Wilde gav sig in i. Tóibín ser också en orsak till det dåliga omdömet när Wilde tackade nej till erbjudandet att fly landet innan en häktning som var nära förestående: dels förblindad av den snabba framgången med två pjäser som gjort succé samtidigt, och dels en jetlag efter en nyligen avslutad resa på kontinenten.

Men det mest berömvärda med förordet är att romanförfattaren förstår värdet i att uppskatta Oscar Wildes stil, och ser den som en konsekvens av färden mellan olika identiteter, bland annat den irländska och den engelska, som han snabbt infogade sig i Londons salonger. Men vi får också inblickar i den unika syntaxen som i just De Profundis ges ett spelrum av aldrig skådat slag: ”a beaufiful, calm eloquence”, med Tóibíns ord.

Bokens centrala del är förstås De Profundis, en titel vald av vännen Robert Ross, guidad dit av Psaltaren i Bibeln. Medan boken gavs ut i olika utgåvor ett par år efter Wildes död var dessa inte kompletta. Min första svenska översättning är av Anna Lamberg från 1905, ”auktoriserad öfversättning, delvis från manuskriptet”. Först 1949 blev hela manuset tillgängligt, och många senare utgåvor byggde på tidigare versioner av upphovsrättsliga skäl. Även om den här Penguin-utgåvan av writer's cut är makalöst bra är ellerströms svenska version från 2003 nog världens bästa, med sitt oerhört fina förord och rika bildmaterial.

I brevet till Lord Alfred Douglas är Oscar Wilde fullkomligt klarsynt över den forne älskarens svek och självupptagenhet. Vi ska inte begå misstaget att läsa texten som slutgiltigt bevis, men onekligen är argumentationen av det övertygande slaget, och ger en minst sagt nyanserad bild av hur och varför det gick så snett för den hyllade författaren.

Som förordet säger, det är ingen lätt text att referera, då den rör sig i inkongruensens rike, och blandar bitterhet med sötma, självömkan med självuppoffring. ”The supreme vice is shallowness”, säger han, för säkerhets skull fem gånger, och menar också att det är bristen på fantasi som blir människans undergång, snarare än bristen på intelligens. Om Wilde bara hade fattat vad den ”mad, bad line from which you [Douglas] come” innebar med galna förfäder. Formuleringen är en subtil anspelning på Lady Caroline Lambs omdöme om Lord Byron: ”Mad, bad, and dangerous to know”, och även Byron föregicks av illasinnade rykten om galenskap, med pappans smeknamn ”Mad Jack”.

Givetvis är han gnällig – syftet är ju delvis att såra Douglas, och samtidigt formar sig mönstret i texten till ett enda långt besatt kärleksbrev. Och ilskan mot Douglas må vara rättmätig, även om det också kan förklaras av att Wilde vill ge honom dåligt samvete.

Men kärleksbrevet övergår i en religiös text om förlåtelse. Självömkan får bara halva ordet, och aldrig det sista: ”while I see that there is nothing wrong in what one does, I see that there is something wrong in what one becomes”. Och Wilde är en bättre poet i sin prosa än i sina dikter: ”If Hate blinded your eyes, Vanity sewed your eyelids together with threads of iron.” Misstar jag mig om jag hävdar att en lika stark rad inte kan hittas i Wildes poesi, eller är det omständigheterna som missleder mig?

Texten är som sagt inte helt sammanhängande, beroende på att den är skriven i en fängelsecell, där fången – C. 3. 3. – fick tillgång till papper och penna som beslagtogs varje kväll. Den är ojämn (gropig), upprepar sig, går vilse, men hittar förstås fram, när monotonin bryts av glasklar självreflektion. Den är skriven i eftertankens kranka blekhet … äsch, nu använder jag ju Hagbergs uråldriga översättning av Shakespeares ord, ”the pale cast of thought”. Hur lyder Britt G. Hallqvists version? Den är identisk, ser jag, eftersom jag inte sitter i fängelse och kan bläddra i den svenska översättningen.

Texten är full av insikter som vi för enkelhetens skull kan kalla dyrköpta, som att njutning är till för den vackra kroppen, men smärta är till för den vackra själen. Eller den återkommande diskussionen att sorgen är nyckeln till sanningen. Han överskattar kanske Jesus (Kristus) betydelse när han hävdar att denne finns i all romantisk konst, alltså till skillnad från den reglerade konsten, dikterad av regler. I Baudelaires Les fleurs du mal, verkligen?

Ibland glömmer nog både Wilde och jag som läser bort vem adressaten är. Åtminstone rycker jag till vid en invokation: ”To you, in your turbulent, ill-disciplined life” … – Jag gör mitt bästa, vill jag invända.

Visst visste Wilde att Douglas var en svekfull människa, som redan sålt flera brev till tidningarna, och som författare visste Wilde också att det han skrev var en konstnärlig text. Dock inte det sista han skrev: efter frigivningen summerade han intrycken från den tvååriga fängelsevistelsen i dikten ”The Ballad of Reading Gaol”, som givetvis finns med i den här boken. Så att brevet skulle publiceras: ja, en författare är alltid offentlig.

Nog är det också en viktig text, inte enbart tack vare formuleringarna och de inslag av wit som strösslas med här och där, utan för de återkommande diskussionerna kring fantasins överlägsenhet – i en perfekt värld skulle I:et i begreppet IQ stå för Imaginative och inget annat. Det finns inte några regler, bara undantag. All dålig konst är ett resultat av goda intentioner. Hemligheter är alltid mindre än dess manifestationer.

Behind Joy and Laughter there may be a temperament, coarse, hard and callow. But behind Sorrow there is always Sorrow. Pain, unlike Pleasure, wears no mask. 

2 kommentarer:

  1. De Profundis är verkligen väldigt bra.

    SvaraRadera
  2. TACK! (Som alltid: intressant och välskrivet!)

    Men nog är professor Colm Tóibín en lärd herre:
    "In 2011, he was named one of Britain's Top 300 Intellectuals by The Observer, despite being Irish."

    Lena Kjersén Edman

    SvaraRadera