att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 aug. 2013

Det er hyklerisk att sige fra, Simon Tolsgaard


När du läser en bok vet du nästan alltid vad du får, eller hur? Böcker följer ju konventioner – en deckare ska innehålla brott som löses, en thriller en intrig som ska nystas upp, en experimentell roman, ja då får du ”gå boken till mötes”, som Jonas Thente uttryckt det.

Eller poesi: det kan bli vad fan som helst, även för dig som lärt dig skillnaden på vad du får om du läser en ny diktsamling av Göran Greider eller Ann Jäderlund. Nu har jag läst en diktsamling av danske debutanten Simon Tolsgaard, Det er hyklerisk att sige fra (Gyldendal), utan att veta vad jag ska förvänta mig, och försöker att läsa utan förväntningar, eftersom dessa ända bara kommer på skam (en viskning från min erfarenhet).

Till sin yttre form: fem avsnitt, avskilda av en symbol som härmar tärningens femte sida, med de olika delarna utformade på olika sätt, med högerställt, vänsterställt, centrerat med raka marginaler, olika radavstånd, olika färger …

Till sin inre form: någon som lämnar diktjaget. Någon som ibland är en han, ibland en hon – jaget skriver ut sin åtrå, sin längtan, helt distanslöst.

De fina bilderna kan till en början ge associationer åt den typ av prydliga metaforer som Tranströmer gjort till sitt signum: morgonljuset tunnare än amerikanskt kaffe. Det är en bild som svär sig fri från det sökta av två anledningar: dels befinner sig iakttagaren vid tillfället i San Fransisco, och dels är kaffet en återkommande ingrediens i boken. Den här bilden kan ses som en plantering.

Men utöver kaffe handlar det om sex, där det frivola tar sig friheter med prydligheten: ”Han vil sprøjte ud over hendes sobadende ryg. / Pistoler stukket ned i bukserna, hover pikken titter / frem fra sin gangsterbusk.” Sex, ångest, hasch och kokain – lite kaffe på det.

De olika delarna rör sig från San Fransisco-vykortet i första delen till den andra längre delen, som avhandlar hyckleriet i konsten, den tredje som är en monolog, den fjärde om sexualitet som passerar gränser och den avslutande som befrämjar regredieringen – lever vi livet baklänges? Samtidigt som reprisen är det utmärkande i livet – allt vi konfronterar har vi redan upplevt – är vi hjälplösa inför tillvarons obeständighet. Bara ett exempel: i Gabriella Håkanssons nya roman (utkommer nästa vecka) läser jag om hur unga män i tidiga 1800-talets Europa tatuerar in Non serviam på bröstet, och hajar till. I Tolsgaards bok lyder ett fragment: ”non serviam, bliver for dit begær alligevel”. Jag hajar till igen.

Hyckleriet från titeln handlar också om skuld, om att ta på sig skulden som en klädnad, en accessoar. Hyckleriets motsats är genomskådandet, men Tolsgaard visar hur försåtligt nära ytterligheter kan vara. När vi är intelligenta spelar vi en roll, vi gör oss smartare än vi är. Det vill säga: vi säger smarta saker, kanske smartare än vi förtjänar. Och att vi tror att andra går oss till mötes, är delaktiga – är inte det ett önsketänkande?

Intrycken är kaotiska. Sådan är världen, aldrig tillrättalagd – aldrig prydlig. Replikföringen i dikterna är smattrande, där aggressiviteten bryts mot längtan. Som helhet handlar det förstås om hur det privata rör sig ut mot det allmänna: hur ska vi leva i den här otillrättalagda världen? Var börjar och slutar fantasierna och låter verkligheten ta vid?

Tolsgaard skriver att ”det er så meget sex i en kvindes kynisme”, en rad som trots sin grå färg sticker ut ur texten. Cynismen är hyckleriets grå sida, den som genomskådat och därefter bara trött kan betrakta hur allt går som det alltid går. Pessimism är ett så starkt inslag att det aldrig behöver skrivas: det är en pleonastisk etikett.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar