att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 aug. 2013

Kom nu, eld!, Friedrich Hölderlin


Rörelsen mellan idyllen och katastrofen är en av de pendlingar vi kan följa när vi läser Friedrich Hölderlin, som strövar fritt över känslolägena med lika starka upplevelser av polariteterna. En annan är kompromisslösheten som ställs mot öppenheten inför allt, en slags övermänsklig tolerans, som samtidigt innehåller inslag av någon som inte gör våld på sin natur.

Kom nu, eld! lyder titeln på Ersatz utgåva där Aris Fioretos står för tolkningarna. Han har översatt de åtta inledande dikterna två gånger tidigare – första gången som Hymner (1991), andra som Sånger (2001). Tredje gången gillt? (En översättning blir aldrig färdig.)

Vad som finns här är den starka upplevelsen av naturen som vi brukar snegla avundsjukt mot. För vi unnar oss inte detta. För vi är avtrubbade, eller bara har annat att bry oss om. Människor och gudar och natur flyter ihop i Hölderlins fuktiga poesi. Men det jag främst förknippar de här dikterna med är hacket: stoppet, det som avbryter, stör. Att läsa hans dikter är att göra sig mottagligt för en viss typ av sår, att följa processen innan såret läker. Hos honom är skadan inte fixerad, utan den pågår. På samma sätt är det dikter skrivna i riktningen, i rörelsen, med identitetsbyten. Och ändå – att helt vara i känslan, att hur mycket han än längtar efter det riktigt gamla Grekland och den riktigt hoppfulla framtiden (romantikens poeter dyrkar längtan hur den än tar sig sitt uttryck). ”Gud hatar / Det obundna”, säger han, och vi nickar instämmande, menar att det inte handlar om att välja mellan två alternativ.

Speciellt i just de här dikterna, tillkomna under sina speciella omständigheter. Alla omständigheter är speciella, invänder du. Förvisso är alla poeter unika, men en del är mer unika än andra. Hölderlin gick mot psykosen, och skriver delvis inifrån den, dikter som ter sig allt djärvare, allt mindre beroende av konventioner. Det är dikter som vill vara totala i sin närvaro, med medvetenheten att stunden inte dröjer, och att viljan att vilja vara någon annanstans är stark och svårhanterlig, men att den måste välkomnas. De onda varslen finns alltid där, upplevelsen – erinringen – av att vara i aningens rike.

Tilltalet är högt i dessa dikter, som förefaller skrivna på det pardonlösa språket: ”Det är tungt för den som bor / Nära ursprunget att lämna orten.” Som synes behåller Fioretos inledningsversalen i raderna, något nutida översättare annars brukar överge. Resultatet blir en närhet till detta ursprung.

Ordet ”men” löper som en snitslad bana nedför dessa dikter, som ett ord slängt ned i en brunn, eller från ett torn, som ett nödrop eller en varning. På tyskan suckar ”doch” eller ”aber” återkommande, allra mest ett ”aber” i ”Fredsfirande”. Fioretos kommenterar att de ”fungerar framför allt som reservationens eller den negativa preciseringens ställföreträdare.”

För dikterna vänder sig mot ledsamheten. Poeter är olyckans barn. Naturen blir en tröst och ett alternativ, för den lever – det är mer än man kan säga om somliga människor. I dikterna är naturen mer än besjälad – det vill säga att Hölderlin gör något annat än bara begagnar en litterär trop, utan snarare följer han en idé, ett spår, där naturen inte väcks till liv av poeten, och blir mer av aktiv deltagare än passiv gestalt i behov av människans omsorger.

I Bibeln är kunskapen fördärvet, det som orsakar människans utdrivning från Paradiset. Givetvis är också Hölderlin varse det som grumlar människan, i sin strävan efter det dunkla som ideal. Att bli dum igen. ”Ty olyckan är tung att bära. / Men lyckan är tyngre.” Enskilda rader som blir sanna i ögonblicket. (På det korsord jag tillverkade åt några elever på studieresan till Berlin förra veckan var en ledtråd: ”Värre än vinst”. Svaret: ”Förlust”.)

Det är musik i dikterna, beroende av ljud. Dels i själva de klangrika orden, men också i innehållet, där det hela tiden låter. (Jämför Fröding, till exempel ”Den gamla goda tiden”.) Och vi svenskar som är rejält inlästa på Tranströmer känner nog igen den här bilden: ”Ty skonsamt, alltid kunnig om måttet, / Vidrör en gud bara för ett ögonblick / Människans boningar, plötsligt och ingen vet när.” (Jämför Tranströmers ”Svarta vykort”.) (Men Hölderlin har väl mer med Stagnelius att göra än med Fröding och Tranströmer?)

Hölderlin har en dubbel känslighet, som är lika kalibrerad för det som är som för det som inte är. Att skriva poesi handlar om att blotta sig, men inte att göra sig löjlig; mer om att vara löjlig, och att undvika att förställa sig. När dikterna blir allt djärvare hackar det ännu mer, i profetior som kulminerar i Patmos kryptiska men definitiva inledning: ”Nah ist / Und schwer zu fassen der Gott. / Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch.” Här: ”Nära är / Och svår att fatta Guden. / Men där fara finns, växer / Även det räddande.”

Det är dikten som besvärjelse. Visst, det är för djävligt, men – men, om än starka destruktiva krafter arbetar mot dig, mobiliseras lika starka konstruktiva krafter inom dig. Hölderlin vilar i det otäcka. Ordet ”sublim” har ju vanställts i vår tid, så pass att en konstlärare i Philip Teirs nya roman Vinterkriget förbjuder sina elever att någonsin använda ordet när de talar om konst. Låt oss nöja oss med att Hölderlin söker upp faran, medveten om vad priset är.

Den här utgåvan är snyggt utformad med Håkan Rehnbergs omslag och höga avlånga storlek. Generöst tilltagen med sina drygt 300 sidor, med en mängd utkast. Romantikens poeter är kategoriska – det är nog därför jag gillar det här så skarpt, när alla förbehåll släpps, och rörelsen är helt obunden. Det är modernism drygt hundra år för tidigt. Övergången från dikterna till breven i volymens slut är smidigt genomförd, där poesin övergår i prosa helt omärkligt.

Att Hölderlin översatte Sofokles antika tragedier under sin sjukdomsperiod ter sig logiskt. Boken återger anmärkningar till hans översättningar av Oidipus och Antigone. Han gjorde fyra versioner, som bytte från att vara en fri men trogen översättning mellan att vara en metriskt exakt och att vara en minutiös version ord för ord till att vara en fritt tolkande översättning, med spår från de olika versionerna. En liknande princip användes under skrivandet av dikterna, som i manuskriptform är svårlästa, med ord som överlappar varandra. Vi ska läsa Antigone i skolan nästa vecka – det vill säga, börja en åttaveckorsperiod när vi läser Antigone – men jag tror inte att jag kan knycka några idéer härifrån.

I sitt sedvanligt vassa efterord skriver Fioretos om de svårlästa texerna, att de fungerar som palimpsest, alltså överskrivna texter med differerade budskap. Hur ser en definitiv version ut? Det finns givetvis inte, lika lite som det finns en definitiv översättning. En annan pendling att förhålla sig till under läsningen suffleras i efterordet: det profetiska anslaget bryts mot revolutionära idéer, alltså att det inåtvända ger efter för ett utåtblickande. Samtidigt som det introverta består. Så förenar dikten polariteterna, låter dem mötas och umgås.

Om det är den ordagrannaste tolkningen vi läser, det kan jag inta avgöra, men kanske är det i gengäld den grannaste. Det finns här en intim närhet, där dikterna låter som repliker, så att du förundrat nästan ställer frågan: ”Vem är det som pratar här?” En översättning måste inkludera mod: det är ett vägval, där något måste mistas, kanske för att något annat måste vinnas.

4 kommentarer:

  1. Tack för en intressant text. Jag känner väl inte till Hölderlin så väl även om jag hade ett motto från honom på en av mina tidigare bloggar: "Ein Zeichen sind wir, deutungslos/Schmerzlos sind wir und haben fast/die Sprache in der Fremde verloren". Passande för en expat.

    Men nu förundras jag över en ovidkommande detalj (som vanligt). Du skriver att översättaren behåller "inledningsversalen i raderna, något nutida översättare annars brukar överge". Visste inte att det var så. Med vilken rätt tar sig översättare en sådan frihet, fräckhet skrev jag först? Var går gränsen för hur mycket man får ändra? Tar även översättare tanklöst order från språktalibaner som t.ex. det privata företaget "Språkkonsulterna" som just lyckas få uppmärksamhet genom att polisanmäla PRV för att man inte förstått ett beslut? Om en författare använder stora bokstäver får även översättare lov att Acceptera Det.

    Svenska språket regleras ju numera av diverse icke demokratiskt tillsatta råd och nämnder. Att myndigheter inte tillåts ställa några krav på läsarna får man väl -motvilligt- acceptera men inte skall väl språkbyråkratin tränga in i skönlitteraturen?

    SvaraRadera
  2. Åh, tack!
    om detaljen: jo, jag tycker det har varit kutym när jag på senare år läst lyrik i översättning, alltså gammal lyrik, ex 1800-talet, att översättaren använder gemener. Som Harding i översättningarna av de brittiska romantikerna - det kan tyckas vara en petitess, och kanske att föredra, då det underlättar läsbarheten, även om jag är tveksam till just det argumentet. Nåväl.

    Jag minns att Bruno K. Öijer använde tricket i en av sina samlingar att inleda varje ord med versal. Jag Vet Inte Om Det Var Så Lyckat.

    SvaraRadera
  3. Lyckat eller lättläsbart - min (bestämda) idé är att översättaren inte har rätt att peta i sådana saker. Var skall det annars sluta? Kom inte Lotass ut med en bok som bestod av en lång magnetremsa? Skall en ev. översättare skriva ut den på papper? Om en författare använder ett grekiskt citat på grekiska skall översättaren skriva detta på fonetisk svenska eller kanske t.o.m. översätta det?

    I "Dumboms leverne"skrev Kellgren på slutet "gnothi seaton" med grekiska bokstäver -som jag förgäves försökt kopiera in här-. Skall en översättare ändra på det? Det finns ju författare , lytiker och andra, som skrivit sina verk i en enda lång mening. Skall man bryta upp den för att främja läsbarheten? Nej översättare : Ne supra crepidam!

    SvaraRadera
  4. "Lytiker" - farbror Freud kommer tillbaka!

    SvaraRadera