att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 aug. 2013

Morrissey. Fandom, Representations and Identities, [red] Eoion Devereux, Aileen Dillane, Martin J. Power


Går det att vara både fan och kritiker? Minskar inte objektiviteten om du dyrkar föremålet för din forskning för mycket?

Jo, men grejen med att vara fan är ju att du och artisten så gärna gör ett undantag, endast för dig: för det är du som är den enda som förstår på riktigt vad artisten förmedlar. Att vara fan betyder också att lära sig rusta sig för andras oförståelse. Åtminstone är det så vi brukar definiera det där ordet som på engelska lyder ”fandom” och på svenska väl blir … fanskap? Fredrik Strages bok Fans visar flera exempel på denna innerliga relation mellan artisten och fansen, en relation om än av det mindre ömsesidiga slaget.

Morrissey – ett av exemplen från Strages bok – har många hängivna fans, och nitton av dessa gör var sitt försök att reda ut en förklaring till vad det är han håller på med, och det gör detta i boken Morrissey. Fandom, Representations and Identities. Den är redigerad av Eoion Devereux, Aileen Dillane och Martin J. Power, knutna till universitetet i Limerick, Irland, i ämnena sociologi och musik.

En akademisk bok om Morrissey … Jag hör redan hur the detractors, the carnivores and the destructors osäkrar revolvrar och slipar knivar. Nåväl: en bok för de frälsta då? Ja, men oavsett vad man tycker – akademiska texter om Morrissey är möjliga i den här världen, liksom akademiska texter om Bob Dylan och Lady Gaga, men kan du föreställa dig akademiska texter om Coldplays sångare, vad han nu heter?

I sin tidiga karriär intog Morrissey gärna rollen som mediator – en som med sin egen fanatism visade hur fansen skulle förhålla sig till förebilder eller idoler. En rörande text av Erin Hazard inleder, där hon dels initierat berättar om Morrisseys video ”Suedehead” och dels om sin egen pilgrimsresa till Fairmount där den spelades in, och vad som sker när hennes besatthet av Morrissey färgas av dennes besatthet av James Dean.

Som titeln på den här boken indikerar är fanskap bara en del av förklaringen. Det handlar också om hur Morrissey presenterar sig – hur han avbildas, föreställer sig, hur han ska identifieras. Den där personan han skapade som sångare i The Smiths, med missnöjet som kreativ drivkraft.
I den bilden, och i alla texter om Morrissey måste på något sätt den påstådda – by implication, by association – rasismen nämnas, antingen försvaras på ett groteskt sätt eller avfärdas på ett groteskt sätt. Dessa förklaringar blir alltid förklenande i sin välmening: han rör sig inom gränsområden och utmanar konventioner, han identifierar sig bara med outsiders. Däribland avvikande människor, de som inte uppfyller samhällets norm, aktualiserat i Daniel Mancos text om den kanske bästa låten ”November Spawned A Monster”. Är det så udda att hysa udda känslor inför det udda? Låten växlar friskt (eller sjukt) mellan att ömka, att håna, att förstå, att hata, att inkludera, att mobba ut, innan det avslutas med att önska sig revansch för den som på något sätt inte duger.

Problemet är väl att han sjunger i jag-form, när dessa outsiders är rasister eller fotbollshuliganer. Men Edgar Allan Poe var ingen mördare bara för att han skrev övertygande om mord i jag-form. (Dåligt argument, säger du …) I boken citeras Oscar Wildes starka slutsats: ”Consistency is the last refuge of the unimaginative”.

Sju typer av ambiguitet räcker inte till. Nog var Morrissey mer mångtydig i sin tidigare skepnad, något som också märks på musiken, som blivit allt mindre nyanserad. Att läsa boken låter sig inte göras utan att då och då pausa för att söka upp någon av de 824 Morrissey-låtarna som jag har på min iPod, och det är förfärande att höra något från senare år efter att ha hört hur makalöst han kunde låta åren kring 1990. Nyanser slipas bort i musiken, men också i texterna. Kanske som en förklaring till några av de senare klumpiga uttalandena – nä, jag förminskar inte genom att kalla dem klumpiga, man kan lika gärna kalla dem idiotiska. Han har också blivit motsägelsefull i allt mindre utsträckning, och helt enkelt fått en lägre lägstanivå.

En annan komponent i bilden av Morrissey är den nostalgi han känner för ett svunnet England – ett England han ändå inte är tillräckligt gammal för att ha upplevt. Detta blir ändå en av argumenten till hans (återigen påstådda) rasism, men det blir ändå inget hållbart försvar. I större utsträckning handlar det om att vägra ta del av samhället – säga nej till jobb, familj, att bli inrutad. Paradoxen ligger ju då i hur Morrisseys liv sedan 1983 ska definieras, för nog har han jobbat hårt, och nog har han sin familj: fansen är hans barn, kanske i viss mening mer så än biologiska barn, eftersom de följer Bibelns gud och hedrar och lyder sin fader. Dessutom kan nog ingen pappa stoltsera med barn som i högre utsträckning liknar honom till utseendet.
Som helhet är boken förvånansvärt försiktigt skriven. Visst finns några helt lysande enskilda texter – förutom en gedigen bakgrundshistoria av skinheads och suedeheads skriver en av redaktörerna minnesvärt om den politiska bakgrunden till några låtar, som ”Slum Mums” med Morrisseys kanske mest vitriolstänkta rad, när soc-arbetaren besöker underklassmorsan med hård kontenta: ”We may be welfare, but we dont care, and we're paid to despise your council house eyes”. I sådana stunder blir också Morrissey poet på riktigt, så pass att det åtminstone inte är groteskt att jämföra honom med andra skildrare av brittiskt vardagsliv, som John Betjeman och Philip Larkin.

För att förstå ilskan hos Morrissey behövs också en inskolning i hur Thatcher ritade om det politiska landskapet, hur hon ödelade det politiska landskapet, bland annat genom att säga att det inte finns något samhälle, bara individer. Därifrån kan bara cynism spira.

På skolan har vi en plagiatkontroll som heter Ephorus, där vi skickar elevtexterna och så får vi tillbaka en procentsats på hur mycket av texten som redan finns på internet (siffran brukar bli 3-4 %, beroende på citat ur bok, men någon gång blir det 75 % eller mer, och då blir det en annan sak). Frågan är väl hur Morrisseys texter skulle klaga en plagiatkontroll. Lee Brooks skriver en till ett till början försynt och rutinmässig referat av hur Morrissey utnyttjar källor, men hon gör ändå något mer av sitt material, genom att utnyttja Claude Lévi-Strauss forskning om bricoleur, alltså den konstnär som arbetar med ett provisoriskt material, det som finns framför händerna i stället för att ha gjort sig beroende av en fix och färdig uppsättning verktyg.

Det kan räcka med två exempel för att belysa hur Morrisseys tankar strävar i associationernas rike. 1) Singeln ”Shakespears sister”, som handlar om återfödelse och att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, har på sitt omslag skådespelerskan Pat Phoenix, som Morrissey intervjuat för tidningen Blitz. ”The Phoenix and the Turtle” är en av Shakespeares dikter. I den intervjun nämns Patricia Pilkington, en annan skådespelare, som bytte namn till Patricia Dean för att hylla James Dean, som Morrissey skrivit en bok om. 2) Sången ”Billy Budd” är förstås identisk med Herman Melvilles novell, men på typiskt Morrissey-maner finns inga direkta beröringspunkter i texten (liksom ”Shakespeares Sister” inte handlar om Shakespeare, inte heller om Virginia Woolf). Texten har vissa indirekta beröringspunkter med Johnny Marr, något som stannar vid spekulationer ända tills du ser att Melville publicerade en diktsamling med titeln John Marr and Other Sailors.

Ändå går det bara att upprätta falska dikotomier. Billy Budd handlar om så mycket annat: det är en kärlekshistoria, en brottshistoria. Morrissey förstår att använda sångtexternas nackdelar till sin fördel, och lyckas göra de obligatoriska hänvisningarna till litteratur – ”ja ja, men är det poesi?” – helt överflödiga. Hans texter avslöjar både för mycket och för lite, och det är något som tas till vara i några av de mest ambitiösa av de här essäerna, när dessa sätts i relation till hans persona, det vill säga hans uppträdanden på scenen och i intervjusituationer, i det som handlar om ”being Morrissey”.
Boken om Morrissey är på något sätt inte för akademisk, utan snarare inte tillräckligt akademisk. En av dem som går mest på djupet är faktiskt skriven av Johanna Sjöstedt från Göteborgs universitet, och man önskar att fler skulle ha bemödat sig om att vilja gå lika djupt eller långt. Flera av texterna må lida av visst komplex, och att låna teorier av Bourdieu eller Adorno tynger bara texterna, genom att försvåra det enkla. Eller att försöka plädera för att ”Speedway”, kanske den näst bästa låten, handlar om rättegången mot Oscar Wilde. Ledtråd för ledtråd exponeras. Den handlar om Wilde. Och?

Till bokens förtjänster hör att texterna är kortfattade, effektiva, och bilden av Morrissey blir till sist ändå ganska heltäckande. Olika koder löses, däribland den religiösa, inte alls oviktigt i sammanhanget. Så ambitionen uppfylls, även om du också blir varse att även när ett projekt av det här slaget, där bit för bit ifylls, så går det inte att vare sig rekonstruera eller dekonstruera Morrissey.

2 kommentarer:

  1. Vad har Poe skrivit om mördare i jag-form? Jag kan bara komma på "A Cask of Amontillado". Men det finns kanske mer.

    Vänligen

    B. detractor, carnivore, destructor

    SvaraRadera
  2. Spontant tänkte jag på The Black Cat och The Tell-Tale Heart, men det finns nog fler exempel. Jag associerade visserligen mest till hans febriga, stirriga berättarjag, neurotiska och ryckiga, inte alltid att de är just mördare ...

    SvaraRadera