att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 aug. 2013

Despair, Rainer Werner Fassbinder


 Att Fassbinder skulle filma en av Nabokovs romaner var oväntat, men inte olyckligt. Hans bearbetade version av Despair hade premiär mindre än ett år efter författarens död, och det är en film som tar sig vissa rättigheter med sin förlaga, även om manuset, skrivet av Tom Stoppard, i stora drag följer romanens händelseförlopp.

Till att börja med berättar romanens Hermann (Hermann) att han aldrig kysser sin fru på munnen, något filmen dock låter honom göra ett flertal gånger. Men den större skändligheten är väl att Fassbinder låter hela filmen utspela sig med nazismen som fond, något som märks i de uniformsklädda soldater som vandaliserar en judes affär, en medarbetare till Hermann (Hermann) som på jobbet bär uniform och hakkors på ärmen. – Har du gått med i scouterna? frågar Hermann (Hermann), och tillägger surt att det är bra att uniformen är chokladfärgad.

Liksom i den affisch som nonchalant hänger på en vägg, med Hitler och Hindenburg sida vid sida, och den för nutida läsare helt ironiska texten ”Der Marschall und der Gefreite kämpfen mit uns für Frieden und Gleichberechtigung”.

Dessa inslag, liksom en längre politisk diskussion, ger verket en uttalat politisk dimension. Jag ska inte säga att detta saknas i romanen, men onekligen utspelar den sig i ett annat universum, ett mindre fiktivt.
Något som är bevarat är den finurliga humorn. När Hermann säger att han funderar på att skriva en bok om dubbla personligheter lägger han till, lagom lättvindigt: – Kanske två stycken. Dirk Bogarde spelar huvudrollen precis så där teatraliskt tillgjort som man föreställer sig Hermann (Hermann) i boken.

Filmen betonar också de kafkaeska dragen. Dels i Bogardes eskalerande vanvettiga beteende, och dels i hur statisterna konsekvent stirrar på honom (och bryter mot ett av filmens förbud). Själv tyckte Fassbinder att Despair var hans tredje bästa film, en värdering som jag väl inte riktigt håller med om. Det är åtminstone en av ytterst få filmer där det känns acceptabelt att man pratar engelska i Tyskland, möjligen tack vare Nabokovs engelska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar