Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 juli 2013

Svenska musikjournalister är inte läskunniga


Varje år kommer Bruce Springsteen till Sverige för konserter, och varje år upprepas samma procedur, där musikkritikerna tävlar i vem som kan gilla ”The Boss”, som han kallas här, mest av alla. Varför är Bruce Springsteen så populär i Sverige, och när började det?

Efter några trevare 1975 och 1981 med inomhusspelningar är det förstås den mytomspunna Ullevikonserten 1985 som grundlade kärlekshistorien med Sverige, där fansen gungade sönder läktarfundamenten i sin upphetsade iver att delge artisten sin kärlek.

Då byggde turnén på den nysläppta ”Born in the U.S.A.”-skivan, med låten ”No Surrender”, som inleds: ”We busted out of class / We had to get away from those fools, / We learned more from a three-minute record / Baby, than we ever did at school”. Där summeras sorgligt nog själva essensen i varför Springsteen är större i Sverige än någon annanstans i världen. För om det är något våra musikskribenter är bra på, så är det att visa förakt för den kunskap som kan hämtas från andra källor än den musik de lyssnar på.

Givetvis är jag införstådd med att rockmusik alltid har utmanat det etablerade samhället, inte minst institutioner som polisen och skolan. Men vår tid förevisar en genant rädsla för bildning, och just de svenska musikkritikerna är ivriga i att påpeka att exempelvis amerikanska rappares texter säger mer om segregationen i samhället än hundra avhandlingar i ämnet. En absurd tanke.

Ofta framförs att inhemska rappare som använder svenska i sina texter har förnyat svenska språket mer än något annat de senaste tjugo åren. Även det en absurd tanke, som underkänner allt arbete som utförs av författare och journalister som dagligen utför stora saker i sitt språkarbete. Men det sker utanför radarn för den homogena gruppen musikjournalister.

Det finns en genomarbetad tradition i England att rockmusik kan vara ett skönlitterärt forum. I Sverige krävs det att kanske den enda rockartist med sådana ambitioner – Olle Ljungström – ska vara med i ett populärt tv-program för att en större publik ska ”upptäcka” honom, medan runt omkring honom obegåvade textförfattare åtnjuter respekt från alla håll.

Därför kan Håkan Hellströms texter tas på allvar på riktigt, trots att han hittills endast visat sig kapabel att avlyssna vad andra artister redan har sagt, från de tolv stölderna från Morrissey på debutskivan till sista skivans oblyga Fleetwood Mac-karbonkopia (”You Can Go Your Own Way” / ”Du kan gå din egen väg”).

Inte heller är det då förvånande att det är de illitterata Gallagher-brödernas band Oasis som i Sverige räknas som det stora bandet från 90-talets britpop, när deras kombattanter Pulp gjorde avgörande mer intryck med låtar som konsekvent skildrade hur samhället såg ut för dem som inte hade ynnesten att vara delaktiga i den ekonomiska boomen.
He is not Jesus, though he has the same initials.

Men svenska kritiker imponeras mer av rim på ”supersonic” och ”gin and tonic” än av Pulp-sångaren Jarvis Cockers uppgörelse med dåvarande premiärministern Tony Blairs inställsamma inbjudningar till 10 Downing Street, i låten ”Cocaine Socialism”. I sången bjuds sångaren på kokain och annan lyx, bara han bjuder in några snygga ”common people” och ”mis-shapes”. Cockers rim på ”misfits” och ”raised on a diet of broken biscuits” är onekligen mer elegant än Gallaghers trötta rim.

Det är sorgligt att svenska musikkritiker inte någon gång stänger av musiken och unnar sig andra intryck. Det skulle berika deras texter, göra dem mindre benägna till generaliseringar, och mindre häpna varje gång en artist uppfinner hjulet. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/7 2013)

10 kommentarer:

  1. Björn, det här är en lysande krönika (som också får mig att tänka på att Reinfeldt ville visa sig hipp när han på en Polargala sjöng med i raden "We don´t need your education"

    Läste tidigare idag en artikel som du kanske borde titta på:

    http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-5-13/Studenter-pa-13-aringsniva-kraver-nya-arbetssatt/

    Det är Ebba Lisberg Jensen, fil. doktor i humanekologi, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola som säger, bland annat detta:

    "Många studenter har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner. De är ovana att citera och vet inte vad begrepp som "inledning" innebär. Om universitetslärare ber sina studenter att de ska ge tre exempel på någonting kan det bli åtta eller femton. Inte för att visa att de kan (exemplen är inte heller givet korrekta), utan snarare för att många inte klarar att begränsa sig. Eller omvänt: Man får inte ihop de fem sidor som krävs, utan lämnar istället in två."

    Artikeln innehåller en rad liknande exempel och gör mig matt och ledsen.

    SvaraRadera
  2. Håller helt och hållet md Thomas både vad det gäller din krönika och de sakförhållanden du diskuterar. F.ö. kan liknande kritik riktas både mot sportjournalister och i stor utsträckning litteraturkritiker (present company excepted...)

    Men jag undrar varför du drar alla "musikkritiker" över popkammen? Även om utrymme och intresse är minimalt framförs faktiskt någon gång "seriös" eller som det heter nu för tiden "konst"-musik även i Sverige och det händer att någon skriver om det i pressen. Eftersom jag inte följer den svenska musikscenen så noga läser jag inte speciellt mycket men ur minnet plockar jag namn som Brodrej och Camilla Lundberg - nog är de läs- och skrivkunniga och även musikaliska. (Säkert finns än bättre exempel). Det var ju en hel del diskussion om Wagner t.ex.med anledning av jubileumsåret.

    Jag avstår från att skriva om motsvarande företeelser i Österrike, det skulle verka litet dumt, men det är ett annat universum, det kan jag försäkra...



    SvaraRadera
  3. Thomas, det har ju varit en del liknande varnande exempel om förhållanden på svenska universitet, som har kunnat läsas i DN bland annat. Det har ju att göra med rädslan för att ställa adekvata krav - inte heller tror jag att det är en framkomlig väg att sänka rösträttsåldern till 16 år, för det skulle bara ytterligare förstärka rörelsen mot banalisering.

    Bengt, det är sant att jag bara skriver om s.k. popjournalister, och det är nog en lite orättvis krönika. Men faktum kvarstår, att många sv. musikjournalister mest verkar vara intresserade av att odla sitt varumärke, än att säga intressanta saker om musiken. Jodå, jag kan nog med behållning läsa både Brodrej och Lundberg, men är alldeles för dåligt insatt i den musiken.

    SvaraRadera
  4. Bengt, jag tänkte inte ens tanken du formulerar. De två exemplen är lysande. Och så finns det förstås några på radions P2 - där den allra bästa har slutat (Vassilis Bolonassos). Så djupt sitter populärkulturen i oss (mig) att jag, trots att jag numera nästan inte alls lyssnar till musik bara associerade i den riktningen med Björns text.

    Björn, det är ju så att obildningen hänger ihop med det du diskuterar. Infantiliseringen av hela samhället - inte minst kulturlivet - är också en spegelbild av en "högre utbildning" på 13-åringens nivå.Rösträtt vid 16 år - jag menar på allvar att den skulle höjas till 25 år och med obligatoriskt samhällsprov för att ens få ut röstsedeln. Först då hade jag tagit riksdags- och andra val på allvar. Alla idioter jag mött i mitt liv, obildade och kanske till och med obildbara, har rösträtt och det skrämmer mig. Men att ens komma med 16-årsförslaget säger också något om infantiliseringen.

    SvaraRadera
  5. Först: BRA text som sätter fingret på några obekväma sanningar.

    Näst: Att till synes oberört följa upp med "är alldeles för dåligt insatt i [konstmusiken]". Det kanske du borde ändra på? Är det inte ett lika stort problem att man upprätthåller artificiella ramar mellan samtida popmusik och andra sorters musik?

    Obligatoriskt samhällsprov för att få rösta hoppas jag var ett skämt, eller åtminstone skämtsamt.

    SvaraRadera
  6. Jo, jag är medveten om att det är ett problem, jag gör mitt bästa, ju, men inser att det är ett stort område, svårt att sätta sig in i på en kafferast. d

    SvaraRadera
  7. Andreas Engström30 juli 2013 kl. 17:42

    Bra text. Men för att haka på Bengt O, och kanske upprepa litet av argumenten: Jag skulle bli väldigt glad den dag, när man slapp läsa texter som uttalar sig generellt om "musik" eller "musikkritiken", och som svar på påpekandet att detta är väl generaliserande och att det kanske förhåller sig annorlunda om man tittar på t ex konstmusiken, får svaret: "men jag talar nu om popmusik för jag kan inget om konstmusiken". Då tycker jag detta skall framgå i texten. Jag har läst liknande så många gånger förr och den här är en av de största svagheterna med svensk popkritik. En annan är att att svenska musikkritiker, förlåt, popmusikkritiker, är väldigt bra på att tolka musiken utifrån vilka som uttalat sig och vad och vad som går att läsa i sångtexterna. Stäng av musiken, uppmanar du kritikerna till. Jag säger tvärtom: läs inte bara texterna. Vad just Pulp beträffar så är det deras texter som skildrar klassamhället, deras musik bidrar inte med någon alls form av motstånd eller ifrågasätter någon rådande samhällsordning. Kan intyga om att även Tyskland befinner sig i ett annat universum. Att skriva om populärmusik innebär inte att man bara bortser från annan musik eller kultur.

    SvaraRadera
  8. Andreas, nog är det så, men det är tidsödande att stifta bekantskap med konst eller kultur överhuvudtaget. När jag uttalar mig om litteratur gör jag ju det med all min erfarenhet, medan när jag talar om konst gör jag det verkligen som en amatör, likaså med den mesta musiken, faktiskt.

    Men jag var medveten om detta när jag skrev, dvs generaliseringen. Helst skulle jag vilja använda ordet "popsnören", men det blir för mycket 80-tal av det ...

    Sen håller jag ju med om Pulp, deras musik är ganska reaktionär, mycket 70-tal - samtidigt tycker jag att de låter tuffare än ex Oasis, genom att ändå ta in punkinfluenser. Common People är ju mer punk än Green Day, som var populära då (1995). Skulle också vara intressant om ex Arctic Monkeys skulle skriva låtar som de gör och låta som de gör om det inte vore för Pulp - men det är en annan fråga.

    Brukar ju när jag är i Tyskland snegla på några recensioner i dagstidningarna, och det är sant, dels ett annat utrymme, dels andra referenser. Även när det alltså handlar om musik.

    SvaraRadera
  9. Andreas Engström31 juli 2013 kl. 10:15

    Jag tycker som sagt att du skrivit en bra text och jag håller verkligen med om mycket i den. Du är ju litteraturkritiker, och som sådan kunnig och lägger ribban högt. Men när du skriver om musik, ja då är du musikkritiker. Varför lägga ribban lägre? Det innebär ofta, som i det här fallet, inte om så mycket annat än om att vara tydlig med vad man talar om, att definiera sammanhangen. Tyvärr lägger svenska popkritiker ribban väldigt lågt; en sanslös närsynthet (där är vi nog överens) och den popkritik vi har är egentligen inte värd att kalla kritik. Nyligen skrev Jan Gradvall om att Beyonce och Jay Z är avantgarde. Ja, inom populärmusiken alltså, och kanske vore det bättre att skriva cutting edge, medgav han. Men visst, kalla det gärna för avantgarde, men förklara varför genom ngt slags kontextalisering. Sånt här stör jag mig på när jag tänker på det, men oftast gör jag det inte utan håller på med mitt :-)

    SvaraRadera
  10. Det är ju ett problem att när väl mainstreampopjournalister upptäcker subkulturer är de för sent ute - det påminner om när Faulkner fick Nobelpriset. Medan amerikanska kritiker förbigick eller sågade hans mästerverk som utkom ca 1929-1936 hyllade de hans sena böcker, dvs efter Nobelpriset, och dessa böcker är riktigt dåliga.

    Så när sv popsnören börjar gilla Nicki Minaj då skriver de hyllningar till en riktigt dålig skiva. Likaså Jay-Z, och Prince ska vi inte tala om, som sågs som en flickidol på 80-talet när han gjorde sina bra grejer.

    Sen vet jag inte heller om de artister Gradvall nämner är särskilt avant garde eller cutting edge, det är ju en väldigt kalkylerad och riskminimaliserad musik - skulle hävda att även Kanye Wests sista sk experimentella skiva är gjord utifrån mallen för hur en sådan ska låta. Att Lou Reed gillar den säger ju allt!

    Sen får man inte heller säga att Beyonce är kommersiell, för det är som att säga Hitler. Men come on, särskilt konstnärligt utmanande är den inte.

    I alla fall, det finns ju spännande musik om man lyssnat sig sönder och samman på Beyonce, ex gör Baths på sin nya skiva riktigt utmanande musik, med texter som är edgy utan att man behöver sätta någon etikett på det. Det är musik som gör det oväntade. Likaså Perfume Genius, om man vill höra något som inte är gjort för att spelas i ishockeyhallar.

    SvaraRadera