att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 juli 2013

Antigone, Interrupted, Bonnie Honig


Hur ska Sofokles antika drama Antigone läsas? Den som idag tar sig an den gamla texten gör det utifrån två olika förutsättningar, där du antingen gör det mesta av kunskaper kring det dåtida grekiska samhället, eller så försöker du upptäcka på vilket sätt pjäsen är aktuell och har något att säga oss idag. I den senaste moderniseringen, av Jeremy Menekseoglu (2008), är Antigone en kändis och kören en paparazzi-hjord som förföljer henne.

Bonnie Honig har skrivit den akademiska boken Antigone, Interrupted, där hon tar fasta på pjäsens många exempel på just störningsmoment, och avbrott. Det är en stundtals käckt skriven bok, om än hon tar med sig väl mycket barlast från Jacques Lacan och Judith Butler, två av de snårigaste teoretikerna, samt förstås en dos Slavoj Zizek.

Pjäsen Antigone handlar i stor grad om meningssökande. Men att söka efter mening är det första tecknet på galenskap, och Antigone har periodvis avfärdats som galen, ibland enbart självupptagen. Lacan menar att hon saknar balans. Honig ser henne som en bricka i det större maktspelet som pjäsen skildrar, att hon gör ett försök att bli en politisk aktör, en aktiv kombattant.

De skarpa tankarna samsas med banaliteter (vi har alla en Antigone inom oss, får vi veta). Honig ser paralleller mellan Antigone och vår värld i de sörjande mödrarna från Sydamerika, de ”galna” mödrarna som de kallats. För Judith Butler är Antigone förebilden, hon som ändå gör det rätta.

Hur ska å andra sidan någon leva med saknad, med förlust (”loss”)? Butlers mest utförliga bidrag är boken Antigone's Claim, men lika jobbigt som Honig har när hon ska sammanfatta den, lika jobbigt är det för mig att sammanfatta Honigs bok. Hur ska en teori sammanfattas? Utan att det blir en inskränkning, alltså.

Men en del av Honigs arbete består i att skapa jämvikt mellan Lacans och Butlers extrema utgångspunkter. Lacan använder Antigone som exempel på det monstruösa begäret, medan Butler ser det som en fördel. I korthet att hon är härskarinna över sina känslor, medveten om vad hon gör hela tiden, och som refräng i den tolkningen lyder hennes outtalade nej. Det är en kategorisk tolkning som ställer till med problem, i sina försök att göra Antigone till en isolerad företeelse, en protagonist som inte har något att göra med sina levande släktingar.

Om Zizek är än mer kategorisk – hans Antigone säger nej till allt – är Butler mer frikostig, och menar att det finns några saker hon också säger ja till: ”To incest, to a different kinship, to anomalous desire”. Men Honig vill göra incesten metaforisk, och pekar ut forna maktsammansättningar inom aristokratin som incestuösa. Hon ser också systrarna i förbund med varandra, samtidigt som det finns en oroande diskrepans mellan dem, där Antigone konsekvent nekar att använda dualisformer som ”vi” och ”oss” när hon talar om sig själv och Ismene, med undantag för inledningen.

Åtminstone inte i den översättning hon föredrar, av Richard C. Jebb. Hon använder annars åtta olika engelska versioner, samt Hölderlins tyska. När jag jämför med de tre svenska jag har framför mig ser det lite annorlunda ut. Jan Stolpe är nog den ende som följer detta genomgående bruk av enskilda separerande former som ”du och jag”.

Honig visar också på det besvärliga i hur Antigones repliker ska uppfattas: menar hon alltid vad hon säger, och vad menar hon? Först Hjalmar Gullberg (1935):
Ismene: Missunna mig ej, syster, att med dig
få dö och helga minnet av den döde!
Antigone: Min död är min. Begär ej lön för något,
du ej har gjort! Det räcker att jag dör.
Björn Collinder (1954):
Ismene: Men räkna mig dock ej ovärdig, syster kär,
att dö med dig och blidka honom som är död.
Antigone: Dö ej i lag med mig, och gör ej avkall på
det som du ej har rört vid. Min död räcker till.
Till sist Jan Stolpe, den senaste översättningen (2003):
Ismene: Skäm inte ut mig genom att förvägra mig
att dö med dig – och hedra minnet av vår bror.
Antigone: Min död är min. Gör inte anspråk på någonting
du inte deltog i. Att jag dör räcker väl.

Här menar Honig att Antigones svar – på engelska: ”Never share my dying, don't lay claim to what you never touched” – inte nödvändigtvis behöver uppfattas som kyliga eller nekande, utan att de kan uttalas med ömhet, resignerat och offrande. Kanske – själv har jag alltid uppfattat dem som exempel på hennes arrogans, på att hon ställer sig över sin syster.

Att återge innehållet i Sofokles pjäs är också inskränkande. Det ligger inget ädelt över Antigones dödsäktenskap, hennes gagnlösa dödseroticism. Honig visar med sin bok hur viktigt det är med kunskaper i bland annat de antika begravningsceremonierna – hennes bok är gedigen ur sociologins aspekter – men också hur den moderna kontexten berikar tolkningen. Då kan 1980-talets AIDS-döda ge perspektiv på hur Antigone sörjer, liksom den tyska filmen Deutschland im Herbst (1977) visar hur tragedin kan läsas som en melodram. Filmen behandlar kidnappningen och mordet på den förre nazisten Hans-Martin Schleyer, utförd av andra generationen RAF-medlemmar, och vidare de tre fängslades (själv)mord, Ensslin, Baader och Raspe.
Ur Deutschland im Herbst

Gudrun Ensslin blir den som i högst grad liknas vid Antigone, i synnerhet eftersom hon hänger sig (eller hängs). En sekvens i filmen, regisserad av Volker Schlöndorff och skriven av Heinrich Böll, delger hur en tv-version av Sofokles pjäs Antigone, avsedd att sändas i västtysk tv, tas emot. Trots att regissören försöker med tre olika prologer i invändande eller ursäktande syfte blidkas inte tv-folket, som bara ser verkets politiska aktualitet, med lagöverträdaren Antigone som en kvinnlig terrorist, exakt som den nyligen döda(de) Ensslin. Tv-filmen ratas till förmån för en version av De Bello Gallico, en pjäs om det vid tillfället mindre kontroversiella ämnet krig.

Dock har Rainer Werner Fassbinder i sitt bidrag tidigare i filmen själv konfronterat sin mor, med utgångspunkt i att hon som upplevt andra världskriget borde vara mindre fördömande mot RAF. I sin bok betonar Honig hur Fassbinders melodramatiska bearbetning också har med Antigone att göra, där tragedin växlar spår till en lägre eller mindre respekterad genre.

Det må låta galet i våra ögon, men vi glömmer ofta att tragedin var en låg genre när Sofokles skrev dramat: inte bara den notoriske kritikern av fiktion (Platon) föraktade tragedin, utan även Aristoteles, som föredrog epiken. En annan sak vi glömmer är att vi läser för stenhårt bokstavligt, när det finns åtskilliga inslag av ironi, inte minst i Antigones stundtals skälmska repliker. Hur ska hennes ”born to die”-attityd tolkas – som när Lana Del Rey yttrar det i sina sånger?
Ser det här ut som Antigone?

Till det generösa med Honigs bok är att hon åstadkommer något av ett tänkande i omvandling, där hon reviderar sina egna tidigare tolkningar, och även redovisar när hon avviker. Det är en sällsynt arbetsmetod, men som sagt, det bidrar till bokens läsvärdhet, att hon ändå erkänner sig ha gått vilse ibland.

Hon skriver bäst när hon lämnar seminarierummen från de första kapitlens obligatoriska redovisningar, och tänker friare när hon väl kommer till avdelningen som går under namnet ”Conspiracy”. Tanken vidgas, och det som blir fäst på pränt är mer ifrågasättande, modigare genomfört. En av dessa viktiga tankar är ju varför vi överhuvudtaget ska läsa Sofokles: ”Our debt to Sophocles is his invitation, still fresh and unfortunately still much needed, to look hard at the myriad ways in which we silence the grief that in our politics we yet do so much to generate.”

I Honigs tolkning blir samhällsperspektivet det mest framträdande, och ett ypperligt bevis på pjäsens fortsatta aktualitet. Jag rekommenderar radioteaterns version av pjäsen, regisserad av Bengt Ekerot 1958, nyligen tillgänglig på sr:s hemsida.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar