att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 juli 2013

Salamandersol, Pia Tafdrup


Eftersom det är 22 juli när jag börjar läsa Pia Tafdrups diktsamling Salamandersol börjar jag med sista dikten, den hon skrev till offren på Utøya och som publicerades i Dagens Nyheter i Jan Henrik Swahns översättning 30 juli. ”Sju klänningar för synligheten” är en monumentalt bra dikt.

Men översättningen? Den här gången har Jonas Rasmussen översatt, och jag är inte helt ense med hur han översätter första strofens ”den passer fuldendt stor og lille”, med den svenska kortformen ”båd stor och liten”, som åldrar dikten cirka hundra år, liksom sista strofens dubbla bestämning ”denna katastrofen”, som saknar motsvarighet i originalet.

Nåväl, en översättning av Tafdrup är alltid välkommen, även för mig som läste boken på danska förra året. Inte minst i Sverige finns en återkommande jämförelse med Inger Christensen, att Tafdrup skulle vara något jämförbart – det är orättvist mot båda poeterna. Nog för att själva idén till Salamandersol kunde ha kommits på av den äldre kollegan, med en dikt för vardera av poetens 60 år, men olikheterna mellan dem är fler.

Och ändå – redan i samlingens första dikt finns en referens till fjärilarna från Christensens sista diktsamling Summerfugledalen (suveränt översatt av Swahn som Fjärilsdalen): ”De stiger op, planetens sommerfugle / som farvestøv fra jordens varme krop”. I dikten ”Glädje” är det inte fjärilar som stiger upp, utan insekter, ”upp från blommors krondjup”. Bilden återkommer i den något senare dikten ”Ankomst I”, med en ännu tydligare markering mot den tidigare diktaren: ”Som om världen för ett ögonblick är evig / stiger glädjen runt bordet, / fjärilar sätter av mot drömmars höjd.”

Eftersom Tafdrup alltid skrivit biografiskt är den här boken ingen chock, men det är en sympatiskt genomförd bok, där man påminns att världen skulle se bättre ut om fler självbiografier skrevs som poesi. Här följs ett förlopp utifrån mindre långrandiga förklaringsprocesser: den dödfödde brodern, han som aldrig skulle få ett namn och bli en person i hennes liv, men som finns kvar som en skugga, en påminnelse om det förgängliga – också som något av det bristtillstånd som konsten är beroende av, att den alstras av tomrummet. Till uppväxten hör två stora upptäckter, som båda är lika viktiga för hennes kommande dikter: kroppen och språket.

I en av de tidigare dikterna finns en emblematisk bild för poesin:
                                ”ser gränser förflytta sig,
förflyttar gränser,
                 ser nya livstecken”.
I den dikten använder hon sig också av den typ av grafisk lekfullhet, där raderna sprids över sidan, som hon var förtjust i under den tidiga poetiska fasen.

Men inte bara upptäckter, utan hur man som äldre ska komma till tals med sin ungdoms ideal, till exempel den politiska desillusioneringen. Här blir det ett gräl över Falklandskriget som utlöser skilsmässan från första maken, ett frieri som inleds när han på ett tåg frågar vilken bok hon läser, och det är lämpligt nog Karin Blixens Vintersagor, följt av en koncis summering av äktenskapet: ”Det är honom jag sedan / gifter mig med, / en vintersaga med hög sol och bottenlös frost.” Så kan poesins försprång också tecknas, där en rad säger mer än tusen prosasidor.

Och nog är angelägenhetsgraden hög i dessa sidor, med dikter som skriver ut bilder och metaforer och gör dem självklara och tydliga. Det är helt enkelt tillgänglighetens poesi.

Tafdrup har tidigare översatts till svenska, relativt utförligt. Det här är den fjärde diktsamlingen i sin helhet, förutom samlingsvolymen Dagen ditt ljus från tidigt 90-tal, och dessutom finns poetiken Över vattnet går jag samt romanen Ge sig hän. Den som är nyfiken på författaren, men av någon anledning inte gjort slag i saken, kan lämpligen börja här, för bättre introduktion är svår att tänka sig: här skriver Pia Tafdrup i en intim och intensiv dialog med sina tidigare dikter, och hon gör det förbannat bra.

4 kommentarer:

  1. Björn, jag har medvetet avstått den svenska översättningen.
    Men något är fel i din text. Sven Christer Swahn kan inte ha översatt dikten du nämner, han avled 2005. Möjligen kan det vara hans son Jan Henrik, som kan danska väldigt bra, eftersom han delvis växte upp i Köpenhamn. Jag läser Tafdrup-samlingen på danska och njuter av den (njuter? kanske fel ord, men du förstår). HOn är en av få poeter man verkligen vill följa, men den nya svenska översättningen undrar jag över efter att ha läst din text. Det är svårt att översätta från danska. De flesta tror att det är lätt.-

    SvaraRadera
  2. Du har rätt, tack för påpekandet, jag tänkte på tidigare böcker av Tafdrup som översatts av Sven Christer, en god översättare av bl a Shakespeare. Tyvärr finns inte dikten från DN på nätet, för det är nog två lite olika översättningar, som jag minns det. Mm, jag läste den här på svenska mest för att jag råkade hitta den på biblioteket. Det är inte oöverkomligt att läsa på danska.

    SvaraRadera
  3. En recension av Kristian Lundberg är mer positiv till översättningen.

    http://hd.se/kultur/boken/2013/06/28/bokslut/

    SvaraRadera
  4. Jo, jag är ju enig med honom att det är en bra bok i alla fall.

    SvaraRadera