att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 juli 2013

The Testament of Mary, Colm Tóibín


På ett David Letterman-avsnitt som jag såg igår intervjuades skådespelaren Liv Schreiber om en roll i en ny tv-serie, där han spelar en irländare, något som debatterats på internet, där fans undrat om han verkligen kan spela en irländare då hans mamma är judinna. Men det är ju hans jobb, på samma sätt som det inte behöver ifrågasättas om en skönlitterär författare ger sig in i ämnen utan att ha personliga erfarenheter av dem: det är en fråga för fantasin och för trovärdigheten, och om författaren saknar dessa komponenter är det kanske dags att byta jobb.

Colm Tóibín har med sin senaste bok tagit sig vatten över huvudet, som det heter – den är till att börja med skriven ur en kvinnas perspektiv. Kvinnan är dessutom Jungfru Maria, och boken heter The Testament of Mary. Den har precis nominerats till Bookerpriset, och då det är Tóibíns tredje nominering kan tyckas att han har förtjänat detta pris.

Historien är tämligen osäker kring vad som hände med Maria efter att hennes son korsfästes. Mina egna kunskaper börjar och slutar med kyrkans barntimme, eftersom jag sedan dess haft svårt för kyrkor. Men det går att läsa Tóibíns bok som ett ärligt menat försök att skriva det femte evangeliet, som sakligt återger förloppet.

Det börjar med att Maria är en gammal kvinna, fastkedjad vid sina minnen. Hon har glömt hur man gör när man ler, och sonens namn är tabu för henne, hon vill inte använda det. Sonens efterföljare besöker, men hon vill helst inte veta av dem, på samma sätt som de inte vill veta av sanningen, är bara intresserade av myten. Hon sitter på sanningen, och det är den hon delger oss i boken.

Den är inte särskilt hårresande. Utöver korsfästelsen, har partiet med Lazarus en central plats, med den från döden återvändande mannen som ett spöke, som ingen riktigt vet hur de ska förhålla sig till till den kunskap bortom orden som han bär på. Modern följer sonens sysslomål med vakande och kritiskt öga. Hon har här fått helt rätt röstläge, resignerat och svärtat av sina erfarenheter, utan att Tóibín går i sentimentalitetsfällan. Han skriver hela tiden lågmält, återhållsamt, men med stark koncentration.

Om vi för argumentets skull godkänner gudshypotesen – nog visste Gud vad han gjorde när han utsåg just Maria till sin sons moder. Tóibín visar också att hon är ingen man ska underskatta. Hon är en hårdnackad motståndare till den mytbildning som håller på att eskalera omkring henne.

(Det jag skriver nu är kanske lite fånigt, och framför allt inget jag borde ta med i en s.k. recension. I går läste jag större delen av boken. Jag vaknade kl 3:36 i morse efter ett par oroliga drömmar, och ser då vid sovrumsdörren en kvinna i blå klänning. En viss blå färg som annars bara kan ses i vissa porträtt av Jungfru Maria, kanske tänker jag på kappan i en målning av Fra Angelico. Hennes hår är krulligt som Verna Blooms när hon spelade Maria i Scorseses Jesus-film. Jag hinner uppfatta allt det här, hennes hand på dörrhandtaget, framför allt hur hennes ögon är vända mot mig i någon sekund, och sedan hur jag kan följa hennes väg nedför trappan långsamt tills det blå försvinner. ”Nu drömde du”, säger du kanske, men då får du tro det, jag vet väl när jag är vaken och inte. Att jag inte kunde sova mer efter detta säger sig självt.)

Det anmärkningsvärda i den här boken är väl frånvaron av maken Josef, och vad som motiverat den – förvisso nämns han, men förefaller inte ha haft någon framträdande roll i Marias liv. Tóibín har tidigare skrivit om förhållandet mödrar och söner, inte minst i novellsamlingen Mothers and Sons, som ynglat av den svenska översättningen av långnovellen En lång vinter, om en mor som försvinner från sitt barn – här kan sägas det motsatta förhållandet råda.

Den religiösa dimensionen saknas helt: det handlar uteslutande om människan Jesus som sörjs av mamman. Det är uppenbart att Tóibín vill göra Jungfru Maria till människan. Aldrig används heller ordet ”lärjungar”, utan det ord som föredras är ”följare”, och de är diffusa otäckingar som lurar i bakgrunden. På samma sätt som Jesus fjärmar sig från sin mamma fjärmar hon sig från händelserna: jo, på ett sätt är hon det närmsta ögonvittnet, men hon visar tydligt distans till det som sker, vägrar göra sig själv till något hon inte är, det vill säga någon som lägger saker till rätta bara för att det skulle passa andras önskemål. Det återstående intrycket blir då den smärta som hon förmedlar, som blir mer övertygande och griper så mycket starkare just för att den inte tar i med all kraft, utan bara berättar med kadenserna dämpade.

Då blir det förklarligt vilka proportioner av smärta som hon bär på, när hon återkalla vad hon såg på Huvudskalleplatsen: ”I had been made wild by what I saw and nothing has ever changed that. I have been unhinged by what I saw in daylight and no darkness will assuage that, or lessen what it did to me.”

Att det religiösa är så frånvarande kan nog provocera fortfarande – åtminstone protesterade medlemmar ur The American Society for the Defense of Tradition, Family and Property när scenversionen hade premiär på Broadway i mars, med Fiona Shaw i rollen som Mary. Ursprungligen var boken också en teatermonolog.

En sak Tóibín behärskar till fulländning är att hantera antydningar och ovisshet, att förhålla sig till sitt material på ett sätt som får det att bli suggestivt och ändå tillräckligt inbjudande för att läsningen ska bli spännande. Och det är spännande, trots att utgången är så given på förhand, när Maria hör talas om sonens förestående korsfästelse. Det kan erinra om Norman Mailers underskattade sena roman The Gospel According to the Son, som mottogs mest som en bagatell, men jag minns det som en bra roman om Jesus.

Samtidigt är det en kort bok, frustrerande kort, som slutar på sidan 104. Ändå kan jag vara glad att det är just Colm Tóibín som fick idén: en svensk författare skulle väl ha skrivit en trilogi på vardera 500 sidor, eller varför inte en dekalog på tio volymer. Jungfru Marias liv som deckare – Jesus!

4 kommentarer:

  1. ”Nu drömde du” - jag vet inte det jag. Vem vet vilka tjejer du haft hos dig...;-)

    Har inte läst boken, tänker inte göra det. Jag har aldrig läst en bok där en man på ett trovärdigt sätt skriver som en kvinna i jag-form. Motsatsen går dock, som vi vet, bra.

    Exempel?

    SvaraRadera
  2. Nja ... det närmaste är kanske Jeffrey Eugenides karaktär Callie i Middlesex, men det var ju en hermafrodit ... Så, ja, det är nog enklare att hitta kvinnor som förstår män bättre. Fast män är väl enklare att förstå! Jag tyckte i och för sig om Peter Careys The Chemistry of Tears, med kvinnlig protagonist.

    SvaraRadera
  3. Några funderingar som inte söker svar…
    Varför blir det ibland blir så viktigt att definiera eller göra dikotomier av vakenhet - dröm, man - kvinna… spelar det någon roll om mötet berör?

    Funderar på huruvida det är möjligt att som man tro sig veta att män inte på ett trovärdigt sätt kan gestalta en kvinnokaraktär i jagform…
    Kanske döljer det sig en manlig spökskrivare bakom vissa kvinnliga författarnamn …

    SvaraRadera
  4. Spöken ska nog inte förklaras/analyseras ...

    Skulle vara intressant att fundera vidare på om det verkligen stämmer, dvs att män inte kan skildra kvinnor trovärdigt. Det sägs ju att Joyce gör det bra i slutmonologen i Ulysses, Mollys 50 sidor ... men jag vet inte ...

    SvaraRadera