att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 juli 2013

Fantasy, Malte Persson

Hur mycket jag än gillar Novellix serie med noveller som är lätta att ta med sig, och hur mycket jag än gillar Malte Persson, så är det något med hans bidrag som fått mig att avstå från att läsa den. Det kan väl inte vara så enkelt att det är titeln som avskräcker mig: Fantasy? Är jag så enkelspårig?

Men vad är nu det här? Det liknar inte alls en recension så här långt, utan mer noteringar, kommentarer. Ja, ungefär som boken presenteras, då UNT följer upp sina tidigare tilltag då bland annat recensentens marginalanteckningar gjorts tillgängliga för tidningsläsaren. Den här gången får vi läsa novellen med författarens kommentarer i marginalen. Onekligen ett nytt påhitt. Men är det bra?

I förstone liknar noteringarna de kommentatorspår som finns på vissa dvd-filmer – något som Persson inte är sen att uppmärksamma. Det ska inte förnekas att några saker är intressanta, men mycket verkar ha tillkommit mest under tvång, för att ha något att säga. Han förefaller inte trivas med uppgiften. I kommentarerna säger han att han inte vet hur man skriver noveller, vilket kunde vara en utgångspunkt: är det ens en novell han har skrivit (en intressantare fråga än den han ställer, om det är ”fantasy”).

Det är som vanligt när Malte Persson skriver inte oävet utfört, med gott handlag kring språkets vighet. Han bollar med flera olika verklighetsplan – och det innan sina metakommentarer. En kvinnlig huvudperson (protagonisten) som funderar på en filmatisering av en känd manlig författares roman, Hemligheten, i den nya genren ”stureplansfantasy”. Det blir mer än lovligt rörigt, men det kanske tillhör genrens konventioner. Åtminstone känns det nödvändigt, eller medvetet, i vilket fall.

Distans och självironi i lika höga doser, i en intrig som rör sig hit och dit. Jag är ändå ganska besviken, men återigen kan det som sagt bero på att jag inte är beredd att ta till mig genrens egenheter. Dessutom undrar jag om det är medvetet att huvudpersonen är så dum att hon tror att Coleridges formel för fiktion heter ”suspense of disbelief” – tyvärr hjälper inte noterna till i just det fallet, för det är något som lämnas okommenterat, till skillnad från att vi får veta att Persson har dålig koll på kvinnliga Hollywoodskådisar.

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Nej, det blev inte bra. Det blev både hackat och malet, men inte någon bra historia. Författare ska skriva berättelser, inte kommentera sina egna alster som en metatext. Det fungerade i alla fall inte här.

    UNTs tidigare försök att experimentera kring vilka möjligheter digitaliserad text kan erbjuda läsaren har varit intressantare. Vi får väl se vad de hittar på nästa gång.

    SvaraRadera