att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juli 2013

Medborgaren, makten och moskén. Betraktelser & anteckningar, Thomas Nydahl


I sin nya bok skriver Thomas Nydahl vidare på ett tema som han undersökt i några tidigare böcker, islamiseringens inflytande på västerlandet. Medborgaren, makten och moskén ges ut av förlaget Vaka över ensamheten, med samma namn som hans blogg. Mycket av materialet till denna bok är också hämtat därifrån, liksom några texter som har sitt ursprung i tidigare böcker, en av dem från en bok som gavs ut så sent som i fjol, Black Country.

Jag tror att det är så här: Nydahl är en sträng herre, och det har gett honom åtskilliga fiender, som plockar enkla poäng i att likställa hans texter med nationalism. Den här strängheten får man lov att acceptera om man ska bemöda sig att läsa. I flera år har han nu varnat för islamiseringens konsekvenser, varit en av ytterst få som har tagit i detta kontroversiella ämne.

Liksom vi har kunnat följa hur den arabiska våren byttes ut i bister höst, med allt större inskränkningar för invånarna, liksom ett bevis på att optimismen aldrig får sista ordet. Den kvävs av egoismen, av traditionen, av makten. Denna makt som Nydahl skriver i polemik mot, denna makt som bygger på vidskepelse och fördom, ren och skär okunskap eller rentav idioti. Det är upplysningens ideal som Nydahl ställer sig i tjänst hos, och då duger det inte för meningsmotståndare att svepa fram rasistkortet. Upplysningens ideal ser bara människans bästa, och ser framför allt bara människor, där andra ser problem.

Med en första resa till Libyen i tidigt 80-tal är Nydahl rejält insatt i sitt ämne: han är beläst, och gör mycket av sin läsning när han korthugget och med analysen som verktyg redogör för den viktiga litteraturen i ämnet. Flera av texterna här är renodlade recensioner, och de delar utrymme med krönikor av mer eller mindre personlig karaktär. Nydahl skriver subjektivt, och visar att det subjektiva är det rätta i en så starkt politisk text.

Därför är det också viktigt att ställa sig fri från alla ismer. Nydahl vet vad det kostar att vara slav under en åsikt – han redovisar öppenhjärtigt sin brytning med kommunismen – och även vad det kostar att hålla sig ren från samtidens skval. Han skriver ofta i skärningspunkten mellan hetsigheten och eftertänksamheten, något som får texterna att laddas med lika mycket patos som logos.

Jag är enig i mycket, men skulle kunna gå lite längre. Religionen har aldrig hjälpt någon människa på riktigt; det är tron på något hinsides som har orsakat mest skada på jorden. Det är ju fullkomligt otänkbart att vi skulle leva vidare efter döden, och därför har vi inget annat att göra än att ta hand om oss som råkar leva här samtidigt, vi som bara råkar befinna oss på jorden samtidigt. Vi måste acceptera att livet är kort, att vi inte har råd att ödsla energin på hat.

Det är alltid uppfordrande att läsa Nydahl, något som har med strängheten att göra. Men ofta också ett uppvaknande. Här får vi till exempel en förklaring till hur så många greker röstade på Gyllene gryning, något som upprört många svenska kommentatorer: de satsar stort på välgörenhet och folket i Grekland ser dem som de ansvarstagande politikerna när de andra sviker. Här finns en parallell till Nazi-Tyskland, och det vore på sin plats för många krönikörer att sluta bli så förvånade.

Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.”

Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”. (Titeln på Nydahls blogg är hämtat från Cioran.)

Medan jag läser Nydahls bok hör jag om den 24-årig norska kvinnan som blev våldtagen i Dubai, men när hon anmälde brottet till polisen själv hamnade i häkte, och dömdes till ett år och fyra månader i fängelse, en dom som sedan upphävdes.

2 kommentarer:

  1. Väl formulerat kring en viktig bok som på allvar tar sig an ett mycket kontroversiellt ämne!

    SvaraRadera