att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 aug. 2011

En del läsare är mer läsare än andra


Ibland hör man författare klaga på kritiker (dessa usla recensioner) och läsare (dessa jobbiga författaruppläsningar som de tvingas genomlida). Då önskar man att de hade mer tålamod med läsarna, och visade mer ödmjukhet inför sin roll - de har också varit läsare, en gång, och levt i häpnad inför vad som det skrivna kan åstadkomma. Någon som fattade det var förstås Borges, den store läsaren Borges, som i sina föreläsningar ständigt visar en ödmjukhet mot sin publik. Nu förstår jag att det kan vara spelat, som hans ständiga pikar mot sin egen förmåga, men det är ändå mer klädsamt än när exempelvis Bodil Malmsten gnäller på läsarna eller you name it klagar på kritikerna. Nu kan man äntligen lyssna på när Borges föreläser på Harvard University, vilket han gjorde hösten 1967 och våren 1968 (när jag själv hade kolik och gjorde livet surt för mina föräldrar). Det är underbart att höra den blinde Borges använda sitt minne för att resonera kring sina favoritämnen, och på bruten men flytande engelska visa den godtyckliga skillnaden mellan det konkreta och det bokstavliga, och mycket annat, allting presenterat med en knastertorr humor. Och han visar ständigt en generositet och tacksamhet mot sina exempel när han citerar. (På min födelsedag i år utkommer en översättning av Alef, en av Borges mest kuriösa böcker. Lotta Lotass har skrivit förordet.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar