att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 aug. 2011

När skruven dras åt, Henry James

Den tillhör den anglosaxiska litteraturens klenoder, Henry James långa novell The Turn of the Screw, (spök)berättelsen som tål hur många omläsningar som helst. Givetvis ska vi uppmärksamma och uppskatta att Modernista ger ut den i ny översättning av Ola Klingberg, med ett förord av Mattias Fyhr, som stiligt reder ut författarens verksamhet i andliga sällskap i perioden kring det förra sekelskiftet, då texten skrevs (1898).

Annars tycker jag att begreppet skräck har svårt att leva upp till sitt rykte inom litteraturen: jag blir helt enkelt inte rädd. Dock måste jag tillstå att den här texten, som nu heter När skruven dras åt (den fanns tidigare på svenska under namnet Skruvens vridning, vilket onekligen är ett sämre ordval), hanterar rädslan på det rätta sättet. Den är kort sagt skitläskig.

Till godset Bly en bit utanför London kommer en kvinnlig guvernant, som snabbt charmas av de snygga syskonen Miles och Flora, men snart blir varse att de inte är de troskyldiga änglar det första intrycket inbillar. Men då vrider James berättelsen ytterligare ett varv – och det är så han arbetar här, med att försätta läsaren i en viss sinnesstämning, och sedan vända på förutsättningarna.

De kortare texterna har visat sig vara tacksamma objekt för de hugade litteraturmänniskorna, som har inhämtat åtskilligt ur Henry James noveller – ibland lite för mycket, som i exemplet ”The Beast in the Jungle” (jag återkommer till den) – medan romanerna hanterats lite mer kyligt. The Turn of the Screw har lästs som en symbolisk skildring av pedofili eller homosexualitet, men riktig litteratur låter sig inte låsas fast vid definitiva tolkningar, och det hör till James storhet att han tillåter dessa tolkningar – också, samtidigt som det går att läsa novellen på ett mer bokstavligt plan. Att de definitiva tolkningarna undflyr läsaren blir också en förutsättning för upprepad läsning, att textens olika skikt träder fram när man blir mer bekant med den.

Delvis lär James ha skrivit den här novellen i vredesmod, efter att ha kritiserats av sin förläggare för att inte ha varit tillräckligt kommersiell. Det är ingen unik utgångspunkt, för William Faulkner åstadkom en av sina bättre romaner, Det allra heligaste, under liknande villkor, och Charlotte Brontë skrev Jane Eyre först efter att ha fått sitt förstlingsverk refuserat.

När skruven dras åt är ett utmärkt exempel på en manipulativ text, och borde därför kanske studeras extra hårt vid skrivarskolor. James portionerar ut ledtrådar med varsam hand, nästan rentav med en njugghet som kan upplevas frustrerande för den läsare som rastlöst vill nå upplösningen. Antydningar och gåtor samsas, och man delar hela tiden den osäkerhet guvernanten upplever på godset. Vad ser hon? Ser hon något alls?

Det är en spökhistoria: utan spöken. Och just därför … Andras intryck är bara opålitliga; ens egna i ännu högre grad. Vad vi får veta är att två forna arbetstagare är döda(de), men visar sig för berättaren (guvernanten) och ibland barnen – kanske. Vi får veta att mannen, Quint, ”tog sig alldeles för stora friheter”, bland annat med sonen Miles.

Klingbergs översättning fungerar oftast, även om han ibland gör originalet en otjänst när han kortar ned de långa meningarna, som är Henry James signum (han är den enda författaren som på allvar har benämnts ”mästaren”). Jag är inte helt nöjd med det svenska uttrycket ”på den fronten”, då det inte motsvarar originalets tonfall, som alltid är sparsmakat och diskret, även när rysligheterna stegras.

När James kallar spöket Quint för ”a horror” får Klingberg det till ”en monstrositet” (här hade han haft hjälp av översättningar av Joseph Conrads samtida Heart of Darkness, och hellre valt ”en ohygglighet”). Jämför man på meningsbyggnadsnivå får man exempel som kan vara nästan lika hårresande som novellens innehåll. James mening lyder: ”In the presence of what I saw I reeled straight back upon my resistance.” På svenska: ”Jag ryggade inför det jag såg.” Eller det här: ”The next thing I saw was that, from outside, he had reached the window, and then I knew that, close to the glass and glaring in through it, he offered once more to the room his white face of damnation.” På svenska: ”Han stod precis utanför fönstret, och med förtappelsens vita ansikte stirrade han än en gång in i rummet.” Tyvärr kan jag inte tycka annat än att det är en översättning som lite för ofta slätar ut och förenklar novellen, gör den till något inte helt annat, men lite annorlunda.

Det här är en labyrintiskt text, allrahelst i original, en sällsynt gåva som lyckas vara både skrämmande och djupt tänkvärd. Barn kan vara otäckingar, får vi veta, men det finns – tack och lov? – värre saker mellan himmel och jord - - -

(Bilder: Modernista.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar