Någon gång på mitten av 90-talet satt jag jämte Sara Lidman på en flygning Stockholm-Umeå. Hon var frusen, tog inte av sig vinterkappan på hela resan, och bläddrade frenetiskt i Carl-Olov Sommars biografi över Ekelöf (varför läste hon den först nu? undrade jag skeptiskt). Alla med någon rot i det västerbottniska har någon story om Sara Lidman, och jag inser att min är i klenaste laget. Det är ändå ett fint minne. Att säga att hon hade en magnetisk utstrålning är inte någon överdrift.
I år är det hundra år sedan hon föddes, och det har uppmärksammats på sina håll. På Ordfront utkom tidigare i höstas en bastant lunta med ett ovanligt upplägg. Harald Larsen har till boken Levtrådar. Ett och hundra år med Sara Lidman valt ut en anteckning för varje dag, och skapat en slags Sara Lidman-kalender över årets 366 dagar. Därför saknas kronologi, och vi kastas från barnsliga brev från 40-talet till rapporter från Sydafrikas apartheid från 60-talet, via appeller kring skrivandet av de sena böckerna i skarven mellan 1900- och 2000-talet. Mycket är hämtat från brev och dagböcker, samt en del kåserier, tal och anteckningar från planeringskalendrar. Larsen har grävt djupt i Sara Lidman-arkivet i Umeås universitetsbibliotek.
Trådarna löper över olika ämnesområden, där ett starkt politiskt engagemang är en av de rödaste trådarna. Kärleken och erotiken en annan, som ibland är minst lika röd. Röd är även glöden i de texter som handlar om skrivandet och litteraturen. Det är svårt att kalla Sara Lidman för något annat än passionerad i allt hon företar sig. Det är också svårt att enbart kalla henne ”Lidman”. För mig och jag inbillar mig många andra förblir hon alltid ”Sara Lidman”, där förnamnet är omöjligt att separera från efternamnet.
Det här är mer en encyklopedi än en bok lämpad för sträckläsning. Det allra lämpligaste är kanske att läsa den en dag i taget, och när nu detta år snart är slut: varför inte göra 2024 till ett Sara Lidman-år? Den bild av Sara Lidman som framträder är komplex, som hon också själv var medveten om: ”Under mitt skal av from moster är jag en satans häxa!” Det vi kan ta med oss är två saker: dels hennes energi, pigghet och uthållighet, och dels hennes nyfikenhet, förmågan att undvika stagnation. Hon dog med näbbkängorna på, alltid mitt i nästa steg på väg mot nya utmaningar, nya ämnesområden att ifrågasätta. Och alltid mitt i offentligheten, och det påminner oss om att det har funnits en tid när också författares åsikter värdesattes.
Många av breven avslutas med den emfatiskt utopiska hälsningen ”Lev!”, som också är ett iögonfallande konstverk i Sara-tunneln utanför Umeås tågstation. Strax efter att hennes livskamrat Leif dött år 2000 skriver hon till två vänner: ”Han var bara en gåva från glädjen själv”, vilket blir en vacker summering av en kärlek som inte inrymmer någon bitterhet. Det är så vi borde uppfatta de gåvor livet skänker oss: en gåva från glädjen själv. Hon levde upp till sin egen uppmaning: ”Lev!”
Bildmaterialet förtjänar en egen text. Sara Lidmans ansikte är både öppet och outgrundligt, alltid uttrycksfullt och mångsidigt. Lite som hennes texter. Många har vittnat om den unika närvaron hos denna utomordentliga människa. Hon skriver med en inspirerande glöd, och här går det att kronologiskt följa hur hon skildrar apartheiden i Sydafrika i början av 60-talet, när det ställs i juxtaposition med hennes förälskelse i en man med fel hudfärg och vilka konsekvenser det fick när polisen började lägga sig i.
Det går att bli vimmelkantig för mindre när vi kastas genom årtiondena, men det är ändå en konsekvent bild som växer fram. Hon skriver om familjeangelägenheter, men också om kulturpersonligheter. Hon skriver med en udd som även den är unik, en stilens idiosynkrasi, med egenheter som hon vägrar putsa bort. Det skapar puls i texterna, och det känns allt mer som en ynnest att få ta del av sådant skarpt tänkande. Det här är en människa som lever, som inte vill stelna i någon färdig förbestämd form. Ett politiskt engagemang är inte heller något man kan bli färdig med, det förutsätter ständiga omprövningar.
Tacksamma noter i marginalerna ger texterna kontext. Här kan vi då se att Sara Lidman redan 1959 gjorde en vass könsanalys när hon diskuterar det förfärliga i att vara kvinna, att vara inställd på att kväsa sina ambitioner:
Om vi till fullo fattade detta – vilka konstnärer skulle vi inte kunna bli, vi kvinnor. Vi vet mer än männen men vi förslösar vår kunskap på det passionerade livet, istället för att låta våra passioner spänna bågen, den ”ointresserade” (ordet tagit i sin franska-ekelundska bemärkelse som närmast kan översättas som Oegoistisk)[.]
Det Sara Lidman ägde kan sammanfattas i det enskilda ordet ”temperament”, en egenskap som många av dagens intellektuella saknar. Hennes precisa nålstick har ersatts av mångordiga rallarsvingar, och det kan bara beklagas. Dock hoppas jag att många läser och inspireras av vad som borde bli ett mer fruktbart förhållningssätt till samhällsdebatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar