Alla människor borde unna sig en period när de läser den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft. Många människor gör också det – särskilt när de är i tonåren. För somliga människor blir Lovecraft en författare som följer en genom åren. Så har jag haft olika Lovecraft-perioder genom åren och växlat läsning på svenska och på engelska. Den mättnad som alltid uppstår kan inte hindra hungern att födas på nytt, ganska många gånger vid det här laget.
För tolv år sedan gav förlaget Hastur ut en volym med 27 noveller i Arthur Isfelts översättning: Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter. Nu utkommer den i en delvis annan version på Modernista, som Cthulhu vaknar och andra skräckberättelser. Den här boken har 26 noveller och två essäer, och är utgiven i samarbete med Hastur. Den som tidigare följt Lovecraft-utgivningen på svenska hittar alla utom fem av dessa noveller i den gedigna giftgröna Vertigoboken Skräcknoveller med hela 37 berättelser, som också kom 2011, dock med andra översättare (oftast signerad arbetshästen Sam J Lundwall). Men utgivningen på svenska är lika brokig och svåröverskådlig som den var för Jorge Luis Borges innan Tranan för några år sedan samlade hela klabbet i tre bastanta volymer.
Mycket av eftermälet kring Lovecraft har handlat om hans påstådda nazism, och främst två följdfrågor i det ämnet: hur allvarligt insyltad var han, och hur mycket tog han avstånd? I ärlighetens namn levde han 1890-1937, och alltså död långt innan andra världskriget bröt ut – samt att han snarare var misantrop. Den som vill lära sig mer i ämnet kan med fördel hänvisas till Michel Houllebecqs bok H.P. Lovecraft. Emot världen, emot livet, som utkom i nyutgåva tidigare i höst (jag skriver om den imorgon).
När en läser Lovecraft blir det tydligt att fasorna är namnlösa, avgrunderna är bottenlösa, mörkren är ändlösa, och det monstruösa är onämnbart. Den första novellen här är skriven av en brådmogen artonåring, men det finns något konsekvent över författarskapet. De flesta är ense att de mest bestående verken är tillkomna från mitten av 1920-talet och framåt, och det var också då han publicerade sig mest frekvent i tidskriften Weird Tales.
I de två essäerna som ingår här skriver Lovecraft självmedvetet om valet av genre: ”Även om min valda form av skrivande är uppenbart säregen och kanske smal, är den inte desto mindre ett ihärdigt och långlivat slags uttryck”. Ihärdig och långlivad, ja. Varje generation föder nya bleka hålögda svartklädda ynglingar som läser Lovecraft; numera kanske några anländer från rollspels- och tv-spelsvärlden, och kanske några mer erfarenhet av tv-serien Stranger Things. Min egen ingång var några äldre kamrater som lånade ut tummade exemplar av ”Omnibus”-böcker som samlade de mest populära ställena – samt förstås bibliotekens översatta volymer som nästan alltid hade Sam J Lundwall som introduktör och översättare.
Det som är skillnaden mellan Lovecraft och andra skräckförfattare är att han ignorerar genrens behov att göra den omgivande världen realistisk och tänkbar. Hans kusligheter kan vi acceptera ändå, för att hans världsskapande är så dominant och övertygande. Det sker med en stilkonst som måste kallas hyperbol barock i hur den uppvaktar kitsch och bombasmer. Det han kallade ”fantastisk litteratur” skulle också göra avkall på vardag: ”En ledig stil förstör all seriös fantastik”, och ”Atmosfär och inte handling är det mest eftersträvansvärda i den fantastiska litteraturen.” Intressant nog blir han därmed en motpol till Stephen King, som valde att infiltrera den bekanta världen med obekanta inslag (vampyrer, varulvar, galna hundar, pyrokinesi, zombies, etc).
En författare som är så beroende av stil kan i sina bästa stunder bli en ren njutning att läsa. Fast, verkligen: ren? Är inte ”en smutsig njutning” en mer adekvat kategorisering? Det är vanligt att jämföra Lovecraft med Poe – oftast till den senares fördel – och det är förståeligt, även om det bör kommas ihåg att Poe aldrig tillät sig att gå lika långt i vare sig misantropi eller i lojalitet med de alternativa livsformerna. Hos Poe ligger svaren oftast dolda i protagonisternas sjuka och hemsökta hjärnor. Men om det stämmer att en stor del av den betydande konsten är både bra och dålig kan givetvis Poe och Lovecraft anföras som påtagliga företrädare. Några av de tidiga novellerna här är Poe-pastischer, med jagberättare som likt Poes distinkta första personsberättare jagas av sina osunda tankar och olämpliga handlingar.
Det kanske också underlättar om läsaren är gravt deprimerad. Vilken äkta tonåring är inte det, höll jag på att säga, så det är kanske därför det är lätt att tyda orsak och verkan i fallet Lovecraft. Vad driver annars en människa att frivilligt söka upp något som är så skadligt? Ångesthantering, helt enkelt. En sak som jag har lärt mig av att läsa Lovecraft i olika skeden av mitt liv: det går att förstå att en författare som Tolkien har fans, och de kanske upplever något liknande – den stora ynnesten i att vistas i en så genomgående framskriven värld, en värld som på så många plan liknar vår egen men som också öppnar för oändliga nya intryck.
Lovecrafts karaktärer bär sina nerver på utsidan. Han har också en märklig förmåga att ge poetisk klang och betydelse åt namnen. Cthulhu, förstås, som också ger titeln till den här samlingsvolymen. Men också staden Arkham, som senare namngav mentalsjukhuset i Batmans fiktiva stad Gotham. Miljöbeskrivningarna hos Lovecraft är ideala i sin detaljrikedom och skapar goda förutsättningar för att väcka tillräcklig igenkänning hos läsaren för att hen ska rygga tillbaka inför fasorna som väntar.
Den ideala författaren skulle kanske se ut så här: Kafkas inledningar, Borges mittenpartier, och Lovecrafts avslutningar. Med andra ord finner jag den största njutningen i att anlända till varje berättelses sista sida, där stilen ofta skruvats upp till ett överdåd av skräck. Den allra bästa avslutningen hittar jag i den korta novellen ”The Outsider” (som oturligt nog saknas i den här volymen), men jag vill inte spoila den – det är en novell som överskrider skräckgenren och bär på ett mer existentiellt tema.
Men så är det väl med Lovecraft, att skräcken egentligen är sekundär, och att detta inte ens upplevs som en paradox. Det är ingen vågad gissning att fler poeter än prosaister har influerats av honom, åtminstone vad svenska författare anbelangar. Under december har jag läst de här novellerna strax innan jag ska somna. Är det en lämplig metod, eller genererar det en massa mardrömmar? Det kanske de gör! Då blir det godnattsagor för de fördärvade, förlorade och fördömda. Det finns mycket att tänka på, till exempel inledningsmeningen i titelnovellen: ”Jag anser att det mest barmhärtiga som finns i världen är människosinnets oförmåga att förhålla sig till hela dess innehåll.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar