30 apr. 2022

Använd dem som du vill, Lina Rydén Reynols, Nirstedt/Litteratur

Poeten Lina Rydén Reynols debut Läs mina läppar från 2019 var en egensinnig och uppfordrande lek som tog isär språket och tog sig friheter inom och utanför tänkbara ramar. Hur ska hon ta sig vidare från den värld som skrevs fram där, i skarven mellan maskin och människa? Jo, med hjälp av science fiction.

 

En ”poesiroman” kallar förlaget det, en hybrid som inte är så ovanlig, utan snarare har blivit norm, att låta begreppet diktsamling urholkas till den sammanhängande berättelsen. I Använd dem som du vill råder brist på mat. Man kan föreställa sig en värld med vagt postapokalyptiska förtecken, där mänskligheten har drivits ut mot landsbygden. Ett högst realistiskt scenario, med andra ord.

 


En hand slits av på en av personerna. Det leder till att fler lemmar offras, först armarna, sedan benen. Denna självuppoffring bildar ett växelspel mellan det generösa och religiösa. Och det är genomförbart, eftersom nya lemmar växer ut, i något som utmanar gränsdragningar mellan religion och magi. Det stillar hungern. Men något händer också när man passerar en gräns, och det är vad Rydén Reynols utforskar med sin bok, genom att ställa frågor om relationen mellan att ge och att ta: ”Ta och bli av med samma hand”, som en av diktraderna lyder. Eller denna: ”varför skulle hungern kräva en egen moral”.

 

Implicit ställs också frågan hur vi ska leva våra liv. Vi behöver ju ställa om vår livsföring. Är då kannibalism ett alternativ där nöden är som störst? Om man ser till matfrågan historiskt är svaret ja. Men det är ett av våra sista tabun. Som bekant är vår överlevnadsinstinkt gränslös – ett bekant exempel är det rugbylag som störtade i Anderna på 70-talet, och bildar ett prejudikat. Filmen Alive är svårförglömlig. Rydén Reynols behandling av kannibalismen följer hellre i spåren av denna och Pasolinis Svinstian, än det raljanta i filmer som, säg Delikatessen och Kocken, tjuven, hustrun och hennes älskare.  

 

Vän av ordning frågar förstås: är det en metafor, att äta det egna köttet? Handlar det inte endast om pragmatism i generell mening? Ja, människans förmåga att anpassa sig är legendarisk, och förmodligen anledningen till att vi överlevt som art. Något säger mig att denna förmåga kommer att prövas inom kort, och att Rydén Reynols bok är en profetia. Till sin karaktär påminner den om någon av Pär Lagerkvists Onda sagor, som gärna riktade klandrande frågor till samtiden.

 

Det osmakliga i denna bok är inte innehållet, utan att den så tydligt förevisar vår glupskhet. Det som gestaltas är självuppoffring i sin mest konkreta form. Det är en grotesk skräckfars, som också väcker oro i hur identiteten flyter och växlar mellan tredje och första person. Vem är denna person som så mirakulöst föder sin omgivning? Ett helgon, eller en demon? Var går gränsen mellan välsignelsen och förbannelsen? Boken nämner det karnevalistiska – ett ord som etymologiskt har med köttet att göra – men det är en fest som mer har med förtvivlan att göra.  

 

Det skapas utrymme för tvivel och den fascination som befinner sig mittemellan åtrå och äckel:

 

Han vill känna henne i alla hennes skepnader

för han vet att han är med om något storslaget

Och han äcklas

Han lär sig att äcklas med öppna ögon

Han lär sig att det värsta inte är att vara rädd

utan hungrig

 

Att kunna äta kakan kroppen och ha den kvar är en önskedröm som den här boken utforskar. Det är en perpetuum mobile: ”Måste börja om / och om / och om igen”. Sådana är kroppens lagar, och sådana är också diktens lagar, i denna djärva bok. Gränser passeras, och så blir kroppens dubbla rörelse att ge och ta något som likställer den med dikten – här gestaltas relationen mellan gåva och stöld, mellan exploatering och uppoffring. I större drag handlar det om resursfördelning, om de orättvisa villkor som dominerar politiken.

 

Om Rydén Reynols debut var egensinnig är det inte heller här frågan om mainstream-poesi. Hon har helt enkelt inte övertagit någon annans poetik, och det har resulterat i en genuint otäck bok. Dikterna är inte följsamma – de är hårda och skaviga, och berättelsens aktivism speglas i hur dikterna är skrivna.


29 apr. 2022

Dikter 1985-2019, Ann Jäderlund, Bonniers

För tjugo år sedan utkom en Månpocket med Ann Jäderlunds dikter, en bok som med tiden blivit ett eftertraktat byte för alla som bryr sig om lyrik. Då hade Jäderlund gett ut sex samlingar, som har följts av ytterligare fem. Nu utkommer äntligen på Bonniers en ny samlingsvolym med alla hittills elva diktsamlingar: Dikter 1985-2019. Tillåt mig en spekulation: den kommer att bli en minst lika eftertraktad klenod i framtiden.

 

Det skedde också i Jäderlunds poetik en brytpunkt mellan 1900-talet och 2000-talet. De fem nya samlingarna har ett annat tilltal. Å andra sidan är det här en poet som i princip inför varje ny bok har uppfunnit ett nytt skrivsätt, och växlat tilltal – samtidigt som hon har varit konsekvent genom hela den period hon varit verksam. I den gamla pocketen ingick också 23 dikter från tidskrifter med mera, något som av utrymmesskäl inte får plats i den mer än 1100 sidor långa nya boken. Nu är den tjock nog som det är, denna orangea tegelsten, och en smula otymplig att läsa.

 


Ja, Jäderlund är konsekvent, men också föränderlig. I den dynamiken existerar hennes dikter, som utan överdrifter måste hänföras till samtidslitteraturens mest unika inslag. Det hon introducerar under 2000-talet är två grepp: kursiveringen och spärrningen, som hon låter samverka i de böcker som utkommit på den här sidan millennieskiftet (boken från 2000, Kalender röd Levande av is, skrevs på 1900-talet).

 

Redan med sin debut Vimpelstaden sätter Jäderlund an en ton. Man frestas säga att hon ägnar sig åt ett språkspel med hög svårighetsgrad, men jag är inte helt förtjust i att gradera litteratur i ”lätt” och ”svår”. Jag vet bara att jag har följt Jäderlund i mer än trettio år, och jag har aldrig blivit besviken av någon av hennes nya böcker: förbryllad – ja, trollbunden – ja, och kanske också bortkollrad. Men min läsning har nästan oundvikligen landat i en besatthet. Fråga bibliotekarierna i Umeå hur många gånger mörker mörka mörkt kristaller var utlånad av samma låntagare hösten 1994.

 

Styrkan hos Jäderlund ligger både i helheten och i de enskilda raderna. Helheten består i hur varje bok är komponerad, att den följer ett mönster, eller med hennes egna ord, en ”stark struktur”. Denna struktur är hårt bunden, men också tillräckligt inbjudande för en utomstående. Redan i sina tidiga dikter finns hintar och antydningar, även om Vimpelstaden ju är en bok som lovar mer än den håller.

 

Effekten av att i drygt en vecka umgås med den här boken – att läsa mer än en av de elva böckerna i taget rekommenderar jag inte – är svåröverblickad. Det är en truism, men stor konst förändrar vår världsbild. Att vistas i Jäderlunds universum på detta intensiva sätt, med läsning och omläsning, ger insikter i något som är större, andligare, själsligare, vackrare, äventyrligare, praktfullare … Helt enkelt: världen blir något mer oerhört. På sätt och vis vill jag inte ens skilja på böckerna, utan läsa dem som ett enhetligt verk, och här stämmer inte den gamla sanningen att man kan börja läsa var som helst – följ kronologin bara.

 

Då kan en utveckling följas från blomsterprakten mot vattentematik och ljuscirklar, allt förmedlat på ett språk som är så fyllt av hyperbol att det blir skrämmande. Barocken och romantiken är två emblem som brukar fästas på denna poetik, men det är liksom alla etiketter både missvisande och fullt rättvist. Missvisande, eftersom Jäderlund inverterar alla försök att förhålla sig trogen något som är etablerat. Men också rättvist: hon uppvaktar överdriften, rör sig mot det storslagnaste, mot superlativens superlativ. Om svensk poesi någonsin varit sublim efter Stagnelius så är det väl här det sker. Hon skriver om varma och tunga pioner, om sovande ormbunkar, om ”ögon som vill koppla mig”, i en surrealistisk bildvärld som ibland har religiösa inslag, ibland sekulära. Jäderlund korsställer olika begrepp, olika traditioner.

 

Det finns också mitt i all smärta, alla sår, all elände, all sorg, en märklig glädje. Ett så starkt ljus annekterar diktjagets lidande och får allting att bli genomstrålat. Jäderlunds ramsor, som inleds med andra boken Som en gång varit äng (för inte så länge sedan återutgiven i Nirstedt/Litteraturs klassikerserie poesibiblioteket), skapar synbara och påtagliga mönster. Det är onödigt att göra jämförelser, men av alla svenska poeter som tagit intryck av Jäderlund tror jag Helena Österlund är den som allra bäst lyckats göra något helt eget, med sina monomaniska ramsor i böckerna Ordet och färgerna och Det enda som blir kvar är ord.

 

I Snart går jag i sommaren ut finns något så ovanligt som prosadikter, fjorton stycken som bildar en berättelse. Men berättande inslag saknas inte i de andra böckerna, vare sig 2000-talsböckerna som ibland nuddar självbiografin, eller i de sagomotiv som ibland antyds i flera av de tidigare böckerna. Den ordreduktion som finns i de gamla böckerna pekar fram mot den senaste boken Ensamtal. Det är böcker som kunde ha skrivits under medeltiden – eller från framtiden.

 

Jäderlund låter det strama och regelbundna brytas loss i utsagor som svävar tungt och sjunker lätt: ”Kärleken är det i livet man inte kan få” och ”Min själ är också mycket ensam” lyder två av dem från Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet Himlen är förgylld av solens sista strålar. Negationer fäster uppmärksamheten på det som utsägs saknas, det som påstås vara försvunnet. I en poesins egna Streisandeffekt läggs emfasen i stället på denna hemliga frånvaro. I Anders Olssons läsning i boken Skillnadens konst från 2006 ägnar sig Jäderlund åt att både foga samman och deformera textfragment för att skapa ”en ny helhet”.

 

Vattnet blir både lockelse och hot i den meditativt malande mörker mörka mörkt kristaller, där dikten genomgår en mörkerprocess. Detta är svårt att återge, även om jag skulle citera ett av de längre styckena i denna bok, eftersom det är beroende av dess kontext, 75 sidor som låter de dova trokéerna dominera dikten:

 

Mörka sjögräs slinga botten

Hennes fötter går på botten

Solen glimtar vatten svart

Där man ser att solen vatten

Svaga ringar vatten svart

Hennes huvud under vatten

Bara ytan ingen botten

Nu är också benen vikta

I en solvåg djup massiv

Det finns ingen luft i vattnet

Himlens ljusblå ringar lyser

Ljusa blåa ringar lyser

Sjögräsbladen djup massiv

Jag kan inte höra bladen

Vattenmörkret djup massiv

Inga ljud når ner till bladen

Mörker botten djup massiv

Mörker mörkblått mörker botten

 

Semantik ersätts av ljud. I Kalender röd Levande av is är språket hårt fäst i korta, hyperkorta hyperljusa dikter, där färgerna röd och purpur sätter den inre världen i brand, i en kärleksdikt som uppsöker det klibbiga och lite äckliga. Om Jäderlunds dikt tidigare knutits till det intellektuella och det smarta är hon här mer sinnlig – med smaken som det dominerande sinnet – och kroppslig. Men varför separera kropp och själ? Där andra förenklar ägnar sig Jäderlund åt att förena, och det är väl där hennes insats är som mest imponerande och föredömlig: att hon helt enkelt strävar mot en förståelse, men att denna förståelse inte bygger på det invanda och konventionella. Hon vill ha en ny slags förståelse, en som utmanar våra förväntningar.

 

Med hjälp av överflödet och excessen blir hon i sina senare 2000-talsböcker mer expansiv. Men är det en så radikal förändring? Det mest anslående i Blomman och människobenet är väl kursiveringen och spärrningen, ett grepp som hon bevarade fram till den senaste bokens mer spartanska och spatiöst skrivna dikt. Att gå för långt innebär för poeten en möjlighet att få syn på andra saker. Med T.S. Eliots ord: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go”. Jäderlund tar honom på orden, och tar denna uppenbara risk, risken att bli en karikatyr.

 

Men det är också en risk att ständigt förnya sig, eftersom du kan framstå som en osjälvständig kameleont. Men Jäderlund utmanar och osäkrar sina preferenser. Det som kan bli följden är omvärdering, men också ett befästande. I En cylinder i vattnet av vattengråt blir ensamheten vårt grundvillkor. Denna bok uppmärksammades för det mer vulgära idiomet: ”fittljus, Fitt-solen, kukar, lädersperma”. Hon skriver om tjuvrökning och Lucia-vodka, och dikternas datering har fått många att läsa den som en självbiografi från tonåren, men mer iögonfallande är kanske att hon här namnger själen som diktens instans.

 

Sedan följer den brett uppslagna Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Som uttalad underrubrik och outtalad refräng genom dikten löper frasen ”Varför är vi inte i Paradiset”. Här talar ett starkare jag, i nästan hädiska ordalag, och yttrar sig i Guds ställe. Det här är en del av det som gör Jäderlunds poesi så oerhörd, att hon uppsöker de egna gränserna och ställer dem i relationen till omvärlden:

 

Men mitt ansikte kan du inte få se. För ingen annan

kan få se det och ändå leva. Den som ser det måste dö.

Och bara de som finner nåd inför dessa ögon när ögonen

ser på dem blir belönade. Såväl i detta rike som i det

andra. Nästkommande. Dit ingen av dem som inte här

blir belönade skall finna tillträde. Ändå talar jag till dig

som när den ena människan talar till den andra. Ansikte

mot ansikte. Men det är bara min rygg som du kan få se.

 

Ja: att finnas i sin frånvaro blir formeln för denna poesi. Men det är också där den starkaste uppmärksamheten förekommer, och den uppmärksamheten vänds både inåt och utåt, mot inre trauman likväl som världens katastrofer, i en intuitiv förståelse för hur vi hänger ihop med det som sker i omvärlden. Trots att krigets skändligheter, skräcken och ångesten är så framträdande finns det något trösterikt i det alternativ Jäderlund föreslår: ”Det finns inget / riktigt riktigt djup / i det onda.” Man tror henne gärna.

 

I djupa kärlek ingen är dikterna framtagna mellan 1992 och 2015, och utgör en provkarta över de olika stilar hon laborerade med under denna epok. Här finns en katalog över det vita, från pseudovitt, Ofeliavitt, serumvitt, kokosvitt, rhesusvitt, med flera, genom sviter som låter det vita täcka över det dunkla. Dessa dikter hamnar i sådana sviter, men blir inte fastlåsta där: det är dikter om träd, kärlek, religion, kroppen, sången, vatten – återigen, typiska teman under denna fas i Jäderlunds poesi. Och så: den plötsligt uppståndna glädjen, oanad och tvär. Och så, som raka vita linjer i denna glädje – utplåningen.

 

Denna utplåning syns ännu tydligare i den senast utgivna, ensamtal, som kom för tre år sedan. Förhoppningsvis är det inte slutpunkten. Här återgår Jäderlund till den spartanskt skrivna Kalender röd Levande av is, i en allt tätare reduktion, med ord som signalerar vändningar. Uttryckligen anges brevväxlingen mellan Ingeborg Bachmann och Paul Celan som inspiration, men här finns också spår av den estetik som finns hos poeter som Sapfo och Gunnar Björling. Och vändningar som pekar ut det mångvändbara: ”Solen går i aortan / ordet för mörker / döljer ett mörkt ljud / vad gäller då”. Ja, vad gäller? Det är sådant som inte yppas i dikterna.

 

Negation, brist och frånvaro: så kan Jäderlunds poetik förenklat summeras. Men saknaden samspelar med överflödet. Hennes dikter ger intryck av att vara översatta från något annat, komma från något bortom, något som är otillgängligt för oss andra. Det betyder inte att dikterna är otillgängliga: snarare böjer de sig mot dig, sträcker ut sina inre och yttre världar mot förståelse, begriplighet, även om de insikter som föreslås har mer med intuition att göra än omedelbart vetande.

Unge Mungo, Douglas Stuart, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

Nyligen utsåg en panelgrupp 70 böcker från det brittiska samväldet för att uppmärksamma drottningens platinajubileum som infaller i år: 10 böcker från vardera årtionde från 1952 till 2021. Givetvis är skotska Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain från 2020 med på listan. Den har redan fått status som framtida klassiker – en status som är svår att bestrida, även om man har i åtanke att prognoser inte alltid slår rätt. Jag läste den ifjol, och var nog lika imponerad som gemene läsare.

 

Så hur följer man upp en sådan succé, med de oerhört tunga förväntningar som måste ligga på författaren? Tja, Stuart verkar ha följt ledorden ”upprepning” och ”maximering”. Även här blir det en historia om en alkoholiserad mamma, en pojke som lämnas vind för våg med sitt queera begär, i ett Glasgow präglat av en arbetslöshet som triggar hopplöshet och våld. Insatsen är högre denna gång, på alla sätt och vis. Ändå ror han det i land, och jag ska försöka förklara vad det beror på, och varför jag kan gilla hans inslag av misery porn när jag har så svårt för att fördra det i Karin Smirnoffs händer.

 


Här heter huvudpersonen Mungo. Han är en snart sextonårig protestantisk kille i ett slitet kommunhus i en nergången stadsdel i det religiöst segregerade Glasgow. Mamman Maureen – som kallas Mo-Maw när hon dricker, och Tattie-Bogle när hon dricker mycket, och låter demonerna kika fram. Problemet: hon dricker inte bara mycket, hon dricker för mycket. Medan förra romanens mamma, Agnes, var närvarande i Shuggies liv, om än ofta i dåligt skick, tillbringar Maureen mesta tiden hos sin nya pojkvän, en av de gifta män hon har som vana att falla för. Om du gissar att pappan är emfatiskt borta gissar du helt rätt.

 

Maureen var ung när hon blev mamma. I familjen finns också den äldre brodern Hamish (”Ha-Ha”), vandal och redan som tonåring nybliven pappa. Och den äldre systern Jodie (”Jo-Jo”), klipsk men stigmatiserad av mammans supande. Hon är lika god som Hamish är ond. Mittemellan dem befinner sig Mungo, som själv plågas av att han inte intresserar sig för tjejer. När han inleder en bekantskap med en pojke i grannområdet, James, är problemet inte enbart att deras kärlek är förbjuden – James är katolik, och Hamish har som vana att spöa skiten ur katoliker.

 

När romanen inleds har katastrofen redan inträffat. Mamman skickar iväg Mungo ut på landet med två män för att sova i tält och lära sig fiska och – hm, ”bli en man”. Sedan växlar berättelsen mellan dessa två tidsplan, en vår 1993, från januari till maj, när Mungo följer med de två männen. Atmosfären på landsbygden är ominös, och detsamma gäller under hela upptrappningen på vägen dit. Det här valet av olika tidsperspektiv förekom också i Shuggie Bain, men här är det ännu mer intrikat utfört.  

 

På sätt och vis är det här faktiskt en bättre roman. Om debuten i sig var en känsloupplevelse utöver det vanliga är känslorna här ännu mer uppskruvade. Allt är på väg att gå sönder när som helst: kroppar, hjärtan, vänskap, förälskelser, lojalitet. Banden mellan personer är inte hur töjbara som helst heller. Mungo är till sin natur mild och lugn, inskärps det, med sitt änglalika utseende och sitt lockiga hår: han väcker flickors ömma känslor och pojkars agg. Här ska inte avslöjas hur det går, men brodern Hamishs pennalism och mobbning har skapat en fysisk och psykisk beredskap hos Mungo. Och det här är en roman som i våldsamhet påminner om Karin Smirnoffs Jana-trilogi. Men Stuart har en helt annan förmåga att ge liv åt både platsen och personerna.

 

Det gäller inte bara porträttet av Mungo, utan det finns hos alla. Jodie, i första hand, den godhjärtade systern som hatar mamman lika mycket som hon älskar Mungo. Och de två männen som tar med sig Mungo ut i skogen – S:t Christopher och Gallowgate – framstår också med alla sina konturer intakta, i egenheter såsom kroppsodörer, språk, gester, mimik, blickar. Språk, ja: medan Shuggie Bain hade ett krängande dialektalt idiom är det något mer nedtonat här (med reservation för att jag den här gången läser Stuart i översättning). Men liksom då är dialekten något som behöver jobbas bort om man ska ta sig någonstans – detta får Mungo veta av Jodie, systern som vill därifrån och plugga biologi på universitetet.

 

Och mamman slits med sina brustna illusioner. Hon är 34 men upplever att livet har passerat, som ensamstående med tre barn. Mungo gör sitt bästa för att mildra hennes utsvävningar, och en gång är han ute på en tidig morgonpromenad för att hon i bästa fall ska nyktra till: ”Morgonpassets arbetare stirrade på dem genom stadsbussarnas fönster. Av medlidande i passagerarnas blickar förstod Mungo att han och hans mamma var en sorglig syn. Han försökte hålla ryggen rak och blicken riktad mot horisonten som om de hade ett mål, men det hade de ju inte.” Det allra värsta här är förstås att Mungo behöver andras blickar på sig för att förstå hur förnedrande situationen är.

 

Stuarts världsbild är mörk. Vuxenvärlden är opålitlig i bästa fall, våldsbejakande i sämsta fall. Övergrepp av olika slag är normaliserade: här finns perversa poliser och liderliga ligister. Varje familj i Mungos stadsdel känner någon som sitter inne på fängelset Barlinnie. Som James säger: ”alla ställen är bättre än här”. Mungos hela tillvaro styrs av hunger och rädsla. En gång försöker han blidka sin bror som klagar på att han behöver pengar till sitt barn, och säger att han får sälja Mungos radiostyrda bil och tv-spel, men får höra att dem har han redan sålt. Inte konstigt då att Mungo hyser sådant självförakt. Inte konstigt då att han söker varje tillfälle att få tröst för sin underlägsenhet. Inte konstigt då att det går som det går.  

 

Stuart rör sig mellan de olika karaktärerna och ger oss deras individuella perspektiv. Det skickliga består i två saker. Dels hur romankonstruktionen så sömlöst fogar sig efter en tydlig verklighet, hur skeendet är förankrat och anpassat utifrån en reell värld. Och dels i dilemmat som uppstår, när man lockas att sträckläsa romanen samtidigt som man vill dra ut på läsningen. Man vet ju redan hur det går! Det går åt helvete för Mungo, men ändå – man följer honom och när han i romanen blir sparkad i magen tar man sig åt sin egen mage för att skydda sig själv/honom, och när han halkar till på en av stenarna vid ett vattendrag håller man ut sin hand för att stötta honom. Så uppstår det mirakulösa vid läsningen, att han blir mer än en sammansättning bokstäver – han blir en människa av kött och blod.  

 

Som romanförfattare är Stuart en tydlig arvtagare till Shelagh Delaney, som på 50-talet skrev det definitiva diskbänksrealistiska mästerverket med pjäsen A Taste of Honey. Han delar med henne sinnet för komisk timing, eller förmågan att göra humor av armodet, utan att det blir spekulativt. Det är kanske ingen tillfällighet att sångaren i The Smiths var besatt av Delaney – Stuart nämner honom vid ett par tillfällen, och det blir mitt enda förbehåll för att entydigt hylla hans roman.

28 apr. 2022

Migrationer 1976-2022, Gloria Gervitz, översättning Hanna Nordenhök, Rámus

I onsdags förra veckan nåddes vi av beskedet att Gloria Gervitz har dött. Då hade jag skrivit denna text, som jag nu presenterar lite justerad. Nu vet vi att punkten verkligen är satt för detta verk. 

 

När vi i Sverige förordade ett Nobelpris i litteratur åt Gloria Gervitz kunde vi haft i åtanke att den mexikanska författaren inte hade lika hög status i resten av världen. Situationen med de svenska översättningarna är också unik, då hennes livsverk Migrationer finns i två olika översättningar, utförda så sent som 2009 och 2018. Och så nu, bara fyra år senare, kommer den tredje översättningen, och då heter verket Migrationer 1976-2022.

 

Härmed satte hon punkt. Medan andra författare har lovat att punkten är satt har det skett med en svårighet att fortsätta peta i texten, och man kan också fråga sig om ett verk någonsin är fullbordat. Nu är det här en bok som ändå kompletterar och fullbordar, och renodlar ytterligare. Hur stor skillnad är det då jämfört med den utgåva som utkom 2018? Tja, inte så dramatiskt stor, tycker jag först, men det är klart att det syns i enskildheter, i ordval. Sidantalet är identiskt. En markant förändring har med interpunktion att göra. Kommatecknet har rensats ut, och det enda skiljetecknet som används är frågetecknet – som används desto flitigare, men dikten är ju till sin natur frågande.

 


Migrationer, med sina olika årtal, är ett verk att vistas i. Det är inte ett verk man går in i och ut ur, utan det är något man bär med sig – så som man bär med sig migrationen. Olika tider existerar inuti varandra, liksom olika platser i denna dikt som är både platslös och beroende av sin miljö. Det är en självbiografisk dikt med ett tydligt narrativ, men också centrallyrik där enskilda dikter bildar gläntor i flödet som fångar en livsberättelse. Dikten är en labyrint, där poeten tar oss i handen och leder oss – inte rätt, för det rätta är överskattat i diktläsning, men hon leder oss, kanske bara vidare och djupare och längre in i det mystiska, och det är näppeligen så att vi kan andas ut efter att ha rört oss i denna labyrint.

 

Gervitz dikt är sinnlig och sexuell, ljus och mörk, religiös och tygellös, tidlös och nufixerad: tiden är överlag präglad av den dubbla rörelsen mellan knapphet och evighet. Hon fäster sig vid detaljens vikt. Migration handlar mycket om vad som blir kvar, det som dröjer sig kvar i medvetandet. Hon skriver om hur det är att bli sedd av sig själv, och hur viktigt det är att vara den som ser sig själv – för, vem annars gör det? Dikterna handlar om det skapade och det som skapas, dikten och världen.

 

Här finns en innerlig omsorg om denna värld, vår värld, den individuella och den kollektiva. Gervitz skriver om ”föremålens orörlighet”, ställen där ”mörkret vidgas”, där man ”skriker inuti skriket”. Och hon skriver om vatten, som hon skriver om vatten: ”vatten som ber om att bli kysst”. Och genom hela dikten rinner vattnet, liksom ljuset rinner, det nödvändiga ljuset. Och hon skriver om jorden, om orden, om natten, om månen, om hjärtat, om hettan.

 

Medan våra liv är statiska uppfinner hon en dynamisk och organisk struktur åt sin dikt. Det är en dikt som både hålls ihop och sprids ut, som expanderar inåt och utåt. Hela tiden konfronterar Gervitz de svåra känslorna, de besvärliga, de otillbörliga: ”vilken del av verkligheten är den bräckligaste? / min egen / eller den där de andra ser mig?” Minnet är både starkt och svagt, och dikten gör sig helt oberoende av självupptagenhet, trots att den handlar om självet.

 

Det vi får är ett möte med ett medvetande, och vi tillåts gå nära intill denna gestalt som dikten frammanar. Dikten ger oss tillfälle att vidröra och att vidröras, i ett samspel mellan läsning och skrivande, där vi inbjuds att vara delaktiga i skapandet. Det här är ju vad poesin ska vara till för: en möjlighet att gå i dialog, att ingå i ett kreativt samarbete. Hon skriver ständigt, och vi läser ständigt. Länge hade jag för vana att varje vår sätta mig i solen och läsa Walt Whitmans ”Song of Myself”, men jag kan nog tänka mig att byta ut den mot Gervitz Migrationer, för det är en bok som passar för den typen av omläsning, och som passar för att bli läst av en sol som värmer sidorna och själen – för hon skriver om själen i denna dikt, om en själ som rör sig på tvären och på längden, vertikalt och horisontalt.

 

Minnen och drömmar har det gemensamt, att de kommer utifrån. Dikten förevisar allt som gör ont, där det förflutna är ett öppet sår som inte sluts eller läker. Gervitz gestaltar ett främlingskap inför sig själv och inför världen. Allt flyr: livet, ungdomen, ens potential, och det elegiska i dikten berör förlusten av ord, ett minne som tunnas ut och det som håller det kvar lierar sig med flyktigheten. Migration handlar om rörelse, om det som inte kan fixeras. Och så handlar det om döden, som kommer allt närmare.

 

Dikten skildrar passionen på ett rättframt sätt: ”ljuset sjunker / förrädiskt / en blodsugande broms”. I den tidigare versionen: ”ljuset mattas / förrädiskt / bitande”. Dessa förskjutningar är ibland till diktens fördel, men ibland kan jag tycka att den förra versionen var minst lika bra. Kanske idealet är att läsa böckerna som två enskilda verk, och att man då ibland ställs inför två ganska olika dikter. Ett sådant exempel kan räcka för att illustrera. Så här lyder den nya dikten:

 

och månen står vid sängkanten

vit och foglig glider den mellan lakanen

du och jag när vi blundande kysser varandra

djupt ner i rädslans botten

i kyssarnas ännu större avgrund

där suger vi fast oss vid varandra

där faller vi genom varandra

 

Och i översättningen från 2018:

 

och månen står vid sängkanterna

och vit och foglig glider den mellan lakanen

och du och jag när vi kysser varandra med slutna ögon

och försjunkna i den sista rädslan försjunkna

i de än mer försjunkna kyssarna där

suger vi varandras nektar

där sjunker vi genom varandra

 

Som synes är det gungor och karuseller här, där jag inte vill vara utan den äldre versionens slutna ögon, eller övergången mellan olika typer av försjunkenhet, samtidigt som den nya versionens avgrund är mer poetisk (för att inte tala om den suggestiva ”rädslans botten”), liksom det är skillnad mellan att falla och att sjunka. Alltså: man behöver läsa båda. Och överlag känna tacksamhet att vi i Hanna Nordenhök har en så kompetent översättare: hennes insats är inget annat än en storartad bedrift, och som får verket att leva vidare i sin svenska form och bli tillgänglig och aktuell och relevant.

 

Hon skriver om rädslan kring att vara vid liv, en rädsla som utplånar alla känslor. Är det rädslan som får sista ordet? Nä, för det Gervitz visar är ändå hur kärleken kan frälsa, och hon korsar kärlek med gudstro, och byter ut Leonard Cohens deppiga prognos att ”there ain’t no cure for love” med att det är kärleken som är det enda botemedlet vi har. Ja, kärleken gör ont, den sårar och härjar, men den förvandlar oss och lyfter oss över våra erbarmliga omständigheter och fyller oss med värdighet, stolthet och skönhet. Då blir kärleken så stark att den betvingar rädslan: ”vad gör jag / med all denna / skönhet? / och om jag blev / utan ord?”

 

Till denna utgåva hör ett mycket läsvärt efterord av poeten Burcu Sahin, som bland annat tar Svetlana Boym till hjälp för att visa att Gervitz införlivas i ”en reflekterande nostalgi”, där fragmentet och splittringen ersätter det som gått förlorat och inte kan återupprättas. Och Gervitz själv tillför några eftertankar i essäns form, om läsande och skrivande, och försvarar poesins egna logik. I hennes poetik ingår en känslomässig metod som ändå filtreras genom ett intellekt för att undkomma faran att skriva sentimental ”poesi från hjärtat”.

 

Gloria Gervitz verk Migrationer, som alltså nu är oåterkalleligen avslutat, är ett ojämförligt verk vars dimensioner trotsar överblicken. Det är både kraftfullt och skört. Det enda jag på rak arm kan komma på som är likvärdigt är Inger Christensens storverk Alfabet och Det, och eftersom Svenska Akademien försummade att uppmärksamma den insatsen är det mäkta otillfredsställande att de inte hann ta chansen att åtgärda det med ett Nobelpris till Gervitz. Sett till folkmängd är Mexiko det tionde största landet i världen, men har hittills endast fått ett av prisen (Octavio Paz 1990). Det hade varit på tiden att de dubblerade den skörden med Gervitz.

Underskottet, Daniel Sjölin, Norstedts


Efter ett långt avbrott återvänder Daniel Sjölin till romanformen. Underskottet utspelar sig i ”Sollentunet”, året är 2122. Somliga väcks upp från sin nerfrysning. I denna version av framtiden är det gott om referenser till vår nutid. Militären använder kanoner som heter estellen och leonoren, man bor på Poddvägen och Influencervägen. Farhågor om AI och superdatorer avhandlas utförligt. Kort sagt: här blinkas det minsann till läsaren från 2022. Och inte mycket blir rätt när framtidens kollektiva minne påverkas av de segrare som återberättar historien.

 

Sjölin återkomst är ambitiös och frejdigt skriven. Liksom Anthony Burgess i A Clockwork Orange uppfinner han ett eget språk, påverkat av NPM-lingo och anglicismer. Som satir över byråkratsverige finns uppenbara poänger, men det pågår över alldeles för många sidor. Romanens titel ska peka ut alla värden som gått förlorade, men det är en för enkel dörr att öppna på över 400 sidor. Det blir också för många öden som ska avhandlas – både mänskliga och maskinella.

 

(Också publicerad i Vi 5/22)

26 apr. 2022

När vi var samer, Mats Jonsson, Galago

I flera serieromaner har Mats Jonsson skildrat sitt liv, utifrån en självironisk utgångspunkt. För mig har det varit en fröjd att följa honom, eller det jag som han tecknat fram, med stark förankring i en norrländsk identitet och ett intresse för indiepop. I fjol gav han ut När vi var samer, som sensationellt nog nominerades till Augustpriset. Det som är sensationellt behöver inte vara förvånande, och här tar han sitt självbiografiska skrivandet ytterligare ett steg, i syfte att skildra en historia som medvetet har tystats ned – den samiska.

 

Premissen är att Jonsson år 2019 som 46-åring inventerar de böcker han har kvar att skriva. Han är knappast lastgammal, så det känns lite som att han summerar sitt liv i förtid. Men den bok han behöver skriva är sin egen familjehistoria, och den inleds när farfadern dör och han är ung pojke. I en låda finns några dokument som avslöjar att han i sin ungdom var renskötare och same, men att han tvingades dölja sin identitet och bli svensk som vuxen.

 


Genom serieromanen växlar Jonsson så mellan sin egen familjs berättelse och den samiska historien, som har långa anor. Ofta samverkar de: så kan han hitta spår bakåt till släktingar både på svensksidan och på samesidan. En förfader var rumlaren Sjul, en kyrkoherde på 1700-talet, som slog ihjäl en skjutskarl under en båtfärd.

 

Det är en berättelse om smygrasism och öppen fattigdom, men Jonssons berättelse är nyanserad. Så kan han visa att det inte alltid är negativ särbehandling när samer har straffats: det kan lika gärna ha handlat om klass (att vara fattig) eller kön (att vara kvinna). Som bekant är det vinnarna som skriver historien, och här är det också en fråga om att det är de skrivkunniga som skriver historien. Den samiska har inte varit tillräckligt nedtecknad, men Jonsson gör en stor insats, när han företar långa reportageresor bland annat upp till Arvidsjaur för att intervjua en 95-årig släkting.

 

Det är omständligt berättad, men behöver vara så. Liksom Joanna Rubin Dranger i nya Ihågkom oss till liv tar Jonsson med sig sina tvivel in i berättelsen. Ska han berätta? Går det att berätta? Vilka uppoffringar är han villig att göra? På tåget på en av sina resor norrut träffar han Jonas Sjöstedt, dåvarande ledaren för Vänsterpartiet, och de utbyter erfarenheter, tills berättarjaget oroar sig för att hans kändisfixering tar fokus från det han vill berätta: ”Jag är patetisk som vanligt”.

 

Det här sker ändå utan att det blir självupptaget, utan den egna historien bildar en relief till de större sammanhangen. Den historia som Jonsson levandegör blir dynamisk och oförutsägbar, och att säga att det är lärorikt och spännande är en underdrift. Det handlar om marginalisering och utplåning. På ett eget uppslag väljer Jonsson att kalla det ”kulturellt folkmord”.

 

Här berättas om kolonialismen, som försiggått under lång tid, och de rasbiologiska experiment mot samer som sysselsatte vetenskapen från slutet av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet, med tacksam uppmuntran från Nazi-Tyskland. Och det berättas också om orättvisa uppgörelser om äganderätt, om skillnaden mellan fjällsamer och skogssamer, och den inbördes hierarkin mellan dem.

 


Det blir också en smula magisk realism, när berättaren upplöser gränser i tid och rum och tjuvlyssnar på gräl mellan gamla släktingar från förr, genom tidsrevor som han själv förfogar över. Men det som dominerar är indignationen, som passerar ett filter som inte är enögt eller svartvitt. Det är en övertygande stridsskrift, där argumenten mestadels är lågmälda, och just därför så svåra att värja sig emot. Humorn är också lågmäld, och ger oftast vika för allvaret, som trots tyngden inte gör framställningen långsam eller trög.

23 apr. 2022

Lutad mot ett spjut. Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795, Katarina Bjärvall, Ordfront

Vad gjorde Mary Wollstonecraft i Sverige? Hon sökte en skatt, en skeppslast silver som hennes äventyrlige man Gilbert Imlay menar ska ha hamnat hos en norsk skeppare. Efter ett av sina självmordsförsök tar Mary med sig den ettåriga dottern Fanny och anländer vid västkusten på försommaren 1795. Hon stannar i tre månader, med avstickare till Norge och Danmark. Hemkommen till England ger hon ut reseskildringen Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark. Den boken ska förändra hela hennes liv, för den får William Godwin som läsare, och som bekant blir hon gravid med honom, och får den dotter som orsakar hennes död i barnsäng – hon som skulle bli den Mary Shelley som skriver Frankenstein.

 

Detta år verkar tillhöra Mary Wollstonecraft! Åtminstone avseende svenska förhållanden. Inom kort utkommer en nyöversättning av reseskildringen på Ellerströms, och i maj utkommer Lena Halldenius essä om Wollstonecraft i Norstedts Bildningsboxen. Och så har journalisten Katarina Bjärvall skrivit en biografi, Lutad mot ett spjut. Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795.

 


Vi följer Mary och dottern, med barnflickan Marguerite i släptåg. Mary har varit i Paris och följt efterverkningarna av franska revolutionen, och är missnöjd och desillusionerad. Också på det privata planet är hon tveksam, och tycker att Imlay inte tar sitt ansvar som pappa. Men som författare har hon firat stora triumfer, främst förstås med mästerverket Till försvar för kvinnans rättigheter, där hon framsynt nog lanserar idén att kön är en social konstruktion, ett inlärt beteende.

 

Det här är en biografi som kombinerar fiktiva element. Tre gånger skriver Bjärvall i inledningen ”Jag ser henne”, och det är en oroväckande markering. Sedan tar det sig, och det blir faktiskt en ganska balanserad skildring. Bjärvall reser i Wollstonecrafts fotspår, något som ibland blir onödigt knappologiskt. Var fanns bokträden som hon omnämner? Och bären, var det smultron?

 

Titeln återger hur Wollstonecraft själv beskrev sin situation. Bjärvall ser den dubbla kopplingen: man kan stötta sig mot spjutet, men det kan också såra. Bjärvall tar sig vissa friheter när hon återger berättelsen om Wollstonecrafts tid i Skandinavien. Men också renodlade biografiskrivare måste ta sig friheter med materialet, och unna sig en form av spekulation. Det som alltid går att belägga blir sällan en dramatisk historia, och Wollstonecraft hade själv en benägenhet att favorisera det påhittade framför det sanna. Det är inte fakta som gör historien levande!

 

Och Wollstonecrafts liv är, med eller utan halvlögner, så spännande att det är förvånande att det inte har filmatiserats. Här får vi ett utsnitt, när hon letar efter skatten, och faktiskt träffar sjömannen i Norge. Bjärvall växlar till kursiv när hon ska skildra sitt arbete med att forska och skriva, en metod som tyvärr bromsar berättelsen. Det här är en story som är tillräcklig i sig! vill jag invända, och tycker det är onödigt att ta del av arbetet bakom. Det finns stundtals en redovisningsplikt som kunde ha varit mindre dogmatisk. Ibland slås saker fast enbart för att de ska förnekas, som är vi tar del av en spekulation om Mary hade ett erotiskt förhållande med väninnan Fanny Blood. Men kom igen! Bjärvall vet ju att det tillhörde konventionen att man tilltalade sina vänner med exakt samma ordalydelser som när man tilltalade den man var kär i.

 

Det som är förtjänsten med boken är snarare Bjärvalls förtrogenhet med källmaterialet, att hon unnar sig att vara både öppensinnad och kritisk – en mer ovanlig kombination än man kunde önska! Hon gör känsliga läsningar av Wollstonecrafts böcker, med fokus på Till försvar för kvinnans rättigheter, och resonerar skarpt kring kärlek, både utifrån Wollstonecraft och egna erfarenheter. Hon är också bra på att upprätthålla dramatisk spänning, och utför ett detektivarbete när hon pusslar ihop Wollstonecrafts sejour i vår närhet. Det är ganska underhållande att höra hur vår kultur skildras utifrån – jag läste reseskildringen i min ungdom när jag hade min sturm und drang-period men hade glömt hur elakt skriven den är. Det klagas på maten, på kryddningen, på mängden socker som hälls över allt (av ideologiska skäl, eftersom Wollstonecraft var starkt emot slaveriet), på kvinnors kläder, och att de blir feta för att de inte rör på sig. Man önskar att hon hade fått återvända nu i 2020-talet, när träningshetsen är så utbredd på våra breddgrader, att både hälsokost och träning blivit en livsstil!

 

Bjärvalls bok ger en fin insyn i tidens politik och ägandeförhållanden, och det är en bra introduktion till den här författaren som alltså dominerar bokutgivningen i Sverige i år. Det är medryckande skrivet, men det flyhänta gör att man kunde önska lite mer friktion i framställningen. Den lösa strukturen blir en tillgång, och visar att gränsen mellan rörig och rörlig är hårfin – oftast hamnar hon på rätt sida. Den påtagliga beundran hon hyser tillåter henne också att närma sig Wollstonecraft med något som kunde kallas respektfull närhet, och det borgar för ett inkännande porträtt. Kort sagt: högst läsvärt!

 

(Jag ber om ursäkt för alla utropstecken i den här texten, men jag är måhända inspirerad av hur flitigt Wollstonecraft anlitade detta skiljetecken!)

22 apr. 2022

Dikter som porträtt, Andreas Björsten, Fri press förlag

Andreas Björsten har ägnat poesin lång och trogen tjänst, både som verksam (estrad)poet och som förmedlare i olika tidskrifter och andra plattformar. Under 00-talet var han också delaktig i debatten mellan språkmaterialister och retrogardister, där han intog de reaktionäras bastion. Vill man försöka sig på en fullständigare karakteristik kan man kalla honom en arvtagare till Bo Setterlinds romantiska 50-tal. Senast läste jag hans lyriska självbiografi, Muntliga åtbörder.

 

Nu utkommer på samma förlag, Fri press, en slags fortsättning på det självbiografiska spåret. Dikter som porträtt gör i trettio korta nedslag besök hos en del kända förebilder och kolleger som han ibland samarbetat med, och porträttdikterna snyltar aldrig på vänskapen. Här finns i Björn Öijers uppskattande förord en kontextualisering som tar till vara Björstens insatser. Finns det månne försoning i dessa dikter? Inte helt, vill jag nog mena. Angreppen på språkmaterialisterna är lite oklädsamma – den stridsyxan mår inte bra av att plockas fram.

 


Boken förmörkas av en diagnostiserad Parkinsons, som i kombination med ett Corona-insjuknande ger boken slagsida åt det krassliga. Men styrkan är ändå bevarad, i dikter som fascineras av outsiders som lyckas bli folkkära – Ulf Lundell och Bruno K. Öijer är två av dem. Men mest handlar det, liksom i förra boken, om Peter Lindforss, som efter en lyckosam karriär blev hemlös och dog för sju år sedan. Lindforss närvaro är påtaglig i flera av dikterna, som en förebild och ledfyr.

 

Den egna sjukdomen avhandlas utan att det blir sentimentalt eller intimt, utan det som regerar är saklighet och ett förvånansvärt lidelsefritt idiom:

 

dikt skriven

med stel och obrukbar högerarm

 

dikt skriven

fri och skräckslagen

från det inre av en

magnetröntgenkamera

 

Så blir dikterna en motståndsrörelse mot sjukdomen, mot sjukdomarna. Utan åthävor skriver Björsten om sina tillkortakommanden. Han skriver om ensamhet, om allt som försvinner både utanför och innanför. I en fin dikt om Leonard Cohen smyger just Lindforss – som ju skrivit en fin bok om sin besatthet av Cohen – in backstage, obemärkt av det diktjag som är på konserten (Konserthuset 1985). Där hävdas att Lindforss blev en av Sveriges främsta poeter, ”till ett högt pris / Cohen hjälpte honom att betala / Sådan är vänskapen / den räknar inte regn”.

 

Vänskapen räknar inte regn? Det är en mystisk formulering, men den fastnar. Den här boken är kanske lite för snål med sådana starka rader, utan nöjer sig hellre med att beskriva utan att gestalta. Diktjaget befinner sig alltid både i händelsernas centrum och vid sidan av, och så ser kanske allas våra liv ut: vi är både protagonist och bifigur, ibland bara statist.

 

I en av dikterna påstår Björsten sig vara bortglömd. Det är förstås både sant och missvisande – denna bok är ett bevis på motsatsen. Berömmelse och uppskattning är två skilda saker. Men det må stämma att offentligheten har annat på sin agenda, något som nog inte är personligt riktat mot Björsten och hans prestationer inom lyrikens fält. Snarare tvärtom finns det nog en och annan som är redo att dra en lans till hans försvar – se denna text, till exempel. Om man undantar de små förlagen, så ja, då är han bortglömd, men vi som är poesikonnässörer förstår att det är där man ska leta för att vaska fram något som glimmar.

21 apr. 2022

Min är hämnden, Marie NDiaye, översättning Ragna Essén, Natur & Kultur

Eftersom Marie NDiayes förra roman La cheffe, som kom på svenska 2018, var något av en besvikelse, är jag först lite njuggt inställd till den nya som nu föreligger. Min är hämnden är från 2021, och har liksom de tre mästerverk som getts ut på svenska under 10-talet – Tre kvinnor, Mitt instängda hjärta och Ladivine – översatts av Ragna Essén. Men omslaget är kitschigt i både typsnitt och illustration av ett badkar med klumpigt utförda färgrinningar.

 

Och titeln låter som en noirdeckare, eller något Max Cady tatuerade in på sin kropp i Scorseses pastisch Cape Fear. Vad är det för fel på vedergällning? muttrar jag, men inser att jag aldrig kommer att få tjänst på ett förlags marknadsavdelning. Dessutom väljer inte bara Bibel 2000 utan också översättningen från 1917 att använda frasen ”Min är hämnden” från Romarbrevet 12:19, även om det i den gamla står i Femte Mosebok (32:35): ”Min är hämnden och vedergällningen”.

 


Hur tar sig NDiaye an hämnden? Om du gissar med kalkylerad kyla är du något på spåren, även om hennes berättelse lägger mycket utrymme mellan sig och tjatig maffia-estetik från Gudfadern-filmerna. Här är kylan uppblandad med ett visst mått galenskap, en slags förvrängning av alla sinnen. Och maktrelationerna är något som vilar på oerhört instabil grund.

 

Huvudpersonen maïtre Susane (vi får bara veta att förnamnet börjar på H) är advokat i Bordeaux, med måttlig framgång. Mest tar hon sig an enkla fall – namnbyten, någon som slagit en granne på käften (rättmätigt, eftersom dennes hund lämnat sina spår vid dörren: jag förespråkar inte våld, men …). Nu besöks hon av en man vid namn Principaux, vars hustru mördat parets barn i badkaret: sexåriga Jason, fyraårige John, samt halvårsbabyn Julia. Inte nog med det: maïtre Susane inbillar sig att hon mött Principaux förut, när hon var tio år gammal och mamman gjorde hushållsarbete hos en rik familj – sonen i huset, fjorton eller femton år gammal, tog med sig henne till sitt rum, där något livsavgörande skedde. Något som fick hennes liv att ändra bana: en glimt av att något annat är möjligt.

 

Pappan tror att det rör sig om ett övergrepp, något maïtre Susane försöker förneka. Snarare rör det sig om att hon upptäckte att det fanns ett liv bortom föräldrarnas horisont. Liksom tidigare hos NDiaye handlar det om klassresan och de offer som den medför, men också om systematiskt utnyttjande av underordnade. Där finns också papperslösa Sharon som jobbar som städerska åt henne, och som också får i uppdrag att bli barnvakt åt hennes före detta killes barn med en annan kvinna, något som kompliceras när maïtre Susane blir allt mer övertygad om att barnet är i fara, eftersom en av Sharons uppdragsgivare är mor till den Principaux som eventuellt gjorde något otillbörligt med henne som barn.

 

Och så tar hon sig an fallet, läser på om de rysliga detaljerna, och där går NDiaye långt långt in i det hemska. Här måste sägas: det här är en författare som saknar spärrar. Hon går helt enkelt för långt, och här kan jag tänka mig att en och annan läsare vänder sig bort i avsmak, som när några partier ska reda ut om hon gjorde det med slutna ögon eller inte – något inom mig både vill och inte vill veta svaret på den typen av frågor, om det ens är möjligt att göra något sådant med vidöppna ögon. Går det att förstå mammans handling? Jag hävdar det, med hjälp av NDiayes teknik, som låter mammans monolog ingå i berättandet, genom att den tillåts stå oemotsagd. Har jag läst en mer psykologiskt trovärdig skildring av en mördares psyke efter Dostojevskijs Raskolnikov? Jag tror inte det.

 

Hämnd är en primitiv känsla – kanske den mest primitiva känslan av alla: att få ge igen. Men här fungerar den som en katalysator för en mer oroande idé, att det vi hämnas är svårtolkat och undflyende. Det illustreras i maïtre Susanes frustration inför Principauxs identitet, om hon inbillar sig sambandet med den pojke som eventuellt gjorde något mot henne för så länge sedan.

 

Oförmågan att nå fram till andra människor är NDiayes specialitet, suveränt gestaltat i bland annat Ladivine. Men också oron och osäkerheten förmedlas med något som måste kallas mästerligt, något som kan föra tankarna till filmer av Hitchcock. Liksom man ibland talar om Kafka-artat borde man kunna säga Hitchcock-artat om den typ av stämning som NDiaye skriver fram. Vad kan man lita på i den här romanen som kurtiserar de onda aningarna med så förföriska grepp? Resultatet är en thriller som visar en tillvaro som kan rämna när som helst, att dina sinnen kan sättas ur spel och göras opålitliga.

 

Kanske föräldrarna visar förutsättningen för att den typ av (eventuella) övergrepp som Principaux begick som ung görs möjlig – genom deras ohöljda beundran för allt som andas förfining och kultur och bildning, det som ligger ovanför deras tankevärld. Föräldrarnas begränsade och naiva världsuppfattning kan också tillämpas på samhällelig nivå, hur vi ständigt blir överraskade av pandemier, krig, miljöhot, ungefär som om det inte funnits varningssignaler. Men det är också lärorikt att följa mördarens insiktsfulla och fullt rationella förklaringar varför hon begick sitt dåd. Svaret finns att hämta i könsmaktsordningen, och de svar NDiaye ger är inte smickrande för de män som upprätthåller den.

 

Som stilist jobbar NDiaye hårt med negationer, med parenteser (jag har inte läst en författare sedan William Faulkner (Virginia Woolf inkluderad), som har så skickligt handlag med parenteser), för att svepa in läsaren i alla sina dimridåer. Det finns ett intensivt tryck i hennes berättelse, och hon visar hur allt som hålls tillbaka till sist ändå måste ges ett utlopp, och hur förödande konsekvenserna kan bli när det sker. Det hon fokuserar på är ofta att visa vad som med emfas inte sägs i konversationer och i våra handhavande med andra. Här finns allt mellan raderna, och därför blir det en idealisk övning i att utföra ett tolkande läsarbete att läsa NDiaye. Hennes intrig vävs kring det halvkvädna, i en antydningarnas dystra dans mellan lättnad och fasa.  

 

Hon skriver om överträdelser, hur gränser suddas ut – ibland helt omärkligt, ibland så abrupt att man inte ens reagerar. Som läsare naglas man fast stenhårt, och det är en roman som inbjuder till sträckläsning. Det är litteraturens unika förmåga att ge insikt även om de mest dunkla vrårna inom oss som är NDiayes stora bidrag. Och Min är hämnden är tveklöst en storartad återkomst till den typ av mästerliga romaner hon skrev innan La cheffe.  

Port, Gurli Lindén, Ellips

Man ska akta sig för att generalisera, men vad är det som gör den finlandssvenska lyriken så djärv och banbrytande – kort sagt, så bra? Det kanske är så enkelt att den har ett okynnigt drag av busighet, eller fräckhet. Det här syns mer sällan till i den inhemska, även om det som sagt blir trubbigt att generalisera. Men det finns ett snett och ohängt leende över de finlandssvenska poeterna. Gurli Lindén är inget undantag.

 

Hon har varit verksam sedan 1973, och kommer nu ut med sin tjugoåttonde bok. Redan på slutet av 90-talet gav hon ut tre banbrytande böcker om Hilma af Klint, långt innan konstnären fick sitt internationella genombrott med retrospektiva utställningar i USA. Men det är som poet jag har läst henne tidigare. Port är en bok som samlar dikter som i berättande form återger saknaden efter en älskad person.

 


Förlust är i sig inget unikt tema för skönlitteraturen – snarare kan man väl säga att det är ett grunddrag, nästan en förutsättning. Saknad och Längtan heter författarens bästa – ibland enda – vänner. Nu befinner sig Lindén – född 1940 – i vad som med en oblyg eufemism brukar kallas ”den sena perioden”. Men det är inget stelt eller ålderstiget över hennes dikter: de präglas av rörlighet, i flyhänt nedtecknade intryck kring den människa som lämnat henne ensam.

 

Flyhänt men också med förankring i en djupt känd erfarenhet. Saknaden är en poets följeslagare, som i en dikt som återger en tidigare förlust, en lekkamrat som var (som) en syster: ”När hon gick föll jag sönder / på hjärtats plats byggde en / okänd fågel sitt bo.” Vad är det för fågel? Den fågel som hackar fram litteratur, kanske. Den fågel som tatuerar in sitt märke på poeten, gör henne till delaktig i de skrivandes släkte.

 

Lindén har genomskådat världen, och hennes dikter saknar idyllen och de blå dunsterna. Det som återstår är en klarsyn av förfärande slag. Bildspråket är på sina håll mer expressionistiskt hetsigt än försonligt – mer störtande än strövande. Jordens förtvivlan ekar inom oss när hon tecknar våra valhänta försök att visa tapperhet inför förödelsen:

 

Jorden, haven, skogarna

allt brinner. När flyttade vi in i

sista dagarnas oerhörda andning

Allting svämmar över av sorg

dagarnas tårar, älvarnas spruckna

stämmor, allting gråter

de förlorade träden, den

förlorade framtiden.

 

Nä, att kräva optimism av den här dikten, det är att begära för mycket. Ändå består skönheten, och det värdefulla i att vårda det vi har innan det försvinner, i en längtan efter att världens mysterier ska uppenbaras och förklaras. Det är en trösterik tanke ändå, att all vår strävan är konstant. Jag är medveten om att i skolans värld är frasen ”det livslånga lärandet” en ryslig kliché, men jag kan inte låta bli att bejaka den tanken, att vi finns på jorden inte för att slå oss till ro när vi uppnår en viss ålder, utan att det finns saker att fortsätta vara nyfiken på även om man passerat den gräns som brukar kallas ”ålderdom”.

 

Omslaget, fint formgivet av Ika Österblad, låter den versala bokstaven ”O” i titeln transponeras till en måne på baksidan – och så fungerar faktiskt dikterna, i att de uppmuntrar samstämmighet och samarbete. Det är inom oss de stora gåtorna huserar, och där finns nya världar att upptäcka hela tiden. Den yttre världen är sällan lika spännande:

 

I mina ådror rinner klart vatten

mina ögon förvandlas

vid tidens kant ser jag

en spiralformad farkost

dina händer sträcks ut

lyfter mig.

 

Dessa dikter är positiva ändå, med eller utan optimism, och innehåller inga summeringar av livsfrågorna. Gott så: i stället får vi bevittna en poet som vistas i det som är i rörelse, i det som hela tiden fortsätter. Där finns dikter som med behärskat ursinne adresserar det orättvisa i att någon måste dö. Ankomster och avfärder avlöser varandra.

 

Vad är den här boken till sist? Storslagen? Nä, långt ifrån. Blygsam? Nä, lika långt ifrån det. Den bärs av kraften av sitt självförtroende, och vilar i den tillit som skapar världen. Det är okynnigt men också värdigt.