Tidigare i år gjorde UKON storslagen återkomst till lyriken med diktsamlingen Jag är ingen mördare. På känt UKON-maner var den både fruktansvärt rolig och fruktansvärt bra, i kraft av de bistra sanningar och hårda visdomar som den levererade, för som bekant går det att förmedla sådant i skydd av narrkåpan. Jag läste den som en slags ”Best of”-samling.
Nu har han varvat upp med ännu en diktsamling, om än den går i mer diminutiva tecken. I halsarna utkommer i Pamfletts serie med chapbooks. På två år har de etablerat sig som ett piggt innovativt förlag. Kanske det anspråkslösa formatet lockar fram något hos de som utger böcker här? Det vore dock förminskande att bara läsa den här lilla boken som ett appendix till den tidigare utgivna samlingen.
Vi som följt UKON blir inte förvånade över att han betonar diktens ljudliga aspekter – han har bland annat skrivit en hel bok om rösten i poesin. Här följer vi två spår – en huvuddikt på boksidans översta del, och så en kommentarsdel på boksidans nedre del. Två narrativ, som inte nödvändigtvis kommenterar varandra, eller är beroende av varandra, men som kan läsas på det sättet också. För det handlar om halsen, om ljud, om hur dikten låter. Det experimenteras flitigt, vådligt – man kan lockas säga att det är halsbrytande.
Ibland går stavningen tillbaka till Lasse Lucidors anarkistiska 1600-tal, också det ett inslag som betonar hur dikten låter. Det tillåter UKON att växla mellan det bildliga och det bokstavliga, och där utvinner han sitt budskap till läsaren. För medan det på ett plan absolut går att läsa boken som en renodlad nonsensdikt finns ett implicit uppdrag också närvarande, men det är inte något som tvingar sig på läsaren. Detta uppdrag skulle kunna handla om att väcka oss från trygghetsslummern: ”det här är ett meddelande endast till dig: / ’den som älskar på riktigt försvinnner’ / (men det gör alla andra också)”. Budskapet må vara nedslående, som när vi upplyses att ”Människan. Är. Alltid. Ohärlig”, men det framförs med så gott humör att – tja, man sväljer väl all medicin bara den sockrats tillräckligt?
UKON skriver gärna dikter som inte lägger sig till ro, utan hellre vill injaga känslor av fara hos läsaren: ”det finns sex rena Färger / och en dödar dig”, som det kan heta. Här finns en dragning mot psykosens tvångstankar, hur språket infiltreras av det som vill skada och underminera vårt förnuft. I en tidig dikt skriver Stig Larsson om liknande tvångstankar, i en dikt som rentav heter ”Mani”: ”Det verkar faktiskt som om jag skriver ner / Allting som jag tänker. / Gör jag? Hjälp!”
Med hjälp av enkla medel låter UKON språket gå sönder i sin detroniserade dikt. Han förvrider och förvränger, men verkar inte vara intresserad av att skapa ny mening åt sina utsagor. Han bevarar barnets blick, i en nyfikenhet som mer går okunnighetens ärenden än ignoransens. Och där finns fascinationen inför språket och vad det kan åstadkomma.
Hur bra är den här boken? Något av en besvikelse ändå, om den ska jämföras med den skottsäkra uppvisningen i Jag är ingen mördare. Det blir ändå en annan upplevelse att läsa en mer avväpnad UKON, någon som håller igen på de stilistiska fyrverkerierna. Jag har ingen aning om vart hans poetiska författarskap tar vägen efter årets två tillskott. Jag är bara glad att han har så dålig impulskontroll, då det tillåter honom att fortsätta ge ut böcker av det här slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar