För sina insatser i den svenskspråkiga poesins tjänst borde Nicko Smith allra minst få ett pris av Svenska Akademien, eller en medalj av kungen. På sin hemsida har han sedan 2018 intervjuat poeter (arkivet är en guldgruva för den som bryr sig om poesin i alla dess former) och även bidragit med recensioner och krönikor i ämnet poesi. Han skriver också själv dikter, och har sedan 2017 gett ut sju böcker. Det har nu resulterat i en samlingsvolym på Fri Press: Dikter i urval.
Det kan tyckas orättvist att någon som gjort och gör så mycket för poesin själv får så lite uppmärksamhet. Samtidigt kan jag förstå redaktörerna på dagstidningarna, som får in hundratals böcker i veckan. Då blir det svårt att nå ut, speciellt när flera av Smiths tidigare böcker har getts ut på eget förlag. Men Fri Press har gett ut bland andra Eric Fylkeson, Peter Lindforss och Eva-Stina Byggmästar, så någon form av intresse kunde det väcka. Det går också att följa en utveckling genom de sju böcker som representeras i samlingen.
Med sin kvadratiska formgivning kan boken anspela på en skiva (storleken befinner sig mittemellan cd-skivan och sjutumssingeln). En ”best of”-samling brukar anlända i slutet av en artists karriär, som en summering av ett livsverk. Det är för tidigt att göra sådana bokslut hos Nicko Smith, men det är uppenbart att musiken har en stor betydelse för hans skapande. I fjol kom till exempel en bok som konsekvent handlade om Iron Maiden, och som kopplade ihop musikens unika förmåga – oavsett genre – att etablera en omedelbar kontakt med vårt innersta, med ett direkt tilltal som når känslorna utan att ta omvägar över orden.
Redan sju böcker in i sin karriär som poet – det är raskt jobbat – blir det uppenbart att en utveckling har skett, från ikonoklasmen i debuten till det stillsamma tonläget i den senaste boken från i januari i år, den lyckade Brändö i mitt hjärta. Den var bra – ja, som helhet, men dikterna därifrån lyser förvånansvärt svagt i det här sammanhanget, där jag hellre stannar för några exempel på starkt bildspråk i de tidigare böckerna.
Så kan debuten Hki rött från 2017 innehålla bilder som rör sig mot bildvärldar som Bruno K. Öijer har mutat in, när diktjaget rör sig från Sunset Boulevard mot nedre Malm i Helsingfors, där ”dom söndervackra / skyltdockorna i bakgrunden / kedjeröker Hollywoodcigaretter och fimpar bipolär aska.” Både adjektivet ”söndervackra” och metaforen ”bipolär aska” ger indikationer på att gediget poetiskt arbete har bedrivits.
Onekligen finns det något ojämnt över de första dikterna, en kantighet som är i visst behov av finslipning, och jag kan inte undkomma intrycket av en viss pratighet. Det blir ändå uppenbart att Smith förevisar stor ödmjukhet inför det poetiska hantverket. Hans dikter läser jag som hoppfulla brev, och som helhet skriver han en allt mer renodlad dikt. Narrativet rör sig mot en slags hemkomst, som alltså fullbordades i den senaste boken.
Det finns också några starkt laddade politiska dikter här, och några om en ångestproblematik som bara temporärt kan lindras av medicinering. Smith är bra på att återge dessa känslor av vanmakt: han visar att det är omöjligt att skydda sig från det som gör ont. Sorgsenheten är en grundinställning; det är själva utgångspunkten för vår existens att vara ledsen.
Smith visar med små men konstfärdiga medel hur denna känsla tar form i vårt inre, och genom detta lyckas han förmedla något som inte uteslutande är den privata känslan, utan en gemensam och universell upplevelse, som i denna dikt från 2019:
Min själs brunn
saknar botten
Jag insåg det
när jag skulle hämta upp vatten
för att släcka min törst
Hinken som föll genom tidens yta
hinken som blev för tung att dra upp
I dessa lyckade stunder hittar han fram till träffande bilder av vår sorgsna belägenhet. Även om han når en slags hemkomst med sin senaste bok vägrar jag tro på att cirklar någonsin kan slutas. En poet – eller en poetisk människa – förblir rastlös och i ständigt uppbrott, mot nya upplevelser, nya sensationer, nya dikter. Så snarare än en summering läser jag Dikter i urval som en lägesrapport från Nicko Smiths pågående outtröttliga arbete. Jag kan ärligt talat inte förstå varför en svensk kung vägrar erkänna detta arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar