Nöj dig aldrig, skrev du. Brev om arbete, samhälle & kärlek, Agneta Stark & Sven Lindqvist, Nirstedt/Litteratur

 

Tillhör brevskrivandet en förlorad tid? I början av seklet skrev Peter Englund om hur det vi i dag dokumenterar riskerar att försvinna. Bläckstråleskrivarnas utskrifter bleknar med tiden, och även papperskvaliteten är så undermålig att de kommer att vittra bort om vi blickar längre än ett par decennier framåt i tiden. Internets arkiv är obeständigt och opålitligt.

Förlåt denna dystra rapport. Jag hade hellre börjat i denna ände: varför är traditionen med svenska kärleksbrev så fattig? Agneta Stark och Sven Lindqvist träffades 1978, och inledde något senare en kärleksförbindelse med vissa förhinder: han var gift, hon träffade andra män. Det skulle dröja innan de kunde leva tillsammans. Boken Nöj dig aldrig, skrev du. Brev om arbete, samhälle & kärlek är ett strålande bevis på hur kärleken kan skapa band mellan människor, så starka band att inget bryter dem. Perioden är 1978-1986, och boken är ett urval från de tolv pärmar Lindqvist efterlämnade vid sin död 2019. Det här är knappt tredjedelen av den samlade korrespondensen.

Ett digert urval, ska sägas, på drygt 600 sidor. Man läser boken helt motståndslöst, och jag älskar den förbehållslöst. Attraktionen mellan dem är till att börja med både häftig och försiktig, hänsynsfull med tanke på omständigheterna, men växer sig allt starkare under åren som de bestämmer sig för att inte träffas, men tillåter sig skriva brev. I breven är det som att de försöker överträffa varandra, och de goda nyheterna är att de – breven – bara blir bättre och bättre genom åren. I början är de fast i konventionella klyschor, men när förälskelsen djupnar blir stilnivån allt mer originell och våghalsig.

Agneta Stark är ekonomiforskare och debattör i feministiska samhällsfrågor (tips: skaffa Dagens ETC om du behöver lära dig vem hon är), och Sven Lindqvist var kanske Sveriges siste intellektuella människa, med stort anseende utomlands för böcker som Utrota varenda jävel (hans Wikipedia-sida finns på 20 språk). När de träffas liknar Lindqvist sitt känsloliv med ett kärnkraftsverk, där man inte kan tillåta sig släppa in vem som helst. Stark är nu inte vem som helst, och det är en av boken styrkor, hur jämbördiga de är, att det är en bok som visar hur känsla och intellekt växer samman i deras möte. De lever i sär under flera år, och man kan erinra sig vad Lars Norén skrev i en av sina Fragment-böcker: ”Ju svårare det är desto möjligare är det att älska”.

För breven blir ett uttryckssätt där de känner och tänker tillsammans, och utbyter erfarenheter och idéer, och läsupplevelser, däribland Simone de Beauvoir, och John Keats begrepp ”negative capability”. Viktigast är att de visar hur läsningen påverkar dem på djupet som människor: det blir ett genuint mottagande, och inte som hos till exempel Lydia Sandgren bara markörer, utan här är det läsning på riktigt. Som Stark klokt påpekar blir breven en storm som blåser bort allt lättviktigt, och kvar står endast det som betyder något: det som har djupa rötter. I ett av de långa breven från 1979 skriver Lindqvist: ”Trots alla smärtor föredrar jag denna hisnande upprördhet framför den lugna och harmoniska tillvaro jag hade innan jag träffade dig.”

Ljus och glädje finns i lika stora doser. Jag kan erkänna att min första reaktion inför boken var: vill jag verkligen läsa den här privata korrespondensen? Min tvekan blåses bort av den storm breven liknar och som Stark antydde, för det är svårt att inte beröras och hänföras. Mitt svar: ja, det är privat, men också: ja, det är litterärt, i en ekvation som inte borde gå ihop. Båda skriver i en ganska unik kombination av klokskap och känslostyrka, och det handlar också om hur den yttre världen påverkar dem och deras livsval. Så skriver Stark: ”Kärleken är inte blind, den ger en intensiv skärpa och klarsynthet.” Kärleken på svenska har nog inte någonsin varit lika emfatiskt klarsynt som i de här breven (Strindberg, du får flytta på dig).

Skrivandet slår an nya vägar hela tiden, och det är en annan av bokens styrkor, hur omväxlande deras brev blir. Det finns ljus och glädje, ett stilla lugn och en stabil trygghet, men också uppslitande gräl över småsaker, och en uppriktighet i sina avslöjanden; för kärleken är inte endast idyllisk, den är också uppslitande och självisk. Det är en bok som betonar både kroppen och själen, både det fysiska och det andliga, och den framkallar ett leende som jag inte först kan identifiera. Är det roat? Nöjt? Uppmuntrat? Angeläget? Vad det än är så är det inte endast imponerat.

Det är brev som får mig att häpna. Ibland är det dråpligt, ibland vackert, ibland lustfyllt. Ibland bara märkligt (de har som vana att dricka välling?). Jag skrattar milt åt Starks många utgjutelser över hur dåligt hennes studenter skriver redan 1979, och jag tänker i mitt stilla sinne att så dåligt skriver de inte ens nu (var det alltså inte bättre förr? där ser man!). Ibland störs jag av hur utseendefixerad Lindqvist är, när han gång på gång betonar att det finns vackrare kvinnor än Stark, eller när hon träffar en man när de lever separerade och blir svartsjuk (hallå, du är gift!). Men mest finns det partier här som visar en ömsesidig och ömsint relation, där han tidigt skriver: ”Du har ett allvar som alldeles tar andan ur mig. Var rädd om det, det är det finaste hos dig.”

Enligt Kafka är kärleksbrev ineffektiva: ”Skrivna kyssar når aldrig fram, spökena dricker upp dem på vägen.” Jag har tidigare trott att han har haft rätt, men den här boken med Agneta Starks och Sven Lindqvists brev får mig att tvivla. Med andra ord: i dessa brev har kyssarna dröjt kvar mellan raderna hela tiden, och jag är glad att de har bevarats och att de nu finns att läsa. Om du tycker att det låter mastigt med en så omfångsrik bok (en litteraturhöst som dessutom översvämmas av tjocka böcker) vill jag bara hälsa att det finns få garanter i livet – ännu färre i konstens värld – men att jag kan garantera att om du har orkat läsa min text så här långt kommer du att bli rikligt belönad av brevväxlingen mellan Stark och Lindqvist.

Poeterna på toaletten, eller självporträtt med Homeros på Norra Fäladen, Victor Malm, Timbro

 

På bokmässan råkar jag i samspråk med Victor Malm, Expressens kulturchef. Vi pratar om Christian Kracht, vars senaste bok han hyllat och tycker att jag borde haffa i Ersatz monter. Vi brukar nästan alltid tycka olika, men jag har läst Kracht tidigare och gillat några av hans böcker. Motvilligt styr jag stegen till Ersatz, men vill inte tigga böcker, allra minst när jag redan fått med mig fler böcker än jag ska hinna läsa, allt ifrån en asfaltsblomma till en sophög. På vägen dit passerar jag Timbros monter, som jag sedvanligt försökt undvika (de vill mig aldrig något), och hittar ett tunt häfte i deras essäserie, skriven av Victor Malm.

Den har den krångliga titeln Poeterna på toaletten, eller självporträtt med Homeros på Norra Fäladen, och med sitt behändiga format går den lätt ned i kavajfickan. Det skulle visa sig vara ett misstag, då kvaliteten på omslaget är så dåligt att det blir en bucklig bok, så varför heter det ens pocket-bok om den inte går att ha i fickan?

Malm har skrivit en drygt 40-sidig tredelad tesdriven essä, som går från en lägesbeskrivning till en personlig reflektion i självbiografins anda – en kort bildningsresa presenteras, upptäckten av hur läsning kan vara transformativ. (På bokmässan diskuterades annars mest den performativa läsning som män anses ägna sig åt – men det verkar vara ett fenomen som mest gäller Stockholms innerstad.)

Essän inleds med ett referat av debatten från DN i somras, då Per I. Gedin i en intervju hävdade att den bildade borgerligheten (typ medelklassen?) förr läste den aktuella utgivningen – det var en förutsättning att hålla sig uppdaterad, medan den gruppen läsare nu har försvunnit. Trams, ansåg Gunnar Nirstedt, och menade att det är att överskatta den forna borgerlighetens uppskattning av Trotzig och Gyllensten. Titeln på Malms essä anspelar på rubriken till Nirstedts genmäle, ”Den levande litteraturen finns på en toa på Götgatan”.

Nirstedts poäng, att det numera finns en aktiv rörelse som i hög grad sysslar med litteratur, men att det sker utanför den äldre generationens referensramar, är värd att ta på allvar. Men Malm snubblar i viss mån vidare i sin redogörelse. För den delen: var inte den så kallade bildade borgerlighetens läsning den egentliga performativa läsningen, alltså en läsning som skulle synas mer än den skulle märkas? För vad gjorde arbetarklassen samtidigt? De bildade sig för glatta livet, läste böcker och tog intryck och engagerade sig i frågor som rör kultur och samhälle. (Det här är kanske anledningen till att vänstern historiskt sett har drivit en mindre kulturfientlig kulturpolitik.)

Vad menar jag? Kanske bara att debattnivån är för låg. Visst är det kul med en bokmässa, även om det kan sticka i ögonen att de längsta signeringsköerna går till Björn Borg och Fredrik Backman. Det är ju till Jila Mossaed och Lyra Ekström Lindbäck folk borde köa. Det är också för fattigt att vi i Sverige endast skiljer mellan smal och bred litteratur, medan man i England sedan länge talar om tre nivåer: commercial fiction, upmarket fiction, samt literary fiction. Mycket av utgivningen är i spannet mellan den kommersiella och den litterära litteraturen.

Vi tenderar också att likt Gedin romantisera ett förflutet då ”alla” läste den så kallade seriösa litteraturen, för så kan det inte ha varit; ingen vuxen i min uppväxt läste någonsin Lars Ahlin eller Sven Delblanc, som alla drämmer till med, utan de läste mest deckare och thrillers. Det är en erfarenhet Malm delar. I andra delen av essän resonerar han kring tråkmånsen Jonathan Franzens klagomål på att romanen har slutat engagera människor i vidare mening. Författaren har enligt honom trätt tillbaka från offentligheten – delvis självmant, kanske, men också för att de inte efterfrågas av en samtid som bara bryr sig om komiker och influencers.

Att romaner fortfarande läses må så vara, men de måste läsas med en påverkan på ens tänkande. Malm är ett läsvärt exempel på hur läsningen förändrade honom, men inte utan varningar för att det skadar ens sociala liv. Väljer du att läsa offrar du ditt umgänge. Och varför läser vi ändå? Hans svar är koncist, och klargörande: ”Det är som med alla mänskliga frågor värda ett sant svar: det finns inget. […] Jag började läsa för att jag började läsa.”

Vem var min mor på jorden, Jila Mossaed, Norstedts

 

Först vill jag bara säga att det här är Jila Mossaeds elfte diktsamling på svenska, där hon nu har bytt förlag till Norstedts efter att sedan 2009 ha publicerats på Lejd. Det betyder att boken Vem var min mor på jorden utöver den nya diktsamlingen också innehåller ett generöst urval från de tidigare, med undantag för den i fjol publicerade Jag tillhörde vindarna. Så här kommer verkligen (nästan) alla dikterna på en och samma gång.

Mossaed har ett långt författarskap på persiska bakom sig – två romaner och tolv diktsamlingar. Med sina svenska diktsamlingar har hon vävt samman två kulturer, med ett unikt resultat. För här blir det verkligen inte ett plus ett lika med två, utan resultatet är alltid föränderligt, oförutsägbart, och något som i grunden måste kallas poetiskt. Vad betyder det? Jo, på senaste tiden har många frågat mig vad de ska börja läsa för lyrik, för de har blivit nyfikna på poesi. Tja, testa Nils Ferlin, brukar jag häva ur mig, men jag kan förstås också ge Jila Mossaeds namn.

Hon skriver på ett nytt språk, men dikterna visar att poesi är ett modersmål. Om det inneburit en kamp att erövra detta språk – ”erövra” är ett ord som både säger för mycket och för lite – syns inte det i de sömlösa dikterna. Det hon skriver om är en erfarenhet som delas av många, och flera gånger i de tidigare diktsamlingarna berör hon exilens tematik. Anders Olsson har skrivit ett fint och inkännande efterord som bland annat ställer Mossaed jämte Nelly Sachs. Jag förstår vad han menar, och ännu mer efter att ha läst en dikt från Orden är försenade, från 2021: ”Vi bär vår kista på ryggen / Tålmodiga / Oemottagliga”.

Både Sachs och Mossaed låter osäkerheten bli en samhörighet. Men att jag utan att tveka vill anbefalla Mossaeds dikter – den här volymen är förstås en dröm-introduktion – beror också på tillgängligheten i hennes språk, som ändå inte saknar anspråk eller högt ställda ambitioner. Hon skildrar en vardag som hemsöks av det mystiska. Det finns inte heller något tillkämpat över hennes dikter.

De nya dikterna visar ett avskalat idiom som kan få en att tänka på Lars Noréns sena dikter, från Stoft och Fragment-böckerna. Men det här är inte ett material som i första hand är menat som underlag för komparativa studier – det handlar mer om att följa en enhetlig linje genom ett singulärt författarskap. Hon står för en riktning mot en hemkomst. Och vi som läst Mossaed sedan innan kan känna igen hennes sätt att besjäla världen, med knep som är enkla men effektiva:

Vinden klär av sig

utanför mitt fönster

Jag blundar

[…]

Vinden snurrar runt

som ett sårat djur

Jag gömmer mig

bakom en saga

berättar högt

Vinden somnar lugnt

I famnen av mina ord

Hon visar också att en poet både är alltid på väg och alltid framme; i dikterna kan hon tillåta sig att vara både vilsen och hemmahörande. I spännvidden mellan exilens otrygghet och hemkomstens stabilitet existerar hennes säregna dikter. De nya dikterna visar en fullkomlig koncentration. Med undantag för en handfull dikter saknas titlar – en om Karin Boyes grav är ett undantag, i en vacker dikt som ger Boye röst, och den undrande frågan varför hon måste fortsätta blöda efter sin död. Mossaeds dikter undersöker om det finns befrielse eller bara lindring, men hon rör sig obestridligt mot det som befriar.

Här finns också dikter som på allvar diskuterar hyckleri, svek och falskhet. I en av dikterna vänder hon sig till män som går till prostituerade: ”Blunda när du trampar på / din själ”. Men skriften är också ett sätt att göra sig osynlig, verkar hon mena, att man utplånas i det man skriver. Där finns en kollektiv sömn, en passivitet och tystnad inför världens orättvisor också implementerad i de nya dikterna.

När man senare läser de tidigare samlingarna så snart efter att ha tagit sig an den nya boken blir det uppenbart hur hon rört sig bort från det narrativa mot det mer renskalade och nästan fragmentariska. Inte heller är det endast högstämt och eteriskt, utan hon rör sig mot olika poler, däribland det vardagliga. I en tidig dikt från den första samlingen på svenska – den kom 1997 – skriver hon:

Nu är jag här

namnlös, naken och trött,

jag blöder överallt

och det är bara ord bara ord

som rinner

bara ord.

Ja, det må så vara att det endast är ord. Men vilka ord! Här uppmärksammas vi på att hon sedan 2009 inte längre använder punkt i dikterna. Hon hade nästan fyllt femtio när hon debuterade, och det vore en truism att kalla dikterna för ”mogna”, en glosa som kan få en att tänka på styrdans och andra antikviteter från 1900-talet. I sanningens namn är det här dikter som tillhör vår egen tid, och det som ger dem dess säregna kvalitet är blicken på världen.

Inringning 2, Carl Frode Tiller, översättning Jonas Rasmussen, Flo

 

Författaren David har tappat minnet. En tidningsannons uppmanar de som känt honom att skriva brev för att berätta om deras gemensamma liv och hjälpa honom att minnas. Som utgångspunkt för en romantrilogi har det hög potential att bli fängslande läsning.

Den norske författaren Carl Frode Tiller har med sin romantrilogi Inringning skapat ett kollektiv röster för att pussla ihop Davids sargade minne. I fjol kom den första delen på svenska – den var originell och fantastisk – och nu utkommer del två, där tre nya röster tar vid för att ge en mer heltäckande bild av David, som på ett paradoxalt sätt blir både mer profilerad och mer undflyende. Vi ska inte heller tro att vi serveras svar som korrigerar alla följdfrågor: här avslutas det med en cliffhanger som heter duga.

Det finns alltså all anledning att fortsätta läsa den här serien. Här är brevskrivarna Ole, en velig man med en oberäknelig fru, Tom Roger, en man med stort våldskapital, och Paula, en kvinna på ett äldreboende med ett chockerande avslöjande på slutet. Men vägen dit är mödan värd, och här ska inte avslöjas för mycket.

Vad som låter sig sägas är att de tre karaktärerna drivs av var sin osäkerhet. Oles fru har tidigare varit gift med Tom Roger, och sonen från det förhållandet är på väg in i småkriminalitet. Äpplet faller inte långt från äppelträdet: Tom Roger är en machoman som ägnade sig åt grova stölder i ungdomen, och nu håller hans våldsamhet på att spåra ur. Och Paula, som varit vän med Davids mamma, är olycklig på äldreboendet, för när hennes son och barnbarn väl besöker henne blir det bara bråk.

Parallellt med de tre huvudpersonernas bekymmersamma vardag – romanen utspelar sig under några julidagar 2006 – får vi läsa deras brev i kursiv stil. Ibland stör jag mig på greppet, och vill läsa mer om Oles äktenskap med Helen, hon som är utagerande och skapar osämja. Breven, som ska handla om David men blir i själva verket utvikningar om annat, bromsar förloppet, men onekligen ger det förutsättningar för ett dynamiskt berättande. Och sedan tar i andra delen Tom Rogers brev vid, där han berättar om upptågen när han var ung och David tillhörde kompisgänget. Dessa brev är mer läsvärda, men även där vill jag läsa (ännu) mer om hans nuvarande liv, och hans svårigheter att hantera sin våldsamhet.

I stora delar är det här en intelligent roman, skriven för vuxna läsare. Allra mest imponeras jag av Tillers förmåga att göra dramatiken återhållsam, där det ständigt finns förutsättningar för en urladdning. Samtidigt är det en roman om en specifik plats, kommunen Samsos (som också råkar vara författarens hemort). Där, i synnerhet på ön Otterøya, frodas homofobin, sexismen och rasismen.

Genom att unna sig det längre formatet som en trilogi tillåter kan Tiller ägna sig åt fördjupning. En stressad, otålig läsare kommer säkerligen att klaga på det makliga tempot. Men den som är intresserad av att ta del av skarpsinniga personporträtt som uttrycker klarsynta sanningar om människan är bara att gratulera: det här är storartad romankonst.

(Också publicerad i Vi 8/2025)

Hus i bläcktillstånd, Lina Hagelbäck, Trombone

 

På relativt kort tid – lite drygt tio år – har Lina Hagelbäck etablerat sig som en av de viktigaste poetiska rösterna i samtiden. Bok efter bok håller på att bygga ett författarskap som allt mer liknar ett hus. Inte konstigt då att hennes nya bok heter Hus i bläcktillstånd.

Men det är ett författarskap som kan vara svårt att följa, då böckerna utkommer på antingen halvstora eller helsmå förlag. Som Trombone, i vars utmärkta serie Svavel tidigare har publicerats bland andra UKON, Eva Ribich, Leif Holmstrand, Jonas Ellerström, Jonas Rasmussen. Samt Hagelbäck själv. När den förra, Låt oss aldrig tala ut, kom i samma serie, skrev jag: ”I bok efter bok har hon uppvaktat fantasins möjligheter i dikter som låter lyriska eruptioner möta narrativ som inte erkänner några begränsningar. Kort sagt: underbar poesi som befinner sig mittemellan det levnadsglada och det ångestfyllda.”

För så är det. Min ännu oskrivna essä om Hagelbäcks poetiska böcker har som arbetstitel ”Balansen mellan abstraktion och konkretisering”. Det glatta humöret ges alltid mörka stråk. Tristessen är alltid närvarande, men hur ska den hållas stången – ska den hållas stången? Hur ser ett liv ut om vi helt motar bort det som är tråkigt? Nå – vill du ha mindre tråkigt finns det många saker som är värre än att leta reda på Hagelbäcks diktsamlingar.

Svavelböckerna är sextonsidiga häften, och den här gången samlas Hagelbäcks dikter under fem titlar eller byggnader, där strofindelade korta dikter ingår: ”1. JÄRNHISS, 2. UTOMHUSPOOL, 3. PARHUS I BRAND, 4. SOLITÄRA BIN, 5. ETTA I ANDRA HAND”. Det pigga skrivandet som Hagelbäck anlitar här visar att hon kan hantera också det korta formatet, att jämföra med några av hennes tidigare mer narrativt inriktade böcker – den senaste, Poetskötsel, lanserades som ”diktroman”. Hon anpassar sig till det valda uttryckssättet.

En av de saker jag gillar med Hagelbäck – det finns många saker att gilla – är hur hon låter tingen väckas till liv i dikter där det finns en lekfullhet av Gunnar Ekelöfs snitt. Jämför bara de här tre raderna av Hagelbäck: ”kakelugnen med grön blyglasyr / har svårt att sova ensam / i praktsalongen”, med Ekelöfs ”blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus / i hörnet spinner katten yllegarn att sova med / på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag”. Här hos Hagelbäck finns en värld som vibrerar av oro, där lugnet vägrar infinna sig. Eller om lugnet bara är en av livets många illusioner.

Kort sagt skriver Hagelbäck excentriskt men igenkännbart, med en besk humor som inte räds satiren, eller vad sägs om den här kartläggningen av nutida litteratur:

röd tråd skräms

i natursköna essäer

akribi eftersträvas

i återhållsamma noveller

på knuttimrad prosa

Lina Hagelbäck tar ut svängarna i dikter som utgör en injektion av livfullhet. Det är mycket inspirerande att läsa henne även i en bok som är så tunn som denna. Hon skriver fantasifullt, med sinnena vidöppna. Som läsare kan man bara känna tacksamhet inför böcker som denna. Den är så tillgänglig och inbjudande att jag börjar tycka att det enda obegripliga består i att vi är så få, vi som verkligen gillar denna balansgång mellan ljust hopp och mörk förtvivlan.

Habitat, Theis Ørntoft, Gyldendal

 

Till skillnad från den svenska litteraturen finns ingen dansk enfant terrible, alltså en uppkäftig och provocerande bråkstake. Kanske det säger något (eller mycket) om det danska kynnet. Hade Theis Ørntoft varit svensk så hade han – tja, inte publicerat sig som författare, kanske. Hans tidigare böcker – två diktsamlingar och två romaner – har inte gjort mig tillräckligt förberedd på innehållet i hans nya bok Habitat. För det är en roman som på sätt och vis pulvriserar den autofiktiva genren – min förhoppning lyder att det hädanefter inte längre behövs några autofiktiva romaner.

Huvudpersonen Theis har precis avslutat en relation med kärestan Mai. Han har haft stor framgång med sin generatiosnroman Solar, om karaktären Theis och hans svårigheter att ingå i en samtid, i ett sammanhang. Nu försöker han skriva en essä om vargen – det går så där (”Var är vargen” någon?). Han upplever den svåra dubbla erfarenheten: den enorma friheten som följs av den lika stora ensamheten. Det är oktober – den sorgnaste månaden (fråga Edgar Allen Poes dikt ”Ulalume”) – som följer efter den rekordvarma sommaren 2018, och Theis känner det som att världen håller på att gå under. Han köper droger, han köper prostituerade … Och här kan vi hejda oss för ett ögonblick: hvad sker der, liksom? När berättade en svensk författare senast att hen använde droger eller begår sexköp?

Om vi drar det till sin spets: är inte litteraturen i allmänhet en smula fadd, likgiltig och feg? Ørntoft är en författare som sätter något på spel, med hög insats. Men är det här modigt eller endast dumdristigt? Fakta i målet: män går till prostituerade, knappt under 10 procent. En läsare kan ge upp när vi ställs inför en huvudperson vars moral inte klingar lika skenheligt som vår egen. Låt säga att vi läser Houellebecq (som mycket riktigt nämns) – en go to-referens för sjangserat liv och skörlevnad – och fördömer karaktärernas bristande vandel, men där kan vi alltid uppleva den distans som uppstår när de är fiktiva.

Det är förtvivlan som driver protagonisten Theis. Att han slutar läsa poesi ser jag som ett tydligt symtom på en depression. Det börjar med att han tvångsmässigt konsumerar porr – återigen något som i stort sett saknas hos svenska autofiktiva romanförfattare – och funderar på vad som är galet i samtiden. Där finns Donald Trump, som gjorde sin första mandattid i romanens tidsförlopp. Ørntoft jämför honom med trickstern Loke i den fornnordiska mytologin.

Det är inte så långsökt som det verkar, när Ørntoft hittar sina kopplingar mellan politik och konst. Hans roman byggs ut till en essä. Han bosätter sig i en stuga och hittar en massa fel på byggnaden, där allt är i behov av reparation. Ska stugans förfall spegla hans inre? Han läser humörhöjaren Primo Levi och går på bio med en tinderdejt (att de ser von Triers The House That Jack Built måste ses som ett osedvanligt olämpligt beslut, eller så är jag för lite dansk för att förstå poängen). Och hur ska titeln försvaras? Kanske så här enkelt och rättframt, efter en retorisk fråga om varför vi åker på safari i Afrika och eftersöker det främmande och exotiska: ”Men hvorfor cykler vi ikke bare ud til den lokale mose, hvis vi vil på eventyr? Hvorfor begynder man ikke med at lære sit habitat at kende?”

Han använder eufemismen ”sexarbetare” när han köper sex. Otänkbart i en svensk kontext. Men förlåt för att jag påminner er: för fyra år sedan gjorde den danska radiojournalisten Louise Fischer ett besök hos en swingersklubb, och för att få medlemmarna att ”öppna upp sig” hade hon sex med en av männen, samtidigt som hon spelade in intervjun, som sändes i dansk radio.

Genom sitt sökande rör sig Ørntoft mot Theis barndom, uppväxten där haschrökande och småkriminalitet var på väg att fördärva honom. Där finns ett strukturellt våld, sanktionerat av samhället, och som blir maskulinitetens naturliga skugga. De liv vi lever får konsekvenser för andra, mindre gynnade, och några av romanens starkaste partier är när Ørntoft ger perspektiv på bombdåden i närtid, eller när han ifrågasätter massturismen.

Och här finns också referenser till de gula västarnas protester i Paris, och Theis läser ivrigt om Unabombaren, alltså Theo Kaczynskis vanskligt virriga och stundtals stringenta manifest. Det finns onekligen saker där jag delar Theis (eller Ørntofts) analys av ett samhälle som håller på att gå vilse i ovidkommande och perifera detaljer. Vantrivseln i kulturen är något vi får med fostervattnet. Det finns hos honom en utopisk längtan efter något mindre förstört – vän av ordning kanske då inflikar att denna längtan kunde börja med att han slutar gå till horor.

Romanens Theis är en slags källarmänniska med Dostojevskij som modell. Hur undviker Ørntoft att det blir monotont och enahanda (att Anteckningar från källarhålet är Dostojevskijs bästa roman beror bland annat på att den är så kort)? Det går att läsa Ørntofts bok som ett svar på Knausgårds Min kamp. Även den här romanens Theis sliter med skrivandet. Han tillhör en yngre generation (han är född sexton år senare), och det kanske förklarar hur han – till skillnad från norrmannen – inte drivs av skamkänslor i första taget. Därmed blir hans projekt mer befriande.

Det här är en av de många långa romaner som jag har läst på senare tid (andra: Lydia Sandgren, Anjet Daanje, Alexis Wright). Är det här något som ökat, dessa romaner som till sitt yttre liknar 1800-talets populäraste format? Vet inte, men det kanske är så att modernismen i viss mån har gjort sitt: alltfler författare verkar sugna på att skriva en pre-Joycesk prosa, som om Ulysses inte existerade. Det här är en märkligt lättläst roman, på så sätt att det går att sträckläsa den (tack SJ för era rutinmässiga förseningar, för resten!).

Vi som gillar ambitiösa och intelligenta romaner är bara att gratulera. Ørntoft är garanterat något på spåret när han låter Theis konstatera: ”Med årene er jeg blevet mindre og mindre interesseret i den enkelte sætning. Jeg vil hellere læse bøger, som formelt set måske er upåfaldende og jævnt skrevet, men fuld af interessante tanker, idéer og verdener, end jeg vil læse bøger, som er skrevet i originale sætninger, men ofte er ordinære på indholdsplanet.”

Oavsett vad vi kallar skönhet. Studier av Donna Tartts roman Den hemliga historien, [red] Moa Ekbom, Appell

 

Jag var ung när jag första gången läste Donna Tartts roman Den hemliga historien. Den formade mina fortsatta studier och mitt yrkesval. Trettio år senare skulle jag läsa om den. Du kan inte ana vad som då hände!

Nej, förlåt. Jag raljerar, efter att ha lite för många gånger läst ovanstående formulerat av de tretton bidragsgivarna till antologin Oavsett vad vi kallar skönhet, som samlar intrycken från en heldagskonferens om Donna Tartts roman från 1992, en konferens som hölls på Handelshögskolan i januari 2023. Men det stämmer förvisso att jag var ung när jag läste den, The Secret History, och likt flerparten av de som jag pluggade engelska med ledde det till flera omläsningar. Utan att överdriva tror jag det på 90-talet var svårare att hitta någon som inte hade läst den än någon som hade läst den en fyra-fem gånger. Det är med viss stoicism jag möter elever – efter att ivrigt ha upptäckt dark academia – som frågar om jag känner till The Secret History. Well, mina två exemplar av boken – första engelska paperbacken och första svenska pocketen – bär spår av hårt slitage från sena nätters läsningar.

Dark academia är ett av de spår som den här ambitiösa antologin uppehåller sig vid. Med undantag för min reservation inför allmänintresset att redogöra för vad man läste i ungdomen så är det här en läsvärd samling texter, som visar spännvidden hos Tartts roman. I stora drag uppehåller den sig vid fyra intresseområden: just dark academia, grekiskan, jämförelser med Bret Easton Ellis American Psycho (som utkom året innan), samt det fiktiva colleget Hampden där romanen utspelar sig.

Det som förefaller lite märkligt nu med facit i hand är hur relativt bortglömd Tartts roman varit fram till ungefär slutet av 2010-talet. Nu verkar det som att den attraherar unga människors anemoia, alltså nostalgi över något de inte själva har upplevt. Att plugga på universitet förr i tiden ges ett romantiskt skimmer, förstärkt av romanens betoning på reservoarpennor och studier av klassisk grekiska, ämnen som förlänar en exklusivitet.

Här finns, för att fatta sig kort, mängder av essäer som torde intressera alla med intresse för det som lite grovt kan kallas ett osannolikt möte mellan populärkultur och det antika Greklands kultur, på ett mystiskt college i Vermont. Där finns till att börja med Isabelle Ståhls läsvärda förord, Hannah Altmans text om lockelsen hos unga att leva utan vuxennärvaro, Camilla Wallin Lämsäs genomgång av dark academia, och Axel Hörstedts redovisning av hur gymnasieelever i dag fattat tycke för romanen.

Vidare skriver Ingela Nilsson och Lars Nordgren om grekiska inslag, och Ola Sigurdson om initiationsriter i det mystiska, Annika Berg och Oskar Grenholm om hur romanen kan jämföras med Bret Easton Ellis American Psycho, utifrån psykopatibegreppet samt mode. Nene Agneta Ormes redogör för hur det är att läsa Tartts roman som vuxen, och slutligen skriver Moa Ekbom – tillika bokens huvudredaktör – för platsen och institutionerna, och Andreas Romeborn om närvaron av det franska språket. Säcken knyts ihop med ett kort snöre – endast fyra sidor långt – av Erik Törnkvist, som berättar om miljön.

Det finns åtskilligt att ta fasta på, och då har jag inte ens nämnt Stanislas Kuttner-Homs skräcknovell, översatt av Ingela Nilsson, eller Annika von Hausswolffs fotografier, som förstärker bokens exklusiva intryck. Ja, den är verkligen en vacker produkt, som mer än uppfyller de estetiska krav som ställs av Tartts original.

Haltmans text utgår från omläsningen i vuxen ålder, och siktar in sig på hur en bok kan ta oss tillbaka till den ursprungliga upplevelsen, och bli en mental tidsresa. Det handlar om att våga ta in en läsupplevelse, att bekräfta den. Det vanligaste är annars att ta avstånd, något som en del andra gör i antologin. Själv förbluffas jag över den fråga många ställer när jag läser om en bok jag läste i ungdomen, eller ser om en film. ”Håller den?” är för mig en helt irrelevant fråga, för svaret är alltid både ”ja” och ”nej”.

Wallin Lämsä påminner om Rita Felskis teori om ”allätarsmak”, och ser Den hemliga historien som ett typexempel på en bok som lockar både den som vill läsa brett och smalt. Sådana litterära verk, med förmågan att bli lästa både ytligt och djupt, ska vi vara rädda om: de utgör bryggor till något större. (Jag kan erkänna: jag är ambivalent till den här romanen, likväl som jag är det till hennes dåvarande vän Bret Easton Ellis verk, med undantag för mästerverket Skärvorna.)

Essäerna som tar upp de grekiska inslagen hör till antologins starkaste kort. Där resonerar Nilsson om den skumme läraren i grekiska och hans motto, ”skönhet är skräck” (i realiteten en ganska billig tolkning av det sublima), och Nordgren utför räfst och rättarting på Tartts behandling av grekiskan, full av felaktigheter och missförstånd. Påverkar det ens läsning av romanen, för den som inte är lika insatt som Nordgren? Näppeligen, men det ser inte heller bra ut. Å andra sidan verkar hon vara i gott sällskap, då Nordgren har hittat misstag även i Anne Carsons översättningar av Sapfo.

Sigurdsson resonerar kring Nietzsches inflytande, utifrån det appoloniska och det dionysiska. Hans slutsats lyder: ”Det går att läsa Tartts roman som nietzscheansk affirmation av samtidens tragiska belägenhet, men också som en svidande modernitetskritik. Båda tolkningarna är möjliga, men valet är upp till läsaren.” Det låter enkelt, men däri kan förklaringen till varför den fortsätter att locka läsare finnas – den inbjuder till diversifierade tolkningar, och både lockar och stöter ifrån.

Det som Tartt låter illustrera draget av Nietzsche är den backanal som karaktärerna utagerar, med dödlig utgång. I den fjärde säsongen av The Handmaid’s Tale utförs en annan backanal, där 22 kvinnor förföljer Fred Waterford i skogen och sliter honom i stycken. En av kvinnorna är June, som återvänder med blod i ansiktet, liksom karaktärerna i Den hemliga historien gör efter att under sin backanal ha mördat en bonde.

Om jag till sist tvingas avlägga en reservation kanske det rör avsaknaden av Camilla Paglias inflytelserika essä Sexual Personae, som ju utkom strax innan Tartts roman (1990). Där många av den här antologin uppehåller sig vid Nietzsches berömda tes om den logiskt styrda konsten som tillhörande Apollo, och den vilt överskridande konsten som tillhörande Dionysos – och hur markant Tartts illustrerar denna dikotomi – kunde det ha gjorts mer av hur Paglias behandling av ämnet skulle frigöra tolkningen.

Likaså påpekas hur 1991 var året då psykopaten populariserades, inte enbart av Bret Easton Ellis roman American Psycho, utan också i filmer som Martin Scorseses nyfilmatisering av Cape Fear och Jonathan Demmes När lammen tystnar. Den här frågan aktualiserades i den svenska debatten av Kay Glans essäer där han lanserade termen ”skräckel” för författare som var amoraliska – hans svenska exempel var bland andra Stig Larsson, Carina Rydberg och Magnus Dahlström.

För kontextens skull kunde Paglia och Glans ha anlitats, men i gengäld får vi andra berättelser som verkligen berikar ens egen läsning. Om inte annat lockar den till den där sedan länge uppskjutna omläsningen av boken, bara jag kan få sidorna att hålla ihop i antingen den engelska eller svenska boken jag har i mina hyllor. I värsta fall får det bli inköp av en ny: något säger mig att det här är en bok som går att hitta i mer eller mindre välsorterade boklådor, och om inte det är definitionen av en levande klassiker vet jag ingen bättre.

2020-2024, Andres Lokko, Modernista

 

Ända sedan jag började läsa kritik – först skivrecensioner, sedan filmdito och till sist litteraturkritik – har det talats om en kris för kritiken. Allt var inte bättre förr, men en sak jag kan sakna är den initierade inhemska kritiken av popmusik, som jag nu måste söka efter på sajter som Pitchfork.

Fast ett undantag finns förstås, och det undantaget bärs nästan på egen hand av Andres Lokkos späda axlar. Tidigare har tre luntor med hans texter utgivits på Modernista, där var och en har samlat en produktion på i runda slängar tio år. Den nya klippbok som nu tillgängliggjorts går på knappt 600 sidor igenom de fem åren 2020-2024. Mönster kan skönjas: dödsrunorna blir bara fler och fler, medan han skriver förhållandevis mer sällan om politik. Men i stora drag liknar det att ta del av någons dagbok – till det intrycket hör Lokkos personliga och förtroliga tonfall, men också att det går att följa ett tidsskede. Här börjar det med Covid-pandemin, och slutar med Saint Etienne.

För ränderna går aldrig ur: Lokko har sina käpphästar som han rider hårt, bland dem popband som Saint Etienne och Primal Scream, och artister som Paul Weller och Björk. Allra starkast glöder hans penna när han får skriva om smala artister, bara han först ger sig själv carte blanche att påpeka att de är smala eller obskyra endast i ”raggarlandet” Sverige, där alla lyssnar på Hov1, Hooja eller någon blues som ”svänger”.

Till det mest sympatiska med Lokko hör hur han med tiden kan justera sina smakpreferenser. Det här antyds också i Kristoffer Leandoers välvilliga förord, där han betonar den närvaro i verket, i sig själv och i tiden som Lokko anger i sina texter, och att det handlar om att ”våga ta risken att också själv förändras med tiden”. De här fyra volymerna texter är förstås ett monument, och ett arkiv – men sällan ett museum? (Bara undantagsvis faller Lokko in i den lite tröttsamma rollen som guide, där han med knarrig röst docerar om saker som han tycker borde vara självklara, som storheten i det anonyma kollektivet Sault.)

Man får kanske ursäkta att inte alla profetior slår in. I januari 2020 hävdar Lokko att artisten Dave är ”samtidens vassaste textförfattare”. Det är ett påstående som tigger om att bli bestritt, likväl som när han strax senare kallar honom ”Europas mest relevanta poet”; ursäkta om jag har fördomar här, men hur inläst är Lokko på det samtida Europas poeter? Hyperbolen är en fiende utklädd till vän, och även om Leandoer påpekar att Lokko använder svaga adjektiv i stället för förstärkande (”smått” och ”ganska”) är det för sina kategoriska utfästelser han tar sitt utrymme. Vän av ordning tycker kanske att en så durkdriven skribent som Lokko borde ha lärt sig att i engelska bandnamn skrivs den bestämda artikeln med gemena bokstäver. När han konsekvent skriver The Smiths, The Sex Pistols, The Clash etc borde det förstås stå the Smiths, the Sex Pistols, the Clash.

Jag kan inte låta bli att störa mig något på det korta formatet. Det märks att lejonparten av texterna är skrivna för det korta krönike- eller recensionsformatet i främst Svenska Dagbladet, med sina smala spalter som tvingar fram korta stycken och en onödig flåshurtighet. Det innebär också en viss likriktning, som förstärks av den sträckläsning som en kritiker nödvändigtvis måste utsätta sig för. Vad jag önskar att Lokko i stället hade tagit paus en smula från sina regelbundna inslag – för hur bra han än skriver blir det en viss förutsägbarhet över den femtielfte texten som berättar hur viktigt det är med bra strumpor eller varför en viss typ av venezuelansk instrumentalfusion är livsavgörande. Under den pausen kunde han skriva en ordentligt lång essä om något av dessa ämnen som han håller så kärt. En sådan bok kunde också sålla bland de överanvända orden ”utmärkt”, ”älskvärd” och ”exemplarisk”, eller variera antalet gånger han ligger ”i fosterställning” (fyra gånger).

En längre text om svensk dansbandskultur ger en försmak av hur en sådan bok kunde bli. Här blir det lite för många texter om Håkan Hellström, texter som i stort sett reduceras till ett brev skickat tusen gånger. Inte heller går det att hålla med om allt Lokko skriver, som när han i en text från september 2020 hävdar att ”samtidens yta sår alltid fröna till framtidens djup”, men i samma månad också att ”[n]ågot som verkade viktigast i hela världen i går är det väldigt sällan i morgon”. Hur ska han ha det? Är popmusiken beständig eller flytande? Och vad menas med orden om medlemmarna i Everything but the Girl: ”Ben och Tracey är en ytterst privat angelägenhet som man högst motvilligt delar med någon annan.” Det är ju precis det han gör med sin text om dem!

I gengäld får vi en underbart elak – och rolig! – krönika om världsförbättraren Bono. Lokko skriver med förtvivlan om vilken liten funktion popmusik har i andras liv. Han skriver med avundsvärd nyfikenhet, och har bevarat den glöd han antändes av när han som liten pojke förtrollades av sina första musikupplevelser (vi är lika gamla, så jag kan relatera). Någon borde ägna Lokko den uppmärksamhet och – ja – närvaro som han själv ger uttryck för i text efter text. En oerhört positiv hyllning, helt enkelt – men den får någon annan skriva. Jag är för upptagen med att, hm, läsa lysande europeisk samtidspoesi (ja, Mette Moestrup heter hon).

Vi håller oss vid liv, Robert Myhreld, Widegrens

 

I fjol debuterade Robert Myhreld med Ibland är det alltid samma sak, som var en inifrånskildring av psykvården. Nu har han utkommit med sin andra bok, Vi håller oss vid liv – den utspelar sig i världen utanför sjukvården, i den så kallade verkligheten. Eller med hans egna ord, så följs första akten av den andra akten: ”Samhället. Livet. Spypåsen mellan vaggan och graven.” Tids nog ska akt tre komma, och skildra ”det hinsides”.

Men fortfarande ligger erfarenheterna från sjukhusvistelsen kvar, så det handlar om att leva där kaos är granne med psyket. Myhreld skriver med stram humor, och kanske är den humorn en livsuppehållande egenskap, och om jag ville ge hans stil en beteckning kunde den lyda ”sorgset jovialisk”. Han redovisar kontakten med den otillräckliga sjukvården, stångas med den imbecilla Arbetsförmedlingen, får ströjobb men de blir kortvariga i nedskärningarnas tider. När han varit elevassistent upplyser en rektor honom att budgeten för hösten är osäker. ”Min hälsa också”, tänker berättaren syrligt.

Fast vad då ”berättaren”? Är det här skönlitteratur? I yttersta mån är det en slags rapport från ett liv som skuggas av det som med en okänslig eufemism brukar heta ”psykisk ohälsa”. När Hjalmar Söderberg under 1900-talets början krisade – hans äktenskap var på upphällningen och han tog en tillflykt i Danmark – skrev han den utmärkta essäboken Hjärtats oro. Något i mig vill kalla Myhrelds utmärkta essäbok för Hjärnans oro.

För det är ju hjärnan som sabbar för oss som mår dåligt. Det finns förstås mycket hjärta i det Myhreld skriver. Exempelvis skriver han fint om en kärleksrelation. Och han förmedlar en kärlek också till litteraturen, som när han lyfter fram en dikt av Larry Silván, eller den skamligt bortglömda Emilia Fogelklou. Här visar han hur litteraturen på riktigt kan rädda liv, om vi bara hittar den rätta litteraturen, och om vi hittar den inom rättan tid. Det är ett sätt att skriva som påminner om cynikern E.M. Cioran, hinner jag tänka innan den rumänske misantropen förekommer ett tiotal sidor senare.

Så kan Myhrelds aforismer fogas in i en tradition: ”Hade vi inte haft en fantastisk förmåga att bedra oss själva hade vi för länge sedan hängt oss av skam.” Hur var det nu Cioran sa? ”En bok är ett uppskjutet självmord.” Men Myhrelds liv är inte riktigt i spillror, inte fullt ut. Han skriver om hur det är att hantera daglig ångest, och delar modigt med sig av erfarenheter som säkerligen kan hjälpa andra.

Tankarna i den här boken må vara osorterade ibland, men det är ju det av en viss anledning. Det kan påminna om Andreas Lundbergs skakande bok Storm i den pelare som bär. Myhreld skriver om hur en vardag ska klaras av för den som möter så många hinder, och där de små obetydliga uppgifterna och göromålen kan bli oöverstigliga berg. Dessa uppgifter kan vi ge oss själva, eller bli pådyvlade av en okänslig omgivning.

Insikterna som når Myhreld är dyrköpta:

Däremot har jag – intalar jag mig åtminstone – efter år av vistelse i förtätat och förtärande mörker övat mig i mörkerseende. Jag ser skuggor hos andra – och räds dem inte. Jag har liksom du formats av erfarenheter sprungna både inifrån mig själv och händelser jag råkat på i sinnevärlden.

Här finns i denna korta bok på strax under 100 sidor också några nedslag i ungdomsåren, med en resa till Georgien med olustiga händelser, återbesök på psykvården med udda existenser, och en besk kritik av kapitalismen. Vad har skrivandet gett honom? Inte räddning, inte befrielse – sådant kan bara våra medmänniskor åstadkomma. Men att läsa och skriva har haft sin funktion: ”jag har kunnat skapa något att mortla sjukdomen mot.” Det är inte det sämsta.

Trakten, Anna-Karin Palm, Bonniers

 

Anna-Karin Palm har en distinkt berättarröst, som vi känner igen från främst en roman som Målarens döttrar och en läsvärd biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse. Hon har också publicerat novellsamlingar, nu allra senast Trakten, bland vars tolv noveller ingår fem stycken som publicerats åren 2015-2022 i olika sammanhang, som radionovell, DN:s julnovell, i tidskriften Balder, samt Novellix.

Novellix-novellen ”Älven” minns jag att den gjorde starkt intryck. Den handlar om en man som kör en skoter ned i älven, och dess konsekvenser för hans fru. Palm gör något originellt här, och skriver i skymningslandet mellan det uppenbara och det som endast kan anas. Denna metod präglar också några av de andra novellerna, som ”Flickan i skogen”, om ett barn som besöks av en varelse med gröna ben – en flicka som lär henne vistas i skogen. Finns flickan? Det finurliga är att novellen kan läsas på två plan, något som går igen i många av de andra: skillnaden mellan världen som den är och hur vi uppfattar den.

Ändå är det en lite ojämn bok, som inte alltid lyckas mota bort ett visst drag av det förutsägbara. Kanske jag störs av att Palm med novellerna vill visa sig duktig, att hon skriver för att demonstrativt ge prov på sin kompetens i att skriva noveller. Skönlitteraturen får inte reduceras till ett gesällprov; då kan novellerna bli en smula strömlinjeformade, och i alltför hög grad likna andra noveller. Och de övernaturliga inslagen blir något att pricka av, som något som korsar vår väg genom livet.

Här finns det mer av stora känslor än starka känslor. Det finns förstås inget att anmärka på vad avser personteckning och miljöskildring. Bildspråket är sällan uppseendeväckande, i vare sig negativ eller positiv riktning. Det finns ändå något befriande i att läsa fiktion som utspelar sig någon annanstans än i storstadsregionerna, som Ljusdal i Hälsingland och Noppikoski i Dalarna. Palm skriver om platsen, om de som blev kvar i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse. Det handlar också om hur viktigt det förflutna blir, men det är oklart varför: är inte det förflutnas dörr både stängd och låst av en anledning?

En novell som bryter mönstret är ”Avtalet”, en nervig monolog av en spelman som i svår bakfylla behöver en fiolsträng och möter en kuf som har en sådan att sälja för ett överkomligt pris, vars konsekvenser inte behöver inhämtas förrän köparens själ är redo att hämtas av Hin Håle. Men kopplingen fiolen och Djävulen har gamla rötter – Paganini, ni vet – och det kan även här bli en aning för klyschigt eller rentav lika urvattnat som omslagets gymnasiala akvarellmålning.

Annars skriver Palm som väntat ytterst dugligt, och jag tror att det här är en bok som fungerar ypperligt som ljudbok – något som inte behöver betyda att den är dålig. Men liksom det finns musik som det går att tralla till – Bo Kaspers Orkester, till exempel – är det inte samma sak som att den är något en frivilligt uppsöker. Inom litteraturen är det oklanderliga sällan tillräckligt spännande, och det är möjligt att jag saknar det som skulle göra Palms noveller ovärderliga: något som får dem att skorra, att visa upp det som med Charlotte Brontës fantastiska ord i Jane Eyre – a discord (”ett skärande missljud”, i Ingegärd von Tells översättning) – visar sig bli en relevant mall för hur den bästa litteraturen ska se ut.