Birger Sjöbergs mytomspunna diktsamling Syntaxupproret har utkommit i åtskilliga utgåvor genom åren. Nu har en fjärde version tillgängliggjorts i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket. Den första kom 1955, många år efter författarens död 1929. Han efterlämnade ett oöverskådligt material.
Något borde kanske sägas om Sjöbergs ställning i den svenska poesihistorien. När jag pluggade talade sig lärarna varma om honom som den första svenska modernisten, genom att med sitt nyskapande 20-talsverk Kriser och kransar bryta mot sin tidigare roll som idyllisk vissångare och ge uttryck åt avancerade språklekar. Han har i likhet med Bellman mer än en gång kallats ”Sveriges Shakespeare”, men vi ska nog hålla igen berömmet en smula.
Två saker som åldras dåligt: humor och uppror. En tredje sak nämner Magnus Bergh i sitt gedigna förord: idyller. För att inte vara sämre kan jag nämna ett fjärde: språklekar. Med andra ord förstår jag att Sjöberg hade kungligt roligt när han skrev dessa dikter, men jag ser inte alltid poängen i de ibland tramsiga ordvitsarna. Förvisso ger han uttryck åt en svår ångest, och nog kan dikterna ha varit en tröst att färdigställa. Det finns många nej-ord, men ja-orden tillåts segra.
Bergh anstränger sig för att placera Sjöberg i någon slags tradition, men betonar att han samtidigt verkade utanför dessa kotterier. Shakespeare och stumfilmen närde hans fantasi. Förordet är polemiskt och internt i alla sina genomgångar av olika editioners förtjänster och brister, och varianter av dikter i de postuma utgåvorna av Syntaxupproret. Det är också hagiografiskt skrivet, och som läsare kan jag återigen tycka att berömmet borde ha hållits på en rimligare nivå. Den här typen av nitiska förord intresserar nog bara entusiasterna, och hur många läser självmant Birger Sjöberg idag (förutom universitetslärare)?
Däremot är det lätt att känna tacksamhet över Sjöbergs insats ur ett historiskt perspektiv. Lukas Moodyssons tidiga dikter hade kanske sett annorlunda ut om inte Sjöberg hade skrivit dikter som dessa. Det betyder inte enbart att han befriar svensk poesi från tungsinnet, men han låter språket genskjutas av hopp, av ljus, av blixtar: ”Hämnd för mina kval! / Med bomber av glädje skall jag hämnas.” Moodysson, ja, och om något mer aktuella referenser efterfrågas kan förstås nämnas Malte Persson, Isabella Nilsson och Elis Burrau. Att kalla Sjöberg för postmodernist är nog inte helt missvisande.
Referenserna i Sjöbergs dikter är tidsbundna, men tidsramarna spräcks i hans viga, rastlösa och ystra språk. Varför förblir jag då så likgiltig? Är jag trött på Sjöberg, eller bara trött på modernismen? Kanske det är så enkelt att modernismen är en återvändsgränd, och att det som har klarat sig bäst från dess början – Woolf, Proust, Rilke, Faulkner, Kafka, T.S. Eliot – alltid var trogna sina kulturella och litterära föregångare. Jag är tämligen immun mot ekvilibrister oavsett konstform (målningar, film, musik, litteratur), och roas mer av fläckar, sprickor, smuts.
Dikterna i den här boken är ändå långt ifrån oförargliga. Det finns en svärta i det ljus han sprider, en värk i alla känsloyttringar. Sjöberg var tidigt ute med kritik mot psykofarmaka i en ångestriden dikt som måste kallas lyckad:
Gny ej för vaka i nätter.
Här finns det goda tabletter.
[…]
Etiketten betrakta:
Verksamt för smärta det står!
Dosen förmeras.
Frid garanteras.
[…]
Bättre ni blivit?
Skönt, det var givet!
Nerverna sluta i sitt stoj!
Fullt upp med kunder.
Hyllorna över och under
töms vid reklamernas dunder:
”Hjälper för ångest! Ohoj!”
Onekligen finns andra aktuella inslag, speciellt när Sjöberg skriver politiskt om den idiotiska drömmen om starka ledare (något som allt fler unga efterfrågar i undersökningar). De bästa dikterna framträder också när Sjöberg håller tillbaka sina vildaste språkliga krumsprång, och den oväntat stillsamma ”Kanske framför oss ändå” blir för mig samlingens starkaste dikt, när han resonerar kring ordet ”social”:
Barnen lärt sig stava det.
Ynglingen att tro det.
Mannen att begrava det –
det är beskt för modet.
Alla vi i stormmoln gå,
famla kring i dimma.
Kanske framför oss ändå
gröna öar simma.
När Syntaxupproret utkom för första gången 1955 gick den ut i 13 000 exemplar, en svindlande summa för en diktsamling. Ändå beklagade sig Staffan Larsson, som då hade gjort urvalet, att allt färre läste Birger Sjöberg. Men hans tid skulle komma, spådde Larsson. I så fall väntar vi fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar