Fahrenheit 451, Ray Bradbury, översättning Siv Nordin, Månpocket

 

Dess första mening – ”Det var ett nöje att bränna” – är så innehållsdiger och suggestiv att Stephen King byggde en hel roman på den (Eldfödd, 1980). Den roman jag talar om är förstås Ray Bradburys Fahrenheit 451, som kom 1953. Den översattes några år senare. Jag införskaffade mitt exemplar som nittonåring, en lite medtagen Månpocket med ett av den flitigt anlitade Pia Forsbergs mest lyckade omslag. Med ett styng av sorg i hjärtat ser jag prislappen: 17:50; omräknat till dagens prissättning skulle den som pocket kosta 44 kronor. I takt med vår tids fascination för dystopier har Bradburys roman rimligen högre status nu än på 80-talet. Nu har jag läst den till vår bokklubb.

Men Bradbury har sedan länge varit en favorit hos mig, i synnerhet hans skräcknoveller, samt de oslagbara uppväxtskildringarna Dandelion Wine och Something Wicked This Way Comes. I Fahrenheit 451 tecknas ett samhälle där innehav av böcker är förbjudna. Speciellt framtagna brandmän åker ut för att inte släcka bränder, utan för att starta bränder för att utplåna litteraturen. Att bränna böcker har alltid haft en kuslig laddning, minns bara Heinrich Heines ord: ”Där man bränner böcker, där bränner man snart också människor.”

Brandmanen Guy Montag är en sådan brandman, rätt nöjd med sin tillvaro: ”Det är ett kul jobb. Måndag Millay, onsdag O’Neill, fredag Faulkner, bränn dem till aska och bränn sen askan. Det är vår officiella slogan.” (Originalet har Whitman i stället för O’Neill, men översättaren Siv Nordin trixar för allitterationens skull.) Han stöter en kväll på sjuttonåriga Clarisse, som sår ett frö av – tja, tvivel och skönhet? – i honom, och han börjar ifrågasätta sin livsföring. Hustrun Mildred bedövar sig dygnet runt med meningslösa och passiviserande tv-serier på skärmarna som täcker varje väggyta i hemmet.

Man kan anklaga Bradbury för mycket. Att han till exempel var en bakåtsträvare, med konservativa ideal. Men ibland kan en bakåtsträvare vara det finaste vi har. I hans framtidsvision ska bilarna inte hålla hastighetsgränsen, utan köra över den – det är olagligt att köra långsamt. Dessutom kan det vara giltigt skäl att bli arresterad för att du promenerar. På de drygt 70 år som gått har det här börjat bli allt mindre orimligt. Hans framtid är cynisk och kall – och att romanen fortsätter vara så giltig är ett underbetyg åt vår samtid. Bradburys roman från 1953 stod på tröskeln till den ungdomskultur som USA skulle prångla ut över världen – året därpå spelade Elvis Presley in sin första singel.

I DN skrev David Thurfjell nyligen om ChatGPT och hur dess orakelegenskaper gör oss oförmögna att tänka själva och utnyttja vår fantasis resurser. Bradburys roman är ett försvarstal för denna fantasi, och jag har ofta tänkt att hans skräckscenario inom en överskådlig tid inte ens behöver genomföras, om vi får ett samhälle där knappt någon längre bryr sig om att läsa. Ingen diktator behöver förbjuda böcker som bara samlar damm. Vad politikerna då eftersträvar är förenkling: ”Om man inte vill att en människa ska bli olycklig politiskt, så ge henne inte två sidor av en sak att grubbla över; ge henne en. Eller ännu bättre, ge henne ingen.”

Bradbury skildrar en hypermedialisering där allt blir kortare (han kunde nog inte ens ha föreställt sig vad tiktok gör med de ungas hjärnor i dag). Han skriver sin roman nästan som ett svar på Thurfjells resonemang: ”Blixtlåset ersätter knapparna och just så mycket tid går människan miste om för att tänka medan hon klär sig på morgonen, en filosofisk stund och följaktligen en melankolisk stund.” En slimmad och effektiviserad värld tillåter inget som är onyttigt. I denna framtid ska vi vare sig tänka eller prata med varandra. Alternativet blir då skönlitteraturen, vars obestridliga syfte och transcendentala kraft Bradbury aldrig tvivlar på: ”De goda författarna når ofta livet självt. De medelmåttiga snuddar flyktigt vid det. De dåliga våldför sig på det och slänger det på sophögen.”

I somliga detaljer blir Bradburys visionära förmåga nästan alltför exakt, som när han låter ett par väninnor till Mildred diskutera det senaste presidentvalet. Notera att detta skrevs 1953, innan John F. Kennedy – den unga snygga presidenten – vann mot Richard Nixon – han med skäggstubben och sminkvägran, vid den famösa tv-sända utfrågningen 26 september 1960:

”Jag röstade förra valet som alla andra och jag röstade på president Noble. Jag tycker han är en av de snyggaste karlar som nånsin blivit president.”

”Ja, men tänk på den där som de ställde upp emot honom!”

”Ja, den var det väl inte mycket med? Liten och ful och varken ordentligt rakad eller kammad.”

Det är en roman om främlingskapet, om det Freud kallade otrivseln i den kultur vi befinner oss i. Mildred försöker ta sitt liv, men kan inte verbalisera sin olust. Montag själv bär på det slags tvivel som också ansatte Karin Boyes protagonist Leo Kall i Kallocain (det tål att påpekas att hon skrev sin roman 13 år innan Bradbury). Liksom där ligger kriget i luften – här bokstavligt, i kraft av jetplanen som täcker skyn. Hos henne fanns ”Dårsekten” som sökte ”det grönare djupet”, medan Bradbury har dissidenten Faber och motståndsrörelsen som memorerar var sin bok, i syfte att bevara filosofin och skönlitteraturen inför en framtid där det återigen blir möjligt att trycka böcker.

Således blir dystopin en utopi, där optimismen segrar, där Bradbury visar vad som är möjligt att genomföras om bara ett konstruktivt motstånd kan mobiliseras. Fahrenheit 451 är en mästerlig roman, tveklöst en av de bästa framtidsskildringarna bland de många som blivit på ropet under senare år. Det märks också att Bradbury är en skräckförfattare: hans uppfinning den mekaniska hunden är en skrämmande figur som ökar ens puls under läsningen. Det finns också poetiska inslag som jag till övervägande del saknar i George Orwells lite träigare dystopi, 1984. Bradburys språk: ”Polishelikoptrarna steg till väders så långt borta att det såg ut som om någon hade blåst på en grå maskrosboll.” Jag har inga större invändningar mot Nordins översättning, även om jag gärna såg en uppdaterad version som tillvaratog mer av den fulla potentialen i Bradburys vackert melankoliska språk.

ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning, Leif Holmstrand, Bonniers

 

Man kan anklaga den svenska samtidspoesin för mycket, men säg aldrig att den är likriktad eller tråkig. Den inrymmer spannet mellan en Ylva Gripfelts hårt sammanhållna kortisar till en Johan Jönsons mastiga elefantiasisverk, för att bara två exempel. En karta över de verksamma svenska poeterna skulle inte duga för att täcka all terräng. Någonstans i den kartan – eller utanför den – verkar den oförliknelige Leif Holmstrand, ansvarig för i runda slängar ett fyrtiotal böcker under 2000-talet.

Hans nya bok heter ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning. Frågor på det?

Ja, jag har många frågor, men jag låter dem vila en stund. Poesi är det oväntades konst. Holmstrand är en poet som gärna går på lina – eller om det är så att han går på trådar, som de femton garntrådar som omger omslaget till boken. Eller är det mjuk taggtråd? Holmstrand arbetar gärna med motsatser, paradoxer, oxymoroner. Det finns också en symmetri i hur garnet har anlagts, i sorteringen tre gånger 5, och dikterna följer också mönster. Ibland på ett regelrätt sätt, och ibland regelvidrigt.

På insidan av boken har förlaget stämplat ”Läs och Recensions ex”, och jag bortser för stunden ifrån att Sveriges största bokförlag (Bonniers) borde lärt sig att undvika särskrivning. Stämpeln sitter upp och ned: är det för att illustrera en poet som vänder saker upp och ned, och enligt egen utsago har ”rörliga rötter i ickestraight historieskrivning”? I hans poetik är allt skevt. Prologen består av en enda rad, ”ohem katedral skön hårig hand oförd genom ur väggrum ett luftigt dagsskimmer gränsmunnar öppna”, upprepad 30 gånger.

Vad är det här för surrealistisk David Lynch-värld jag har hamnat i? Så skulle min första fråga till poeten lyda. Men det är oklart vad svaret skulle bli. Ibland skriver Holmstrand rim, ibland prosa, men det är aldrig uppenbart vad han håller på med. Är det en bok som kräver förförståelse? Det blir åtminstone tydligt att det här är ett pågående arbete, att demontera heteronormativa matriser till att börja med, men överlag att skeva till världen. Holmstrand var en av företrädarna för den första blomstringen av gurlesken i början av 10-talet, och somliga ränder går lyckligtvis aldrig ur (är det alltså så omslaget ska tolkas, som ränder?).

Det finns en uppenbar glädje i överträdelsen. Holmstrands rim saknar ofta reson. Inte heller ger han efter för behagsjukan. Till skillnad från andra svenska poeter som rimmar, till exempel Isabella Nilsson, Malte Persson och Lotta Olsson, vill han inte skapa behaglig vila för läsaren. Förvisso finns den roliga dikten ”Apoteos” som kastar om begreppsparen i en av Frödings mest kända korta dikter, där det hos Holmstrand heter: ”Jag sålde min kärlek för pengar. / För mig blev allt enklare så. / Sjung vackert i knirrande strängar. / Sjung vackert om kärlek ändå.” Men det är en eftergift: annars söker sig Holmstrands dikter inte mot det slags versmakeri Fröding ägnade sig åt.

Holmstrands versfötter är mindre taktfast, mer burdusa. Han skriver om djur, verkliga och mytologiska, där hyperboler normaliseras. En typisk dikttitel: ”Mitt lilla barn har en näbb”. Här finns också en underförstådd politisk udd mot de nuvarande politiska systemen: ”sonen var en främling, om än lik / i Blåa Ögons Stängda Kalla Republik.” Möjligen är det på gång en revival för rimmet, men rimmen i den här boken sätter sig som hack i medvetandet, och fungerar inspirerande. Efter att ha läst de här dikterna börjar världen rimma.

Vid ett par tillfällen anges två externa källor: David Cronenbergs film The Shrouds och Willy Granqvists diktsamling Natten. Båda kan sägas ge riktning mot det monstruösa. I en kvartett dikter fungerar dessa inspiratörer påtagligt:

Det skjuts och det bombas och storskaligt mördas

och fångar går sönder och ingen är fri,

men just när det åtrådda plockas och skördas

tar omvärlden slut och vår tid är förbi

(de döda har rest sig, de andas,

de ser oss och räkenskap randas).

Som sitt tydligaste märke förekommer dessa källor i en magnifik sonettkrans, det vill säga där sista raden i varje sonett blir inledningsraden i den nästkommande, tills man efter fjorton sonetter har en ”kungssonett” med alla fjorton inledningsrader. Kort sagt: den sexigaste versformen.

Många av Holmstrands dikter handlar om kroppens plats i den återförtrollade världen, om Kristevas abjektbegrepp, om fantasins pigghet, om upplösningar och ett ont läckage, en öppning mot det irrationella, olustiga och hotfulla. Dikterna lyckas vara sällsport konsekventa, samtidigt som de hela tiden undflyr kategorisering. Trots att detaljerna spretar åt så många håll blir helheten sammanhållen. Just när det riskerar att bli förutsägbart eller tillrättalagt bryts allt av en nyfunnen form. Denna oberäkneliga poet blir aldrig tråkig, när han visar hur den igenkända världen utsätts för en förskjutning. Då kan ett stilla jubel skönjas, eller bara något så otidsenligt som ren och skär optimism.

Är glädjen en mask eller ett spel? Det är inte entydigt. Holmstrand sänker garden i en svit dikter om föräldrars sjukdom och död, liksom några dikter om syskon och vänner. Ta bara de här fyra enkla raderna om mamman Kerstin Holmstrand: ”Språket överger det barn som vet. / Hon försvann ur vänlig hand. / Ändå fanns där ingen ensamhet. / Döden lyser klart ibland.”

Sällskap, Elisabeth Hjorth, Norstedts

 

Under påskhelgen läste jag i Aftonbladet serietecknaren Nina Hemmingssons text om en samtid som gjort sig rädd för intimiteten och de storslagna gesterna: det som riskerar att bli pinsamt, och i just det ögonblicket extra spännande. Hon tecknade en alternativ historieskrivning av 90-talet, känd som ironins årtionde, med exemplen Tracey Emin och Nick Cave, som på var sitt håll blottade sitt innersta, och gick emot den rådande tidsandan som anmodade distans och – tja, trams?

Jag vet inte vad jag vill säga med det här (jag vet sällan vad jag vill säga), men krönikan bildar en slags bakgrundskör till Elisabeth Hjorths nya roman Sällskap, som också den går emot tidsandan. Några av de mest uppmärksammade svenska romanerna det senaste halvåret eller så är Maria Maunsbachs En magisk man och Amanda Romares Judas. Inget ont om dem – de är läsvärda – men de lyckas inte bli mer än kulturens snackisar, och torde knappast äga bestående värde.

För om 90-talet var ironins årtionde (med vissa förbehåll) verkar vi nu vara fast i snackisens årtionde, där det för det mesta känns som att vara inlåst i en loop av hisspitchar. Turligt nog finns det författare som vägrar spela spelet och som går åt ett annat håll när kulturen blir övertydlig. Balsam Karam är en sådan. Elisabeth Hjorth en annan. De väljer nyanseringen, fördjupningen, problematiseringen. Den här romanen, Sällskap, får mig att tappa hakan fler gånger än socialstyrelsen rekommenderar, och ett referat av den måste ge tappt för det outgrundligas makt.

Liksom i Hanna Nordenhöks Underlandet – en av senare års bästa svenska böcker – består den här boken av flera berättelser. Den lanseras som en roman, och låt gå för det, men till sin yttre form är det tre längre berättelser, eller långnoveller, för den som vill, som hålls samman av det gemensamma temat kring kvinnor som organiserar sig. Det är en triptyk, kan man säga: ”Cirkeln”, ”Kommuniteten” och ”Tabernaklet”.

Men alla försök att sammanfatta vad den handlar om blir otillräckliga. I den första delen handlar det om Sara, en kvinna som inte riktigt passar in i några sammanhang. Hon blir indragen i en krets kvinnor som träffas för att utkräva hämnd mot de som förfördelat dem: ”Låt oss säga att det kunde vara så enkelt som att låta någo smaka på sin egen medicin.” De går från ord till handling. Lite pö om pö får vi veta mer om Saras trasiga bakgrund.

I den mittersta delen är det småtjejer som bildar en alternativ nunneorden, tjejer som på något sätt stötts ut ur gemenskapen. En av de som tas upp i den här gemenskapen är Bernadette, men omvärlden är grym, våldsam och fördömande. Även när det verkar utspela sig i en förfluten tid håller sig Hjort kvar i samtida frågeställningar. Det är inte alla gånger lätt att avkoda en betydelse, men kopplingen till verkligheten är uppenbar kring orättvisa och övergrepp.

I den avslutande delen, som är längst, handlar det om en av portarna till Europa. Det är en bekant världsbild. Som huvudperson figurerar Lucia, missbildad men föremål för en okonventionell och otillåten kärlek från ”Älskaren”. Det handlar om skillnaden mellan uppoffringar och eftergifter.

Det är mörka historier, som genomlyses av Hjorths säregna humor. Som när Saras predikament beskrivs: ”Jag var ett morrhår bland trutar.” Det är en intelligent humor, en skarpskuren satir i allegorins form. Här finns en feministisk analys av det nödvändiga slaget kring manliga privilegier. Vad det verkar är det en allt mer aktualiserad fråga, som demonstreras exempelvis genom Louis Therouxs dokumentär Manosfären inifrån, och undersökningar från engelska skolor där kvinnliga lärare rapporterar att sexuella trakasserier från pojkeleverna har ökat från 17% 2023 till drygt 23% i år.

Det finns något befriande i hur Hjorth skriver, en uppsluppenhet som samtidigt behåller sitt allvarsamma ärende, även när handlingen gränsar till galenskap och tunga erfarenheter, individer som halkat mellan stolarna: ”För ingenting är värre än att inte längre kunna vänta sig något gott av någon.” Här handlar det om svek och vedergällning, eller om vi ska kalla saker vid dess rätta namn: om rättvisa och överlevnad.

Skönlitteratur med ett ärende riskerar att bli didaktisk. Men det här är en roman som skickligt manövrerar förbi sådana hinder. Hjorths uppsåt verkar vara att påvisa uppenbara brister i samhällsordningen, och den omistliga styrkan som frigörs när människor samlar sig i grupper – men också de brister som oundvikligen medföljer. Visst, det är en roman som ställer krav på läsaren, och jag inbillar mig inte ha lyckats förstå allt vad den kommunicerar, men så är det ju lyckligtvis en konstnärlig framställning och inte ett debattinlägg.

Biography of X, Catherine Lacey, Granta

 

Romanen är till sin form plastisk, och kan ändra skepnad på så många olika sätt att det är förvånande att så få inser dess kreativa potential. Med andra ord: de flesta nyskrivna romaner ser ut som de gjort de senaste hundra åren. Ibland önskar jag att jag hade levt på 1920-talet i stället för på 2020-talet, för ynnesten att få uppleva hur modernismen tog tag i den realistiska romanen och slet den i bitar. Vår tid är för ängslig, och kanske ännu mer så i ljudbokshegemonin och algoritmernas tyranni.

Undantag finns, förstås, och ett sådant är Catherine Laceys roman Biography of X. Det är en fiktiv biografi över multikonstnären X, som enligt bokens ramar dog 1996. Men inte nog med det, för det är också en lek med formen. Således finns, som en ask i en ask, ett omslag som anger boktitel och författarnamnet C. M. Lucca, och en kolofon som upplyser att boken vi läser ursprungligen gavs ut 2005 av Granta, samma förlag som ger ut Laceys bok. CM – vars namn låter snarlikt författarens – är änkan efter X. 

Det är svindlande, och kan påminna om hur Woody Allen gjorde filmen Zelig till en fejkdokumentär, där han använde som talking heads Susan Sontag, Saul Bellow och Bruno Bettelheim, medan Lacey lånar David Bowie, Tom Waits och Patti Smith, med flera – däribland faktiskt också Sontag. Kurt Cobain spelade låtar av X, och när Bowie skapade sin hitlåt ”Heroes” var X också med på ett viktigt hörn. Konsthistorien ser också annorlunda ut, när Jackson Pollock dör redan 1943, alltså innan hans ”drip-”målningar.

Här finns också en försvarlig andel fotnoter, och faksimiler av dokument, samt foton av de fiktiva människorna i boken som haft samröre med X. Porträttet må spreta i många olika riktningar, men så blir det kanske av nödvändighet när en människas liv ska dokumenteras: ”But what good is this after-death clarity? Must this be the way that people see one another – can we get a clear image only once we’re too far away to touch?”

X är en mytmakare, men är vi inte alla det? Hennes riktiga namn kan ha varit Clyde Hill, men hon var notoriskt vårdslös med att hantera faktauppgifter om sin bakgrund. Hon hette också Dorothy Eagle, Deena Stray, Clydelle, Bee Converse, Martina Riggio, Yarrow Hall, Cindy O, Cassandra Edwards, och ibland något helt annat. Kanske hon ”på riktigt” hette Caroline Luanna Walker Vine. Hon är en enigmatisk person, där endast olika grader av ovisshet kan berätta vem hon egentligen var. Som det blir när vi ombeds teckna någons porträtt: somligt stämmer på pricken – somligt är gravt missvisande. Som artist är X ett konglomerat av Kanye West, Yoko Ono och Kathy Acker.

Lacey lyckas med sin originellt berättade roman säga åtskilligt om längtan och mänskliga relationer.Det är skrivet med bitsk humor. Lucca skriver sin biografi som ett korrektiv över en tidigare biografi, skriven av en viss Theodore Smith, och som Lucca dömer ut som förljugen och osann. Ett intressant spår är förstås den alternativa historieskrivningen som Lacey utför. Här blev USA delat i olika territorier efter andra världskriget, med en åtskiljande mur, där sydstaterna stod för ett teokratiskt totalitärt styre och de norra staterna för ett mer frigjort samhälle. Det förklarar varför äktenskap mellan lesbiska var tillåtna långt innan 2015. I presidentvalet 1980 vinner neofascisten Ann Hoyne över Ronald Reagan, i denna version av verkligheten.

Lacey visar inte bara hur det kunde ha gått, utan också på vad som håller på att hända. Hennes bok utkom 2023, och den politiska instabiliteten och de våldsdåd hon beskriver blev ju realiserade efter han som nu är USA:s 47:e president. I romanen förekom även offentliga hängningar och steningar (lapidation), och det är väl bara en tidsfråga innan också detta blir normaliserat i dagens USA. Lacey förankrar allt i en värld vi kan känna igen oss i och bekräfta som ”vår egen”.

Romanen har en ovanligt spännande premiss, och länge fängslas och tjusas jag av det originella berättargreppet. Det må så vara att romanen tappar styrfart efter drygt halva boken, då det blir svårt att upprätthålla intresset med så många lönndörrar och labyrinter. En av de författare som X sägs ha gillat var Borges, mannen med just labyrinter. Fast Borges nöjde sig nästan uteslutande åt det korta formatet – novellen – och det här är en roman som är för lång för sitt eget bästa. Å andra sidan fick jag precis vad jag efterfrågade, en roman som tar ut svängarna och utmanar själva förutsättningen för hur en roman ska se ut.

Den fördrivna tiden, Malte Persson, Ellerströms

 

Varje gång jag ska ha ett publikt samtal med en poet ber min vän M mig att ställa frågan: ”Varför rimmar du inte?” Well, M, här får du ditt lystmäte, med Malte Perssons 108 dikter i boken Den fördrivna tiden. Att tidsfördriva rimmar på att skriva, men efter att ha läst dikterna – boken har undertiteln ”nonsens fabler sånger” – är jag kanske inte alla timmar helt såld på en värld där allt rimmar.

Isabella Nilsson, rikets nonsensprinsessa, har kurerat urvalet, skrivet helt i den anda hon har gjort till sin egen med böcker som Nonsensprinsessans dagbok och Vårt behov av vers. Persson har jobbat med dessa tidsfördriv i tio års tid, och det är förstås en underdrift att påstå att resultatet är en mastig lunta som hotar att bli avskräckande. Det riskerar att bli för mycket av det goda. Kanske en lämpligare läsning för den som ej stressas av en deadline vore att portionera ut dikterna: en nonsensdikt om dagen torde vara bra för magen.

När Nilsson skriver: ”Det är jobbigt att leva, men ganska roligt att rimma” vet jag inte om Persson håller med. Det här är inte skrivet med lika hög insats; hans dikter går sällan på lina över lika bråda djup som Nilssons gör. Hans dikter rör sig mot ordvitsen och pappaskämtet, och innehåller gott om getter. Jag delar inte riktigt hans tidigare dokumenterade fascination för getter. Annars finns här förstås både det som är krystat och det som är helt naturligt, när allt hamnar i samma påse. Ett råd till läsaren skulle kanske lyda: koppla bort hjärnan och bara njut. Nog finns det för all del en del smolk också i Perssons glädjebägare (ni vet, den som alltid rinner över, som det står i Bibeln). Ibland är det hårklyverier och ibland fantastiskt, ibland lärt och ibland – spektakulärt.

Persson klättrar på rimmen likt getterna klättrar på berget, med en motivering: ”Men då jag ej hör till de viga, / så vill jag inte bestiga / ett berg eller samla på nonsens – / nej, inte om man får scones, ens!” Du kanske säger nödrim, men då svarar Persson typiskt: ”i nödrim och lust”, den formel han använder i ett tänkt bröllop med Nilsson (ett ”marriage of true minds”). Om träd handlar några av mina favoriter, en om en en till exempel: ”dess eniga anda / är vis, ja, envis, / men väldigt / väldigt / ja, enväldigt / enahanda”.

Andra djurarter förekommer, och i en underbar dikt om en ål och en tvål skapas en komik som balanserar det ofrivilliga med det kalkylerade:

Ålen sade till tvålen:

Vem av oss två är mest hal?

Tvålen låg stilla i skålen,

och gav inte svar på tal –

ty när ålen ålade smidigt,

så bidade tvålen sin tid:

för en tvål är det aldrig för tidigt

att hamna ordentligt på glid,

men först får den vänta tåligt,

tills den får sitt dop och blir vätt –

sen hoppar den halt och tvåligt

och fångas inte så lätt.

Bra, men dikten fortsätter i sju strofer till, och så är det kanske lite för ofta, att en god idé tänjs ut och frestar på tålamodet onödigt mycket. Retorikens tårta på tårta (tautologin) blir här tårtbit på tårtbit (matologin). Övertänt var det här! Så är tanken som kommer för mig lite för många gånger under läsningen.

En dikt under namnet ”Det godtyckligas konst” är en villanella, en versform som knappt utövats på svenska efter Majken Johanssons fantastiska ”Villanella på en spik”. Fast Persson själv skrev i Coronans inledningsskede en ”Villanella (viral)”. Här skriver han nog i dialog med Elizabeth Bishops ”One Art”, fast där hon investerade hela sin livserfarenhets kärlekssorg är Persson ute i annat ärende, att få med både en get och en yogi. Jämför hennes avslutande strof:

I miss them, but it wasn’t a disaster.

– Even losing you (the joking voice, a gesture

I love) I shan’t have lied. It’s evident

the art of losing’s not too hard to master

though it may look like (Write it!) like disaster.

I översättning av Lars-Håkan Svensson:

Det känns men det var inte fruktansvärt.

– Mister jag dig (ditt ljuva skratt, var åtbörd

jag älskar), minns att allt jag sagt är sant:

förlustens konst är inte svårinlärd

fast saknaden är (skriv det!) fruktansvärd.

I Perssons version:

det är ett kall att trotsa det binära

och, liksom fjädrar osökt dras till tjära,

bevinga tingen med godtycklighet.

Det godtyckligas konst är svår att lära,

dock, och tycks mig både avlägsen och nära.

Somt fungerar nog bäst för de små barn som marinerats i nonsensverser av Lennart Helsing eller Alf Henriksson. För nog är det barnet i mig som tilltalas mest i några av de finurligaste av dikterna. Hos Persson blir språket en lek. Verstekniskt har han inget att skämmas för. Helt följdriktigt står ”Råttvisa” just efter en dikt som heter ”Rättvisan”. Det finns mycket att glädjas åt: ”Och det lilla jag har / av allvar kvar / lär jag inom kort / helt ha skämtat bort –”. Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet kommer en bok som denna få mig att leva både längre och lyckligare. Kay Pollak har hånats för sitt budskap ”välj glädjen”, men ärligt: har han verkligen fel?

Upplösning av det sammanhållna, Azade Azad, Aska

 

Det enda vi människor har gemensamt är att vi föds och vi dör. Döden är det kanske enda mysteriet som återstår; somliga går långt in i förnekelsen, likväl som somliga är för ivriga att omfamna livets slut. Hur vi ska leva finns det inget svar på, även om jag är tämligen säker på att den nutida kollektiva livsföringen är gravt felinställd.

Poesin skildrar gärna frågor om liv och död. För att lära oss något, eller att för att komma till förståelse? Knappast. Nyligen läste jag DN:s intervju med artisten Robyn, som berättade vad sex år i terapi lärt henne: att bli både allvarligare och flamsigare. Det vill säga: att bottna i sin egen person. Eller med Kristina Lugns ord: ”Det är mycket svårare att vara en person än att vara en personlighet.”

Azade Azad debuterar med diktsamlingen Upplösning av det sammanhållna. Den inleds med var sin sida bestående av en enda rad vardera: ”Under vatten faller inga tårar” och ”Vi dog i samma sekund som vi föddes. Mamman dog långt innan.” Dessa inledningar säger något om tonfallet i dikterna, som går allvarets ärenden.

Dikterna håller sig till det korta formatet, ibland bara enstaka rader med en asterisk emellan. Det liknar kryptiska meddelanden, ett slags kodspråk, där mamman konsekvent skrivs i bestämd form. Människan smälter samman med naturen, i form av träden och haven. Gränsen mellan omsorg och våld är tunn: ”Utanför har mamman planterat ett träd. För att hänga oss i. Eller hänga fast oss i. Eller växa med. Grenarna törnar upp sig. River jord ur våra lungor.”

De kategoriska påståendena prövas alltid mot sin motsats. Det skulle kunna bli vagt och motsägelsefullt eller bara stumt, men jag uppfattar det som en övning i prövandets poetik. Utsagorna mildras allt eftersom, och Azad skapar egna villkor åt sin poetiska värld: ”Vånda och längtan smakar samma. Vi känner sötman i våra gommar. Smultronröda. Fyllda med blod.” Den världen innehåller både fjärilar och spöken. Mamman står för både trygghet och hot, där jag uppfattar det som att Azad vill undersöka olika slags moderskap, både utifrån symbiosen och frigörelsen.

Det är en form-medveten poesi, som visar allitterationens verkningsgrad, och utnyttjar metaforen utan att falla för frestelsen att bli långsökt. Inte heller är det väl meningen att man alltid ska fatta poängen. Här finns också ordlekar som blottar avgrunder under klichéer. Eller bara visar vad det invanda döljer för skändligheter. Tjugofem av dikterna varierar olika epitet, från ”mammakroppen”, ”mammahåret”, ”mammaansiktet”, ”mammaoron” och så vidare. Det är effektivt, och en av dikterna ser då ut så här:

vi växer trots bristen

värken är konkret

kanske därför

bröstkorgen brister

den gör plats för mer

m a m m a k ä r l e k

Azad skriver om separationsångest, och vägrar låta det bli en entydig hyllning av moderskap. Kärleken är alltid fruktansvärd, lyder en av de underförstådda lärdomarna, och det är en av de saker som ingår i konceptet, det som vi människor ägnar oss mellan födelsen och döden – alltså den fruktansvärda kärleken. De här dikterna reder ut vad som är essensen i ens liv – det sanna. Där finns också de lögner vi skapat om oss själva.

I Am the Arrow. The Life & Art of Sylvia Plath in Six Poems, Sarah Ruden, Library of American

 

Sekundärlitteraturen om Sylvia Plath är oöverskådlig, där ständigt nya tolkningsmodeller appliceras. Inte minst har de många exemplen på exofiktion – Kate Moses, Elin Cullhed, Emma Tennant, Connie Palmen, Lee Kravetz, med flera – ökat intresset för tolkningar som tar privatlivet som utgångspunkt. Det vore tjänstefel att undvika de självbiografiska läsningarna av Plaths litteratur, men att det går att läsa in ett större mönster försöker Sarah Ruden visa med sin nyutkomna bok I Am the Arrow. The Life & Art of Sylvia Plath in Six Poems.

Det är en fruktbar metod, att som Ruden utgå från en större kontextuell förståelse, som inbegriper mytbildningen. Ruden har tidigare översatt Vergilius och en försvarlig mängd av dramatikerna från den grekiska antiken, samt skrivit böcker om bland annat Bibeln. Akademiker har annars haft svårt att nå ut med texter om just Plath, om en jämför med den omfattande listan på biografier, men Ruden – som är verksam vid Pennsylvanias universitet – har lyckats skriva en tillgänglig bok i ämnet, med utgångspunkt i sex väl valda dikter från Plaths penna.

Plath är ju en mytmakare i sin poesi, något Ruden tar fasta på. Men hon leder också i bevis att Plath var mer än så. De sex dikterna i urvalet hör kanske inte till de mest förväntade, möjligen med undantag för bangern ”Ariel”, men det är ändå glädjande att se hur närläsningarna öppnar upp för nya sätt att läsa och förstå dikterna. Kronologiskt är de sex dikterna i detta urval skrivna under en relativt kort period, som sträcker sig från 13 november 1959 till 5 februari 1963. ”Mushrooms” är den äldsta, ”Edge” den yngsta, och däremellan ”You’re”, ”The Babysitters”, ”The Applicant” samt ”Ariel”.

Plath var verksam under denna tid – sent 50- och tidigt 60-tal – då kvinnliga författare fortfarande motarbetades, nedvärderades och underskattades. Epitetet ”kvinnlig författare” – ugh! – var fortsatt i svang, och misogynin var påtaglig. Hur extremt besvärligt det var att som intelligent kvinna verka i en manlig miljö finns det gott om belägg för, likväl som hur frustrationen kunde manifesteras. Det är förstås bara en tillfällighet, men åtta dagar efter Plaths självmord den 11 februari 1963 utkom Betty Friedans epokgörande studie ”Den feminina mystiken”. Den underförstådda implikationen lyder: om Plath ändå hade överlevt kunde hon ha mött större förståelse från sin omgivning.

De självbiografiska tolkningarna riskerar att fastna i självuppfyllande profetior. Plath var en deprimerad självmordskandidat – det är klart att hon skrev dikter om psykiskt lidande och självmord. Ruden vill se mer än bara bekännelsepoesi, en genre som förminskar den konstnärliga driv- och sprängkraften i hennes poetik, som var tillräckligt avancerad för att inte behöva reduceras till dagboksanteckningar. Då riskerar det att utmynna i något Ruden fyndigt kallar ”plathology”, och Plath fullbordar en gammal fördom om hur svår sjukdom alstrar konstnärlighet. Under romantiken och början av 1900-talet var det tbc, och sedan skulle det bli galenskapen som den frigörande konstnärliga etiketten (Anne Sextons debutsamling, som kom samma år som Plath debuterade, hette To Bedlam and Halfway Back).

Ruden skriver i underförstådd polemik mot A. Alvarez, vars tidiga studie The Savage God grundlade schablonen av Plath som fördömd sjukling. Hon nämner inte ens Alvarez namn i sin bok; lika arg är hon på Ted Hughes, som ofta får sina fiskar varma i den här studien, där det leds i bevis att han fysiskt misshandlade henne, eventuellt så våldsamt att det ledde till ett missfall. Mer beröm öser hon över Heather Clark kanske slutgiltiga Plath-biografi, Red Comet, som kom 2020 (det är en gåta att den inte översatts till svenska, inte minst med tanke på att den enda av de många Plath-biografierna som översatts är Anne Stevensons tendentiösa bok Bitter Fame (på svenska: Ett diktarliv)). Kontentan är väl att Plaths dikter är bra inte tack vare, utan på grund av depressionen och ångesten.

Här gör Ruden viktiga läsningar där hon korsar rudimentära biografiska fakta med Plaths djupa kunskaper om och förtrogenhet med klassiska urkällor. Det finns också plats för oväntade reflektioner, där dikten ”Mushroom” jämförs med Terry Gilliams Monty Python-animationer. Men Ruden är också bra på att läsa in betydelsen av assonans och rim, både hel- och halvrim. Även om Plath var en junior när hon dog – 32 år är ingen ålder för en poet – kanaliserade hon erfarenheter för en hel livstid och hon uppnådde även ett högt tekniskt kunnande. Det är inte konstigt att Ruden plockar ut tre dikter från den postuma samlingen Ariel, där lejonparten skrevs under en hektisk oktobermånad hösten 1962 efter separationen från Hughes.

Plaths dikter är suveräna i egen rätt, men de är också värda att uppmärksamma eftersom de flyttade fram positionerna för kommande generationers poeter, genom att visa nya möjligheter, ny tematik och nytt ordförråd. För svenskt vidkommande kan en jämförelse ske med Sonja Åkessons samtida dikter, som började publiceras redan 1957. I dikten ”You’re” hittar Ruden en koppling mellan ordvalet ”sum” – latin för ”jag är” – och Esther Greenwoods oförglömliga mantra i Glaskupan: ”Jag är, jag är, jag är”.

Dikten ”Barnvakterna” (jag väljer den svenska titeln från Siv Arbs översättning från 1975) är ovanlig på två sätt. Dels är den betydligt mer narrativ än de andra dikterna, och dels skildrar den kvinnlig vänskap, något Plath annars inte hade så mycket till övers för. Det är en dikt skriven i sardoniskt tonläge. ”Applikanten” har översatts av både Arb och Jenny Tunedal och Jonas Ellerströms (från 2012). Den är dråplig och elak, och tyvärr kan översättningarna inte riktigt fånga den märkliga blandningen av sorglös lekfullhet och sorgfull förtvivlan i originalets lek med ordformer och rim:

Black and stiff, but not a bad fit.

Will you marry it?

It is waterproof, shatterproof, proof

Against fire and bombs that go through the roof.

Believe me, they’ll bury you in it.

Arb (”Applikanten”):

den är svart och styv, men den sitter inte illa.

Vill du äkta den?

Den är vattensäker, splitterfri, försäkrad

mot brand och bomber genom taket.

Tro mig man kommer att begrava dig i den.

Tunedal och Ellerström (”Aspiranten”):

svart och stel, men den passar.

Vill du gifta dig med den?

Den är vattentät, okrossbar, säker

i eld och bombräder.

Tro mig, de kommer att begrava dig i den.

De svenska översättningarna har också svårt att överföra Plaths lek med ljud, särskilt hur assonanserna spelar i en dikt som ”Ariel”, med den sonora likheten i närliggande rader, med ord som ”flies”, ”suicidal”, ”drive”, ”eye” – engelskans ”eye” (öga) låter förstås identiskt med ”I” (jag), och ordvitsen i raderna ”the red / Eye, cauldron of the morning” summerar Ruden så här: ”the self has become pure vision”.

Man kan väl säga att separationen från Ted dödade henne, men tillät henne också att skriva den kanske mest radikala poesin under 1900-talet, tillsammans med Paul Celans ”Dödsfuga” och kanske något ytterligare. Genom att frigöra sig från Hughes, lyder Rudens tes, kunde Plath skriva helt fritt och hämningslöst, utan att sukta efter patriarkatets godkännande. Det kom förstås inte: dikterna hon är som mest känd för nu refuserades till största del av både BBC och amerikanska tidskrifter.

Men satte verkligen Hughes begränsningar på Plaths skrivande? Inte ens så partisk skribent som Ruden kan helt hålla med om det. Pikant nog skrev han senare en radiopjäs under titeln Difficulties of a Bridegroom, där hustrun tvingar mannen att köra över en kanin – hon är en häxa vars kroppsdelar delvis har ursprung från skadedjur. Även här hittar Ruden en parallell i Terry Gilliams arbete, och den absurda humorn blir en oväntad ingång i en bok som handlar om Plaths poesi. Det blir ett framgångsrikt försök att gnugga bort bilden av Plath som enbart glåmig självmordsbenägen.

Många av Rudens analyser vittnar om hur mytologins olika nycklar passar för vad som kan uppfattas som låsta dikter. Ofta nog brukar annars lösningar ersättas av läsningar, för den poesiläsare som rustat sig med tålamod. Det enda ord en poesiläsare skyr stavas ”heureka!” och betyder väl ungefär ”nu fattar jag!” Om drygt en månad publiceras en utgåva med Plaths samlade dikter, avsevärt fylligare än det urval Hughes sammanställde i början av 80-talet, en bok som blivit standardiserad sedan dess.

Förvisso hade det varit intressant att följa Rudens tankar om hon hade tagit sig an någon eller några av Plaths mer kända dikter, som ”Lady Lazarus” eller ”Pappa”. Å andra sidan är dessa dikter sönderlästa av generationer läsare. Det är en risk för en författare som blir ”ikonisk” (som det verkar heta nuförtiden). Till slut har mer än allt redan sagts. Att Ruden ändå lyckas få så mycket intressant sagt om exempelvis ”Ariel” är ett tecken på hur ambitiöst hon har gått tillväga. Dikten skrev Plath på sin trettionde födelsedag: ”Plath was heading toward personal disapperance and poetic immortality”. Med tiden har den här dikten blivit en present till alla poesiläsare.

Illuminationen av allt, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg & Ann Jäderlund, Ellerströms

 

Illuminationen är Rimbauds ägodel, efter hans märkliga hybridbok mellan poesi och prosa. Signe Gjessing är en av den danska samtidspoesins klarast lysande stjärnor. Fyra av hennes sju böcker har nu utkommit på svenska, i och med att hennes näst senaste diktsamling, Illuminationen av allt från 2023 nu har översatts av Helena Boberg och Ann Jäderlund. De har tidigare turats om att översätta, men nu alltså slagit sig samman – en utmärkt metod, av den här boken att döma.

Vad har då Rimbaud med dessa dikter att göra? Ganska mycket, ska det visa sig, bara vi lär oss se bortom schablonbilden av honom som brådmoget geni – ”geni” – och hans skörlevnad och hastiga avsked från poesin. Att Gjessing inkluderar en rad från Michael Strunge, den första vågens danska poesis Rimbaud, är en ledtråd. Men också hur Gjessing ända sedan sin debut för tolv år sedan, med den mäktigt nedtonade Ud i det u-løse, anropat drag från den franske poeten som Folke Isaksson kallade ”diktens dynamitard”.

Men det är en besynnerlig bok från början till slut. Kanske det är tråkigt att klaga när det här trots allt är fjärde gången vi får läsa Gjessing på svenska, att hennes allra senaste bok, I kan da også bare skrive om stjernerne! (underbar titel!), fortfarande inte har översatts. Den bildar en slags pendang till denna, och bli något som lyckas belysa vad som här kan te sig dunkelt, eller bara visa att det som här kan te sig ofärdigt eller otillräckligt blir uppklarat där – som två händer som möts över en hel stjärnbild.

För det är mycket rymd och stjärnor i Gjessings dikter. Boken är i det korta format som hon har premierat under hela sin karriär – 31 sidor, där de flesta vänstersidor lämnas blanka. Tolv dikter, om man så vill – eller bara en enda dikt, som besvärjer sig lika mycket till fragmentet som till narrativet. Världen bekämpar den otillräckliga hjärnan. Det är ömsom filosofiskt och ömsom barnsligt – lite som livet i stort (och i litet), kan man tycka. Att förena motsatser tycks vara en del av poetiken.

Och gärna för mig, som i brist på översättningar har behövt lämna landet för att införskaffa några av de danska böckerna. Att ha läst Gjessing sedan debuten kom på danska 2014 gör mig, inbillar jag mig, mottaglig för de här dikternas märkliga lyskraft. För ja, de strålar ju, dessa illuminerade dikter. Vad de handlar om låter jag gärna vara osagt. Det är otåliga, rastlösa och nerviga dikter om Universum och hela skapelsen, som något pågående. Det är futtigt att citera, för allt hänger ihop:

stjärnor försöker förklara för mitt blod vad ljus är, jag skjuter in mitt blod i

universum med en stjärna som spruta

och allt illumineras

(Världen är inte väl ansedd i de kretsar dit skapelsen kommer. Där är man

mer inne på det hinsides.)

Så ser alla dikterna ut: ett påstående i gemener, följt av en grammatisk korrekt mening inom parentes. (Det viktiga – eller det oviktiga – ska ju enligt kodexen ”sedan gammalt” hållas inom parentesen.) Det liknar de grekiska dramernas drag av strof och motstrof (skillnaden görs tydligare på engelska: ”anti-strophe”).

Sa jag paradoxer? Jag har nog sedan första början ansett att Gjessing skriver i Edith Södergrans anda, den Södergran som omfattade Walt Whitmans katalogstil och även hans famösa uttalande om att motsäga sig själv med argumentet att han ”contain multitudes”. Gjessings dikter handlar om att vara fånge i den befintliga världen, i det som ibland kallas ”det o-skapade”, och att ständigt önska sig något mer beständigt, eller bara något mer. Då skriver hon en utopisk och lycklig dikt, en dikt utan förbehåll eller begränsningar, något som också det knyter henne till romantiken, oavsett om man menar den tidsbundna epoken – 1798-1824 – eller dess efterföljare, dit vi förstås räknar Rimbaud, Södergran och Strunge.

Gjessing står för en ny slags poetik, och den här boken ska förstås ses som en del av ett större författarskap, vars konturer ter sig allt tydligare och skarpare. Det är helt klart i linje med de tidigare böckerna. Det är dikter som är pigga och utmanande, kryptisk och samtidigt självklar: ”Ditt hjärta sprejar sig invändigt med stjärnornas parfym efter att blodet har stannat. (Skapelsen trampar vatten med en värld.)” Medan Majakovskij i en känd dikt bjöd solen på en kopp te låter Gjessing veta att Universum gärna får springa till affären och köpa en liter mjölk.

Här rör sig det metafysiska och det helt vardagliga inom samma sfär, utan att mötena blir krystade. I de koncisa dikterna går motsatserna samman. Världen må bestå mest av negationer, förnekelser och motstånd, men vi kan möta dessa brister på ett mer konstruktivt sätt. De här dikterna är en bra början och en allt mer lovande fortsättning.