Det går tyvärr inte att se på bild, men omslaget till det urval av Anna Margolins dikter som Ellerströms gav ut för några år sedan, Detta är natten, gnistrar som en stjärnklar natt. Det är Klara Rasmussens formgivning. Lika vackert formgiven är doktorsavhandlingen som utkommer nu, med fokus på Margolin. Det är Beila Engelhardt Titelman som doktorerat i Åbo, och hon översatte också dikterna i en bok som går att läsa som ett appendix till det större arbetet.
Därför uppehåller jag mig inte vid Margolins biografi här (det gör jag i nästa text), men kan nämna att hon var en kosmopolit – uppvuxen i nuvarande Belarus, med flytt till Warszawa dit pappan lokaliserat sig efter skilsmässan med mamman, sedermera New York, London, Paris, Palestina (med sin man i ett kortvarigt bröllop). Som 27-åring blev hon permanent bosatt i USA, där hon jobbade som journalist och gav ut sin enda diktsamling 1929, Lider (”Dikter”).
Det här är natten samlar 61 av Margolins dikter, som Engelhardt Titelman översatt från jiddisch. Boken är tvåspråkig, med dikterna i original på vänstersidan och den svenska tolkningen till höger. Hur ska jiddisch förstås? Det är ett fusionspråk som smälter samman olika inslag från andra språk. I en recension av den här boken förmedlar Sigrid Combüchen följande jämförelse med nynorskan: ”Båda är uppfunna och hopsamlade, utan absoluta regler och begränsningar men med sträng integritet. Bådas avighet och kantighet och oslipade ändelser ger en känsla av att de trycker sig fram likt kåda ur träd, uppfinner sina ord i talande stund, som hade de aldrig brukats förr.”
Det är vackert formulerat, och säger något om den karga skönheten som även den som icke talar jiddisch kan uppfatta. Margolin skriver i en tydlig modernistisk tradition – hon var som mest aktiv som poet under 1920-talet, som ju var ett ofrånkomligt starkt årtionde för poesin, med starka dikter skrivna av bland andra Rilke, Lasker-Schüler, Tsvetajeva, Achmatova, Södergran, Eliot, Pound. Margolin var bekant med de flesta av namnen.
Den som gjort sig förtrogen med modernismen känner igen det högstämda, nästan extatiska tonläget. Det är dikter som söker sig mot det överskridande, där allt är uppskruvat till max:
Jag stammar när jag talar.
I dödlig ångest
brottas jag med mig själv
söker ordet
som än krokigt och blekt ska utstråla
min glädje, mitt världsomfattande hat.
Hos Margolin förekommer ett växelspel mellan hårdhet och ömhet, där hon ömsom skriver om svärd och ömsom om träd. Det är en medveten distansering ifrån allt det som tiden uppfattade som kvinnligt – kärlek och mjuka värden. Ofrånkomligt blev Margolin bedömd i egenskap av kvinna, något hon gjorde sitt bästa för att undkomma. Nu, nästan 100 år senare, är förhoppningen att dikterna har överlevt, och att hon slipper jämförelser med enbart kvinnliga föregångare, som Sapfo, Louise Labé och Else Lasker-Schüler.
Och jag tycker att dikterna håller. Visst får de mig att tänka på Edith Södergran, men det beror på två saker: dels att de verkade ungefär samtidigt och påverkades av liknande strömningar i tiden, dels att jag har läst Södergran utan och innan, så det blir en go to-referens inför nästan all modernistisk poesi. (Världen borde hålla Södergran som en av 1900-talets viktigaste poeter, tillsammans med Tsvetajeva, Rilke, Celan, Christensen och Plath).
För så enkelt är det: originell, unik och utmanande konst överlever. Förra veckan begick Oasis turnépremiär för sin återförening, och världens samlade kritikerkår förvandlades till fangirls (en värld som normaliserar Oasis är en tråkig värld). Samtidigt uppdagades att bandet Velvet Sundown, med 1 miljon spelningar på Spotify, var AI-genererat (ledtråd: deras generiska musik var lika tråkig som Oasis). Är det här deppiga nyheter? Tvärtom: nu blir det ännu mer angeläget för skapande konstnärer att rättfärdiga sin existens, genom att skapa ännu mer unik, originell och utmanande konst. Så kan de ligga steget före AI.
Med det sagt finns det alltid en risk att en modernistisk poet styrs av sina egna algoritmer (om du inte tror mig: läs Camera obscura, iscensatt av bland andra Lars Gyllensten). Och ärligt: den riktigt bra poesin uppvaktar klichéer och kitsch, och vågar dröja vid ställen där det patetiska placerat sina brännmaneter. Läs Ann Jäderlunds blomdikter, till exempel. Margoli är också nära det som blir löjligt och utstuderat. Det belackarna inte förstår är med vilken hög insats sådan poesi skrivs.
I Margolins dikter är det på något sätt alltid höst, och nästan alltid natt. Det nattliga ordet förekommer i många av dikterna, och kallas ”en ung svart man med en ros”, och ”sorgen, ickevarandet”, blir svullet och grönt, med ”svart glans av sammet”, ”med mullret från stjärnor, vatten, vingar”, och ”urtida mörderska, nödens svarta moder”. Natten är mytomspunnen, med allt ifrån Novalis hymner, Blixa Bargelds hållning att natten innebar krigsföring mot sömnen, eller Hegels ord att Minervas uggla (visheten) lyfter först när skymningen faller.
Och i programförklaringen ”Blott en dikt” lyder Margolins ord sålunda:
Jag har blott en dikt –
om förtvivlan och stolthet.
Den mörknar och glöder
i brons och stål.
Ett rått ackord.
Mycket tystnad, mycket skugga.
Jag formar ordet
med mitt sista andetag.
Med tunga minnen,
åter och åter,
går jag som ett svärd
genom dikterna.
Den som skriver så behöver inte oroa sig för evigheten. Där finns det alltid utrymme för dikter som denna.