Taggig, Alva Skog, Kaunitz-Olsson

 

Är det en tillfällighet att så många tecknade serier har HBTQ+-perspektiv? Några av de svenskspråkiga jag läst på senare år: Anneli Furmark, Adrian Malmgren, Edith Hammar och Johanna Wikberg. Och nu Alva Skog, vars första bok Taggig är en komma ut-historia där huvudpersonen Ella identifierar sig som transperson.

Det queera motivet förstärks av en diskret referens till Alison Bechdel, vars status som klassiker inom genren är oantastlig. Att komma ut blir en svår process, men kanske mer för familjen och vännerna. Mamman och pappan vet inte ens vad ”icke-binär” betyder. Länge har de svårt att uppfatta sitt barns kamp för att hitta en identitet mellan det flickiga och det grabbiga. Det visar om något hur svårt en omgivning har för förändring.

Skogs tecknarstil är naiv och har ett rastlöst driv, som samspelar med huvudpersonens belägenhet. Stilen har en utpräglad och distinkt indie-vibe. Hen förlitar sig mycket på det bildmässiga, och lämnar många rutor tomma – det förstärker de många tystnader som uppstår. Skog är inte rädd för att dröja vid och betona dessa tystnader, och det gör serieromanen mer realistisk än en generell tv-serier, där pladdret ständigt försöker fånga vår uppmärksamhet. I verkligheten existerar också längre tystnader mellan människorna.

Så småningom byter Ella namn till det mer neutrala Ellan. Föräldrarna skiljer sig, delvis på grund av pappans alkoholism. Det som mest är i fokus, utöver Ellans pågående försök att hitta sig själv, är hens relation till föräldrarna. Ibland blir hen mer än lovligt egoistisk, och det får mamman att ryta till över sitt självupptagna och otacksamma barn. De gör verkligen sitt bästa, och jag antar också att de är avsevärt mer förstående än majoriteten föräldrar med liknande erfarenheter. Samtidigt är det lika lätt att förstå pappans misslyckande när han säger ”hon” till Ellan som det är att förstå hens frustration över hur svårt det ska vara för honom. Som lärare med mer än ett fåtal icke-binära elever tror jag det sällan är illa ment, utan mer en fråga om vanans makt när vi då och då säger fel.

Det är tecknat i en stiliserad stil där Skog ibland går utanför ramarna, som när berusning skildras med allt mer upplösta former, eller när gräl övergår i taggiga helsvarta pratbubblor – i gräl är det sällan vad som sägs som är det väsentliga. De svarta plumparna blir mer effektiva än effektsökande. Likaså skildras en del exklusivt manliga miljöer och den atmosfär av våld som kan frodas där.

I ett uppslag reagerar Ellan efter ett terapibesök tillsammans med pappan, där hon konfronterat hans svaghet och brister: ”TRYCK ÖVER BRÖSTET. / ÄR DET MIN BINDER? / ELLER ÄR DET ÅNGEST?” Det är många serieromaner som tar upp svåra ämnen. Kan litteraturen öka vår förståelse? Ja, men inte enbart för att de har ett ärende. Alva Skog visar hur svårt det är att leva som transperson, men det blir en berättelse som i stora drag lär oss viktiga saker om livet, på ett mer indirekt plan.

Småsystrar och gråbröder, Alva Dahl, Syster Enbär

 

Alva Dahl är en av Sveriges mest mångsidiga författare. Dels ger hon ut andliga tankeböcker, som systerböckerna Längtans flöde och Havandeskapet, dels är hon språkvetare som ger ut böcker om bland annat interpunktion. Det räcker inte med det, för hon har också gett ut en mycket välkommen biografi över Gunnel Vallquist, Slå rot i förvandlingen. Hon har också varit verksam som översättare, åt bland annat Ottessa Moshfegh.

Det räcker inte med det, för lagom till advent släppte hon en fin adventskalender i poetisk kortform, och nu har hon också gett ut en poetisk berättelse som har Franciskus av Assisi som utgångpunkt: Småsystrar och gråbröder, som liksom tankeböckerna utkommer på det egna förlaget Syster Enbär. På grund av de ökade tryckkostnaderna som hotar alla mindre förlag är den inte lika fint inbunden som de tidigare Enbären, något som motiveras av att Franciskus fattigdomsideal inte gärna kan generera en för dyr bok.

Om boken skulle falla sönder skulle det gå att laga den med tejp, och därmed infria Franciskus mål, som Dahl citerar på sin blogg: ”Och alla bröder bör bära billiga kläder och de kan med Guds välsignelse lappa dem med säckväv och andra tygstycken. För Herren säger i evangeliet: ’De som går i dyrbara kläder och lever i lyx och de som bär mjuka kläder, finns i kungapalatsen.'”

Nästa år firas 800-årsdagen av Franciskus himmelska födelsedag (alltså inte dödsdag), som inföll den 4 oktober 1226. Alva Dahl, som i sjutton år tillhört Franciskus tredje orden, ville skriva något till jubileet, och uppmuntrad av poetkollegan Eva-Stina Byggmästar blev det en berättelse i poetisk form. I två delar berättas först Franciskus historia, och sedan en fantasi kring ett nutida sällskap i Sverige.

Dahls skrivande, som i viss mån kan sägas splittras i det språkvetenskapliga och det andliga, förenas i ett intresse för precisionen. Att hon söker sig till poesin förvånar inte: både Längtans flöde och Havandeskapet innehåller lyriska partier. Det är ett skrivande som saknar motsvarighet i den svenska samtiden. Ett kort smakprov ur Längtans flöde, en av de bästa prosaböckerna jag har läst på svenska de senaste tio åren:

Systern drar i repet med rytmiskt sviktande knän

och klockorna ringer över byn i den sprakande

nyårsnatten.

Om ditt heliga bultande i varje människohjärta.

Om friheten att älska fienden, med din hjälp, att

bejaka hans värdighet.

Det är förstås otidsenligt att ge uppmärksamhet åt och visa omsorg mot de fattiga, trasiga och kantstötta människorna. Dahl ser det mänskliga hos dessa skröpliga individer, förvandlar och förmedlar med stor portion empati: ”spetälskan / spottälskan / spikälskan / in spite-älskans / salighetsdoft”. Det är ett ord-tricksande som inte står Gunnar Ekelöf efter. Men sådant ordvitsande hör till undantagen i en annars strängt komponerad samling.

Fast strängheten lämnar ändå utrymme åt en lekfullhet, en frisk upplyftande atmosfär. Vi som hyser en intuitiv lidelse för ”no plot, just vibes”, har åtskilligt att hämta i Dahls poetiska berättelse. Hon bejakar det fysiska mötet, och ställer det oskuldsfulla i kontrast mot det onda, och övervinner alla avstånd: ”mellan ditt väsen och mitt / är avståndet oändligt / obefintligt”. Det sker i dikter vars förmåga till inlevelse kan förefalla provocerande.

Hur då? Jag menar att Axel Schulman har en poäng när han I DN skriver om Håkan Hellströms fans, där han känner sig utanför. Fast om han någon gång kunde skriva en text som lämnar det egna jaget därhän skulle det vara mer klädsamt. Min uppfattning om svenska kristna var länge styrd av hur jag som ung uppfattade dem: som ständigt missionerande, och som – ursäkta ordvalet – djävligt tråkiga människor, som inte kunde festa. Jag hade förstås fel.

Vi behöver lära oss samsas – sluta betrakta våra medmänniskor med sådan misstänksamhet och fientlighet. Vi kommer inte att få en bättre värld förrän folk slutar ha favoritlag i fotboll, förrän folk slutar träta om en popartists förtjänster eller brist på sådana – och vi kommer heller aldrig att nå enighet i religiösa frågor förrän vi släpper alla fördomar. Vi behöver bli bättre på att respektera olikheter, oavsett om det gäller gudar, fotbollsspelare, politiska partier eller popartister.

Hela tiden rör sig Dahl mot Franciskus våglängd, som kan sammanfattas i frasen ”kallelsen att leva i riklig brist”. Att den största belöningen finns i armodet låter som en paradox beror bara på att vår tid har för sjuka ideal. Vår tid präglas av framgång, konkurrens, stress och idiotiska normer, av Donald Trump, Elon Musk och Vladimir Putin. En annan värld måste vara tänkbar än den som tillåts höja sin röst, som är lika ointelligent vare sig den hörs från tidningars ledarsidor eller från fotbollens läktare.

I grunden handlar det om överlevnad på två plan: både den fysiska och andliga överlevnaden. Det materiella skänker bara tillfällig lycka, och behöver fyllas på hela tiden. Fast hur nyttig är då asketism, med självspäkning och självsvält? Allt kan gå till överdrift, men om vi har lärt oss något av senare års klimatdebatt borde det står klart att Franciskus har en del att lära oss som tar överflödet för given. Vi ska bli bättre på att uppskatta de gåvor som bara finns hos oss. Vi ska också bli bättre på att ta små steg ditåt, mot en bättre levnadshållning.

Som alternativ ställer Dahl fram den mindre destruktiva vördnaden. Återigen, förmågan att sluta se sig själv som alltings mittpunkt. Den som i några år läst femtielva Jonas Gardell-krönikor i Expressen där det vanligaste ordet är ”jag” får sin motgift i dikter som denna av Dahl:

jag låg vaken i timmar

försökte känna efter hjärtat

men fann bara en hård, skev

dubbelknut mellan skulderbladen

det var då jag förstod

att den här världen

inte äger mig

Måste man tro för att ha behållning av de här dikterna? Det är en bra fråga, men felställd. Frågan borde lyda: måste man tro för att ha behållning av det här livet? Dikterna frigör sig från sin kontext, och blir självständiga verk, som inte kräver kunskap om Franciskus av Assisi. Mot slutet har Dahl översatt hans berömda ”Solsång”, en hyllning till skapelsen. Man kan läsa den och reagera som Simone Weil gjorde när hon läste en dikt av George Herbert, som handlar om hur Gud kommer till den olycklige: efteråt var det för henne otänkbart att inte tro på Gud.

Hämnd?, Robert Antelme, översättning Jan Stolpe, Faethon

 

Nyligen läste jag Karolina Ramqvists understreckare som delvis handlade om Marguerite Duras och Smärtan. Det som fångade mitt intresse var att hon nämnde en nyöversättning av Robert Antelmes korta skrift Hämnd?, som han skrev direkt efter att ha frigivits från de nazistiska fånglägren. Det finns en tidigare översättning från 2013, svårt att få tag i, av denna korta bok, som ges ut av Faethon i Jan Stolpes stringenta översättning.

Antelme var som bekant gift med Duras när han som motståndsman tillfångatogs och hamnade i koncentrationslägret Buchenwald. Efter kriget skilde de sig – Duras fick barn med en annan man 1947. Om detta handlar Smärtan, där Duras utgår från sina anteckningar från kriget. När boken kom ut 1985 blev det en kontrovers i Frankrike, där många kritiserade henne för att utnyttja sitt privatliv och ställa den i fiktionens tjänst (priset som den får betala som vill vara före sin tid). Antelme själv dog 1990, sex år innan Duras.

Titeln har ett frågetecken: Hämnd?. Den korta skriften berör förlåtelsen, försoningen – i förlängningen ett begrepp som verkar ha utrotats ur vår 2000-talsvokabulär: ordet ”tolerans”. Numera handlar allt om det bibliska öga mot öga (fast mer ”öga mot ögon, tand för tänder …”). Vad beror det här på? Kanske vår tid är för narcissistisk: det här är priset vi får betala för att allt större fokus läggs på individen, våra känslor och hur vi upplever saker. Vi pratar för mycket om våra rättigheter, och för lite om våra skyldigheter. På ett sätt blir vi allt dummare, det vill säga, mindre intellektuella.

Då blir Antelmes hållning mycket främmande för oss, och kanske just därför så viktig: ”jag vill kort sagt att min inställning ska te sig lika giltig för dem som instinktivt kan avvisa den som för dem som godtar den och tycker att den är självklar.” Då ska vi komma ihåg att Antelme skriver det här bara några månader efter att ha frigivits, i skenet av att nazisterna har mördat hans syster.

Antelmes bidrag handlar om att emfatiskt säga nej till hämnden. Han gör det med hjälp av att vidga definitionen av det mänskliga. I stället för att lokalisera det onda i människan till hela hennes väsen – ett metafysiskt ont (han använder ordet ”demoner”) – gör han en poäng av att den ondska som utageras inte får repriseras, för då kränks alla som fallit offer för förövaren. Vi behöver inte hålla med honom fullt ut – när han nämner ett flertal tyskar som själva drabbades av nazismen blir det en farlig relativisering. Men det är värt att följa hans tankegång.

Det är en farligare väg att gå om upprepa mönstret från nazisterna – i så fall ger man legitimitet till deras metoder och bestraffningar. Det här är något mer komplext än förenklingen ”att gå vidare”, utan Antelme visar att den som själv drabbats har gett en unik insikt i offrets psykologi, och befinna sig i närhet med andra som fångas och utstår tortyr. Tystnad är också ett helvete, och hämnd är galenskap. Men hur kan förlåtelse bli något annat än ett svek? Det sker i vägran att befatta sig med de handlingar nazisterna gav fritt spelrum. Hämnd är också att ge generaliseringar för stor uppmärksamhet.

Samtidigt måste jag inflika att nazisternas dåd inte saknar vare sig föregångare eller efterträdare. Tänk bara på amerikaners brott mot ursprungsbefolkningen, kolonialismens folkmord i Afrika, och därefter USA:s krig i Vietnam och Irak, och nu Israels folkmord i Gaza, samt Hamas vidriga brott. Till Antelmes skrift hör utgivarens kommentar samt filosofen Jean-Luc Nantys efterord.

Krönika om kreativt skrivande för Expertrådet för läsning

 

Det är ett sundhetstecken att det kreativa skrivandet ingår i kurserna Svenska 1 och 2 från och med i höst. En uppenbar vinst är att vi kan plocka ned klassikerna från piedestalerna och låta eleverna möta dem i ögonhöjd, och det kommer att öka deras förståelse och göra dem mer mottagliga för vad de innehåller.

 

Hela krönikan finns på Expertrådet för läsnings hemsida. 

Inanna, Kristian Carlsson, Bakhåll

 

Om du inte känner till namnet Inanna är det på tiden att du bildar dig. I fjol utkom inte bara en nyutgåva av Inanna – skymningens drottning (ursprungligen 2011), som samlar hymner till den sumeriska gudinnan, översatta av Lennart Warring och Taina Kantola, utan också Ellen Nordmarks diktsamling Epos, som förlitade sig starkt på myten om Inanna. Och nu har på Malmöförlaget Smockadoll Kristian Carlsson gett ut en diktsamling, Inanna, som helt utgår från berättelser om henne.

Vad behöver vi då veta om dessa texter som mestadels skrevs i kilskrift för drygt fyra tusen år sedan? Världens äldsta namngivna poet var Enheduanna, som levde på 2200-talet f.Kr. I det forntida Sumer var Inanna namnet på den mäktigaste och mest omskrivna gudinnan. Hon var både sexualitetens och krigets gudinna, och kunde framträda i skepnad av både ung och gammal, bröt mot många regler men var samtidigt visheten personifierad. Hon var också den första som tog klivet ned i Underjorden för att kunna berätta om det – en resa som sedermera har tagits av Gilgamesh, Odysseus, Aeneas, Dante …

Kristian Carlsson är outtröttlig poet och översättare. Här har han lagt fokus på en våldtäkt som utförs mot Inanna. Hon tar hämnd genom att namnge sin förövare. Det är trist att behöva påpeka det, men ämnet är aktuellt och tidlöst. Detsamma gäller ju definitionen av en klassiker: verk som går att tolka på nya sätt och som ges ny betydelse i olika tider. Ett sådant är Gilgamesh-eposet, som ju också tillkom långt innan Homeros diptyk Odysséen och Iliaden.

Häromdagen kunde vi i DN läsa en genomgång av hur hårdrocksbandet Iron Maiden gett liv åt många litterära klassiker i sina låtar. Förlåt, men deras innehållsreferat av förlagorna är bara EPA-versionen av spark notes. Carlsson gör något mer ambitiöst och mer lovvärt när han aktualiserar den här klassikern.

Här blir Inanna en både vördad och fasansfull gestalt: ”Gudinna, säger de glupskt / men skyggar med blicken / och ryggar för blicken”. Det som vidtar är ett narrativ, ibland moderniserat, som i en längre dikt där gudarna ”tar ut resterande komp”, ”har brandövning”, och ”sitter på AW”. Kanske steget från fornsumerisk tid till vår egen inte är så långt, verkar Carlsson vilja föreslå. Han går i dialog med berättelserna om Innana, men behåller fokus på vi som lever nu:

Att placera människan

på sin plats i landskapet

är som att fästa en slipad sten

på den klippa där den suttit –

men människan slipar ner klippor

för att få plats med mer sten

Här finns också generella levnadsråd (”Människan är en dörr utan lås”), stories om minnets bedräglighet, och den tidlösa erotiken. Allt det mänskliga i oss, då som nu. Det vardagliga och det sakrala paras ihop. Det som kan inspirera är hur sexig Innana framställdes redan i de gamla texterna. Som bekant har det på senare tid varit förbehållet män att bli kallade sexgudar: Lord Byron, Jim Morrison, George Best, Tom Jones, Jack Nicholson, Karl Ove Knausgård …

The Emperor of Gladness, Ocean Vuong, Jonathan Cape

 

Ocean Vuong växlar mellan att skriva poesi och att skriva prosa. Efter två formidabla diktsamlingar – Natthimmel med kulhål och Tiden är en mor – samt en lika formidabel roman – En stund är vi vackra på jorden – har han nu på senvåren gett ut sin andra roman. The Emperor of Gladness lär komma på svenska i höst på Brombergs, men vi som har svårt att ge oss till tåls har förstås redan läst den på engelska.

Vuong påbörjade boken redan 2015, det vill säga innan han debuterat. Vad är då ”Gladness”, kanske du undrar? Det är en liten håla i Connecticut, där en nittonårig deprimerad kille, Hai, ställer sig på en bro för att begå självmord, men räddas av en åttiotvåårig änka, Grazina. De blir sedermera goda vänner, där Hai agerar som hjälpreda åt den stundtals svårt dementa kvinnan, och ser till att hon tar sin bromsmedicin, som med en smidig eufemism får heta ”vitaminer”. Till exempel leker de krig, och gränsen mellan vilka krigen är styrs av hennes mående – ibland leker de det amerikanska inbördeskriget, ibland Vietnamkriget (det som kallas ”det amerikanska kriget” i Vietnam). För att hålla Grazina någorlunda på jorden har Hai en stående fråga: ”Vad heter presidenten?”

Svaret är Barack Obama, något Grazina oftast är medveten om. För året är 2009. Hon tampas med elementen på den ogästvänliga platsen, och en oväntad vänskap uppstår mellan det omaka paret. Men det är lång ifrån någon feelgood i linje med – vad vet jag? – Tisdagarna med Morrie eller Driving Miss Daisy. Det finns många spöken från Grazinas förflutna, och även Hai hemsöks av ett dåligt samvete, då han ljuger för sin mamma att han går läkarlinjen. I själva verket är han svårt beroende av opioder och gör inte mycket annat än att då och då vara Grazinas personliga sköterska, hon som i sin tur hålls gisslan av ett förflutet som krigslyktning.

Det är som väntat en ren fröjd att ta del av prosa skriven av någon som är i full besittning av romanens alla färdigheter. Så målas bilden av Gladness upp i all sin brist på glans och glädje: ”We are the blur in the windows of your trains and minivans, your Greyhounds, our faces mangled by wind and speed like castaway Munch paintings.” I folkmun kallar de stan för ”djävulens armhåla”. (Vad var det Kurt Vonnegut kallade Dresden? ”The arse of the world.”) Där får Hai jobb på en liten sylta, med en chef som drömmer om att bli en stjärna i wrestling-cirkusen.

Bilden av USA som målas upp är sträng och dyster. Den ironiskt namngivna staden Gladness blir ett mikrokosmos, som härbärgerar många av de problem USA ställts inför under 2000-talet, som arbetslöshet, lågkonjunktur, drogberoende, trasig offentlig sjukvård, polarisering. Genom Grazinas mentala tidsresor får vi inblick också i historiska problem, och den rasism som landet fortfarande befinner sig i. Med snillrik komposition väver Vuong in familjehistorierna – både Grazinas och Hais – och skapar en juxtaposition som belyser skuggsidor och trauman i både den personliga och kollektiva erfarenheten, och det är kanske det som imponerar mest med just den här romanen, att följa Vuongs utveckling som författare. Här ges en lektion i skillnaden mellan att önska det som skänker lycka och att önska det som är acceptabelt: hellre det som är acceptabelt, eftersom det har en chans att bli mer varaktigt än lyckan.

Kanske en oväntad liknelse, men på något plan skriver Vuong en uppdaterad version av Thomas Hardys romaner, de som kartlade och återgav ett lantligt engelskt 1800-tal, där Vuongs fokus ligger på de problem USA står inför. Båda har en förmåga att låta individer representera ett större sammanhang, utan att låta den allegoriska överbyggnaden skymma berättelsen. Båda har också utvecklat en sund skepsis mot all form av sentimentalitet, som får dem att våga närma sig stora och starka känslor och skildra dem på ett sätt som måste kallas naket och rått. Hård realism, helt enkelt, förmedlat på ett sinnligt och vackert språk. Det här är en avsevärt längre, avsevärt mer ambitiös roman än En stund på jorden är vi vackra.

Vuong lutar sig mot det pretentiösa, utan att få det att tippa över och bli överlastat, i denna roman som ytterst handlar om den tunna gränsen mellan att ljuga för sig själv och att ljuga för sin omgivning. Den glömska som Grazina drabbats av blir både en välsignelse och en förbannelse: ”Because to remember is to fill the present with the past, which meant that the cost of remembering anything, anything at all, is life itself. We murder ourselves […] by remembering.” Romanen tar också upp om det ens går att åldras med värdigheten i behåll (tveksamt, va?).

Inledningsvis sa jag att Ocean Vuong växlar mellan poesi och prosa. Fast gör han det? Är inte hans skrivande i sig genreöverskridande, med berättande dikter och poetisk prosa? Grazina blir skärrad när hon får höra att Hais planer är att bli författare: ”You wanna be a writer and you want to jump off a bridge? That’s pretty much the same thing, no? A writer just takes longer to hit the water.” Vuong är en författare som tar sådana språng i sitt skrivande, och varje ny bok är en gåva.

Molly Blooms fasansfulla och fantastiska resa, Martin Olczak och Anna Sandler, Rabén & Sjögren

 

Molly Bloom heter den kvinnliga romanfiguren i James Joyces Ulysses, hon som tillbringar hela dagen i sängen och avslutar hela romanen med en 50 sidor lång monolog utan skiljetecken. Det är ett bra namn på en katt, om du inte vill att den ska bli en landstrykare. I barnboken Molly Blooms fasansfulla och fantastiska resa, skriven av Martin Olczak och illustrerad av Anna Sandler, är hon en litterärt bevandrad mus.

Den riktar sig till åldersspannet 6-9 år, vilket får mig att undra om den ska högläsas – det är en bok på närmare 300 sidor, och så tjocka böcker läser väl knappt någon vuxen i dag? Den är å andra sidan så tjock att en sexåring får kämpa för att inte drabbas av kramp i de små armmusklerna, om hen skulle läsa den själv. Fast det är en ringa kamp, ställd i jämförelse med musens kamp att öppna de tunga böcker hon läst i sina dagar – och nätter.

Hon bor i ett antikvariat, och redan där tror jag att ett barn behöver ropa följdfrågor till sin förälder (ivrigt sysselsatt med att skrolla sin telefon). Antikvariat har mer eller mindre försvunnit från stadsbilden. När jag flyttade till Jönköping 1998 fanns det 4-5 centralt belagda antikvariat, och nu är det endast det sällsynt öppna Lectura på Torpa som ännu står kvar.

Så Molly läser på nätterna, tills hon får syn på en reklambroschyr för ett trumpetmuseum i San Reno. På bilden igenkänner hon sin vän – musen Anna Karenina. Raskt förbereder sig Molly för att åka ned till Italien. Lättare sagt än gjort: ”Fruktansvärda faror lurade bakom varje hörn. Molly Bloom råkade på katter, människor och många andra hemskheter.” Första anhalten blir Jönköping, av alla ställen, och sedan i Hässleholm träffar hon Jakob – han som återberättar Mollys historia. Ur deras slumpartade möte vinns en varm vänskap.

Det kan förvåna att den här tidlösa äventyrsresan behöver utspela sig på 80-talet. De många referenserna till 1986 flyger nog en bra bit över barnens huvuden: Tjernobyl, mordet på Olof Palme, Törnfåglarna, samt dansk dynamit, Preben Elkjær och Mats Magnusson (fotboll). Kanske de har lättare att connecta med Ronja Rövardotter, och en liten cameo av självaste Astrid Lindgren (fast något säger mig att hennes status hos barnen inte är vad den har varit).

Det här är en illustrerad berättelse som övertygande pläderar för bokens och läsningens starka grepp. Sandlers bilder förstärker dramatiken främst under Mollys strapatsrika resa – en episod med en katt på en av tågresorna är pulshöjande – och hela boken är förstås ett exemplariskt och gediget hantverk. Mollys resa kan nog inspirera unga, vars ideal väl förblir att inte lyda. Så finns det kanske ett skäl att den ska utspela sig på 80-talet, som var den sista perioden då barn lämnades vind för våg. Mollys och Jakobs historia ger då en inblick i hur barndomen var förr: mindre uppstyrd och reglerad, och mer oskyddad och äventyrlig.

Fast mest handlar det om att visa att det må vara begärligt att som Molly helt få leva i böckernas värld, men att någon gång behöver vi också ta oss ut i den verkliga världen. Det här är en fin och sorglig berättelse om denna tvist mellan olika viljor, och att det är vänskapen till vår omgivning som är viktigare än något annat.

Frans Moby, Mathias Boström, Ordfront

 

En svensk roman som tar upp stafettpinnen efter klassikern Moby Dick, kan det vara något? Ja, om du går igång på filosofiska utläggningar, deckarpastischer och valsex.

Herman Melvilles Moby Dick brukar kallas den stora amerikanska romanen som ingen har läst. I den evighetslånga romanen söker kaptenen Ahab hämnd mot den kaskelot som bitit av hans ben. Föga anade jag när jag läste den för många år sedan att det skulle komma en svensk coverversion långt in på 2000-talet.

Mathias Boström är en doldis i den svenska samtidslitteraturen. Han debuterade 1996 med ”Ulrika Hand”, och gav 2012 ut Dokumenthanterarna. Frans Moby är blott hans tredje roman, och till omfånget är den ungefär lika lång som förlagan Moby Dick.

Huvudpersonen Magnus jobbar som utredare: han hittar saker. Han dricker billig cava och ligger med en yngre kvinna med chefsposition på Gröna Lund. En dag söker ringer författaren Kate Larson honom för att berätta att hon sett en val i Hammarbyslussen. Magnus tar sig an fallet, och slår snart följe med en man som sitter i rullstol.

Här ska först några saker fastställas. Romanen utspelar sig 2022, och då har Kate Larson varit död sedan fyra år. Hon har en son, Frans Moby Larson, som är gigantisk till omfånget, och det är han som sitter i rullstolen. Romanen presenterar honom som ”Valpojken”, och det visar sig att valen – som av allt att döma är den fiktiva Moby Dick – är hans biologiska pappa. Magnus flickvän överger skyndsamt honom för Frans Moby, som alltså till hälften är val.

Det är som att Boström har tagit den magiska realismen och skruvat loss den från all förankring i verkligheten. Samtidigt är det en minutiöst noggrann skildring av ett autentiskt Stockholm. Men ska man ha behållning av romanen får man finna sig i att signera det fiktionskontrakt Samuel Taylor Coleridge etablerade i början av 1800-talet: att frivilligt koppla bort sin vantro.

Romanen pendlar mellan hårdkokt deckare – med Magnus som en nutida Philip Marlowe – och spejsad fantasy med filosofiska föresatser. De många referenserna till Iris Murdoch, Simone Weil och Platon kan lätt få ett verk att bågna av tung barlast, men det är ändå smidigt utfört av Boström. Kopplingen till Murdoch motiveras av att Kate Larson skrivit en avhandling om henne.

Till stor del är det här en roman om hur vi uppfattar verkligheten. Det som strider mot förnuftet blir inlemmat i den rationella världen. Samtidigt vill jag delvis förklara Magnus upplevelser med att han går in i en psykos. För så förvrängd och verklighetsfrånvänd är den erfarenhet han upplever. Det är möjligt att Boström tar i lite för mycket när han ska förmedla sin moderna Moby Dick-historia.

Eller så har Magnus bara druckit för mycket. Sällan har jag läst en svensk roman där huvudpersonen super så kraftigt. Bara en har överseende med en del grammatiska longörer och upprepningar är det här en läsupplevelse utöver det vanliga. Den är lika lång som Moby Dick, och på något plan är det något som framtiden eventuellt kommer att kalla en stor svensk roman som ingen har läst.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/6 2025)

Bortom alla ord, Rose Ausländer, översättning Björn Sandmark, Faethon

 

Rose Ausländer föddes i nuvarande Ukraina 1901, och dog 1988, efter ett liv som till stor del tillbringades på flykt från förföljelser. Från första världskriget, då föräldrarna – ortodoxa judar – flydde, till att hon på 30-talet lämnade Tyskland för att återvända till födelsestaden, med senare resor till USA innan hon på 60-talet hamnar i Düsseldorf. Det är också då hon skriver merparten av sin poesi, som nu har hittat fram till svenska läsare, tack vare Björn Sandmarks översättningar i volymen Bortom alla ord.

Totalt publicerade hon 2500 dikter, så det här urvalet, som samlar dikter från två 80-talsböcker, ger långt ifrån någon helhetsbild. Tidigare har endast en liten volym funnits på svenska, översatt av bland andra Lars-Inge Nilsson, som också en gång i tiden översatte Paul Celan. Sandmark informerar i sitt efterord om bakgrund och kontext. Celan var ju född i samma stad – Tjernivtsi – och var också vän med Ausländer.

Ausländer är ett passande namn för någon som så ofta befann sig i flykt. Kanske det är det ultimata namnet på en poet? Det är på något sätt poetens öde att vara en utlänning. Sandmark skriver i efterordet om den rörlighet som Ausländer förmedlade i sin poesi: ”I det mänskliga livet betyder det att man alltid måste förnya sig, aldrig hålla fast vid något, aldrig slå sig till ro, alltid söka vidare. Denna oro och förvandling blir Rose Ausländers ständiga följeslagare genom livet.”

Dikterna här är mestadels korta, och förlitar sig starkt på metaforer. På ett sätt är det en ganska typisk modernistisk poesi, där metaforen ännu inte skjutits i sank av dess fiender (fast de behövde en metafor för att ta kål på den). Vad Ausländer imponerar med är sitt världsbygge. Det här betyder inte att hon gör som fantasyförfattare – du letar förgäves efter fiktiva kartor till hennes värld. Och ärligt: kartor är en genväg.

Men det är en natur som väckts till liv, där allting rör sig mot det bortomspråkliga, mot det efteråtliga. Min andning heter nu är titeln på den diktsamling som bidragit med flest dikter i det här urvalet, men det är en porös och temporär andning som bara skänker tillfälligt liv. I den världen gör det ont att leva: ”Det sägs / att havet är runt / att jorden är rund / att himlen är rund / Kan / så mycket runt / ha så många kanter”. Orden kan bli ett skydd, samtidigt som de låter en få vara i den oro som uppstår i världen. Lyckan är en illusion – endast en kortvarig lindring som aldrig vecklas ut till en befrielse.

Poesin delar med tron en känsla för mysterier. I den världsbild som religionen och poesin delar existerar änglar, och det är ett annat drag Ausländer har gemensamt med andra modernistiska poeter, som Rilke, Tafdrup, Milosz, Sexton, alltså förmågan att ställa sig öga mot öga med änglarna (Helena Österlund, som jag skrev om igår, är en annan). Även om det finns en dragning mot det mystiska skriver Ausländer nyktert, sakligt och klarsynt: ”Sov ej när du simmar / vattnet är vaket”.

Det är ett generöst urval som låter den yttre världen forsa in i det inre. Ausländer uppvaktar allt det gåtfulla som omger oss. Celan skrev i sin ungdom ängladikter på rumänska, och Sandmark visar hur det finns spår av hans poesi i Ausländers dikter. Som i en kort dikt, där hon mer går i dialog med Celan än ägnar sig åt epigoneri:

I en mörk cell

bor vansinnet

Vem lyfte den ur

ramen

En hård hand

fördriver ängeln

som ville lämna

en blomma

Det här är Celans dikt ”Aspträd”, i Sandmarks och Eva Ströms översättning: ”Ekdörr, vem lyfte dig ur ramen? / Min milda mor kan inte komma.” Stegen från mor till ängel blir obefintligt. Och i några av Ausländers sammansättningar kan ett inflytande från Celan skönjas, i typiskt utpekande ord som ”Ingenmanshuset”, ”Ensamhetsön” och ”himmelsgungan” (som också kan kopplas till Herta Müllers sena verk Andningsgunga).

De här dikterna av Ausländer ger stadga åt den instabila världen. Vi följer årstidernas växlingar i en tidens rytm. Här finns de livsnödvändiga skärvorna av skönhet när världen är ful, eller annorlunda uttryckt: i en värld full av ”nej” blir poesin ett outtröttligt och kompromisslöst ”ja”. Det är väl därför jag väljer att läsa poesi. Det hopp som de här dikterna ger uttryck åt må vara skrivet med bokstäver av snö – det är ändå bättre än inget.

Ta emot en ängel, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

 

”Om vi inte vågar sjunga kommer tomheten att vara det enda som finns”. Så inleds Helena Österlunds nya diktsamling, Ta emot en ängel. Jag får ofta frågan hur snabbt jag läser, men min hastighetsmätare är trasig. Här kommer jag inte förbi den första raden, som jag dröjer vid medan minuterna går. Det är en lika stark inledning som T.S. Eliots öppnande rader i ”Ash Wednesday”: ”Because I do not hope to turn again / Because I do not hope / Because I do not hope to turn”.

Nyligen skrev Sebastian Lönnlöv i en recension av en dansk poet: ”När änglar förekommer i poesi är det ofta ett riktigt dåligt tecken, som bör få samtliga varningsklockor att ringa i en klingande kör.” I själva verket är det tvärtom: det är för få poeter som skriver om änglar, och för många som skriver om Derrida och Deleuze. Helena Österlund löper ingen risk att behandla änglatematiken lättsinnigt; hon skriver med ett allvar som inte är av denna världen.

Vad betyder det? Att vara kreativ innebär att befinna sig bortom det rimliga. En poet ska, för att återigen tala med Eliot, gå för långt eftersom det endast är då som vi lär oss vad gränser betyder. Österlunds dikter upphäver gränser. Så var det i den formidabla debuten, Ordet och färgerna, som vann Borås Tidnings debutantpris, och så har det varit i de diktsamlingar som kommit på senare år på Nirstedt/Litteratur (hittills tre stycken). ”The road of excess leads to the palace of wisdom”, som William Blake en gång menade.

Det Österlund skriver kan förvåna och chockera. Hennes autofiktiva romaner som kom 2019 och 2020 hör till det modigaste, originellaste och mest utmanande jag läst av en svensk författare under 2000-talet. Den nya diktsamlingen befolkas av änglar som vrålar – och faller, som änglar ju gör. Det må vara en sliten referens, men det här är dikter som kan erinra om Ann Jäderlunds poesi, kanske i synnerhet som den tedde sig i böcker som Vad hjälper det en människa att hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Den innehöll en anklagelseakt, som blivit 2000-talets kanske vackraste och därmed viktigaste mening: ”Varför är vi inte i paradiset?” Något liknande gäller för Österlunds dikter: att de frågar sig varför vi lever i en så ohygglig värld. Så frambesvärjer också hon Paradiset.

Och det gör hon genom att visa hur det går att skriva om änglar utan att det blir, som Lönnlöv befarade, amatörmässigt. Österlunds dikter bärs av professionalitet och hantverksskicklighet:

Om jag är ängel eller vålnad. Om jag är mod eller köld. Om jag

är både och eller ingetdera

Mina dagar

Jag menar mina dagar. Inte dina, utan mina

Om du är ängel eller vålnad. Om det är skymning eller

underjord. Om det är före eller efter

Poesi får inget att hända, menade poeten W.H. Auden, men här sällsynta fallet hade surgubben fel. För Österlund skriver en poesi som aktiverar ens sinnen, med sitt underförstådda imperativ att du ska darra. Hon får också – sorry om jag klampar in i den senaste kritikdebatten – åtminstone mina tårkanaler att flöda över. Ja, det är klart att jag gråter över den vidriga världen, som Österlund gör sitt bästa för att förtrolla. Och ärligt, den behöver verkligen återfå något av sin forna glans. Om vi inte klarar av att göra det vi måste ska vi göra det vi kan.

Nu har jag hittat likheter till Eliot, Blake, Jäderlund och Auden. Man ska inte jämföra – Österlund är en av de mest ojämförliga poeter vi har. Här har hon skapat en bok där drygt hälften består av längre prosatexter, som befinner sig lika fjärran prosatexten som novellen, innan texten splittras i renodlat lyriska dikter. Som den inledande raden antydde handlar det om tomheten och dess motsats. Tomhetens motsats är ljus som tänds.

Hur ska vi leva våra liv? Uppenbarligen inte så som vi lever nu, för det är inte hållbart. Österlund ger med sina dikter en förtröstan, och då kanske du invänder: inte är poesins syfte att enbart skänka tröst? Nä, så klart, men Österlund ägnar sig också åt att uppröra – den kan också skrämma. Det här sker genom den enkelt ställda raden, och här följer en handfull sådana inblickar:

Hon skrev: När är det kärlek och när är det något annat

[...]

Vad händer om vi inte ångrar oss

[...]

Vilka blir vi om vi inte förlåter

[…]

Men vad vore en söndag om inte de andra dagarna fanns

[...]

Världen är vackrare än vad jag kan ta in och / jag är fulare än hur jag framställer mig

Österlund vågar närma sig det paradisiska med sina dikter. Hon gör det med hjälp av konjunktivet ”vore”, som ofta ger dikterna en optimistisk anstrykning. Hon klargör och mystifierar på samma gång. Poeter är generellt de mest bestämda och envetna av författare, och Österlund är helt omutlig. Jag vet inte vems fel det är, att jag ville skriva en recension av hennes bok Ta emot en ängel, men i stället verkar jag ha skrivit en text om poesin. Men det säger väl något om den här bokens särskilda kvaliteter.

Zenmästaren, Eva-Stina Byggämstar, Fri Press

I den allt mer produktiva finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars produktion ingår nu en buddhistisk trilogi, inledd 2022 av Låt hjärtat tala hjärtats språk, följt i fjol av Snöapan, och nu i år av den avslutande delen, Zenmästaren. De har utkommit på det mindre förlaget Fri Press, vilket i någon mån kan förklara det bristande intresset hos landets kultursidor att recensera böckerna.

Här har hon fortsatt snöa in sig i buddhismen, i 84 dikter – dubbelt så många som i föregående samling – och vi som vant oss vid det spralliga tilltalet från tidigare samlingar har lärt oss justera vår läsning. För nu skriver hon varsammare och i ett mer dämpat tonläge, där hon trappat ned de mest euforiska utflykterna. Vi rör oss mot människans inre. Mot det lugn som bara kan infinna sig hos den som anammat en psykisk balans.

Byggmästars inre frid kan bara infrias i en önskan att den ska få speglas i en yttre, fridfullare värld. Kontrasten mellan ro och oro skildras i dikter med japanska motiv, där hon skriver något som skulle kunna kallas rolldikter, med en åldrad man som diktjag. Meditation och fasta bildar utgångspunkter i dikterna – ”jag tillhör ett utdöende / släkte som dyrkar träd” – och ger stöttning åt en livshållning som strävar mot att hantera problem och kriser.

Att läsa poesi hör förstås till de mest effektiva sätten att bearbeta svårigheter. Dikterna handlar om att uppgå i naturen, att befria sig från världsliga önskningar. Helt enkelt att leva i samklang med andra värden än de materiella. Då kan mytologiska kopplingar till sjömonster och troll utgöra en länk att följa, där resan ställs mot det som är den inre kärnan i oss alla. Dikterna frammanar också teritualer och rävar, inbillade och verkliga, och diktjaget är en slags tricksterfigur: ”jag är en vandrande namnlös skugga – / till hälften kråka och till hälften man”.

Hur mycket jag än på ett teoretiskt plan gillar Byggmästar kommer jag inte ifrån intrycket att dikterna mer beskriver än gestaltar mötet med det som existerar utanför och inombords. Själva intentionen kan jag bara lovorda, medan dikterna riskerar att bli beskedliga. Det kan också tyckas vara världsfrånvänt – eller tvärtom! Så kan det tyckas vara att överhuvudtaget läsa poesi – ”medan världen brinner!” – men det råder ingen tvekan om att det finns ett behov av andra förhållningssätt till det ohyggliga som går under namnet ”samtiden”.

I en av dikterna jämförs att skriva poesi med att skriva romaner, där det senare liknas vid jakt, medan

att skriva poesi

påminner om att gå

och fiska – du agnar

kastar ut linan

väntar i månskenet

på att fisken ska

söka upp dignitet

och ta dig med

ner i djupet

Som poetik är det en mycket träffsäker bild. Ödmjukheten har alltid slagit följe med Byggmästar, och det gör det värdefullt att fortsätta läsa henne: ”om livet bara är / en kopp utspillt vatten / varför fäller jag tårar / över ’ingenting’”. Vi bör sluta sträva efter perfektion, och bejaka den existentiella ensamhet som vi alla delar. Åtminstone vi som tar livet på så stort allvar att vi också måste leka med det då och då.

Klassiska smaker och andra smaker, Ali Alonzo, Pamflett

Parallellt med den gängse utgivningen av svensk samtida poesi – tillhandahållen av förlag, både stora som små – har Pamflett sedan några år en spännande utgivning av tunna häften, där mestadels etablerade poeter kan publicera sig i ett mindre format. I någon mån liknar det forna tiders b-spår på singlar som popmusiken ägnade sig åt innan Spotify styrde singelutgivningen till ensamma låtar (suck!). Detta kan tillvaratas för att ge ut spännande verk, eller överblivet material.

I mars var jag med och delade ut Borås Tidnings debutantpris för Jag tänker bli äcklig. Många blev förvånade, och i fjol hamnade han i skottgluggen för en debatt om den ironiska, poserande poesin. Vi i juryn hänfördes av det helt egna uttrycket i hans dikter. Vad månde bliva? I det här fallet, som en första kommuniké, den tjugofemte poesipamfletten. Klassiska smaker och andra smaker – en klassisk Ali Alonzo-titel (debuten hette som bekant Jag tänker bli äcklig).

Det är en flerspråkig långdikt som på svenska, engelska och arabiska utsätter språket för korrumperande inslag, i form av fel- och fulstavningar. Den senaste tiden har jag – cirka femton år efter resten av befolkningen – sett tv-serien Mad Men, och om något har det gjort mig redo för den här diktsamlingen av Alonzo, som satt det i sinnet att pervertera reklamspråket. Här är det en produkt som ska säljas – den växlar mellan Nocco (energidryck?), Pepsi och Coca-Cola – och vars smak beskrivs som ”bekant”, ”normal” och ”anpassad”.

Sedan är det pengarna som tar vid: ”Alla vet vad pengar är”, som det står i dikten. Genom dikten antyds de ätstörningar som debuten uppehöll sig vid (”Mat smakar illa”), och det är inget större avsteg från hur den var skriven. Någon säger ”nonchalant”, någon säger ”ironiskt”, men det är missvisande. Jag uppfattar Alonzo som helt uppriktig, ärlig och sann, och det vore ett misstag att inte ta honom på allvar.

Alonzo lyder inga andra estetiska gudar än sin egen poetiska drivkraft, även om det verkar som att han tagit George Lakoffs boktitel Metaphors We Live By och uppdaterat dem till Klyschorna vi lever vid. Att allt det här får mig att tänka på Bodil Malmsten och Stig Larsson är inte Alonzos fel, och jag menar inte alls att han ens läst dem och inspirerats av dem, bara att de ägnar sig åt liknande saker.

Malmstens dikt ”SORG en sådan sorg i centrum”: ”slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Larssons dikt ”Mani”: ”Varför skriver jag om ravioli? / Jag är tvungen att skriva om ravioli. / Det är en dålig förklaring. Vem skulle tvinga mig.” Alonzos dikt: ”jag har fått en snygg nocco-påse med en silverburk i / och vi vet alla vad en silverburk betyder / en ny smak kommer och jag tänker / inte prata så mycket / vi öppnar den här / och testar”.

Vad resultatet blir, är snedtända dikter, som laddas med en energi(dryck) av ett slag som åtminstone jag inte riktigt stött på tidigare. Den här dikten är en loop som tillvaratar banaliteterna och gör dem besynnerligt tillgängliga. Hur var det nu smaken beskrevs? ”Bekant” … Något säger mig att det är så de här dikterna ska betraktas: de kräver tillvänjning, men när du införlivat dem kan du – som det står i reklamen – inte hejda dem.

Handbok, Kurt Levlin, Ord & visor förlag

Någon gång i högstadiet hade min klass maskerad, och jag minns att de enda jag inte kunde identifiera var de som bar handskar. Kanske är händerna det mest personliga vi har, och då tänker jag inte ens på fingeravtrycket.

Kurt Levlin, bibliotekarie och poet bosatt i Umeå, har gett ut sin femte diktsamling. Titeln Handbok är en homonym (liksom hans förra, Ro, bror). Det är en tematiskt sammanhållen bok, en levnadshistoria utifrån handens funktion. Det är ett liv som innehåller både svärta och smärta, som uppmärksammar kontrasterna i våra liv. En hand kan användas till så mycket: att försöka greppa saknaden hör till dem, men som Johnny Thunders så klokt skaldade: ”Du kan inte lägga händerna runt ett minne.”

I barndomen lär sig händerna spela en psalm. Pianospelandet är ett språk, finskan ett annat. Händerna har så många användningsområden: de kan ta emot en när man faller till marken. De kan klappa för att skrämma fåglar på flykten. Eller så kan man ”sträcka / upp händerna och plocka ner / drömmarna då och då.” I Marlen Haushofers roman Väggen blir huvudpersonens händer verktyg: hon håller sig vid liv tack vare att gamla slumrande vanor aktiveras av isoleringen; händerna vet vad de ska göra, utan att hjärnan förstår hur det går till.

Förr talade man mycket om att unga fick sms-tumme av de flitiga textmeddelandena. Levlin visar hur händerna var involverade i forna tiders telefonsamtal: först fingrarna som snurrade skivan, sen hur de tvinnade sladden. Nu skrollar vi för glatta livet, och det leder säkert till nya skador på pekfingrarna.

Levlin skriver en allvarsam dikt helt utan högstämda pretentioner. I en av dikterna gömmer diktjaget händerna i armhålorna. Varför?

Kanske gjorde jag det för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske gjorde jag det för att illustrera att vardagen med sina

tråkiga, vuxna förpliktelser liknade en tvångströja.

Kanske gjorde jag det för att lära händerna lite om disciplin.

Kanske gjorde jag det för att jag längtade efter närhet.

Kanske gjorde jag det för att hålla ihop mig.

I en av dikterna anges Marie Lundquist samling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten som en favorit. Det förvånar inte: även Levlin har sinne för det behagliga, och lyckas skildra en vardag som bär på sina mirakler utan några större åthävor. Han skriver om omsorgen och kärleken, och visar hur många minnen kan vara knutna till just händerna. Det är en bok som anländer med ett sympatiskt budskap, genom att uppmana till sysslolöshet. Det är för mycket i våra liv som gjort sig beroende av effektivitet, prestation och konkurrens. Poesin är ett utmärkt alternativ till det negativa som hotar att förgöra oss.

Bokvännen Litterær Avis, 4 2025

 

I forntiden fanns en svensk litterär tidskrift som hette BLM (Bonniers Litterära Magasin), men efter att ha genomlidit sotdöden under 00-talet har den bara existerat i nostalgiskt längtansfyllda krönikor (merparten skrivna av mig själv). I Norge är läget något bättre för litterära tidskrifter. Där finns den snarlika BLA, som jag hade stor behållning av när jag läste den regelbundet för några år sedan.

Nu har jag läst nr 4 2025, som har tecknade nagellack på omslaget. De ämnen som tas upp är bland annat parfym och kläder. Tidskriften har som underrubrik ”Forum for litteraturkritikk og essayistik”, och vad har kläder och parfym med litteratur att göra? kanske du undrar. Ganska mycket.

Det finns i anslaget till de olika texterna en balans mellan lekfullhet och allvar. På senare tid har det varit en debatt i Sverige om krympande stöd till kulturtidskrifterna, som gång på gång hotas av nedläggning. Detsamma gäller förstås bokförlagen, i takt med att läsningen minskar eller flyttas till lyssning av ljudböcker. Frode Helmich Pedersen, professor i litteraturvetenskap i Bergen, bemöter klagosångerna med en krönika som fått rubriken ”Den nødvendige optimismen, och en bildläggning med Henrik Ibsens bistra profil.

Det är en av de bästa texterna jag läst i ämnet. Det enda som kan avhjälpa hoten – förstärkta av AI:s intåg – är att skriva och tänka bättre, men framför allt att skriva personligt: ”Den som skriver skarpt, vittig og poengtert, har framledes gode mulligheter for å bli lest. Hvis ingen bryr seg om det du skriver, kan det hende skylden er din egen.” I sin undervisning möter Helmich Pedersen studenter som fortfarande är seriösa läsare, och söktrycket på skrivarutbildningarna ökar – det borde finnas läsare till dessa kommande texter, menar han.

Daniel Hesby Hansen undersöker vad bokförlagen gör för att hantera läsarskarans åderlåtning. Även i Norge läser ungdomarna helst på engelska, något som i längden hotar också den norska utgivningen. Kjersti Instefjord från förlaget Oktober är inne på samma tankegång som Hemlich Pedersen: ”Hivs ungdom og unge voksne veler å lese engelske utgivelser, så tenker jeg det er fordi de norske forlagene ikke tillbyr det de er intressert i.” Som bekant har man dock i Norge satt i system att dels ha ett generellt statligt litteraturstöd som köper in alla nyskrivna norska böcker till folkbiblioteken, dels ha ett fast bokpris, som gör att nätbokhandlarna inte kan dumpa prissättningen.

Om kläder skriver Christian Bjaalid Cowin och sitt eget förhållande till vintage, och den inbillade känslan av att bli någon (annan) med hjälp av märkeskläder från berömda kollektioner. Han inser den hårda vägen – att hamna på den ekonomiska ruinens brant – att kläder inte har några ägare, bara brukare. Och Emma Aars har skrivit en vindlande essä om parfymens språk hos Ottessa Moshfegh, Hélène Cixous, Anais Nïn, men också om verklighetens dofter och dess kulturella avtryck.

Ett nummer som balanserar mellan det allvarsamma och det lekfulla vore förstås inte komplett utan en dikt om klädesplagg av UKON, översatt till norska. Föga förvånande låter han lika bra som han gör på svenska: ”Visse ord hatar oss. Det finns mektige fiendar som vil drepe diktet. […] Eg kler meg og sminkar meg for å uttrykke mitt indre er berre den banale inversjonen av: Eg ber sanninga som ei maske.”