Kvinnorna, Yan Lianke, översättning Anna Gustafsson Chen, Weyler

 

Till det yttre är Yan Liankes nya bok Kvinnorna besläktad med Tre bröder (på svenska 2021). Här tar han ett samlat grepp om släktens olika kvinnor: mamman, systrarna, fastrarna, tanterna … Det är en bok som han redan i första meningen säger ha haft tio års inkubationstid. Å andra sidan säger han också att det är ”en kort essä”, men då boken landar på strax över 300 sidor får den sanningen införas på modifikationens konto.

 

Vi som följt spekulationerna kring Nobelpriset har förstås sett hur Yan seglat upp som en tänkbar kandidat de senaste åren. Han är kinesisk författare som verkar ha dubbel status i hemlandet: delvis hyllad och prisbelönt, och delvis censurerad och nedtystad. Den här boken faller isär i olika stycken, när han rör sig mellan de kvinnor som haft en funktion i hans liv.

 

Till att börja med en parad av tänkbara fruar, som genomgående får finna sig i att kallas ”min tillkommande” (det var ett misogynt ägaranspråk redan när Joseph Conrad i Mörkrets hjärta lät Kurtz ge sin europeiska väntande kvinna detta epitet). Det stärker inte heller direkt hans aktier på feminismens börsmarknad när han citerar ur en bok av José Saramago som frågar sig om våldtagna kvinnor upplever njutning, följt av Yans smaklösa kommentar: ”Saramago förstår verkligen människorna, han känner dem. Han vet att människan är lika omöjlig att mäta som universum.”

 

Det blir några misslyckanden i äktenskapsmarknadens tjänst, då antingen han själv eller den blivande bruden betackar sig. Han lanserar parallellt en karriär inom militären, med sikte på att bli officer. Underförstått finns ett resonemang kring den statliga kontrollen över vem som är lämplig att gifta sig med vem. Någon gång slår han upp en förlovning enbart för att hon är lantlig och saknar högre utbildning. I andra andetag hyllar han de icke skrivkunniga kvinnornas överlägsna intuitiva intelligens i relation till de boklärdas ängsliga kunskap. Det blir också oklart om den största drivkraften blir att hitta en hustru eller bara att hitta en utväg för att komma bort från landsbygden in till den större staden.

 

Så småningom gifter han sig, farligt nära den ålder då det ansågs som överårigt. De fick ett barn och stor lycka – om han själv får säga det: ”Vad min fru har vunnit eller förlorat, vilka förmåner eller sorger vårt giftermål har gett henne, verkar hon aldrig ha tänkt på att berätta för mig.” Det låter snålt, men sällan har väl en  tystnad varit så talande!

 

Yans stil håller liknelserna varmt om hjärtat. Det är väl en smakfråga om det ska anses vackert eller ansträngt: ”Kärleken var som kejsarträdets nyutslagna blommor, vacker som ett strålande men generat leende.” Inte heller kan han bestämma sig för om det är slumpen eller ödet som styr våra liv: ibland det ena, ibland det andra. Somliga av hans slutsatser blir svårsmälta, eller säg så här – de kan bara yttras av någon med matjord i fickorna: ”Livet var vackert, vi kände oss upplysta och befriade – när ens förtvivlan är som djupast erbjuder världen alltid nytt hopp.”

 

Du gissar rätt om du här får ta del av åtskilliga idealiserade porträtt av kvinnorna, i synnerhet storasystern, vars talang inom målarkonsten kunde mätas med Picassos – till hennes fördel – och som försåg honom med böcker. Men är det Nobelprisvärdigt med följande definition av vad läsningen innebär? Är inte detta snarare bara banala klichéer? Döm själv:

 

Jag kan aldrig glömma skönheten i den oerhörda stillheten då min storasyster läste. Jag är säker på att hon fann en annan värld i böckerna. En värld som var underligare, ovanligare och mer fullkomlig än den hon faktiskt levde i.

 

Mamman får också sitt idealiserade porträtt. När hon sitter på ett flygplan vill sonen Yan stolt förevisa att de serveras mat som är gratis. Men hon genomskådar, och berättar högtidligt för honom att flygbolaget lägger kostnaden på biljettpriset, så egentligen är maten inte gratis. Det här mottas av Yan som om det vore en djup filosofisk sanning.

 

I rättvisans namn genomskådar Yan de patriarkala strukturerna, men det betyder inte att han undviker att vara delaktig i dess utövande. Vore jag kvinna skulle jag undanbe mig hans stöd. Likaså när han beskriver hur en av tanterna ”omvandlade lidandet till glädje”, något som bara blir integritetskränkande och förminskande när det förmedlas av en utomstående. Han slår också knut på sig när han ska redogöra för om kvinnor är människor, och landar i ett trippelhyckleri.

The Happy Couple, Naoise Dolan, Weidenfiled & Nicholson

 

Kanskemannen finns också på Irland. Han heter Luke och är en tjugoåttaårig fuckboy med ringa framtidsplaner. Han är förlovad med Celine, som presenteras som ”tastefully ugly”, och som bär handskar nästan hela dagen för att skydda sina pianospelande fingrar. De är i färd med att gifta sig i irländska Naoise Dolans första roman efter den strålande debuten The Happy Couple (som fick obegripligt ljumma recensioner när den översattes till svenska).

 

Exciting Times har skrivits med samma sällsynta intensitet som debuten. Dolans sätt att dissekera svårigheten och sårigheten i parrelationer har genererat oändliga jämförelser med Sally Rooney, litteraturvärldens Taylor Swift. På tal om Swift: i bussen på väg till Stockholm i fredags läste jag Dolans roman, där Celine i ett tidigare skede i sitt liv lyssnar på ”I Forgot That You Existed” från Swifts ”Lover”-album.

 

Den typen av comedy of manners (på svenska: ”restaurationskomedi”) som Dolan odlar har förstås sitt ursprung i Jane Austen. Dolan skriver liksom henne med god känsla för komisk timing, som när i ett replikskifte någon säger att halva London går i terapi och genast får svar på tal: ”The wrong half”. Hon visar också mer än god människokännedom i sina personporträtt, som sträcker sig över färgstarka bifigurer som Celines syster Phoebe som mer än gärna snackar iriska utan att ha full koll på vad hon säger. Men sällan i hennes roman handlar problemen om att brudgummen inte bara har knullat alla utom en av brudens tärnor, utan också sin bestman.

 

Dolans roman är också intrikat och elegant uppbyggd, där vi får följa fem olika personers öden fram till slutkapitlet som handlar om bröllopet. Det bröllop som alltså ska stå, trots alla varningssignaler som Luke skickar ut, och som hon tar emot med stoiskt överseende. I hans bakgrund finns Archie, som han eventuellt älskar mer än Celine. I hennes bakgrund finns Maria, som också blir en käpp i deras bröllopshjul. Att båda huvudpersonerna är bisexuella lämnas okommenterat, precis som det ska vara. Även i debuten bidrog Dolan till normalisering av detta tema. Eller så här: hon eliminerar identitetsfrågan.

 

Dolan är skicklig i att gestalta människorna, och om Luke reduceras till en endimensionell player kanske det beror på att det är exakt vad han är. Celines känsla för musik – hon gör strålande analyser av exempelvis Kate Bush – gör henne också till en levande individ. Det finns därutöver en fin jämförelse mellan Abbas ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do” och Mendelssohns ”Bröllopsmarsch”, med det lakoniska omdömet om textens försonande drag: ”If an Irish person had written the song, it would be about bashing your head on a rock, not at anyone’s request, and then cursing God that your paramour had rejected you even after you’d gone and bashed your head for them.”

 

Som bärande metafor finns också ett resonemang om melodi och harmoni, där melodin står för en relations bästa delar (sex och konversationer) och harmonin står för de vardagliga delarna (gå ut med soporna, betala räkningarna). Båda måste samfungera, vilket visar sig svårt då Celine inte kan riskera sina fingrar med vissa hushållsbestyr. Här anar man att Luke också behöver visa en god portion tålamod för att stå ut med hennes divalater. Han saknar inte heller insikt i att vara rekvisita i hennes liv, som kretsar kring musiken i första hand, och hans karakteristik av henne som någon med absolut gehör och samtidigt helt tondöv är en träffande pik.

 

Genom sin teknik att växla berättarperspektiv fördjupas karaktärerna. När Luke uttrycker sig om kvinnors sätt att hantera känslor låter han kanske sexistisk. Det är också typiskt att han tar till sportmetaforer, då han trots allt är en man:

 

The lie is that women are good at feelings. The truth is that they’re good spectators of other people’s, and good coaches and good referees. They can advise from the sidelines. But if you drag them out to play, don’t be expecting miracles.

 

Precis som Taylor Swift i flera av sina låtar jämför kärleksrelationer med krig (”I’m a solider who’s returning half her weight”, ”I vowed I would always be yours, / ’Cause we survived the Great War”), är första världskriget en återkommande metafor där Celine jämför sin situation med påfrestningarna vid slaget vid floden Somme 1916. Dolan skriver känsligt om känslomässiga sår och hur de bäst ska skötas.

 

Det här är en intelligent roman som kanske inte tar andan ur mig lika flyhänt som debuten gjorde. Men absolut kan Dolan sägas ha mer av gehör än tondövhet i sitt skrivande. Hon föregriper också skickligt kritikernas omdöme genom att klaga på blurbs som kommenterar en bok som ”också rolig”, och vill betona humorns företräde: en bok behöver inte ha humorn som ett bihang, utan den kan vara huvudingrediensen. Det här är med andra ord en rolig bok, med – det är trots allt en irländsk roman – mörk fond.

Lyrikvännen Nr. 2-3 2024; Ord & Bild Nr 1.24

 

Vad sägs om lite drygt 200 sidor nya kulturtidskrifter så här inför sommaren? Den ena utlovar svalka med sitt poolvattniga omslag (Lyrikvännen), den andra hotar med förgörande eld (Ord & Bild). Både svalkan och elden lär infinna sig i sommar. Gemensamt för båda är generösa sektioner med litteraturkritik, något att tänka på varje gång det blir en ny debatt på kultursidorna om kritikens kris (stup i kvarten, med andra ord).

 

Lyrikvännens andra nummer för i år är ett dubbelnummer och har som bärande tema ”Berättelser & genregränser”, ett brett spektrum som kan sägas kretsa kring lyriken som en arena för det självupplevda och för ett skrivsätt som mer betonar ett narrativ och närmar sig prosans monopol på epik. Det kunde kallas verklighet, och det skärskådas med poetiska exempel (dikter, med andra ord) och med essäer.

 

Där ryms då fängelsedikter från den intagne Henrik Nilsson-Böös, och ett utdrag ur Linus Nordmarks egenutgivna Sjutton dikter från sista året med försörjningsstöd. Att säga att de två bidragen sticker ut är en underdrift, men det blir också en påminnelse om hur snäv den poetiska offentligheten är, och att det är efterlängtat med fler perspektiv. Förhoppningsvis kan förlagen nappa, för på samma sätt är pseudonymen Bella Batistini

med Mata duvorna (it-lit 2019) ett undantag med sin skildring av en fängelsevistelse.

 

Malte Persson experimenterar utifrån ett bryskt möte med dansk passpolis och skildrar den i olika stilarter, för att illustrera det som på ett lite slarvigt sätt kan kallas ”verklighetsdikt”. Hedvig Ljungar resonerar kring ordet ”autenticitet”, en text jag gärna hade läst innan jag läste Saga Cavallins nyutgivna bok i samma ärende. Ylva Gripfelt skriver något som på danska skulle kallas ”skitse til en poetik”, och betonar ett skrivande från höften.

 

Recensionsdelen är iögonfallande och välskriven, men till nästa gång får de gärna variera så att inte drygt hälften av böckerna som anmäls kommer från Bonniers. Fast då ska de förstås recensera förlagets nya böcker av Göran Sonnevi, Malte Persson, Jesper Svenbro, Åsa Maria Kraft och Hanna Rajs. För några år sedan gnällde jag på Bonniers snåla lyrikutgivning, men i år har de sannerligen skärpt sig.

 

Eld är som sagt temat för Ord & Bilds första nummer i år. Först när jag försöker öppna det stöter jag på patrull: de har vänt på layouten, så den ska läsas liggande och inte stående rektangulärt. Onekligen väcker det tankar, och en läsare har året på sig att vänja sig: planen är att de fyra elementen ska få samla var sitt nummer. Bildmaterialet av Simone de Greef och Mats Petersson visar några av eldens konsekvenser i material från Islands vulkanutbrott och skogsbränder: det rör sig från visioner som liknar Gustave Dorés illustrationer till Dantes Inferno till stillsamt sakliga dokumentationer av ordinära skogsbränder, ett inslag vi lär se mer av i sommar.

 

Nino Mick berättar mer om bakgrunden till sin dokumentärroman Vulcan som kom i höstas (och fick alldeles för lite uppmärksamhet). Det blir en skakande rapport från tändsticksfabriken i Tidaholm som brann ned 1875 och där många kvinnor brann inne, en del av dem barn. Ann Ighe skriver en längre och mycket läsvärd essä om oljan och plasten och konsekvenserna av de snabbverkande bränderna i hus och lägenheter på grund av att så mycket av inredningen brinner snabbare nu än förr och med starkare och farligare rökutveckling.

 

Och som sagt, en utförlig kritiksektion (tyvärr med lite väl mycket mörker i den brandgula färgen som bakgrund), som bland annat låter tre kritiker summera prosadebutanterna 2023. Men också Filip Lindbergs oerhört initierade recension av en av de många nya Simone Weil-böckerna som kommit på svenska, samt Sara Abdollahis magnifika recension av Andrzej Tichýs Händelseboken. Hon gör något nytt: låter Tichýs bok bli en språngbräda för en diskussion kring klass och kvalitet, och skriver om sin egna position och upplevelse utan att det blir självupptaget. Och det kan inte nog inskärpas, att det finns arenor för seriös litteraturkritik utanför dagstidningarnas kultursidor.

Rilke och filosoferna, [red] Katarina O’Nils Franke, Ellerströms

 

Hur ser din relation till Rilke ut? frågar ingen nuförtiden, medan det åtminstone på 90-talet fortfarande fanns många som läste och pratade om poeten Rilke. Det var också på 90-talet Cocteau Twins släppte låten ”Rilkean Heart”, men det kanske bara var så att popmusiken generellt har varit mer intellektuell än den är för tillfället.

 

På Ellerströms utkom dock häromåret Malte Perssons urval översättningar Valda dikter, följda av en keps (tyvärr eller lyckligtvis slutsåld), och trestegsraketen avslutas med antologin Rilke och filosoferna, redigerad av Katarina O’Nils Franke, som också har översatt valda delar av författarskapet som introduktion till nio kort hållna essäer som tar avstamp i cirka var sin filosof och hur denne har förhållit sig till Rilkes skrivande.

 

Det är en pigg idé, som till sitt yttre kan påminna om Oxford Universitys serie Studies in Philosophy and Literature, där de låter filosofer i bred mening undersöka författarskap (som Emily Dickinson) eller verk (som Henrik Ibsens Hedda Gabler). Det inleds i Skåne (där ju Rilke tillbringade en kortare tid i början av 1900-talet i sällskap med bland andra Ellen Key) och slutar i … Jacques Lacan-land, kunde en säga. Det är allom bekant att Rilke var väl förtrogen med skandinavisk litteratur, företrädelsevis den danska, så entusiastiskt att han började lära sig danska enkom för att kunna läsa favoritförfattare som J.P. Jacobsen i original.

 

De filosofer som anropas i essäerna heter Kierkegaard, Bergson, Freud, Husserl, Wittgenstein, Nozick och Heidegger, samt då den Lacan som man väl får skohorna in som filosof mer än som psykoanalytisk tungomåltstalare. Essäerna är skrivna av Irina Hron, Jonas Ellerström, Isabelle Ståhl, Sven-Olov Wallenstein, Nicklas Berild Lundblad, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Urlik Franke, Svante Nordin samt Lars Gustafsson. Gustafssons avslutande essä är ett återtryck från 1989, och är den enda som getts tillbörligt utrymme.

 

För det är ibland lite frustrerande korta essäer som mer liknar ansatser än färdigbyggda texter. Därutöver handlar det inte alltid, eller ens oftast, om Rilke i första hand. En del utrymme går åt till att förklara vardera filosofs filosofi, något som ibland är motiverat men ibland stjäl spotlighten från den stackars poeten. Flera av de tyskspråkiga citaten lämnas oöversatta, ibland men långt ifrån alltid översatta i fotnoterna som man ivrigt får bläddra fram mot bokens slut.

 

Fast visst, Bergsons tidsbegrepp är spännande och relevant och aktuellt, något Ellerström visar med sin radikala omtolkning av Herakleitos berömda liknelse att vi inte kan stiga ned i samma flod två gånger: det beror mindre på flodens egenskaper och mer på att människans sammansättning har hunnit förändra sig. Det skulle gå att koppla med Mark Twains berömda ord om Mississippi-floden: ”the ever-changing, never-changing waters”.

 

Och Ståhl sätter något på spel i sin text om Freud, efter att ha jämfört surpuppan Freud med den gladare lärkan Rilke och lyckats förklara dynamiken mellan dem. Sedan tillämpar hon denna polemik på sig själv, och menar att den yngre skribenten var mer riskbenägen och att hon nu söker tryggheten: ”Psyket framstår som ett sårbart kapital man måste bevara. Jag kan ofta sakna känslan av att inte vilja stanna upp, som jag hade som yngre; att lita på att jag håller och låta stormen rasa genom mig.”

 

Underförstått: leva mer som Rilke. På hans tid stod ju dessutom konsten och filosofin nära varandra, på samma sätt som filosofin och naturvetenskapen stod nära varandra (för lästips, se ett par av essäerna i den nyutgivna Bildningsboxens tredje låda). Men i Wallensteins snåriga text om Husserl tar det esoteriska språkbruket över innehållet för att täcka över truismer om Sokrates idé om daimonion som vår inre vägledande röst. Däremot gör han finfina tolkningar av Rilkes tingdikter.

 

Eftersom de flesta bidragsgivarna inte är litteraturvetare i första hand ger de andra perspektiv än de gängse, och det ska inte förnekas att det åstadkoms en del spännande kommentarer lite här och där. Den aspektblindhet som Berild Lundblad hittar hos Wittgenstein kan förstås också tillämpas på diktläsningen, utifrån filosofens bilder som kan avkodas på två olika sätt, och att de aldrig går ihop. Du har förmodligen sett dem: är det en gammal eller ung kvinna? Är det en hare eller en and?

 

Frankes bidrag betonar också Aristoteles uppfordrande fråga, om vi ska satsa på det vi är bra på eller öva mer på det vi är sämre på för att uppnå jämvikt. Det svar som essän ger landar i en sifferexercis av svåröverskådligt slag. Nordin i sin tur reder ut Heideggers inte helt välkomnande attityd till Rilke (född i Prag, död i Schweiz, med österrikisk nationalitet), där han föredrog Hölderlin och försokratikerna. Rilke var för samtida med Heidegger för att han skulle uppskatta honom, tror Nordin.

 

Kanske är det så. Gustafsson har inte heller Rilke riktigt på kornet i sin ändå läsvärda essä som tar omvägen över H.G. Wells fantastiska spegelmetaforer för att resonera kring Lacans spegelstadier. Förgäves söker jag efter spår av Rilke, men om Gustafsson med Lacan menar att om vi blickar tillräckligt länge i spegeln blickar den (likt Nietzsches abyss) tillbaka så är jag inte lika benägen att säga att det är Rilke som blickar tillbaka när jag blickar in i Gustafssons textspegel.

Jag tillhörde vindarna, Jila Mossaed, Lejd

 

Poesin kommer i så många olika skepnader och har så många olika funktioner. Den kan agitera, den kan sörja, den kan trösta, den kan misströsta, den kan uppvigla, den kan misslyckas, den kan protestera, den kan hylla, den kan kriga, den kan avguda. Ja, den kan både slå (medhårs) och smeka (mothårs).

 

När jag hade ett samtal förra året med Sorin Masifi med anledning av att hon var nominerad till Borås Tidnings debutantpris undrade jag varför hon valt poesin, en konstform som når så få läsare. Hennes svar överrumplade mig: ”Så där är det bara i Sverige. På många andra ställen i världen är det romanen som är den exklusiva litterära formen, medan poesin är den folkliga och som läses av flest människor.”

 

Jag tillhörde vindarna måste vara årets vackraste svenska boktitel, och den tillhör Jila Mossaed. Det är hennes tionde diktsamling på svenska. Hon skriver en poesi som på ett sätt kunde kallas tidlös, men samtidigt – samtidigt! – är den starkt beroende av den tid som den är tillkommen i. Mossaed skriver om smärtan i att befinna sig mellan två kulturer: den svenska i nutid och den iranska i dåtid. Mossaed lämnade Iran för Sverige 1986, men det stämmer inte att det går ett tydligt brott mellan de olika länderna och de olika tiderna; det här är dikter som upphäver tid och rum.  

 

I dikterna finns något som kunde kallas kosmisk kärlek, en vid definition som överskrider alla begränsningar. Överlag uppehåller sig Mossaed vid gränstillstånd, vid förvandlingar, vid transcendens. Hon skriver utförligt om drömmar och hur språk både kan förloras och erövras. Allt det här utförs med varsam men konsekvent hand – en hand som pekar ut en färdriktning för poesin, en riktning som inte sviker eller tvekar, ens när språket blir ett gap som hotar att svälja dig i mörkret. Där blir kärleken det enda som inte gör ont, och språket det enda som får oss att överleva.

 

I en av dikterna leker diktjaget med skuggor och skickar dem till sin mor, men det returneras till avsändaren, för mamman är död, och resignerat får diktjaget konstatera: ”Klistrade ihop skuggan / den liknade inte mig längre”. Men resignationen tar aldrig över: Mossaed fortsätter att hoppas på det tänkbara, på möjligheterna, på tillfällena som ska visa sig. För att överleva kan hon också förvandlas till en Scheherazade, hon som listade ut sin snillrika överlevnadsmekanism genom att skapa cliffhangers till de sagor hon berättade för sultanen för att undkomma att bli avrättad innan kvällen var slut.

 

Mossaed skriver fram några egna mirakel i sina dikter, i hur det nya språket kommer till henne när det gamla raseras. Diktsamlingen består av fyra delar, separerade av den betydelsebärande asterisken, och delarna tecknar var och en ett narrativ, som i den tredje delens dikter om flyktingarna som dör i gummibåtar. Språk och berättelse blir fastfrusna i tiden, i träden, och de värjer sig mot nostalgin och sentimentaliteten.  

 

Där finns också några skrämmande dikter som tecknar förintelsen av frihet: ”En dag kom de mörkt klädda / och slängde svart tyg / över hela landet”. Mossaed visar då att poetens roll kan vara också denna: att föra samman de gemensamma erfarenheterna med de individuella. Med milt ursinne skriver hon om de som stjäl friheten: ”Sökte ett rum utan tak / så att själen kunde flyga ut / när tiden var ute”. Hon skriver en dikt som gör alla intervjuer överflödiga: vad ska vi med de insinuanta frågorna till, typ ”hur mycket av det du skriver är självupplevt?” Vi förstår ändå vad det har kostat, bara genom att läsa. Kort sagt: fler borde följa Sorin Masifis uppmaning och läsa mer poesi och färre intervjuer. Varför förstår vi inte att boken i sig räcker?

 

Dikterna frammanar också rädslan i att tillhöra de som försvunnit, och då aktiveras ett vemod som inte går av för hackor. För – strikt talat – vad gagnar all vår strävan? Litteraturen har en relativt lång bakgrund i mänsklighetens historia, men har den någon framtid (obs, retorisk fråga, svara inte)? Som Anne Carson yttrade: ”He came after Homer and before Gertrude Stein, a difficult interval for a poet”. Om planeten ändå går under, vad ska då poesin göra? När Sapfo skapade sin berömda rad: ”Jag siger: nogen vil huske os, selv i en anden tid”, saknade hon självaktning. Men vad ska poesin med självaktning till?

 

Poesin kan bidra med sitt unika perspektiv, det som Mossaed har visat i så många av sinta tidigare samlingar, och som hon fortsätter med i denna. Som i denna ypperliga dikt:

 

Du ser ut som

en bortglömd ocean

när du sover

Kärl för kärl

häller jag dig

i mitt hjärta

 

En dag vaknar du

i djupet av mig

 

 

Säg vad som annars får dig att tappa andan, och säg att det inte stavas poesi, och jag kan säga till dig att du ljuger.

 

Det beror inte på att jag har varit dålig på att leta, men jag har fortfarande inte funnit något som är i närheten av vad poesin kan utföra. Det här är skrivet i trots mot tidsandan. Mossaeds bidrag kommer förhoppningsvis att bilda en sådan anomali i tidsandan – något otidsenligt och tidlöst på samma gång – som när hon väcker Anahita till liv, alltså hon som i fornpersisk mytologi var fruktbarhetens och vattnets gudinna. Så kan Mossaed väva samman sina dikter i ett nu, som förgrenar sig bakåt i historien och – får vi hoppas! – framåt mot en tänkbar men oviss framtid.

Taylor Swifts intelligenta, vackra och storartade musik

 

Den som känner mig blir sällan förvånad när jag berättar att jag tar litteratur på stort allvar. Färre verkar veta att jag har ett lika stort intresse för popmusik. Även om jag då och då har hamnat i hetsiga litteraturgräl (upplysningen eller romantiken? Verner von Heidenstam eller Vilhelm Ekelund? Jane Austen eller Jane Eyre?) är mina musikgräl mer frekventa och minst lika såriga.

 

Förlåt säger jag därför till min kollega K för att jag tidigare i veckan sågade din relation till Blur. Men det är på något sätt typiskt att medan mina besök på bokmässan möts med ett ”jaha” blir mångas reaktion när jag säger att jag ska gå på Taylor Swifts första konsert i Sverige ett stort ”varför då?” 

 

Här kommer ett VMA: Taylor Swift är något större, viktigare och mer fenomenalt än vad i princip alla krönikor om henne de senaste veckorna har handlat om. Här kommer därför en text som ger blanka fan i vilka av låtarna som handlar om vilken kändis hon har dejtat (skitmånga), eller hur mycket pengar hon tjänar (skitmycket), eller hur många strömningar hon genererat det senaste dygnet (skitmånga). Inte heller tänker jag ta upp fenomenen runtomkring artisten: ”Swiftie dads” (pappor som delar döttrarnas musiksmak), att hon ser för vanlig ut för att vara en superstjärna, eller att hon har dålig klädstil och dansar dåligt.

 

Kort sagt: Swift är en genial låtskrivare som gett ut elva album, där de senaste åtta samtliga varit mästerverk. Hon ska inte jämföras med pojkbandet Take That (som Kristin Lundell nyligen gjorde i Expressen). Möjligen kan hon jämföras med Bruce Springsteen när han var på topp (1978-1982). Båda har från varsitt håll lyckats gestalta en arketypisk amerikansk erfarenhet och göra den universell. (Springsteen är populär i Göteborg.)

 

När skivan ”The Tortured Poets Department” kom i april var det med en titel som fick mig att gnugga ögonen. Det liknar en ny skiva av … Morrissey? Och låttitlarna: ”But Daddy, I Love Him”, ”So Long, London”, ”Who’s Afraid Of Little Old Me”, ”The Smallest Man Who Ever Lived” – alla verkar ha haft Manchesters största sad boy som spökskrivare.

 

På samma sätt som han gav en försvarlig del av befolkningen ett läsintresse genom sina många litterära referenser kan en hoppas att de som nu tar till sig Swifts texter upptäcker poeter som Dylan Thomas, William Wordsworth och Pablo Neruda, och romaner som Jane Eyre, Alice i Underlandet och The Scarlet Letter.

 

För att inte tala om att flera av Swifts texter från senare tid, som ”mirrorball” och ”mad woman”, lånar bildspråk från Sylvia Plaths dikter. Likaså de ljuvliga hämndraderna i ”Vigilante Shit”: ”I don’t dress for women / I don’t dress for men / Lately, I’ve been dressin’ for revenge”.

 

Morrissey var 35 året han gav ut sitt enda mästerverk som soloartist, ”Vauxhall and I”. Swift blir också 35 i år. Ljudbilden på de två skivorna är nästan identisk. Tiden får utvisa om Swifts skiva kommer att göra ett lika starkt intryck som några av hennes bästa skivor, ”folklore”, ”Red” och ”1989”.

 

Det är faktiskt provocerande att behöva försvara sitt intresse för musik som är så intelligent, vacker och storartad. Om jag däremot sa att jag skulle gå på konsert med säg Springsteen, Metallica eller Coldplay, då blev det inga förvånade miner. Till er vill jag bara säga: prata inte med mig om Taylor Swift förrän du har fallit i gråt varje gång du hört henne uppgivet sucka efter att ha framfört the long pond studio session-versionen av ”my tears ricochet”.

 

Ändå vill jag inte gå så långt som att säga att det är kvinnohat att inte gilla Taylor Swift. Men det är ocharmigt att stoltsera med att du inte visste vem det var förrän i förrgår. Det är få artister som lyckats skriva en lika briljant enskild låt som Springsteens ”Point Blank”, men Swifts låt ”All Too Well” från skivan ”Red” är åtminstone minst lika bra.

 

Speciellt gäller det den drygt tio minuter långa versionen på nyinspelningen som kom för tre år sedan. I några av de tillagda verserna sjunger hon sitt röda hjärta ut ur bröstkorgen med textrader som lyckas balansera ilskan och sorgen över ett förlorat förhållande med en känd skådespelare: ”did the twin flame bruise paint you blue? / Just between us, did the love affair maim you too?”

 

Och till er pappor som delar Swift med era döttrar: skäms inte över att ni har bra musiksmak (kanske kan ni fortsätta bonda över Waxahatchee?). När jag var åtta bad jag min mamma översätta vad Kiss sjöng om, och jag är tacksam över att hon därmed lade grunden till mitt livslånga intresse för sångtexter. När jag året därpå kom med Sex Pistols ”Anarchy in the U.K.” skakade hon på huvudet och återkom med ett engelskt-svenskt lexikon och sa något som lät misstänkt likt en av Taylor Swifts låttitlar: ”You’re on your own, kid”. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2024)

Eller som med intet som språk. Dikter, prosa, utkast, Inger Christensen, översättning Marie Silkeberg, Modernista

 

Poeten Marie Silkeberg har förtjänstfullt översatt sju av Inger Christensens böcker. Det är i sig en översättargärning som har vitaliserat den svenska samtidspoesin och gjort oss mer mottagliga för relationen mellan språket och människan, och mellan människan och världen. För sex år sedan redigerade hon i samarbete med Christensens son Peter Borum ett urval av de efterlämnade pappren – sextio kapslar som inhysts av handskriftsamlingen på danska kungliga bibliotket.

 

Det danska urvalet – Verden ønsker at se sig selv – var en labyrint på nästan tusen sidor. Det svenska urvalet Eller som med intet som språk är på 400 sidor, så drygt en tredjedel har klarat sållningen. En skillnad är att den danska utgåvan valde omvänd kronologi, medan svenskan börjar med de äldsta texterna från 1959. Att ta del av materialet innebär att du ges tillträde till skapelseögonblicket, följa hur formfulländningen inte bara uppstår. Om något bevisar de här texterna hur mycket gediget och mödosamt arbete som ligger bakom de slutliga dikterna. Ett av bevismaterialen är den dikt om granatäpplet som hamnade i Brev i april, en samling från 1979. Här finns den i 22 versioner.

 

Silkeberg skriver i efterordet systemdikt i Christensens anda, då hon utgår från de 20 distrikten i Paris, utifrån en planerad bok som Christensen inte fullbordade. Så har Silkeberg följt spåren och räknar ned från 20e arrondissementet till 1a. Hon visar att Christensens diktvärld inte är ett museum, det är ett levande ämne, som står var och en fritt att använda och tillämpa för att göra världen mer hanterlig. Förvisso läste jag den danska boken när den kom, men jag vill inte stoltsera med starka kunskaper i danska språket, så att det tillgängliggörs på svenska kan bara välkomnas.

 

Titeln är en snillrik direktöversättning av den franska frasen – lånad från poeten Stéphane Mallarmé – som utgör begynnelsebokstaven i den akronistikon (bokstavsdikt) som daterats ”24 februari 1980”: ”Avec comme pour langage rien” (”med som till språk intet”). Pacifismen är närvarande i den här dikten, och överlag handlar det mycket om oron inför kärnvapnen och det kalla krigets konsekvenser.

 

Skulle det innebära att texterna saknar nutida relevans? Ingalunda. Ta bara ett enkätsvar som handlar om teatern: ”Överskådlighet har uppfunnits för att förbise i stället för att se.” Det låter som en kommentar till vår tids snuttifiering och fixering vid topplistor och prisutnämnanden. Boken består alltså av dikter och utkast i hög utsträckning, samt prosatexter av skilda slag: här finns fragment och faksimiler (en del teckningar också), över- och understrykningar, samt noveller och förord – bland annat till hennes egna översättning av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och en programtext till Anja Breiens filmatisering av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Båda texterna hör till det bästa jag läst om dessa våra oskattbara författare.  

 

Ändå måste det sägas att du bör känna till Christensen innan du kastar dig över den här boken, om du vill ha behållning av den. Det är ett komplement, som inte på något vis ska överskugga eller ersätta de böcker som redan existerar (med undantag för den tidiga diktsamlingen Græs och långdikten Digt om døden har allt översatts till svenska). Det finns gott om klarsynta analyser och unika insikter i de essäistiska partierna. En del har publicerats i svåråtkomliga tidskrifter och antologier, men merparten är opublicerat, arbetsutkast. Det kan alltid diskuteras hur relevant det är att så noggrant följa en dikts tillkomst. Det må kallas nörderi, men i så fall gör jag mig gärna skyldig till det.

 

I texten om Breiens filmatisering av Söderbergs roman står en udda formulering, efter att Christensen har resonerat kring hur huvudpersonen Arvid Stjärnblom inte kunnat välja mellan riktig och fel sorts kärlek eftersom han aldrig valt mellan riktigt och fel sorts liv: ”Aldrig har valt att göra upp med den oroliga drömmen om att uträtta något stort som människa.” Är det feltryckt? Borde det inte stå ”Arvid”? I det danska originalet står det ”Aldrig”. Meningen blir dubbeltydig. Ska det stå ”Arvid har aldrig valt att göra upp …?”

 

Men främst blir de här arbetsböckerna skisserna till en undervisning i hur du ska tänka bättre, hur du ska bättre förhålla dig till existensen: ”Man har aldrig riktigt sett världen om man inte har drömt den.” Och: ”Världen är alltid förklädd till det vi kallar verklighet.” Eller: ”Jag som är det som försvann när jag hittade mig själv”. Christensens definitioner av jaget och av världen lär oss förstå hennes dikter bättre, och det är förstås dit vi alltid bör återvända.

 

Vi läser Christensen för att hennes strukturella dikter uppmärksammar oss på världens orättvisa och ohyggliga strukturer. Så finns här några rader som borde skicka dig rätt in i hennes fantastiska diktsamlingar (för en gångs skull inga överord), där du både kan höra diktens själva musik och se diktens själva leende, som trotsar den annalkande katastrofen:

 

viskningarna finns, viskningarna finns;

skörden, historien finns och Halleys komet,

och härskarorna finns, horderna, härskarna;

hålorna, halvskuggan, hararna finns;

 

och huden; höjderna finns; halveringstider,

hungersnöd och honung; och trädgårdarna finns;

bergbräken finns; och björnbär, björnbär

 

Så här ser dikten ut i sin färdiga form, ur Alfabet från 1981:

 

viskningarna, finns, viskningarna finns,

höstskörden, historien finns, och Halleys

 

komet; härskarorna finns, horderna

härskarna, hålorna, och inne i hålorna

halvskuggan, ibland inne i halvskuggan

 

hararna, ibland bladverk framför hålorna där

bergbräken finns; och björnbär, björnbär

 

(Översättning Ida Linde och Silkeberg.)

 

I den ABC-bok som Christensen leker fram påtalar hon de ”kometord” som ”Ordbok över danska språket” kallar de ord som dyker upp och försvinner, och även hur hon samlar på sig sitt ordförråd likt björnen som går i ide under vintern. Det här behöver påtalas, att om du är författare måste du komma på något mer originellt än att säga att du ”filar på en roman”. Tänk på vad Vergilius sa: han sa att hans behandlade sina versrader liksom björnmamman när hon slickar sina björnungar.

 

Hon påvisar också varför vi borde bli bättre på att gå vilse, och att Descartes ord om att vi tänker och därför finns till borde ersättas med ”Jag tänker alltså är jag en del av labyrinten”. Och orden? De ska en förhålla sig så här till: ”det är först när man förälskar sig i alfabetet och i dess alfabetiska minsta delar som man får chansen att förmå världen att tala till oss på det språk den har gett oss.” Det här blir en nödvändig nyckel till Christensens poetik. Hon ingår i diktens labyrint som ”ett möbiusband mellan människorna och världen”.

 

I skisserna till det som skulle bli den magnifika boken Alfabet finns ytterligare några rader som lägger aktualiteten i dagen:

 

För att hetta upp den korta industrisommaren

För att hetta upp den hektiska banksommaren

För att hetta upp hela denna västvärlds sommar,

hela denna heliga militärsommar. Det är

krig. Det är därför det är krig. Det är

hela tiden krig.

 

Och orsaken, då som nu, stavas olja. Det är inte sant att tiden står still, men världen gör det, och bland annat därför är det oundgängligt att läsa Inger Christensen. För att hon ger oss sådana hisnande upplevelser: ”Stjärnornas språk, jag / talar det inte. Men stjärnorna / talar mitt.” Sannerligen. Enda chansen att vi ska överleva är att vi lyssnar på stjärnorna och lär oss upprätthålla empati med både det levande och det materiella.

O dåna ocean, Lord Byron, översättning Gunnar Harding, Wahlström & Widstrand

Åren kring millennieskiftet gjorde Gunnar Harding en heroisk insats när han introducerade och översatte den engelska romantiken. De tre böckerna på lite drygt 1200 sidor utgjorde en omistlig kulturgärning. Nu har han kompletterat med en nättare volym med fokus på den ryktbare Lord Byron. O dåna ocean samlar 39 textställen – kortdikter och utdrag ur eposen Childe Harold’s Pilgrimage och Don Juan – där 19 av dem också gick att hitta i de tidigare publicerade antologierna En katedral av färgat glas (1997) och Där döda murar står (2002).

 

Det är även fortsättningsvis en god och stundtals storartad insats Harding står för. De äldre antologierna citerade flitigt ur Byrons prosa – som gärna kunde översättas mer utförligt – medan det här är det poetiska arbetet som stått för urvalet. I ett förord ges även här en fullgod introduktion, även om det är tveksamt om det går att göra Lord Byron till en angelägen författare för nutidens unga läsare, hur mycket av samtidens diskurser – bipolär! bisexuell! – som kan tillämpas på honom.

 

Jag kan ha fel, men min misstanke lyder att han inte är särskilt väl representerad i de diktantologier som (eventuellt) fortfarande tillämpas i gymnasieskolan. Annat var det förr, då han stod i centrum för den litterära epoken – lika självklar som Voltaire för upplysningen och Dickens för realismen. Harding föreslår att Byron var en dåtida rockstjärna, och han är långt ifrån den första att dra den parallellen. Som intäkt på hur inaktuell Byron har blivit passerade 200-årsdagen av hans död (19 april 1824) helt obemärkt, i synnerhet när den ställs invid 30-årsdagen av Kurt Cobain endast två veckor tidigare.

 

Det har väl aldrig varit okontroversiellt att läsa Byron. I en av de otaliga Merchant- Ivory filmatiseringarna av E.M. Forsters romaner från början av 1900-talet går en myndig vuxen igenom en potentiell svärsons bokhyllor och hittar Lord Byrons dikter, och fnyser föraktfullt åt dem. Som Byron själv formulerade saken: ”He left a name to all succeeding times / Link’d with one virtue and a thousand crimes.” Av allt att döma hyste han större sympatier för djur än för människor – hade han levt nu hade han varit cancelled för länge sedan. Ett nyupptäckt brev berör frågan om hur han behandlade sin hustru i det kortvariga äktenskapet, skrivet av Elizabeth Palgrave som kikat i hans memoarer precis innan förläggaren skickade det till eldstaden: "Lord Byron evidently set his mind to evil." Så: ska vi läsa denna grymma människa?

 

Ja, för tusan. Jag vill anmäla två ingredienser som motiverar att en grym människa kan skapa välgörande poesi. För det första: den blixtrande intelligensen. För det andra: den lika kvicka humorn. Knappast någon engelskspråkig författare – Oscar Wilde och Dorothy Parker möjligen undantagna – har gjort sig skyldiga till lika många exempel på det som på brittiska kallas wit. Det är, må gud hjälpe mig, så förbannat roligt att läsa hans dikter. Det här gäller främst satiren Don Juan, som förädlar alla intentioner från den tidigare skrivna Childe Harold, men i stort sett sysslar båda med samma sak: att skildra allt som är löjligt, ointelligent och tråkigt med främst det engelska kynnet, allt utifrån en hjälte som i allt högre utsträckningen antar Byrons egna drag. Båda finns översatta till svenska: A.M. Malmstedts Ung Haralds pilgrimsfärd (1889) och C.W.A. Strandbergs Don Juan (1878).  

 

Hur ser då denna humor ut? Han gick hårt åt sjöpoeterna Wordsworth, Coleridge och Southey, men då ska vi komma ihåg att han i stort sett dömde ut hela sin samtid. Keats? Skrev obegripligt. Shelley? Han ville nog hellre ligga med honom än läsa honom. Blake? Kunde inte bry sig mindre. Han kunde nog fördra somliga drag hos Coleridge, men ”[n]är han metafysiken uppenbarar / vill jag att han förklaringen förklarar.” Mest avskydde han den uppburne Wordsworth:

 

Homeros, skrev Horatius, tog en blund

ibland; vi vet att Wordsworth stundom vaknar

och ger sig av i maklig takt en stund

med älskad ”Körsven” runt sin sjö, men saknar,

så skriver han, en båt. Men sjön är grund.

I luften vill han färdas. Håret raknar

var gång han ropar ”liten båt”, ty då

han dräglar sjöar den kan flyta på.

 

Kanske det är ännu elakare i original:

 

We learn from Horace, ”Homer sometimes sleeps;”

We feel without him, Wordsworth sometimes wakes, –

To show with what complacency he creeps,

With his dear ”Waggoners,” around his lakes.

He wishes for ”a boat”to sail the deeps –

Of ocean? – No, of air; and then he makes

Another outcry for ”a little boat,”

And drivels seas to set it well afloat.

 

Som synes tillämpar Byron versformen ottave rime, som fungerade ypperligt till hans fyndiga elakheter. ”Om dårar är mitt tema, låt satir bli min sång”, som han yppade.

 

Harding behåller sin gamla översättning, med ett signifikant undantag. Det sker i den dikt som åtminstone fordom var ett givet antologismycke i gymnasiets läroböcker, den som på engelska inleds med en rad Brett Anderson snodde till Suedes låt ”Heroine”: ”She walks in beauty, like the night”. Så här löd första strofen 1997:

 

Likt nattens skönhet drar hon fram,

Belyst av bleka stjärnors sken;

Likt natten mörk och allvarsam,

Som stjärneljuset mild och ren;

I detta bleka ljus hon går

Som dagen aldrig skåda får.

 

Och 2024:

 

I skönhet går hon, likt den natt

som stjärnströdd över himlen drar,

och mörkrets ljus som glimmar matt

i hennes ögon dröjer kvar:

I deras milda sken hon går

som dagen aldrig skåda får.

 

Harding slopar inledande versal, vilket förstås stämmer bättre med svensk lyriktradition. Annars är det väl en smaksak vad som låter bäst. Jag är lite besviken att han avfärdar ”Likt natten mörk och allvarsam”, tills jag kommer på att det saknar bäring i originalet: ”She walks in beauty, like the night / Of cloudless climes and starry skies; / And all that’s best of dark and bright / Meet in her aspect and her eyes”.

 

Dikterna i Hardings urval rör sig mellan naturdikter och utfall mot falskhet och sken hos människan. Men naturdikterna liknar sällan panteismen hos Wordsworth eller Shelleys närmande till det sublima: för Byron är naturen aldrig annat än en fond för hans eget mående. Med sin depressiva läggning förvånar det ingen att naturdikterna betonar mörka aspekter. I sin strävan att avslöja hyckleriet hos sina landsmän kan Byron påminna om Strindberg: båda drevs av ett enormt ärlighetsbehov, som både hjälpte och stjälpte dem. Men Byron är faktiskt mer läsvärd. Och Harding ledsagar oss pedagogiskt men inte mästrande.

 

Vidare finns åtskilliga dikter som tar upp förlorad kärlek. Dessa är ungefär lika flitigt förekommande som mer eller mindre renodlade turistvykort från olika sevärdheter runt om i främst Italien. Blir det inte onödigt självömkande. Jo, ibland, fast lika ofta rörande och berörande, i synnerhet när föremålet för den bortslösade kärleken är en man eller halvsystern Augusta. Till exempel några rader som adresserar den unge vännen John Edleston: ”Så älsklig, älskad, älskande var du! / Så själviskt Sorgen klänger fast vid det som tanken borde fly!” Jämför Malmstedts gamla översättning: ”Hur älsklig, älskad, älskande du var! / Hur sorgen rufvar öfver, hvad som gått, / Och, hvad han släppa borde, håller qvar!”

 

Den numeriskt vidskeplige Lord Byron seglade fredag den 13:e till Grekland för att delta i frihetskampen mot ockupationsmakten från Turkiet. Han skulle dö innan han hann uträtta stordåd, men så var han sedan barndomen förvissad om att han skulle dö vid just 36 års ålder. Det gjorde också hans far, piraten som kallades ”Mad Jack” och hans farfar, och det skulle också hans dotter, Ada Lovelace göra, strax efter att hon med visst bistånd av Charles Babbage uppfunnit embryot till den första datamaskinen.  

 

Byron var oerhört produktiv, och det vore en överdrift att hävda att allt är nödvändig läsning. Därför är ett urval som detta så välkommet. Men samtidigt som hans arbetskapacitet var enorm var hans högstanivå hög. Hardings översättningar får hans dikter att leva upp, och då och då skymtar ordval som får dikterna att kommunicera med våra tiders missförhållanden, när dikten förespråkar ett liv som levs ”långt bort från käbblet som är hopens tidsfördriv.” I original: ”Is it not better thus our lives to wear, / Than join the crushing crowd, doom’d to inflict or bear?” Lika iögonfallande är ordvalet ”dandies”, som jag delvis trodde var Baudelaires uppfinning, men det är eventuellt en äldre skotsk glosa (Byron hade skotskt påbrå), och det står faktiskt redan i originalet: ”And dandies, all are gone on the wind’s wings.”  

 

Likaså imponeras jag av hur skickligt Harding överför Byrons rimkonst som i stort sett saknar motstycke: ”Jag tömde hjärna / på känslor hjärtat och på rim min hjärna”, som han låter Don Juan säga. I Strandbergs gamla översättning säger han att han ”förspillt min ungdoms kärna, / på kvinnor hjärtat och på vers min hjärna.” I original säger han om ungdomen, ”which I have spent betimes – / My heart in passion, and my head on rhymes.”

 

Som nybliven tjugoåring läste jag slaviskt och ivrigt allt jag kunde komma över av Lord Byrons dikter (man gjorde sånt på den tiden), febrilt och febrigt påhejad av Ken Russells 80-talsfilm Gothic – har någonsin en film balanserat så frenetiskt skickligt mellan sublimt mästerverk och kitschigt pekoral? (Jag såg den tolv gånger.) Jag hyser en viss, om än liten, förhoppning att någon ska hitta till denna film efter att ha plöjt Byrons dikter en stund. Livet blir en aning bättre därefter, kan jag lova.

Högt och lågt, Stig Larsson, Bonniers

 

Enligt svensk medielogik är Stig Larsson ett byte som med viss regelbundenhet ska nedläggas. 

Allra senast av Martin Wicklin i P1:s Söndagsintervju, som nästan uteslutande handlade om 

att hamra in tesen att tiden sprungit ifrån Larsson, och att hans uttalanden gjorde honom till en 

pedofil. Samtidigt tillstod Larsson att han säkerligen både sagt och gjort olämpliga saker men 

att han var medveten om det och ångerfull. 

Stämmer det att tiden har sprungit ifrån Stig Larsson? Det är en konstig frågeställning. På ett 

sätt kan det säkert beläggas att hans böcker inte längre förekommer i samtidslitteraturens 

debatter. Å andra sidan: han har en podd med Cyril Hellman. Han ingår i talmannen Andreas 

Norléns färska antologi Talmannens guide till den svenska poesin. Det har också varit svårt att 

undvika ett flertal intervjuer med Larsson de senaste veckorna. Det är väl i så fall mer frågan 

om att tiden försöker krypa ifrån Larsson. 

 

En ny bok av denne en gång i tiden högproduktive författaren (fem böcker under en tvåårsperiod på 90-talet) liknar förstås ingen ny bok av någon annan författare. Högt och lågt skulle ursprungligen bli en essä om det svenska deckarundret. Kvar blev en kort essä, som lite omotiverat avslutar med de tio bästa deckarna någonsin. Med tanke på den långsamma utgivningstakten under 2000-talet kan det kännas snålt med en bok som med nöd och näppe – med viss hjälp av några ibland inte helt motiverade foton – klarar sig över hundrasidorstrecket.

 

Eftersom jag tillhör de som läst Larsson en längre tid går det inte att helt bortse från en ny bok. Det går förvisso att klaga på att det mest blivit en bok från någon som tänker högt. Det är samtidigt något av bokens styrka: att författaren inte lägger till rätta. Den som läst någon av hans artiklar för Expressen kultur under senare år känner genast igen sig. Någon anekdot som kan visa sig perifer och irrelevant visar sig leda fram till – tja, vad ska vi kalla det? guldet vid regnbågens slut. Eller så här: sänk dina krav på stringens, om du vill uppskatta hans skrivande.

 

Larsson skriver ofta nästan ofrivilligt fram sådana guldkorn, som ger nycklar till hans författarskap och även till hans offentliga persona: ”för att fungera som författare […] gäller det att du inte känner den minsta skam för ditt inre liv.” Han använder ordet ”konventionalism” för att angripa en trend i samtiden – det kunde också kallas nypuritanism. Han tar upp Nikanor Teratologen som exempel, vars första bok blev nyhetsstoff i tv-program och löpsedlar i kvällstidningarna. Sedan visade han sig ha haft nationalsocialistiska tendenser i tonåren. Dumt att straffa honom retroaktivt, anser Larsson, som påminner att Norstedts slutade ge ut honom (han fick ett tillfälligt hem tack vare Carl-Michael Edenborg på Vertigo). Men om Larsson hade tillbringat lite mer tid på internet kunde han ha tagit reda på att Teratologen – Niclas Lundkvist i verkligheten – under 2000-talet publicerat oändligt många rasistiska inlägg på Flashback.

 

Ibland är den här okonventionella boken mer än lovligt rörig. De kategoriska utsagorna träffar ibland rätt, men kan också utmynna i ett ”meh!” Några av de saker boken slår fast är häpnadsväckande (på ett dåligt sätt). Var det verkligen Strindberg som kom på begreppet ”impressionism”? Var Stig Larsson ”fram till säg 1995 […] en av de ledande yngre författarna i världen”? Har hans film Kaninmannen verkligen ”legendarisk status”? När han skriver om tappat självförtroende hade jag önskat att han borrat djupare i det här ämnet.

 

Somt räddas av humor, men somt blir i längden poänglöst. Han säger en del bra saker om kvalitet, rentav nödvändiga saker, men samtidigt är en del av hans värderingar ganska tveksamma eller bara avvikande. Jo, jag fattar att någon kan tycka om en viss författare, men är det ett objektivt omdöme? Som när han försöker visa varför Jan Guillou är en bra författare. Ingenting i hans argumentation får mig att vilja justera min bedömning av honom från obetydlig till betydande.    

 

Vad blev då resultatet av Wicklins försök till karaktärsmord? Den som följt svensk medielogik genom åren (tänk Palmes infama angrepp på Fälldin i valrörelsen 1976) kunde redan på förhand räkna ut att det blev Stig Larsson som fick sympatierna. Han framstod som det sårade bytet, och vi håller på underdogen. Så var det förstås inte på 80- och 90-talet, när Larsson var aktiv med uttalanden som retade upp en stor del av befolkningen.