Staden i den svenska romanen, [red] Henrik Dalgard & Eric Luth, Timbro

 

Staden och romanen har länge stått i ett ömsesidigt kärleksförhållande, åtminstone sedan den moderna staden fick sitt genombrott (Balzac, med flera). Det första jag gör när jag lagt vantarna på den nya antologin från Timbro, Staden i den svenska romanen, är att kasta mig över den lista på drygt hundra romaner som avslutar boken. Ett piggt inslag med en välkommen kanon, hinner jag tänka innan ett lamt ”meh!” undslipper mig.

 Fast misstaget ligger på mig: det är inget kvalitativt urval (host: var är i så fall Göran Häggs Umeå-roman Doktor Elgcrantz, eller Faust i Boteå?), utan listar bara de romaner som får ett omnämnande i bokens femton essäer. Till dessa hör sju smakprov och tre intermezzon, bland dem ett kort utdrag av Gabriela Melinescu, som jag läser och strax därpå nås av det sorgliga beskedet att hon har dött dagen innan. Här finns också några smakprov från förr och nu – allra färskast ett utdrag från Per Hagmans helt nyutkomna Johannes och du. Men nog hade jag hellre än dessa åtta sidor läst en lika lång nyskriven stadsessä av Hagman.

 

Det vore förstås nästan enklare att nämna vilka romanförfattare som inte har förlagt någon eller några av sina romaner i stadsmiljö, något antologins redaktörer Henrik Dalgard och Eric Luth förstås är medvetna om i sitt förord. Även om Strindberg inte var först, så nog slog han upp ett fönster med Röda rummet 1879. Hans förhållande till städer i allmänhet och Stockholm i synnerhet var förstås hejdlös hatkärlek, liksom med allt annat när det gäller den galenpannan, inklusive landsbygden. Björn Hasselgren gör några starka läsningar av flera av Strindbergs verk.

 Utmärkande för stadsromanen från det förra sekelskiftet är förstås flanören, allra tydligast så i Hjalmar Söderbergs fyra romaner, som ges berättigat utrymme. Men där finns förstås också den dåtida superstjärnan Emilia Flygare-Carlén, med sina omåttliga populära Bohuslän-romaner (1840-talets Camilla Läckberg!). Hennes bidrag, visar Dalgard, var att adressera klassföraktet och stadsbornas arrogans, och att skildra vardagliga enkla människor.

 I Luths essä som mest handlar om Brygge finns en fin text om den bortglömda Annie Åkerhielm. Luth – för transparensens skull min gamla elev – är bra på att nosa rätt på bortglömda och obskyra författare. En orsak till att hon hamnat i skuggsidan är väl att hon hade nazistiska sympatier.

 Det argument som framförs i boken, att fokus i så hög grad ligger på de tre största städerna i Sverige beror på att det inte går att skriva romaner om städer med färre än tre kaféer – det låter klent. Fast redan när jag sagt det: alla mina egna exempel på småstadsskildringar landar i Gustaf Hellströms Kristianstadskildring Snörmakare Lekholm får en idé, som Eva Ström skriver en synnerligen initierad essä om. Ändå kan jag inte slå det ur hågen att en antologi om landsbygden hade varit en lika god idé – fast det kanske ett annat förlag får ombesörja. Som antologi om stadsromaner finns det inte mycket att klaga på när det gäller föreliggande bok.

 Allt behöver heller inte handla om huvudstaden, även om jag roas av Lyra Ekström Lindbäcks vimmelkantiga sampling av turistpropaganda och skyltar från det litterära Stockholm. För all del finns också goda essäer om Göteborg, som Marie Öhmans essä om Åsa Nelvin och Mikaela Blomqvists essä om Mare Kandre med flera. Det är också bra att Öhman sätter in flanören i sitt rätta sammanhang, med hänvisning till Walter Benjamin och Charles Baudelaire. Johan Jönsson skriver om de författare som levandegjort Malmö, och Sebastian Lönnlöv gör en exposé över queera stadsskildringar (fler än du kunde ana).

 Bokens höjdpunkt är ändå Anna Victoria Hallbergs inkännande och personliga essä om Carina Rydbergs Den högsta kasten, som med eleganta penndrag får 90-talets Stockholm att komma till liv. Det är också en djärv tolkning av Rydbergs roman, och sällan har jag läst något som i lika hög grad fått mig att sukta efter en omläsning av en bok jag trodde jag hade lagt bakom mig (skoja, det går inte att förbise Rydberg). Det är lätt att instämma i Hallbergs slutsats: ”’Vi borde lämna den här stan för alltid’, säger berättarjaget i Den högsta kasten till en vän. Men hur skulle vi kunna göra det, när Stockholm ligger där som en sfinx i den ljusa natten, och väntar på oss?” Stockholm, djävla stad, älskade stad …

 Till sist ägnar jag också otillbörligt lång tid åt bokens finurliga omslag, signerat Jenny Findahl. Det utgörs av en karta över stadsmiljöer – autentiska och fiktiva – som nyttjats av svenska författare. Där ligger Häng City inte långt från – brrr! – Övre Kågedalen, Stridsbergs Beckomberga intill Almqvists Jaktslottet, Åshöjdens BK har fått en fotbollsplan och Hagman en pool, och bland öarna i Tapeshavet (GDH!) ligger, en bit avsides, Dagermans De dömdas ö … Och väldigt mycket mer!

Pythian pratar, Liv, Norstedts

 

Med sina tidigare serieböcker har Liv Strömquist betat av feminismen, kärleken, narcissismen och astrologin. Hon har blivit allt populärare på marknaden med sin seriekonst, som befinner sig i skärningspunkten mellan det tillgängliga och det kryptiska. Nu, med sin tionde bok, nya Pythian pratar, ritar och skriver hon om självhjälpstrenden.

 Som vanligt är det ibland fyndigt, ibland lärorikt, ibland roligt, ibland upprörande. Men allt som oftast är det observationer som är på pricken. En mindre välvillig tolkning kunde lyda: ”Nu har Liv Strömquist läst lite fackböcker igen …” För som brukligt ingår en lång lista källhänvisningar, och hon förlitar sig på konkreta exempel – som Ronald Reagans astrolog – och auktoriteter som Max Weber, Eva Illouz, Hartmut Rosa, Slavoj Zizek och Jacques Lacan.

Som motvikt till dagens opåkallade livscoacher – vem har bett dem, liksom? – ställer Strömquist upp Pythia som ideal. Pythia var oraklet i Delfi, en prästinna – oftast var de flera stycken – som nöjde sig med att avge råd en gång i månaden. Och dessa råd smekte ingens ego. Ett av dem löd: ”Lyd inga råd”. Strömquist vill se förändring på både det personliga och det kollektiva planet.

 Den här boken innehåller sju kapitel mer om än med livsråd. Det är ju en hopplös genre, självhjälpsböckerna, och det finns mycket att misströsta kring dem. Främst deras torftighet, där alla råd kan kokas ned till spottfloskeln ”tänk på dig själv”. Ett anspråkslöst tips till den villrådige kunde vara: skit i de här böckerna och leta hellre upp Gunnar Ekelöfs dikter, där du aldrig får nog av hans många handfasta tips som räcker en hel livstid: ”Mörk, mörknad är all färg / utom den svarta / som aldrig mer kan mörkna / I den ser du mig”. Eller:

 

Att se sig själv i andra

sina villkor

sin brist

sina svagheter

sitt mänskliga

Att vara social i hjärtat

ni andra som är sociala i huvudet!

­– Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket

men det som varar

Hjärtat är inte en konjunktur

 Strömquist kan vara raljant när situationen så kräver. Att hon populariserar teorier kan ses på två sätt. Antingen som något positivt, att hon gynnar återväxten för svårtydda tankegångar genom att göra dem lättare att förstå för en större läsekrets. Eller så bidrar det till vulgariseringen av filosofin och sociologin, och skapar ännu större avstånd till akademin. Vem vet vad som har mest täckning: förmodligen har båda lägren rätt i något avseende.

 Kanske har jag också överskattat Strömquists läsekrets, sett dem som större än den egentligen är (mina elever vet sällan ens vem hon är); kanske det mest är de som går på Dramaten eller lyssnar på poddar som känner till henne. Fast jag vill helst tro att hon kan få förslagsvis yngre läsare att botanisera vidare, genom att introducera dem för sådant de annars inte så lätt ges tillträde till. En kan hoppas att de får upp ögonen för Lacan, eftersom han kan visa dem att dina begär ligger utanför oss, hos ”den Andre”, och att det är först när du uppfattar detta som du kan leva ditt liv.

 Carroll Righters råd – ”var snygg” och ”ha kul” – kan man förstås skratta rått åt. Och det är väl den här bokens USP, att den ska vara rolig att läsa. Men allt har en allvarlig botten, och Strömquist visar att redan på 50-talet opponerade sig Martha Wolfenstein mot det ”ha kul”-tyranni som amerikanska arbetsplatser underförstått hade infört, och som vi i Sverige på senare år har anammat med oändliga inspirationsföreläsningar, kick-offs och gruppaktiviteter med det krystade budskapet ”vad kul vi har! och nåde den som inte har kul!!” Righters råd har surrat fast sig vid kapitalismen, det som är Strömquists egentliga ärende.

 Alltså, att företag tjänar pengar på att vi är missnöjda med både vårt utseende och vår personlighet. I denna kapitalistiska hegemoni ska vi förstås eliminera det som är negativt och dåligt, men det är ett farligt optimeringsideal som svär mot vår mottaglighet av tillvaron i alla dess nyanser. Ekelöf skulle ha åtskilligt att säga i ärendet. Vad är vitsen med att söka lycka och glädje och frigörande från allt dåligt? Är det ens skadligt med det som skadar oss, eller behöver vi inte snarare utrusta oss med en beredskap för de otrevligheter livet har på lur. (För vem, ärligt talat, kan undkomma olyckan?)

 Det här är kanske Strömquists mest mångordiga bok. Jag fortsätter vara tacksam över att hon fortsätter engagera sig, fortsätter ställa jobbiga frågor och låta dem klinga i läsaren, på ett sätt som i viss mån åberopar Hartmut Rosas teori om ”resonans”. Om hon därmed kan få någon yngling att söka upp Rosas böcker så är det förstås en välgärning som bara kan uppmuntras.

Tänka ugglans bo, Kerro Holmberg, Pequod Press

 

Naturen har en framskjuten roll i mången svensk poets produktion. Harry Martinsons cikada, Werner Aspenströms mätarlarv, Tomas Tranströmers guldstekel … Fast nu fastnade jag förstås bara för hur några kanoniska 1900-talspoeter fixerar småkrypen, insekterna. Går vi till den svenska romantiken finns det goda exempel på naturen som en spegel för vår inre belägenhet. Vad vore vårt svenska språk utan Stagnelius många suckar i naturen: häcken, bäcken, stormen, solen, rosenknoppen …

 Ja, och Kerro Holmberg har med sina senare diktsamlingar också slagit sina lovar runt naturen, i en nyskapande naturdikt som antar romantikens anspråksfulla naturdikt och gör något annorlunda och originellt av den. Hennes nya, Tänka ugglans bo, fortsätter där Öronen i jorden från 2021 slutade – det vill säga, i ett bejakande av naturen mindre som resurs för våra egoistiska drömmar och mer som resonanslåda för våra ödmjuka önskningar.

I Holmbergs dikter finns en befriande svalka, med ålderdomliga markörer som ”någonstädes” och ”härbärgera”, som råkar sammanstråla i en och samma dikt. Hon har allt sedan den märkligt homogena Var är den från 2017 – en av de mest originella svenska diktsamlingarna från de senaste tio åren – odlat sin estetik åt ett minimalistiskt håll. Här blir det märkbart i hur hon låter den enskilda raden agera som ett betydelsebärande inslag. Några exempel från olika dikter:

        Helt snart är tiden förbi

[…]

mitt hjärta är en rumlare i natten

[…]

När tiden äntligen dråsar ner är den ett blåmärke

[…]

Jag såg rakt in i mina drömmars bönerum

 I dikterna krossas minnena brutalt och skoningslöst. Det sker i konkret mening med hjälp av obarmhärtiga grävmaskiner. Jämför Bruno K. Öijers mäktiga bild från Dimman Av Allt: ”grävskoporna / tog min barndom / slog sönder äppelträden / och vindskontoren / slog sönder äventyret”. Hos Holmberg sker det mindre dramatiskt, men inte mindre avgörande, hur förstörelsen mosar barndomsstället och krossar materian, och ofrånkomligt ”flyttar mig drastiskt / med bestämda händer / sätter mig där i den sista strimman sol”.

 Grävmaskinerna må smula sönder ens liv, men minnena består, och poeten är satt att vittna om förstörelsen. Dikterna andas sitt sakrala innehåll, men varje gång det hotar bli alltför vördnadsfullt hejdar sig Holmberg. Det kan bli påtagligt i några okynnigt skrivna busiga dikter, som i en dikt om simning, som glider mot en poetik:

 

Men ni ska simma

vi ska simma

ni ska simma

Vi ska simma tills vi är

Ensamma hemma

tillsammans igen

Här eller där

som vi inte vet var det är

 Utan att gå så långt som att kalla det anarki finns det ändå något frigörande i otyglade dikter som denna. De stillsamheter som dikterna framkallar vilar alltid över en orolig och osäker yta. Skikt på skikt ger dikterna sin laddning, där ”[a]llting börjar och slutar med varandra”, som det heter i en av de olika implicita programförklaringarna. Och nog är det så enkelt, jag menar svårt, att vi har ett ansvar att förvalta det som förenar oss och bli mindre benägna att betona det som skiljer oss åt.

 Holmbergs dikter berör detta ansvar, men också vill de upprätta en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Livet är inte bara fest – nä, men det är inte heller bara slit. I dikterna upphävs gränserna mellan inte bara oss enskilda människor, utan också mellan människa och natur. Det är en gräns som vi tjänar på att vara mindre vaksamma mot. Dikterna är spasamma med referenser, men dit hör actionmålaren Franz Kline och sångerskan – den gudabenådade – Amy Winehouse.