31 dec. 2023

H.P. Lovecraft. Emot världen, emot livet, Michel Houellebecq, översättning Kennet Klemets, Sanatorium

 

Det är förstås ingen otippad kombination med misantroperna H.P. Lovecraft och Michel Houllebecq. Den senares första bok från 1991 var en längre essä, H.P. Lovecraft. Emot världen, emot livet, och den utkom på svenska 2005 på Fischer & Co (som inte finns längre). Den har i höst utkommit i ny utgåva på Sanatorium, med Kennet Klemets gamla översättning och med ett längre efterord av Gabriella Håkansson. Den utkommer i tre skilda versioner: mitt råkar ha konstnären Knut Larsson som ansvarig för den affisch som utgör omslaget.

 

Lovecraft har visat sig vara en av de mest slitstarka författarna från 1900-talets första hälft. Om du inte tror mig, gör ett besök på Science fiction-bokhandeln i Göteborg eller Stockholm; han är alltid i ropet. Houellebecqs ingång är Lovecrafts avståndstagande från realismen. Med en osviklig förmåga för deppiga oneliners (”När man älskar livet läser man inte”) tar sig den franske misantropen an den amerikanske misantropen, och sorry not sorry för att det blir mörkt här. Houellebecq uppmärksammar den rasism som Lovecraft gav uttryck för och hänvisar till dess urkälla: rädslan.

 


Han hade en barndom som utgjorde en drivkraft för skrivandet. Det här är något han delar med skräckgenrens andra stora namn, Ray Bradbury och Stephen King, och i någon mån den mer otyglade Edgar Allan Poe – faktiskt hör även Jorge Luis Borges (som också skrev en Lovecraft-pastisch) till denna kategori författare som aldrig helt lämnade barndomen. Lovecraft var oresonlig: ”barndomens flyktiga glädje kommer aldrig tillbaka. Vuxenlivet är ett helvete.” Så kan också litteraturen förstås som kompensatorisk. Det vi vet om livet är att det kommer att medföra sorg och lidande.

 

Houellebecqs kurva har planat ut vad gäller estetik, i takt med att det kommersiella intresset har stegrats. Det är synd på en så talangfull författare (jag älskade hans första romaner Konkurrens till döds och Elementarpartiklarna). I den här essän når han ofta fram till givande slutsatser, och skriver i ett slags ursinne fram en bild av Lovecraft som tar fasta både på det fantastiska och det verklighetsnära. Fans av den överskattade och puerila rumänskfranske filosofen E.M. Cioran uppskattar nog mycket i den här boken (fast Houellebecq är ärligt talat vassare, åtminstone i det här skedet av sitt författarskap).

 

Houllebecq radar upp vad Lovecraft hatade: demokrati, pengar, sex. Även här påminner han väl om barn, som har svårt att hantera de tre nämnda ämnena. Och kvinnor? Det finns totalt endast två kvinnliga karaktärer, och vem är jag att misstro honom? Enligt honom är det hos Lovecraft inte heller, till skillnad från annan skräcklitteratur, frågan om att tro eller inte på de övernaturliga inslagen – de bara existerar. På så sätt har han nog haft ett indirekt inflytande på tv-serien Twin Peaks, och i synnerhet dess sista säsong The Return från 2017.

 

Den amerikanska skräcklitteraturen och dess förgreningar är något Houllebecq visar förtrogenhet med. Han är också förtrogen med de risker som uppstår hos en läsare av skräck, nämligen att det som gestaltas kan te sig obetydligt vid en jämförelse med de egna fasorna: ”det är alltid farligt att ge läsaren fria tyglar, ty den kan mycket väl själv komma fram till verkligt ohyggliga slutsatser.” Det här stämmer väl överens med mycket av den skräck som David Lynch släppte lös i just Twin Peaks. Så ska nog också Lovecrafts inflytande förstås, att det inte handlar om intrigmakeri utan mer om att skapa stämningslägen, och att det kan förklara varför det troligen är fler poeter än prosaister som har inspirerats av honom.

 

När jag var ung fick jag ofta höra hur barnslig skräckgenren var. Men tänk om det är tvärtom? Att det är den realistiska litteraturen som är en snuttefilt, och att skräcken är den enda genren som vågar möta livet i all sin ohygglighet. ”Jag tror inte att realismen någonsin kan vara vacker”, skriver Lovecraft, och det är svårt att inte hålla med honom.

 

Houllebecqs essä om Lovecraft är intim, avslöjande och rolig. Avseende Lovecrafts rasism, som ter sig snäppet värre än ”problematisk”, blir Houllebecq inte heller någon som skräder orden. Det finns något paradoxalt i att han var antisemit men gifte sig med en judinna. Rasismen kan förklaras med att Lovecraft var reaktionär som människa, och att det var först mötet med de fattiga och invandrade i New York som den uppenbarade sig i hans berättelser (och än mer i hans brev). 

 

I går skrev jag om Modernistas nya utgåva av Lovecrafts skräckberättelser, en bok som utges i samarbete med Hastur. Namnet Hastur är förresten hämtat från en av Lovecrafts berättelser, som ytterligare en påminnelse om hans påtagliga närvaro i vår värld, hur mycket vi än försöker förtränga och förminska honom och hans inflytande. Jag anbefaller mina belackare från ungdomen – de var många – som hånade mitt val att läsa Lovecraft, Poe, Bradbury, King, etc, att läsa Houllebecqs essä, och lära sig en hel del om varför det finns anledning att läsa denna bespottade författare.

30 dec. 2023

Cthulhu vaknar och andra skräckberättelser, H.P. Lovecraft, översättning Arthur Isfelt, Modernista

 

Alla människor borde unna sig en period när de läser den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft. Många människor gör också det – särskilt när de är i tonåren. För somliga människor blir Lovecraft en författare som följer en genom åren. Så har jag haft olika Lovecraft-perioder genom åren och växlat läsning på svenska och på engelska. Den mättnad som alltid uppstår kan inte hindra hungern att födas på nytt, ganska många gånger vid det här laget.

 

För tolv år sedan gav förlaget Hastur ut en volym med 27 noveller i Arthur Isfelts översättning: Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter. Nu utkommer den i en delvis annan version på Modernista, som Cthulhu vaknar och andra skräckberättelser. Den här boken har 26 noveller och två essäer, och är utgiven i samarbete med Hastur. Den som tidigare följt Lovecraft-utgivningen på svenska hittar alla utom fem av dessa noveller i den gedigna giftgröna Vertigoboken Skräcknoveller med hela 37 berättelser, som också kom 2011, dock med andra översättare (oftast signerad arbetshästen Sam J Lundwall). Men utgivningen på svenska är lika brokig och svåröverskådlig som den var för Jorge Luis Borges innan Tranan för några år sedan samlade hela klabbet i tre bastanta volymer.

 


Mycket av eftermälet kring Lovecraft har handlat om hans påstådda nazism, och främst två följdfrågor i det ämnet: hur allvarligt insyltad var han, och hur mycket tog han avstånd? I ärlighetens namn levde han 1890-1937, och alltså död långt innan andra världskriget bröt ut – samt att han snarare var misantrop. Den som vill lära sig mer i ämnet kan med fördel hänvisas till Michel Houllebecqs bok H.P. Lovecraft. Emot världen, emot livet, som utkom i nyutgåva tidigare i höst (jag skriver om den imorgon).

 

När en läser Lovecraft blir det tydligt att fasorna är namnlösa, avgrunderna är bottenlösa, mörkren är ändlösa, och det monstruösa är onämnbart. Den första novellen här är skriven av en brådmogen artonåring, men det finns något konsekvent över författarskapet. De flesta är ense att de mest bestående verken är tillkomna från mitten av 1920-talet och framåt, och det var också då han publicerade sig mest frekvent i tidskriften Weird Tales.

 

I de två essäerna som ingår här skriver Lovecraft självmedvetet om valet av genre: ”Även om min valda form av skrivande är uppenbart säregen och kanske smal, är den inte desto mindre ett ihärdigt och långlivat slags uttryck”. Ihärdig och långlivad, ja. Varje generation föder nya bleka hålögda svartklädda ynglingar som läser Lovecraft; numera kanske några anländer från rollspels- och tv-spelsvärlden, och kanske några mer erfarenhet av tv-serien Stranger Things. Min egen ingång var några äldre kamrater som lånade ut tummade exemplar av ”Omnibus”-böcker som samlade de mest populära ställena – samt förstås bibliotekens översatta volymer som nästan alltid hade Sam J Lundwall som introduktör och översättare.  

 

Det som är skillnaden mellan Lovecraft och andra skräckförfattare är att han ignorerar genrens behov att göra den omgivande världen realistisk och tänkbar. Hans kusligheter kan vi acceptera ändå, för att hans världsskapande är så dominant och övertygande. Det sker med en stilkonst som måste kallas hyperbol barock i hur den uppvaktar kitsch och bombasmer. Det han kallade ”fantastisk litteratur” skulle också göra avkall på vardag: ”En ledig stil förstör all seriös fantastik”, och ”Atmosfär och inte handling är det mest eftersträvansvärda i den fantastiska litteraturen.” Intressant nog blir han därmed en motpol till Stephen King, som valde att infiltrera den bekanta världen med obekanta inslag (vampyrer, varulvar, galna hundar, pyrokinesi, zombies, etc).

 

En författare som är så beroende av stil kan i sina bästa stunder bli en ren njutning att läsa. Fast, verkligen: ren? Är inte ”en smutsig njutning” en mer adekvat kategorisering? Det är vanligt att jämföra Lovecraft med Poe – oftast till den senares fördel – och det är förståeligt, även om det bör kommas ihåg att Poe aldrig tillät sig att gå lika långt i vare sig misantropi eller i lojalitet med de alternativa livsformerna. Hos Poe ligger svaren oftast dolda i protagonisternas sjuka och hemsökta hjärnor. Men om det stämmer att en stor del av den betydande konsten är både bra och dålig kan givetvis Poe och Lovecraft anföras som påtagliga företrädare. Några av de tidiga novellerna här är Poe-pastischer, med jagberättare som likt Poes distinkta första personsberättare jagas av sina osunda tankar och olämpliga handlingar.

 

Det kanske också underlättar om läsaren är gravt deprimerad. Vilken äkta tonåring är inte det, höll jag på att säga, så det är kanske därför det är lätt att tyda orsak och verkan i fallet Lovecraft. Vad driver annars en människa att frivilligt söka upp något som är så skadligt? Ångesthantering, helt enkelt. En sak som jag har lärt mig av att läsa Lovecraft i olika skeden av mitt liv: det går att förstå att en författare som Tolkien har fans, och de kanske upplever något liknande – den stora ynnesten i att vistas i en så genomgående framskriven värld, en värld som på så många plan liknar vår egen men som också öppnar för oändliga nya intryck.

 

Lovecrafts karaktärer bär sina nerver på utsidan. Han har också en märklig förmåga att ge poetisk klang och betydelse åt namnen. Cthulhu, förstås, som också ger titeln till den här samlingsvolymen. Men också staden Arkham, som senare namngav mentalsjukhuset i Batmans fiktiva stad Gotham. Miljöbeskrivningarna hos Lovecraft är ideala i sin detaljrikedom och skapar goda förutsättningar för att väcka tillräcklig igenkänning hos läsaren för att hen ska rygga tillbaka inför fasorna som väntar.

 

Den ideala författaren skulle kanske se ut så här: Kafkas inledningar, Borges mittenpartier, och Lovecrafts avslutningar. Med andra ord finner jag den största njutningen i att anlända till varje berättelses sista sida, där stilen ofta skruvats upp till ett överdåd av skräck. Den allra bästa avslutningen hittar jag i den korta novellen ”The Outsider” (som oturligt nog saknas i den här volymen), men jag vill inte spoila den – det är en novell som överskrider skräckgenren och bär på ett mer existentiellt tema.

 

Men så är det väl med Lovecraft, att skräcken egentligen är sekundär, och att detta inte ens upplevs som en paradox. Det är ingen vågad gissning att fler poeter än prosaister har influerats av honom, åtminstone vad svenska författare anbelangar. Under december har jag läst de här novellerna strax innan jag ska somna. Är det en lämplig metod, eller genererar det en massa mardrömmar? Det kanske de gör! Då blir det godnattsagor för de fördärvade, förlorade och fördömda. Det finns mycket att tänka på, till exempel inledningsmeningen i titelnovellen: ”Jag anser att det mest barmhärtiga som finns i världen är människosinnets oförmåga att förhålla sig till hela dess innehåll.”

29 dec. 2023

Löven faller utför orons brant. Dikter & andra texter, publicerade i antologier, dagspress & tidskrifter, 1965-1985, Willy Granqvist, Nirstedt/Litteratur

 

Löven faller utför orons brant. Det är en vacker och lite oroande titel, hämtad från en dikt i den nyutkomna antologin med Willy Granqvists texter. Den kan ses som ett appendix till de samlade skrifter som utkom på Lejd 2005-2009, där fokus låg på poesin. Han gav ut sju diktsamlingar under sin livstid, men det är den postumt utgivna Natten som kanske haft störst inverkan på Granqvists status i den svenska poesins historia (den utkom i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket för två år sedan).

 

Den här utgåvan är redigerad av Krister Gustavsson, som har finkammat arkiven för att sammanställa en bok fylld av dikter, översättningar, noveller, notiser, intervjuer, samt en del svårkategoriserade texter. Undertitelns beteckning ”andra texter” är välvald. Endast 36 år gammal tog Granqvist sitt liv. Som omslagsbild till den här boken finns en emblematisk bild av författaren: ängsligt ödmjuk med en uppfordrande blick som skär rätt in i en. Och så fungerar också hans dikter, i sina bästa stunder, där de etablerar en hudlöst omedelbar kontakt med ens innersta.

 


De tidigaste texterna är tre noveller i Metallarbetaren. Som sjuttonåring skrev Granqvist en oerhört lyckad novell om en äldre man och en pojke, och det är svårt att inte läsa in  ominöst pedofila drag i mannens flin. Redan i dessa tidiga texter förankras hans poetik i den ensamhet och oro som skulle följa honom på hans korta men övertygande väg. Det finns något nervigt i allt han skrev, så också i de här texterna i olika genrer. Han uppfattar och fångar in oron, ger den en litterär utformning.

 

Stämningslägena sprids vidare även när formatet är notisen, en art han utvecklar och gör till ett lämpligt modus för de rastlösa tankarna. Genomgående är hans klara och nyktra blick på tillvaron, som i en av notiserna om femåringen Olof och en ekorre som utför akrobatiska tricks framför Olof och författaren: ”Så dunsar den plötsligt ner på skrivbordet som står framför fönstret, den blir först paralyserad men tar sen det avgörande språnget rakt ut i möjligheternas morgon.” Det är en vacker och optimistisk bild, och Granqvist gör ofta så – bryter mörkret mot ljus, svårigheter med lättsinne, och nederlag med vinst.

 

Det som bryter fram i hans texter, oavsett genre, är en visionär poesi av våldsam art. Det är en metod som kan erinra om William Blake (ledtråd: den engelskspråkiga poesins mest oskattbara röst). Innehållet hos Granqvist både spretar och hålls samman. Där finns en förundran inför existensen, och en uppmärksamhet som inte förefaller inövad, utan mer av en reflex, en instinkt. Liksom Blake arbetar han med starka kontraster, och att han lyckas sammanföra dem konstnärligt är ingen liten sak.

 

En del av hans poesi som den framträder här ger ett intryck som kanske inte direkt är åt det nattståndna hållet men en smula bedagad. Det förhindrar inte att han kan skriva rader som orsakar akut inlevelse. En dialog mellan ett berättarjag och en kvinna vid en busshållplats går att först läsa som ett absurt drama, med en tjurskallig kvinna som vägrar godta att en buss verkligen är på väg, trots försäkran om att den bara är fyra minuter bort: ”Tror du ja, säger hon med kärnfull monotoni. Det kommer ingen jävla buss, begriper du det, va? För det finns ingenstans att åka.” Så ser jag datumet när notisen var införd i DN, 10 augusti 1985. Två veckor efter självmordet.

 

Så förvandlas texten från det absurda till det tragiska. ”There is nowhere to go” låter som en replik hos Harald Pinter, och är också det (The Birthday Party). Lika hotfull uppfattar jag stämningen i denna miniscen hos Granqvist. Han bearbetar den svåra hållningen mellan att vara cyniker och att vara romantiker – jag föreställer mig honom som mer bådadera än ingetdera (stämmer det inte för de flesta av oss?). Så förädlas pessimismen till en hoppfullhet som blir mitt starkaste intryck av att läsa honom, även när han söker – som en inverterad mal – efter mörkret.

 

Granqvist hade knappt själv lämnat det vi kallar gymnasiet (det högre allmänna läroverket på hans tid) när han författade en uppfriskande rolig uppgörelse med skolan, med argument som faktiskt fortfarande står sig: ”Efter tolv år inser man alltså: för att gå någorlunda helskinnad genom Skolan måste man vänja av sig med att ta den på allvar.” Med andra ord: skolans problem är tidlösa. En annan snillrik text lokaliserar den dubbla funktionen hos björnen: både tygnalle och rovdjur, och i förlängningen både tillit och skräck, tröst och farlighet.

 

Det är ett gott tecken åt denna författare att en bok som denna lyckas behålla sin aktualitet, och att en läsares intresse inte ens mattas när han tar sig an de något mer perifera poeterna Sten Hagliden och Lars Fredin, eller den något mer erkände Gösta Oswald. De här välskrivna, känsliga och inkännande texterna är författade av en ytterst talangfull tonåring, något som är värt att påpeka. Det intrycket är bestående genom denna samling. Så mycket talang, och så väl Willy Granqvist lyckades förvalta den!

28 dec. 2023

Nej till k****t! Om den fredliga protestens former och villkor i det krigförande Ryssland, **** *******, översättning Mikael Nydahl; Kriget börjar i hemmet, Feministiska antikrigsmotståndsrörelsen, översättning Clara Sandgren & Mikael Nydahl, Ariel

 

De två senaste utgåvorna i förlaget Ariels bokserie Gotlandssamtal – med inriktning på ämnen som berör det nutida Ryssland – har precis anlänt från tryckeriet. Författarna är denna gång av nödvändighet anonyma. Ett av häftena tar upp vilket motstånd som är möjligt efter den fullskaliga invasionen i Ukraina, och det andra tar upp krigets koppling till feminism.

 

På grund av censuren har författarna och initiativtagarna tvingats till anonymitet. Nej till k****t! är därför skriven av **** *******. Asteriskerna saknar inte koppling till verklighetens Ryssland, där det inte går att framföra kritik i eget namn. Det är värt att tänka på när vi i det trygga Sverige ifrågasätter varför inte fler protesterar mot Putin. Som författaren – en Moskvabo som sammanställt sin skrift sommaren 2023 – intygar, har det ända sedan kriget första dag förekommit motstånd, inte minst i de enmansdemonstrationer med plakat, där den protesterande riskerar åtskilligt.

 


Vad kan då den enskilde individen göra? Inte mycket, skulle ett kort svar lyda. Protesterna har knappast hejdat den ryska krigsmaskinen. Men den viktigaste frågan är inte hur situationen ser ut nu, december 2023, utan hur den ser ut fem år framåt i tiden – eller tio år framåt. I den mån det finns hopp för Ryssland gestaltas det i det motstånd som ******* beskriver.

 

Ett krig föder många paradoxer. Författaren visar också att emedan ordet ”krig” är förbjudet att yttra hindrar det inte att domstolarna kan åberopa krigslagar i sina domar, som därmed drabbar den anklagade hårdare. ******* har tidigare i år utkommit med en bok som i svensk översättning skulle heta Fascisterna har ont om färg, och det här är en slags kortversion av den. Titeln härrör från den uppenbarligen sanna historien om ett slagord som målades på en husvägg, och som fastighetsskötarna inte kunde måla över eftersom de ironiskt nog saknade färg. Ett krig föder många svarta skämt, kunde man tillägga.

 

I det här häftet visas något av det som står på spel i Ryssland just nu. ******* berättar om lagparagrafer, om hur Orwells nyspråk har aktualiserats inte minst i det bannlysta ordet ”krig”. Den som bär ett plakat med tre asterisker följt av fem – *** ***** ­– indirekt anspelar på ”Net vojne” (Nej till kriget). På samma sätt som svordomar och vulgärt språk förstärks av censurerande asterisker (”k*k” och ”f****a” är starkare ord än ”kuk” och ”fitta”) kan det ryska uppfinningsrika motståndet arbeta med att skapa chiffer med de saknade bokstäverna. Då blir ”vo**a” ett ord som de kan hävda syftar på ”vobla”, ordet för mört – och vips översvämmades stadsbilden av illustrationer av mörtar.  

 


Det andra häftet heter Kriget börjar i hemmet, och är skrivet av Feministiska antikrigsmotståndsrörelsen. De bidrar med en presentation av sin verksamhet, ett manifest, samt ett tacktal när de tidigare i år emottog ett fredspris i Aachen. Rörelsen bildades 25 februari 2022 och förkortas till FAS på ryska (Feministskoje antivojennoje soprotivlenije), men alltså FAM på svenska – det finns förgreningar i 25 europeiska länder, däribland Sverige.

 

De förefaller vara välorganiserade aktivister, som ger hjälp och bistånd åt de drabbade i Ukraina. Nästan uteslutande sker arbetet i det tysta och fördolda, med hänsyn till repressalierna. Därför framträdde de i masker när de tog emot priset i Aachen, till exempel. De har helt klart valt det som med ett berömt Bibelställe kallas ”den goda kampen”. Att det sker som ett osynligt arbete gör det desto mer vällovligt, och visar att det är något annat än de ryggradsreflexer som dikterar hur vi tar ställning i sociala medier.

 

Det feministiska består i att kriget vill återföra de traditionella könsstereotypa värderingarna, där kvinnan ska kedjas vid en spis som tillverkades på 50-talet. Att kriget börjar i hemmet må låta som en drastisk slutsats, men FAM har en klar poäng: ”Kriget börjar i hemmet, och det måste också sluta i hemmet, för kriget livnär sig på våldet i vårt samhälle. Därför är feminismen en oundgänglig del av krigsmotståndet.”

 

Kriget föder också mycket sexuellt våld. Ur manifestet kan vi läsa: ”Feminismen förespråkar en samhällsutveckling som syftar till att hjälpa utsatta grupper och skapa en större mångfald av möjligheter och framtidsutsikter. Den verkar också för minskat våld i samhället och för fredlig samexistens mellan människor.” De här två pamfletterna är en bra påbyggnadskurs för den som vill sätta sig in i vad som sker i Ryssland just nu, men onekligen ger de också ett visst hopp om att ett framtida Ryssland kan välja andra vägar än de nuvarande.   

27 dec. 2023

Bokåret 2023

 

Det är ingen överdrift att påstå att litteraturåret 2023 tillhör Norge. Inte nog med att Jon Fosse äntligen tilldelades Nobelpriset – välförtjänt då det gick nästan 100 år sedan Sigrid Undset fick landets senaste 1928 – utan vi har under året översköljts av mer än en handfull lysande norska böcker. Av Fosse kunde vi läsa de sista två böckerna, Ett nytt namn, i septologin om konstnären Asle, samt intervjuboken Fosses ABC som sammanställts av Daniel Pedersen.

 

Från norskt håll utkom i år också romaner av Vigdis Hjorth, Femton år, Dag Solstad med återutgivna mästerverket Genans och värdighet, och Karl-Ove Knausgårds bästa i den nya sviten, Det tredje riket. Den som till äventyrs föredrar novellsamlingar hittar de kanske två mest spännande norska namnen: Ingvild H. Rishøis Historien om fru Berg och Gunnhild Øyehaugs Knutar.

 

Även Danmark har haft ett starkt år i svensk översättning, med bland annat Rasmus Daugjbergs ekokritiska saga Troll. Olga Ravns sf-roman De anställda har prisats internationellt, och Solvej Balles två första böcker i septologin Om uträkning av omfång har också skördat priser.  

 

Nobelpriset stjäl mycket utrymme, men rapporter från bibliotekarier och bokhandlare hälsar att Fosse inte hör till de mest populära pristagarna. Troligen skräms många av hans allvar som kan uppfattas som tungsint och tråkigt. Fast ni går miste om en omvälvande läsning, vill jag invända.

 

För svenskt vidkommande är Augustpriset också överskymmande. Årets pristagare Andrev Walden (Jävla karlar) är desto mer populär. Häromveckan fick jag veta att 100% i min bekantskapskrets antingen hade läst den eller höll på att läsa, eller allra helst lyssna på den. Jag tyckte den var mycket underhållande, men långt ifrån årets bästa svenska bok.

 

Bland årets svenska romaner vill jag hellre framhålla Lyra Ekström Lindbäcks Moral, Johanna Frids Haralds mamma, Amanda Svenssons Själens telegraf, Hanna Nordenhöks Underlandet och Annika Norlins Stacken. Samtliga bjuder på läsupplevelser utöver det vanliga.

 

Svensk poesi innehåller några starka namn. Anna Hallbergs Yra vakna! är hennes bästa bok på länge, och Judith Kiros andra diktsamling Det röda är det gränslösa utforskar den medeltida mystikern Julian av Norwich. Och med Jag är ingen mördare har UKON svarat för en slags best of-samling med nyskrivna starka dikter. Men Marie Tonkins kärleksdikter i Sulamits bekännelser är ändå det jag allra helst läser om under julhelgen.

 

Den översatta litteraturen, då? Den stora sensationen var förstås att Bret Easton Ellis med Skärvorna skrivit sin bästa roman på minst 30 år. Och Emma Clines fjärde bok på svenska, romanen Gästen visar att återväxten för Ellis-influerade författare är god. Cecile Pins Vandrande själar är en lysande familjekrönika med inslag av magisk realism. Samanta Schweblins novellsamling Sju tomma hus förtjänar också att nämnas: oroväckande historier som aktiverar läsarens fantasi.

 

En tänkbar blivande Nobelpristagare, Nina Bouraoui fortsätter skriva mästerliga böcker, och ”Tillfredsställelsen” är inget undantag. Årets bästa roman är ändå hybridboken Ett spöke i strupen av irländska Doireann Ní Ghríofa, som speglar sin mammaroll i en 1700-talsdikt skriven på iriska.

 

Årets jubilarer var Sara Lidman och Stig Dagerman, som båda föddes 1923. I Dagermans fall kom dottern Lo Dagermans dubbelbiografi Himlen nära om pappan och mamman, skådespelerskan Anita Björk. I Sara Lidmans fall årsboken Levtrådar som samlar en text om dagen, med bidrag från dagböcker, brev, tal, kåserier. Kanske båda författarna är orättvist bortglömda? Detsamma gäller eventuellt också Erik Johan Stagnelius, poeten som i år dog för 200 år sedan. Simon Sorgenfreis bok Näktergalen fångar något av Stagnelius väsen.

 

Hur bra 2023 än var som litteraturår har jag redan lagt det bakom sig, och är overkligt taggad för vad som borde bli nästa års stora läsupplevelse. I vår kommer nyöversättningen av George Eliots roman Middlemarch. Virginia Woolf har kallat den för en av få engelska romaner skrivna för vuxna. Jag har laddat upp med att läsa två biografier: Rebecca Meads The Road to Middlemarch. My Life With George Eliot samt Clare Carlisles The Marriage Question. George Eliot’s Double Life.

 


 

Årets fem bästa:

1 Ett spöke i strupen, Doireann Ní Ghríofa, översättning Erik Andersson, Rámus

En vildsint och gränsöverskridande berättelse om en trebarnsmamma som blir besatt av en 1700-talsdikt och låter den styra hela hennes tillvaro. Det är en fantasifull och vågad roman, som kommer att bli en framtida feministisk klassiker.

 

2 Moral, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista

Ekström Lindbäcks hittills bästa roman handlar om en doktorand i moralfilosofi som ingår i en sexuell relation med sin handledare. Det leder till en oförutsägbar balansgång mellan över- och underläge, beroendeställning och begärets makt.

 

3 Skärvorna, Bret Easton Ellis, översättning Johan Nilsson, Brombergs

Ingen trodde nog att Ellis hade det i sig, men ”Skärvorna” är hans bästa roman sedan ”American Psycho”. Han har skrivit en ständigt fängslande autofiktiv roman om tonåringen Brets sista år på college, om sexuell ambivalens och ond bråd död.

 

4 Troll, Rasmus Daugbjerg, översättning Andrea Lundgren, Flo förlag

Utanför en by bor ett kvinnligt troll. Hon straffar människorna när de på kungens befallning förgriper sig på jorden. Till sin hjälp har hon en räv. Den här mästerligt kusliga sagan skruvar till verkligheten precis så mycket att den blir väldigt realistisk.

 

5 Sulamits bekännelser, Marie Tonkin, Lejd

Marie Tonkins religiöst färgade kärleksdikter tar utgångspunkt i antikens Egypten och är oförglömlig läsning: ”kärleken är mycket uthålligare än hoppet / och hetare än trons blodfulla livmoder”. Boken är full av sådana starka rader.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/12 2023)

26 dec. 2023

Lies, Doireann Ní Ghríofa, Dedalus Press

 

Det var ovanligt lätt att utse årets bästa bok 2023. Doireann Ní Ghríofas roman Ett spöke i strupen hör till de böcker som blir omöjliga att sluta tänka på: en inspirerande, subversiv och vildsint tolkning av irländska myter. Originalets titel – A Ghost in the Throat – låter oss med sin subtila assonans ana de poetiska egenskaperna hos författaren. Hon skriver sin poesi på iriska, och till den tvåspråkiga samlingsvolymen Lies har hon från sina tre iriska böcker från 10-talet själv översatt 29 av dessa dikter.

 

Det är slående att så mycket av det bästa av den samtida engelskspråkiga poesin jag har läst på senare år har varit så våldsam. Där finns brittiska Hannah Sullivan, Elisabeth Sennitt Clough, Charly Cox och Emily Berry, amerikanska Katie Farris och Morgan Parker, och nya zeeländska Tayi Tibble och Hera Lindsay Bird. Kanske poesin i sig – en konstform som uppmuntrar regelbrott och trots – bär på det konstruktiva våldets potential. Det finns något frigörande i att tillåta sig den typen av ursinne som dikten får härbärgera. Att det finns en särskild variant av aggressivitet hos den irländska poeten är väl närmast en truism – så har de också anledning att vara arga.

 


Medan den roman som vi kunde läsa tidigare i år (snillrikt översatt av den mångbegåvade Erik Andersson) uttryckligen hade ”Detta är en kvinnlig text” som sitt credo, finns det mer universella anspråk på dikterna. Tips till Svenska Akademien: inbilla er inte att ni kan recycla motiveringstexten från Doris Lessings Nobelpris 2007 (”den kvinnliga erfarenhetens epiker”) när ni framtiden överväger Ní Ghríofa som pristagare.

 

Den skicklighet Ní Ghríofa besitter har mycket med språkkänsla och gehör att göra. Det finns många exempel på denna medvetenhet i dikterna. Exempelvis i en dikt som berör en date där hon och killen ser några fjärilar flyga förbi, och efter killens monotona föreläsning om hur långt de kan flyga tänker hon på själar, fiender, krigare, kvinnor som dör i barnsäng, ”wounds turning to red wings”, och en brutal avslutning: ”I don’t know what to say. When I open / my mouth, my tongue flies away.” Språket är en fjäril, tycks hon mena, både med kapacitet att färdas långa sträckor men också något som förstummar och hindrar oss.  

 

Världar öppnar sig i Ní Ghríofas dikter. Det skrivna ställer sig på tvären, vägrar inrätta sig i en etablerad uppfattning om hur poesi ska se ut. Därav inslagen av våld, svek och lögn. Dikterna bildar en övertygande helhet, och det är inte svårt att spegla sig i de erfarenheter Ní Ghríofa förmedlar. Där finns föräldraskap, förälskelse – och förundran. Mycket har sagts om behovet av en återförtrollad värld, men ärligt kan jag tycka att det är att slå in öppna dörrar; den som regelbundet läser poesi ställer sig i kontakt med förtrollning nästan hela tiden. I de här dikterna vrängs den materialistiska och döda världen ut och in.

 

Det är uppenbart att Ní Ghríofa skriver poesi för att upptäcka ett nytt sätt att se på världen. Det är en fantasifull och magisk värld som skildras. Språket är rytmiskt och musikaliskt – både på iriska, som jag inte behärskar, och på engelska, som jag är bättre på. Men är jag tillräckligt bra på engelska? Det är en evig fråga: går poesi att översätta? Det finns ett dumt och ett intelligent svar, men båda svaren är fel. Somliga hävdar att poesi bara kan läsas i original (men jag befarar att många utländska läsare av Tomas Tranströmer inte vill göra sig omaket att lära sig svenska för den sakens skull). I så fall säger jag lycka till om du tänker lära dig iriska.

 

Ní Ghríofa utnyttjar det ursprungliga och primitiva hos poesin, utan att det för den skull blir förenklingar i hur hon komponerar sina dikter. Hon arbetar mycket med allitterationer, assonanser, inrim och halvrim. Det kan åskådliggöras med några korta exempel ur en dikt som passande nog associerar till mörka basljud på nattklubbar, ”that once bucked behind my breastbone […] I yowl / and fall against the wall […] the dishwasher shakes its pale head, / shudders and mutters in a language / I can’t comprehend […] a swarm of wasps […] a drunken cloud over clustered heads”.

 

Jag är kort sagt helsåld på den här författaren och den här boken med sina fyndiga och egensinniga dikter som hela  tiden inventerar olika känslolägen, och tillåter läsaren att bli delaktig i dessa känsloyttringar. Det är poesi för hjärnan och hjärtat, men också för örat – en sångbar poesi som pendlar mellan den gamla och den nya världen och visar att vi har ett ansvar för att bevara allt det som har föregått vår tid, vår utmätta tid, vår korta tid, på den här jorden. Lyssna bara:

 

Secret melodies have been

concealed under winter wings,

in case of emergency.

 

Listen.

25 dec. 2023

En månad på landet, J.L. Carr, översättning Ragnar Strömberg, Modernista

 

”The winner takes it all”, sjöng ABBA i en dänga 1980. Det är en sanning som aktualiseras varje år en ny vinnare annonseras till de stora litterära priserna (August-, Booker-, Goncourt-): all bokförsäljning tilldelas vinnaren, medan de nominerade får kämpa om smulorna. Samma år, 1980, utkom engelsmannen J.L. Carrs roman En månad på landet. Den nominerades till Bookerpriset, som vanns av William Golding och hans lätt glömda Sjöfarares riter.

 

Trots att Carrs roman skulle filmatiseras några år senare på 80-talet, med en imponerande rollista (Colin Firth, Kenneth Branagh, Natasha Richardson), har nog romanen fallit i träda hos de flesta. Därför är det en smula förvånande att den nu tillgängliggörs på svenska, där Modernista låtit Ragnar Strömberg översätta den. Förvånande, ja, men också glädjande, då det är en oskattbar roman.

 


Den utspelar sig sommaren 1920. Mr T. Birkin anländer från London till byhålan Oxgodby i North Riding, Yorkshire för att restaurera en fresk i kyrkan. Han är fattig som en kyrkråtta när han tar plats i kyrkan där han både arbetar och sover. Han är veteran från första världskriget, gift men med en fru som hoppat en del över skaklarna. Han förälskar sig i den omkringliggande naturen, och även i byns skönhet, Alice Keach, som är gift med kyrkoherden.

 

Birkins arbete skildras tålmodigt när han frilägger den medeltida målningen som täckts över av senare tiders oförsiktiga barbarer. Vad som visar sig är en imponerande illustration av den yttersta domen. Parallellt med att arbetet långsamt fortlöper visar sig krigsskadorna, och ett hat mot kriget som ibland är oförlöst och ibland får utbrott. En av byinvånarna som han umgås med, Mr Moon, har granatsplitter i benet, och Birkin har ofrivilliga ryckningar i ansiktet. Lika ofrivilligt dras han med i byns gemenskap och vardagsliv.

 

Vi får följa arbetet med att ta fram målningen, och det sker gradvis, och gradvis förstår vi också något mer om relationerna mellan byafolket och även Birkins plats där. Han etablerar vänskapsband med Moon och med Alice, men det försvåras dels av att Moon är homosexuell och att Alice är gift med den knepige kyrkoherden. Det är bäddat för svartsjukedrama på flera plan. Men det här är mer en roman om sådant som skulle kunna ha hänt än om sådant som faktiskt sker. I växelspelet mellan det som är förgängligt och det som är bestående ligger åtskilligt av charmen i Carrs roman.

 

Charmig är också flirten med Alice; det blir allt mer uppenbart att hon visar mer än tillbörligt intresse för honom, med sina dagliga besök. Det här är skickligt infångat av Carr, som alltså lät sin roman utspela sig 60 år bakåt i tiden. Den uppvaktning som förekommer är subtil och raffinerad, och påminner oss om vad som har gått förlorat. Det var en försiktigare – men också farligare – form av uppvaktning på den tiden. Laddningen skapas genom denna närhet till det farofyllda – Alice är ju gift (det är också Birkin) – och Carr är medveten om att det räcker med sparsamma effekter för att åstadkomma effekt. Är det tänkbart att en roman av det här slaget skulle kunna skrivas i dag, 43 år senare? Jag vill tro det, men tvivlar.

 

De flesta av byns invånare talar med bred Yorkshiredialekt, något som Ragnar Strömberg fångar ganska väl med någon slags östergötisk kompromiss. Däremot är jag inte helt ense med att han väljer ordvalet ”polare” för originalets ”pals”. Polare kom inte in i svenskan förrän på 30-talet, och det är långt ifrån säkert att den tillknäppta och konservativt lagda Birkin skulle ha använt det.

 

Det är en roman som demonstrerar ett gediget hantverk. Engelskan har begreppet ”minor classic” för romaner som denna, medan svenskan kämpar med att hitta en motsvarighet.

Vad som i slutändan gör det här till en så bra roman är i första och sista hand Carrs temperament, att han ingjuter humor och esprit i berättelsen – kort sagt, liv. Åtskilliga allvarligt lagda författare kan här lära sig något om nödvändigheten av att tillämpa ett sådant temperament. Det är också uppenbart att Carr har tillägnat sig en litterär stil, och att det tillåter honom att förevisa ett medvetet och konsekvent genomfört konstnärligt arbete.

24 dec. 2023

24 jullåtar

 

Det här är kanske inte den spellista med jullåtar som du vill ha, men det är den spellista med jullåtar som du behöver.

24. Anders F. Rönnblom, "Det är inte snön som faller"

 

På samma julsingel från tidningen Schlager 1980 som härbärgade Ebba Grön (se adventskalendern från 10/12) fanns en riktigt snösmocka till jullåt, och kanske den enda riktigt bra svenska jullåten någonsin: Anders F. Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”. Här berättas en vagt Ulf Lundell-influerad låt (”det är inte snön som faller” är väl om något en kommentar till ”Snön faller och vi med den” från två år tidigare) om en man som träffar Tomtefar på en pissoar (”med en stråle som glittrar”). Med osviklig och oslagbar frenesi fortsätter det med kritik mot julens geschäft och kitsch. Musiken är härligt punkprimitiv (cymbalerna inköptes på Buttericks) och texten är en rasande fullträff. Det här absurda mästerverket borde vara den allra första och sista låten som du väljer till din spellista med jullåtar.

 

God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!  

23 dec. 2023

Dikter i urval, Nicko Smith, Fri Press

 

För sina insatser i den svenskspråkiga poesins tjänst borde Nicko Smith allra minst få ett pris av Svenska Akademien, eller en medalj av kungen. På sin hemsida har han sedan 2018 intervjuat poeter (arkivet är en guldgruva för den som bryr sig om poesin i alla dess former) och även bidragit med recensioner och krönikor i ämnet poesi. Han skriver också själv dikter, och har sedan 2017 gett ut sju böcker. Det har nu resulterat i en samlingsvolym på Fri Press: Dikter i urval.

 

Det kan tyckas orättvist att någon som gjort och gör så mycket för poesin själv får så lite uppmärksamhet. Samtidigt kan jag förstå redaktörerna på dagstidningarna, som får in hundratals böcker i veckan. Då blir det svårt att nå ut, speciellt när flera av Smiths tidigare böcker har getts ut på eget förlag. Men Fri Press har gett ut bland andra Eric Fylkeson, Peter Lindforss och Eva-Stina Byggmästar, så någon form av intresse kunde det väcka. Det går också att följa en utveckling genom de sju böcker som representeras i samlingen.

 


Med sin kvadratiska formgivning kan boken anspela på en skiva (storleken befinner sig mittemellan cd-skivan och sjutumssingeln). En ”best of”-samling brukar anlända i slutet av en artists karriär, som en summering av ett livsverk. Det är för tidigt att göra sådana bokslut hos Nicko Smith, men det är uppenbart att musiken har en stor betydelse för hans skapande. I fjol kom till exempel en bok som konsekvent handlade om Iron Maiden, och som kopplade ihop musikens unika förmåga – oavsett genre – att etablera en omedelbar kontakt med vårt innersta, med ett direkt tilltal som når känslorna utan att ta omvägar över orden.

 

Redan sju böcker in i sin karriär som poet – det är raskt jobbat – blir det uppenbart att en utveckling har skett, från ikonoklasmen i debuten till det stillsamma tonläget i den senaste boken från i januari i år, den lyckade Brändö i mitt hjärta. Den var bra – ja, som helhet, men dikterna därifrån lyser förvånansvärt svagt i det här sammanhanget, där jag hellre stannar för några exempel på starkt bildspråk i de tidigare böckerna.

 

Så kan debuten Hki rött från 2017 innehålla bilder som rör sig mot bildvärldar som Bruno K. Öijer har mutat in, när diktjaget rör sig från Sunset Boulevard mot nedre Malm i Helsingfors, där ”dom söndervackra / skyltdockorna i bakgrunden / kedjeröker Hollywoodcigaretter och fimpar bipolär aska.” Både adjektivet ”söndervackra” och metaforen ”bipolär aska” ger indikationer på att gediget poetiskt arbete har bedrivits.

 

Onekligen finns det något ojämnt över de första dikterna, en kantighet som är i visst behov av finslipning, och jag kan inte undkomma intrycket av en viss pratighet. Det blir ändå uppenbart att Smith förevisar stor ödmjukhet inför det poetiska hantverket. Hans dikter läser jag som hoppfulla brev, och som helhet skriver han en allt mer renodlad dikt. Narrativet rör sig mot en slags hemkomst, som alltså fullbordades i den senaste boken.  

 

Det finns också några starkt laddade politiska dikter här, och några om en ångestproblematik som bara temporärt kan lindras av medicinering. Smith är bra på att återge dessa känslor av vanmakt: han visar att det är omöjligt att skydda sig från det som gör ont. Sorgsenheten är en grundinställning; det är själva utgångspunkten för vår existens att vara ledsen.

 

Smith visar med små men konstfärdiga medel hur denna känsla tar form i vårt inre, och genom detta lyckas han förmedla något som inte uteslutande är den privata känslan, utan en gemensam och universell upplevelse, som i denna dikt från 2019:

 

Min själs brunn

saknar botten

 

Jag insåg det

när jag skulle hämta upp vatten

för att släcka min törst

 

Hinken som föll genom tidens yta

hinken som blev för tung att dra upp

 

I dessa lyckade stunder hittar han fram till träffande bilder av vår sorgsna belägenhet. Även om han når en slags hemkomst med sin senaste bok vägrar jag tro på att cirklar någonsin kan slutas. En poet – eller en poetisk människa – förblir rastlös och i ständigt uppbrott, mot nya upplevelser, nya sensationer, nya dikter. Så snarare än en summering läser jag Dikter i urval som en lägesrapport från Nicko Smiths pågående outtröttliga arbete. Jag kan ärligt talat inte förstå varför en svensk kung vägrar erkänna detta arbete.  

23. Marching Church, "Christmas on Earth"

 

"It's the 23rd day of December" sjunger danska Iceages sångare Elias Bender Rønnenfelt i jullåten "Christmas on Earth" för soloprojektet Marching Church, som har släppt några skivor under detta namn. De låter inte helt olikt Iceage, och inte minst hans karakteristiska röst är intakt. Den här låten från 2017 handlar om en småkriminell man som dagen före julafton kidnappar barnen från exfrun: ”Lost custody to the bitch / I deserve to see my kids”. The true spirit of Christmas!

22 dec. 2023

AI för nybörjare. Allt du behöver för att komma igång med artificiell intelligens, Johan Falk, Natur & Kultur

 

I internets barndom översvämmades marknaden av förenklade handböcker, typ ”Windows / PC / Word / Programmering för dummies” … Det var också mycket prat om hur bokbranschen skulle förändras av internet, att böcker inte längre behövdes då allt skulle tillgängliggöras på ”nätet”. Ändå krävdes det tryckta böcker för att berätta om allt detta, och så är det förstås fortfarande. Internet och böcker lever i ett samförstånd som kanske inte alltid är hyggligt men ändå fridfullt.

 

I år har jag helt tröttnat på AI och den urbota dumma chatGPT-botten. Något gör att jag ändå inte kan motstå Johan Falks nya bok i ämnet, AI för nybörjare. Ofta undrar jag om det är en bok eller en power point-föreläsning jag tar del av: den spatiöst satta texten landar ofta i gröna faktarutor med punktuppställningar och åtskilliga fetstilta ord. Det är redan Falks tredje bok i ämnet – i år. Hans tidigare AI i skolan behövde uppdateras efter ett halvår, och något säger mig att det också kommer en AI för nybörjare 2.0 innan 2024 når sin skärmsläckare.

 


Här sätter han punkt 19 november 2023, men som bekant går utvecklingen snabbt i det här ämnet (har ni hört det förut?). Vergilius gjorde anspråk på litteraturhistoriens kvickaste personifiering (”Ryktet springer på snabba fötter” i Ingvar Björkesons översättning). Här kunde en mindre snillrik poet skalda att ”tekniken springer på snabbare fötter”. Det enda vi vet om framtiden är att den knappast är exponentiell.

 

Ändå handlar ungefär halva den här boken om just framtiden. De spekulationer Falk ger efter för kan te sig naiva eller enkelspåriga i framtiden, men det vet vi inget om nu – och han är den förste att erkänna detta. Här får vi veta en del om hur det praktiskt går till när data inmatas för att skapa AI-chattarna, att RLHF (reinforcement learning with human feedback) ”lär man modellen att vara vänlig, tydlig och hjälpsam, och att hålla sig borta från sådant som uppfattas som fördomsfullt, aggressivt, skadligt eller på annat sätt olämpligt.” Här vill vän av ordning invända: nog är det allmänt känt att dessa modeller härmar våra fördomar, beroende på det ensidiga urvalet?

 

Jo, och det känner Falk förstås till, och han talar i rättvisans namn en hel del om riskerna. Men även här är marken osäker. Jag blir sällan övertygad av den aura av nyfrälst som vidlåder det många skriver om AI. Det han lyckas bäst med är sina pedagogiska genomgångar, för även om mycket berör tekniska aspekter håller han sig på en grundläggande nivå. Alla utsagor om framtiden måste medföljas av emfatiska brasklappar.

 

Men varför är jag då sådan motståndare till AI? Kanske det har med John Milton att göra. I Paradise Losts sjunde sång: ”Long is the way and hard, that out of Hell leads up to light”. I översättning av – gissa vem – Björkeson: ”lång och svår är vägen upp från Helvetet till ljuset.” Med det menar jag bara att vi går miste om något när vi hela tiden ska välja genvägar. Att lära sig saker, att tillägna sig kunskap, är något som tar tid och kräver tålamod. Det är inte så glamoröst, utan det tar tid och det är svårt och jobbigt, men det måste också vara så för att belöningen ska infinna sig.

 

Skolan har hamnat i en återvändsgränd, med sitt fokus på krav, prov och betyg. Vi kommer också fortsättningsvis behöva personer som är insatta i sina ämnen. Och frågan är hur vi ska få några framtida experter om skolan uppmuntrar en nedmontering av den långsamma kunskapsinhämtningen.

 

Fast jag befarar att vi redan är i ett samhälle där AI styr över oss, och då menar jag inte att det är maskinerna som bestämmer, utan mer att vi människor generellt mer och mer antar formen av maskiner. Ta radions Sommar: ser dessa dramaturgiskt identiska program inte sedan länge ut att ha tillverkats av AI? Och Svenska Dagbladets serie ”Perfect helg”, där kändisar varje vecka listar identiska idyllhelg. Vi lever i en värld som redan är styrd av algoritmer.

 

Då är det kanske rätt åt människan om vi uppfinner maskiner som tar kål på oss. För vi har som art i stort sett tappat allt som har med fantasi, skönhet och spiritualitet att göra. Då är Falks bok inget undantag. Den är så tråkigt skriven att klockorna stannar, men det är egentligen inte hans fel, utan ämnets.

 

Bland det mest deprimerande jag läste i år – och då har det varit ett år med många deprimerande texter – var nog Blondinbellas långa text i samma Svenska Dagbladet, då hon lät en AI planera hennes familjeresa till Japan. Så kommer nog verkligheten att se ut för de flesta: man låter AI sköta allt som kräver minsta ansträngning. För så här är det: ska du ut och resa är väl poängen att du i förväg tar reda på något själv, så att du själv kan välja vad du är intresserad av. Men jag kanske har missat något här: att resandet för många mer är en fråga om att beta av vagt igenkännbara punkter som är instagramvänliga och väcker beundran på parmiddagar?