31 aug. 2016

Jungfruön, Anna Winberg, Ersatz


Det är mitten av 90-talet, vi går på bio och ser storfilmen Den engelske patienten. Det är verkligen en stor storfilm, som bygger på Michael Ondaatjes roman, fast det verkar ingen i den smockfulla salongen bry sig om, för de är nog mer fokuserade på skådisarna. Jag tror det är en bra film – alltså ingen sensationell film, men välgjord på alla plan, och när rollfiguren som Ralph Fiennes spelar (den engelske patienten?) bär den döda rollfiguren som Kristin Scott Thomas spelar gråter alla omkring mig. Diskret men ändå tydligt. Jag gråter inte. Tänker bara att jag måste vara ett cyniskt monster. Sedan när vi kommer hem ser jag en notis på text-tv (det här var på mitten av 90-talet) att en liten pojke som varit försvunnen har hittats död, och då gråter jag. 

Barn som dör, det är ju helt naturvidrigt. Anna Winberg har skrivit en roman om detta, Jungfruön, och hon ger ut sina två första böcker i år, då den första kom i april och har den allitterationsklingande titeln Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan, och verkar vara en annan sorts genrebok (feel good, månne). Med Jungfruön har hon skrivit den arketypiska debuten, och jag misstänker att den är tillkommen som en sådan.


På ön Blå Jungfrun utanför Öland åker en familj med två barn. Den trettonåriga dottern Annike blir kvar på ön – hur det går till är inte helt klart, men det antyds att föräldrarna helt sonika glömmer kvar henne, och när de får färjan att återvända är hon borta. Några dagar senare återfinns en huvtröja och en walkman. Medan föräldrarna ignorerar saknaden blir brodern Martin, ett par år äldre, helt uppslukad av Annika. Varför? Medan hon levde lärde han aldrig känna henne – eller kanske just därför, att han sörjer inte det de hade utan det de hade kunnat ha.

Nu ropar hon på brodern, eller det är så han uppfattar det. Nu har åren gått, han är 37, och all tid går åt till att organisera sorgen. Den sorg han menar att föräldrarna förnekar, fast mamman sedan dess aktivt undviker kontakt med vatten, och pappan går i terapi. Vad vet sonen om deras innersta? Kanske hans anklagelse är grundlös, eller snarare: det är mer än troligt att den är grundlös, att han underskattar deras känslor, kanske att han vill ha monopol över Annikas försvinnande. Vi sörjer på olika sätt, och det han uppfattar som att de har städat bort Annika bottnar i helt andra känslor. Glömska är också ett sätt att hantera det ohanterbara – överhuvudtaget är andra människor dåligt insatta i vad föräldrar känner för sina barn.

Att något inte är som det ska med Annika, det blir vi varse tidigt, i denna korta bok (knappt hundra sidor), som lägger sekvenser efter varandra inte i kronologisk följd utan mer intill varandra, överlappande. Det ovanliga med Winbergs berättelse är hur hon låter oss följa Annikas öde inifrån: de flesta författare nöjer sig med att återge de drabbades version. Inte för att vi därmed får veta mer, utöver att ön har en dragningskraft, att det är ön som vill att speciellt kvinnor ska drunkna i dess närhet. Där samlas dessa döda flickor och unga kvinnor, som spöken. Dödens ö, helt enkelt.

Myt eller skrock, men man ska undvika att ta med sig något från Blå Jungfrun, allra helst stenar ska lämnas kvar. Det lär ge otur. Sådant kan man skratta åt – tills man upptäcker att om det är något man inte behöver mer så är det väl otur.

Winberg funderar, ger stadga åt de abstrakta känslorna, och skriver känsligt om sorgens olika sätt att manifestera sig på. Tomheten hos Martin är drabbande. Och det är lämpligt att visa hur sorgen visar sig i glimtar, men alltid närvarande, som en otänd lampa. I den mån det finns saker som lämnas ouppklarat är det väl något som speglar livet, att vi sällan ges tillträde till de absoluta sanningarna. I synnerhet inte när något avgörande sker, som här. Hon visar också hur sorgen förtär och förstör Martin.  

29 aug. 2016

Shakespeare 2: Jago


Jago: ”Mig kan du lita på.”

Är Othello en pjäs i första hand om svartsjuka eller handlar det mer om svartsyn? Bland Shakespeares karaktärer är Jago en av de kusligaste. Han hatar generalen Othello av orsaker som kvarhålls i dunkel. Det kan vara ärelystnad eller rasism – Othellos hudfärg har dock aldrig klarlagts.

Skenet är katalysatorn i komedierna – i tragedierna är det sveket som får saker att hända. Här är det Jago som får Othello att tro att hustrun Desdemona är otrogen med Cassio, och när väl svartsjukan (”ett grönögt monster”) fått fäste i Othello mördar han sin hustru.
 
Blackface-sminkade Orson Welles som Otheollo och Suzanne Cloutier som Desdemona i filmen från 1951

Det är sant att Shakespeare skrev många mörka tragedier, något som har orsakat spekulationer kring en personlig tragedi som kan ha infallit i början av 1600-talet, då de flesta av de här pjäserna tillkom. Men vi vet inte mycket om hur arbetena tillkom.

Shakespeare skulle ha trivts dåligt i vår samtids identitetspolitik, där hans val av en svart protagonist inte skulle ha fallit i god jord. Vad vet han om hur det är att vara svart? En hel del, invänder jag då: Othello plundrar sitt förtroendekapital när han gifter sig med Desdemona, och utnyttjar det faktum att han är en framgångsrik general. Uppvaktningen sker i lönndom, och faderns invändningar blåser bort.

Liksom Viola i Trettondagsafton är Jago en oförlöst poet, genom att han använder språket på ett utmanande sätt. Fantasin skenar iväg, och det är kanske det som är den här tragedins kärna, och får Jago att bli mer av huvudperson än Othello. Som psykologisk studie är inte Othello särskilt utvecklad: han drabbas av svartsjuka och går bärsärk. Jago däremot är mer komplex och lurig till sin natur.

Det är uppenbart att Jago inte lockas av Desdemonas skönhet. Han är gift med Emilia, ett särdeles olyckligt äktenskap. Han inbillar sig att Othello har ”vikarierat i [hans] lakan”, något som är lika grundlöst som Desdemonas otrohet. Mest fungerar nog den svartsjukan som en ursäkt – ungefär som den dolk Macbeth inbillar sig se peka mot kung Duncans dörr innan han går dit och mördar honom. Freud lärde sig kanske för mycket om det undermedvetna av Shakespeare. 

Den karaktär Jago mest påminner om är Hamlet. Båda är smarta cyniker, och det är tänkbart att den svekfulla intrig han sätter igång har sitt ursprung i svartsynen. Han väcker Othellos tvivel – är du inte lite för gammal, lite för ful, för den unga snygga Desdemona? Är du inte, antyder Jago försåtligt, lite för svart?

Jago lyckas lura Othello, och hela pjäsens gåta kretsar kring tillitens sköra väsen. Jago luras för att han kan, och där ligger Shakespeares varning. Othello är inte den vassaste kniven i lådan, men det är som om hans fantasi närs av det bedrägeri han blir insnärjd i. Alltså inte Desdemonas påhittade bedrägeri, även om hon är ”falsk som vatten”, med Othellos mångtydiga replik.

Genom Jagos falskhet blir också Othello allt djärvare i sitt språk. Ju mer fel han har, desto mer framsynt uttrycker han sig. När Desdemona frågar om Cassio lever svarar Othello: ”Om än han ägt fler liv än hårstrån skulle / min hämnd ha slukat dem.” Det är poetens ord. Tråkigt för Othello att orden är så dyrköpta.

Och Jago, vad får han ut av sin intrig? Shakespeare är inte nådig mot sina skurkar, utan styr dem mot det blindaste av fördärv. Spänningen i tragedierna består i frågan hur många oskyldiga de skyldiga ska föra med sig in i döden. Att de skyldiga får sitt straff är en klen tröst, men så var Shakespeare själv långt ifrån blind för tillvarons hemskheter.   

Othello är översatt av Mats & Lars Huldén (Ordfront 1987).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2016)

27 aug. 2016

En dramatikers dagbok. 2013-2015, Lars Norén, Bonniers


Tredje delen av Lars Noréns dagböcker ger oss ånyo tillträde till hans inre värld. Tack vare en stilist i högform blir läsningen både intressant och njutningsfull. 

Att hävda att Lars Noréns dagböcker är ett ojämförligt litterärt projekt är en underdrift. Sedan dess första del publicerades 2008 som en flera kilo tung blixt från en klar himmel har vi kunnat läsa nästan 5000 sidor som tar oss rätt in i dramatikerns hjärna.


Med förbehållet att denna del borde heta ”En före detta dramatikers dagbok”, för nu arbetar han inte längre som regissör. Han drar sig också nästan helt undan offentligheten. Tillvaron består nästan uteslutande av att han läser filosofen Heidegger och träffar yngsta dottern Sasha.

Men hallå, det låter ju hur tråkigt som helst? Nä, för underligt nog är det oerhört fascinerande att läsa den här boken. Delvis därför att Norén skriver med en stilistisk skärpa som är så klar och lysande att man nästan tappar andan. Delvis också därför att det blir intressant att just ta det där klivet in i hans huvud – hjärnforskare borde läsa och studera hur associationsbanorna fungerar.

Till skillnad från Karl Ove Knausgårds nästan lika omfattande svit ”Min kamp” saknar Norén tillbakablickar. Han är helt uppslukad av att fånga nuet, och skildrar allt medan det händer, med en exakthet som är helt häpnadsväckande. Här finns lärdomar i att vässa den egna uppmärksamheten – så här förbluffande rik kan vardagen vara!

Även utan dessa dagböcker har 2000-talets Lars Norén varit en produktiv författare, med ett fyrtiotal pjäser, och på senare år prosaböcker, fragment och en återkomst till poesin med försommarens Stoft. Några av dessa böcker diskuterar han i dagboken, och det ger unika inblickar i en författarverkstad. Som handbok i skrivandets konst är det nödvändig läsning.

Han fortsätter promenera i Stockholm, gör sina besök på Hedengrens och Rönnells, bråkar med Sashas mamma A och när en loj förälskelse i F. Ibland intervjuas han av Mikael van Reis. Dessa samtal ger Norén nya insikter i de egna texterna, och ger nya nycklar till en förståelse av hans tidigare verk.

När den första klumpen damp ned fick den mest uppmärksamhet för sina hätska utbrott mot kulturpersonligheter. Proportionerligt var det ändå en försvinnande liten del av textmassan som innehöll sådana attacker. Nog är han fortfarande sur på nästan alla som skriver i Dagens Nyheter, men det är som om ett slags försoningens ljus nu sveper över hans  åsikter.

Ofta är det ren njutning att vila i hans betraktelser. Han rannsakar sitt skrivande, men förblir rätt förtegen kring sitt liv. Han bevarar integriteten, och låter oss inte komma riktigt in på livet, och det är jag i ärlighetens namn tacksam för.

Mer tacksam är jag då för det generösa i detta vanvettiga projekt. Det är otympligt att läsa 1600 sidor (förlagets angivelse: boken är som vanligt frustrerande nog opaginerad), men jag tilltalas av det otidsenliga. Det är som om den implicit frågar: har du tålamod för detta? På det svarar jag obetingat ”ja tack!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/8 2016)

25 aug. 2016

Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgård, Modernista


En stum flicka hemsöks av sin döde far i Linda Boströms nya koncentrerade och besynnerliga roman. Det är en skakande skildring av ett liv hotat av kaos och förstörelse.  

Efter att ha debuterat som poet i slutet av 90-talet tystnade Linda Boström som författare, för att återkomma 2011 med en svindlande bra novellsamling, Grand mal, som följdes av den lika excentriska som övertygande romanen Helioskatastrofen 2013. Nu heter hon Boström Knausgård i efternamn, och ger ut en ny besynnerlig kortroman, Välkommen till Amerika.


Ellen går i femman. Hennes bror stänger in sig i sitt rum. Mamman är skådespelare. Pappan är död, och det är Ellens fel, för hon bad till Gud att det skulle hända. Nu är hon stum, eller mutistisk. Omkring henne går livet vidare, men pappan hemsöker henne. Familjen är på väg att gå sönder totalt, men hålls ihop av en kärlek som de inte förstår sig på.

Det är en kuslig berättelse, formidabelt infångad på en bra bit under 100 sidor. En spökhistoria? Ja, men också en berättelse om sorg, skuld, och eventuellt utifrån psykosens perspektiv. Dottern tror ju att hon är omnipotent, och kanske är hon också det.  

Det här är sannerligen knapphändighetens litteratur. Boström Knausgård gör något mer än skriver inlevelsefullt utifrån barnets förutsättningar. Ibland stör jag mig på att ordvalet skvallrar om en mognad som får Ellens reflektioner att låta lite väl litterära, men samtidigt finns ett tilltal som låter trovärdigt och barnsligt. Tack vare den nya synvinkeln föds då helt nya tankar.

Då tänker jag: hur fan har hon gjort, Linda Boström Knausgård, för att ta sig in i barnets värld så här närgånget? Det blir ett skrivande som tar risker, som utan att tänka på konsekvenserna reser till det okända. Hennes metod liknar till viss del några av de klarast lysande barndomsskildringarna jag har läst på svenska, av Stig Dagerman och Mare Kandre.

Hon använder en symbolik som aldrig känns sökt. Det är ett modigt skrivande som innehåller formuleringar som ingen annan svensk författare skriver just nu. Att läsa den här korta romanen är att uppleva en koncentrerad skildring av förfall, ett förfall som samtidigt bär på ett ljus så starkt att det är som att ställa sig mitt i en solstråle.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2016)

Ut i det o-lösa, Signe Gjessing, Modernista


Som en av många yngre danska poeter är Signe Gjessing omedelbar och kaxig, men framför allt bra. Hennes dikter beskriver världen med en munter spontanitet i denna charmigt läsvärda debutbok.

Hur många danska poeter tål Sverige? Det är en befogad fråga, då vi de senaste 4-5 åren översköljts av så många starka diktarröster att man som poesiläsare får lust att citera Shakespeares Macbeth när han får se hur många av ätten Banquo som ska regera i framtiden: ”En kö som når till domedagen?”


Både kvantitativt och kvalitativt överträffar de unga snillena sina svenska motsvarigheter, och det måste sägas med en gång att Signe Gjessing inte är något undantag när det gäller kvaliteten. För två år sedan debuterade hon som lite drygt 20-åring med Ut i det o-lösa. Den ingår i en satsning av Modernista, som behåller originalomslagen (tidigare har vi kunnat läsa böcker av Theis Ørntoft och Asta Olivia Nordenhof).

Gjessing översätts av Ann Jäderlund, en mer än egensinnig poet vars översättning nu inte är lika egensinnigt fristående som hennes bearbetning av Emily Dickinson som kom häromåret. Det här är en stramare och mer bokstavstrogen översättning.

Man kan också fråga sig hur självständig poesi som kan skrivas på 2000-talet, när allt redan har gjorts – två gånger. Inom de snäva begränsningarna gäller det ju att tänja på det möjligas gräns. Det krävs nästan trolleri för att förmedla någon form av originalitet numera. Gjessing är driftig och dristig – men också drastisk och dråplig. Det är roligt att läsa hennes upptågsrika skildring av världen.

En skildring där samhällsfrågorna så att säga smyger in bakvägen. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren läst dikter om flyktingar och tiggare – här är referenserna till nutidens politiska knivigheter mer omedelbara och mindre uttänkta. Och därför så mycket mer lyckade.

Hur kul är det att läsa Gjessing? Ungefär lika kul som det är att läsa just Ørntoft och Nordenhof, och en del andra yngre danska poeter (Olga Ravn, Martin Glez Serup, bland andra): ”’Din sorg är för kort!’ säger jag till världen. Det är det första jag någonsin sagt till den. / ’Den är kort och utan ärmar, och man kan se stjärnorna under den, för att du inte drar ner den / ordentligt.’”

Hon skriver metaforer hopfogade med orimlighetens sytråd. Åtskilliga poeter har väl tidigare fängslats av Rimbaud, men Gjessing gör något helt nytt av sin fascination, och skriver därmed en poesi som ger läsaren helt nya insikter. Ett sätt att undkomma modernismens tvångströja, kanske, att med en mild form av historierevision bete sig som om den inte har försiggått.

Jag skulle då hävda att Gjessing skriver romantisk poesi – hon nämner med självklarhet det tyska romantiska geniet Novalis – som utmanar den gamla föreställningen om poeten som Stor Konstnär. Det här är skrivet i dialog, dikter som behandlar läsaren på lika villkor och inbjuder till identifikation och samtal.

”Du äter dikt och blir diktfärgad”, skriver Signe Gjessing, och det är något jag inte vill bestrida.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2016)

Den korsfæstede budding, Simon Grotrian, Gyldendal


Mår inte den religiösa dikten lite knackigt? Det jag mest tänker på när de här begreppen slås ihop (alltså religion och poesi) tänker jag på den baskerprydde Bo Setterlind som ville ha med en dikt av Pär Lagerkvist till en antologi religiösa dikter, men Lagerkvist sa prompt nej. Det känns ändå som en uppskattning av religionen, att den förmår väcka sådana reaktioner. Att poesin till sin natur inte behöver vara ateistisk, och kanske inte ens agnostisk. Bara inte dogmatisk.

Danske Simon Grotrian debuterade redan på 80-talet, och tillhör de relativt få uttalat religiösa poeterna. Den som tvivlar – men, ärligt talat: vem tvivlar i den här världen? – kan konsultera hans senaste bok, Den korsfæstede budding. Det är en effektfull titel, som jag utläser som ”Den korsfäste snyggingen”. Inte för att jag ser något förkunnande i de här dikterna. Gud behandlas rentav lite vårdslöst, med ganska barska anrop.


Boken består av tre delar, med en lång inledande svit som heter likadant som boken. Jesus övergiven på korset här. Grotrian skildrar plågorna, men nedtonat, nästan dämpat. I andra delen finns en drift mot det som gör människan större, en önskan om att nå längre, att bli något mer. Något mer än det ordinära, men något som stannar vid längtan. Jag är inte nog. I sista delen blir det anslag som hejdar sig, dikter som försöker men inte når fram.

Ytligt sett kan det här likna konventionellt skrivna dikter, med typiska diktmetaforer, sådant du tycker dig ha läst förut. Det är änglar, fjärilar, händer, sådant du torde hitta hos andra religiösa diktare (om du hittar sådana, men Kristian Lundberg är en bra början). Den vanliga rekvisitan. Mm, men inte enbart: ”flagermusen standser over Helvedes røde fyrtårn / månen er plisseret / som en returbillet / denne vals kan fortsætte / ved et bid.”

Det är dikt som ibland vill vara storslaget visionär, men tyvärr ofta nöjer sig med mindre konvulsioner. Det jag saknar är mer explosivitet. Några dikter är gripande nog, men de stannar vid ingivelsen. Naturlyrik av tidlöst slag. Och så religionen då. Med Gud som ett raster över dikterna, knappt märkbart, och då kan man lite stillsamt undra om det ens gör någon skillnad.

Är det utspädd dikt? Inte riktig så. Religion är en stark ingrediens, och att släppa in den i en dikt är farligt, ibland förödande. (Tror inte Christine Falkenland hämtat sig som poet efter att ha försökt skriva psalmer, till exempel.) Bäst att låta bli? Vad vet jag om sådant? Varför alla dessa frågor? När jag släpper in Gud blir allt frågor.

Grotrians dikter kanske borde läsas av en mer teologisk människa än jag. Det jag bara uppfattar som svaga klanger är kanske skrivet på en frekvens som jag inte kan uppfatta, gudlös hedning som jag är.

20 aug. 2016

Shakespeare 1: Viola


Viola: ”… jag är inte den jag spelar …”

Många av Shakespeares pjäser handlar om sken som bedrar. Både tragedierna och komedierna bygger på förväxlingar, där skillnaden består i att lurendrejerierna leder till död i tragedierna men till nya insikter i komedierna. Kort sagt: i komedierna skingras alltid förvirringen, och övergår i klarhet och förstånd.

Bland Shakespeares komedier hör Trettondagsafton till de mer lekfulla. På Illyrien strandar Viola, och klär ut sig till man. Något som förstås i sig var lekfullt när pjäsen spelades i början av 1600-talet: en manlig skådespelare klär ut sig till kvinna som klär ut sig till man. Hon förälskar sig i Orsino, i sin tur förälskad i Olivia. I sin tur förälskar sig Olivia i Viola – eller Cesario som hon heter som man.
 
Helena Bonham Carter i filmatiseringen av Trettondagsafton (1996)
Låter det rörigt? Det finns i flera av Shakespeares komedier logiska luckor, som om han inte brydde sig om att sy ihop inkongruenser och diskrepanser. Orsino betonar för Viola/Cesario att hon/han inte är någon man – och menar förstås att han/hon fortfarande är en pojke. ”Du skulle faktiskt kunna spela kvinna”, yttrar han, och det är ett gott exempel på de tvetydiga anspelningar som komedierna excellerar i, eftersom Viola faktiskt spelades av en man.  

Poängen är att låta slugheten leda de vilseförda individerna rätt, men först ska några viktiga läxor inskärpas. En identitet kan lätt bytas ut, men bara för den som är säker på vem hen är. Viola hör till Shakespeares mest förtrollande figurer, insnärjd i en omöjlig intrig där hon inte kan visa sin kärlek men måste agera bulvan mellan två olyckligt förälskade.

Shakespeare rör sig i komedierna mellan buskis och intellektuella ordvitsar. Att det ofta är narren som tillåts stå för klokheten har blivit en truism. Dåren och den kloke har mer gemensamt än de kloka vill erkänna. I just Trettondagsafton har narren flera verbala dueller med Olivia, där det är som om den skeva klokheten sipprar in i den oerfarna Viola. Narren kallas för ”ordfördärvaren”, och kraften i hans förmåga att förvränga och vilseleda ska inte underskattas. Att Viola består provet är ett indicium på hennes förstånd.  

Även om Viola är ung blir den äldre Olivias förälskelse i henne (som honom) ett lätt byte för den yngres genomskådande blick. Shakespeares lojalitet är trots allt hos den som förmår hålla huvudet kallt. Viola är förslagen, en pragmatisk överlevare i dubbel bemärkelse som kastas upp på stranden och sedan gör det bästa av situationen, utan att knota.  

Viola hör också till Shakespeares många poeter, utan att skriva några dikter. Hon blir poet genom att vara en skapande människa, som med spontana infall åstadkommer ögonblicksdikter i sina repliker.

”Spelade de det här på teatern skulle jag säga att det var alldeles för konstruerat”, säger en bifigur. Först på 1900-talet skulle Brecht introducera begreppet ”verfremdung” som det inslag i teatern när pjäsen distanserar sig från sitt innehåll och börjar överlägga med publiken. Det är gott om sådana inslag hos Shakespeare, allt från Jacques replik ”hela världen /En skådebana är” i Som ni behagar till Macbeths klagomål om vårt liv som ”en stackars skådespelare som larmar / och kråmar sig en timmes tid på scenen”.

Jag är inte odelat förtjust i uttrycket ”Shakespeare vår samtida”, som myntades av den polske teaterkritikern Jan Kott. Det är mycket som är mossigt hos Shakespeare, däribland kvinnosynen. I Trettondagsafton är det dock som om han kommer på sig själv, och gör Viola till ett djärvt föredöme, en individ full av sans omgiven av förtrollade och bortkollrade dårar. 

”Trettondagsafton” är översatt av Göran O. Eriksson (Ordfront, 1984).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2016)

Människosonen, Lennart Hagerfors, Weyler


Jesus, vilken roman! Nä, så kan man inte börja en recension (vad skulle Nils Schwartz ha tyckt, hinner jag tänka innan jag besinnar mig – han läste aldrig bloggar). Dessutom heter han inte ens Jesus här, utan Jeshua, som är hans arameiska namn. Inte kan man inleda en recension: ”Jeshua, vilken roman!” Jeshua heter han.

Vem då? Människosonen, protagonisten i Lennart Hagerfors nya roman, som alltså är en skildring av han som vi känner som Jesus. Hagerfors skriver in sig i en lång tradition, mestadels företrädd av äldre synnerligen allvarliga herrar: Nikos Kazantzakis, Norman Mailer, José Saramago, Philip Pullmann, och indirekt Colm Tóibín.


I fyra avgränsade delar berättar Jeshua för Maria Magdalena om sina förlorade år, som evangelierna frustrerande nog inte berör, perioden mellan 12-30 år. (Shakespeare hade som bekant också sina förlorade år, 1585-1592). ”Barnet”, ”Den unge mannen”, ”Landsflykten”, ”Återkomsten”. Dramaturgiskt följer Hagerfors biografins mönster.

Jeshua lever med sina syskon, mamman Maria – som han har ett innerligt förhållande med – samt styvpappan Josef, som mestadels är sur och vrång. Det är klart att han inte erkänner Josefs faderskap, utan flera gånger betonar att den enda fader han har heter Jahve. Som tolvåring utmanar han de skriftlärde, och det är ett återkommande tema – hans provokationer, hans omedgörlighet, liksom hans temperament, som hotar att ställa till det för honom.

Barnet Jeshua mobbas i skolan, något som inleder den förutsägbara kedjan av hat och hämnd, och leder Jeshua in mot farligt beteende. När han går upp på natten och räddar ett sjukt lamm blir Maria orolig. När han blir äldre ersätts mobbarna av nya plågoandar, romarna, som förbjuder Jahvekulten, och det finns flera planteringar inför vad som komma skall när Jeshua når högre ålder.  

Jeshua är ju både mänsklig och gudomlig. Klok men också ibland lite för ivrig i sina slutsatser. Han har flera innerliga relationer till kvinnor, de flesta av dem prostituerade, och vore religionen i Sverige av annan dignitet kunde det ha orsakats hätsk debatt blott av det faktum att han ligger med en kvinna – eller mer korrekt, hon ligger med honom.

Han har också en bromance med Johannes döparen. Det mer än antyds ett homoerotiskt förhållande. Han har också astronomiska diskussioner som introducerar den heliocentriska världsbilden, men även en del anatomiska utredningar kring människans inre och själens belägenhet.

Så. Handlingsförloppet är inte det märkvärdiga här, även om det presenteras på ett trovärdigt sätt. Kan det ha gått till så här? Tveklöst ja, men det förtar inte intrycket av att det blir spekulationer, hur välgrundade dessa än är. Det intressanta är ju inte historisk äkthet, och det skildrade är tacksamt befriat från onödig eller betungande research.

För Hagerfors berättar sin roman utan omsvep. Det är stiliserat och ödesmättat, och det hade kunnat bli stelt och livlöst, vore det inte för en nyfikenhet och pigghet i själva utförandet. Det är som om Hagerfors utger sig berätta en helt ny historia, och gör det på ett sätt som är obrutet fascinerande, trots att det är en så välbekant historia, och att vi redan vet facit. Språket är så genuint omärkvärdigt att det på ett skapar en förankring i sitt historiska skeende helt utan lättköpta poänger eller insmickrande tidsmarkörer.  

Kanske det är en överloppsgärning att förse Jeshu med så många påminnelser om hans ödmjukhet. Genom romanen går en mer övertygande refräng, som yttras av de många som träffar på honom: ”Jeshua, vem är du?” Svaret på den frågan är ju både enkelt och svårt.

Man kan då fråga sig efter Hagerfors syfte, och vad det tjänar till för en sekulariserad svensk att läsa Jesus/Jeshuas historia på 2000-talet. En mindre rutinerad författare hade nog lockats att dra paralleller till vår tid – sant, några sådana finns, inte minst i den begynnande ekonomiska girighet Jeshua bevittnar – men Hagerfors är mer road av att nå psykologisk insikt. Han anger sin bakgrund som barn till missionerande föräldrar – att han delvis är uppväxt i Kongo har han skrivit om tidigare – men porträttet av Jeshua har tillkommit lika mycket inifrån som utifrån, det vill säga att han ger sig själv lagom distans.  

Får vi något övertygande svar på frågan vem Jeshua är? Begreppet ”människosonen” är omtvistat, och kan i grunden bara ha syftat på arameiskans formulering ”denna människa”. Otvivelaktigt är Jeshua/Jesus en av de mest fascinerande gestalterna som har satt fotspår på denna jord, och det är lika otvivelaktigt att Hagerfors har lyckats ge honom kontur och skärpa. Plötsligt framstår den gudomlige också som människa. Med det sagt är det här inte en roman som uttrycker sitt ”Nu vet vi”, utan mer en undersökande och försiktig propå.

19 aug. 2016

Eländet, Andrzej Tichý, Bonniers


Andrzej Tichýs nya roman är betydligt mer lättläst än hans tidigare, utan att göra avkall på hans konsekventa estetik. Det är en oavbrutet fängslande berättelse om det samtida Sverige.

Den experimentella romanen har inget gott rykte i Sverige. Det är synd, för där ryms alternativ till de konventionellt skrivna romanerna. Andrzej Tichý har sedan debuten med Sex liter luft 2005 format ett av de mest konsekventa nya författarskapen på svenska, vid sidan av Lotta Lotass och Sara Stridsberg.


I den nya romanen Eländet följer vi en ung cellist i Malmö. Han möter en hemlös man, och ur mötet väller minnen från ett tidigare liv, mindre städat än det nuvarande. Identifikationen väcker liv i en associationsrik prosa, där erfarenheterna hakar i varandra, så att man tappar kontrollen över var en människas identitet går.

Det är så skickligt gjort att du aldrig ifrågasätter eller tvivlar på uppsåtet. Det elände som skildras kan erinra om det själens svartaste mörker som Birgitta Trotzig framkallade i sina romaner. Hos Tichý saknas nåden och förlösningen som glimtar till även i hennes dystraste romaner. Han rör sig snarare mot upplösningen.

Småkriminalitet, droghandel, graffiti, blodstänkta skor och svullna knogar – allt uttryckt på ett språk som lägger sig långt ifrån den typiska skönlitterära prosan. Och där blir Tichýs bidrag så viktigt, genom att det experimentella inte finns i några krystade språklekar.

Det är en stabiliserad men aldrig koagulerad prosa. Tichý kommer nog aldrig att bli någon publikfriande författare, men jag tycker att det finns mer öppning och mer direkt tilltal nu än i exempelvis de tunga romanerna Fält och Kairos. Där fanns det något som hejdade min inlevelse, kanske en tyngd i själva språket.

Här skriver han mer vardagligt, och alltså olitterärt. Berättelsen går rätt in i mig, och det gör inget att den blir allt lösare i konturerna, när gränsen mellan de olika rösterna blir allt mer svårare att upptäcka. Här fungerar upplösningen som ett estetiskt ideal.

Den monolog du tror dig läsa ersätts av en polyfon – alltså mångstämmig – och samtalande roman. Det är knappt jag vill säga att jag har läst Tichýs nya roman: snarare har jag lagt örat mot texten och avlyssnat den. Den är också diskret tonsatt av Patti Smith och Can, samt diverse hiphop. Eftersom huvudpersonen är musiker är det lätt att uppfatta Tichýs stil som ren musik – ett suggestivt fängslande tonfall som låter lika fett som Massive Attacks bästa låtar.  

Minnet blir den våg som inte kan hejdas, och smärtan blir det som ger livet ett nytt innehåll. Att säga att berättelsen ger livet mening är att säga för mycket, men det är definitivt en stark och bestående känsla som förmedlas genom hela den här intensiva och starkt fokuserade romanen.

Det bästa av allt, till sist, är att det alltså är en experimentell roman som aldrig är svårläst. Genom de åtta sektionerna, som i äkta Thomas Bernhard-anda ignorerar styckeindelningen, drivs intresset framåt och fortsätter generera aktuella insikter om det liv vi lever just nu. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/8 2016)

Epidemin, Åsa Ericsdotter, Bonniers


Efter att i sju böcker ha utforskat sexualiteten ger sig Åsa Ericsdotter nu in i thrillergenren. Det är spännande och välskrivet, och lämnar gott om utrymme för eftertankens sura smak. 

När Åsa Ericsdotter debuterade under 1900-talets sista år var hon en tonåring som skrev oförblommerat om relationer och sex, med en språklig mognad som svarade upp till innehållets. Med sin åttonde bok gör hon en berättarteknisk gir, och ger sig in på dystopins område med Epidemin.


Väck med det prosalyriska språket, till förmån för en thrillerartad intrig. I ett inte så avlägset framtida Sverige har Hälsopartiet vunnit valet med löften om att utrota fetman. Det utlovas drastiska åtgärder, och med stigande fasa inser vi att det som var bildligt blir snart bokstavligt i denna satir.

Ja, jag läser det som en satir, åtminstone inledningsvis, och det är en lyckad sådan. Bibliotek och kyrkor får tjänstgöra som gym. Så här ska en romanförfattare göra, hinner jag tänka: se vad som är en tendens i samtiden, och spekulera kring denna tendens. Ericsdotter spekulerar friskt, och jag lovordar denna ambition. Hon mixar fakta med fantasi, och håller sig inom det rimligas gräns. Hon skriver smart och snyggt, men ibland låter hon byråkratin ta över, och frossar gärna i statistik och rapporter.

Vi får följa ett par huvudpersoner. Statsministern Johan Svärd, en karismatisk sociopat, som ändå görs till något mer än en platt skurk som smider onda planer. Forskaren Landon och sjuksköterskan Helena heter hjältarna. Samt författaren och Augustprisvinnaren Gloria, som tillhör de överviktiga och därmed tillhör de som ska utrotas.

Hälsopartiets metoder blir allt mer desperata, och jag kan förstås inte här avslöja hur långt de är villiga att gå för att nå sitt mål med ett hälsosamt samhälle. Hälsoministern Gabriel Wikström kallade att sitta för det nya röka i maj i år, så det är ingen överdrift att hävda att Ericsdotters bok ligger helt rätt i tiden.

Den vill varna. Att politiken håller på att röra sig från intellekt till känslor kan lätt ses i de populistiska landvinningarna från senare år. Här gör Ericsdotter en klarsynt analys. Du kan också läsa hennes roman som en spännande allegori: byt ut de överviktiga mot annan valfri samhällsgrupp som en majoritet ser som ett problem.

Hälsofanatikerna blir då inte mindre farliga än andra fanatiker. Deras retorik är obehagligt likartad de rasister som smyger omkring både utanför och innanför vårt etablerade samhälle. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/8 2016)

Personfølsomme oplysninger, Klaus Lynggaard, Gyldendal


År 1981 debuterade de danska poeterna Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen, och båda har gjort stort intryck från var sitt håll. Samma år, fast mer i skymundan, debuterade Klaus Lynggaard. Han fanns till exempel inte med i den antologi som Ragnar Strömberg några år senare färdigställde och översatte till svenska, Beväpnad med vingar (1987).

Faktum är att Lynggaard tystnade som poet 1988. Därefter har han gett ut essäer och musikartiklar, samt cd-skivor. Nu återvänder han till poesin med boken Personfølsomme oplysninger, en bok som faktiskt lyckas skapa förbindelser mellan 1980-tal och 2010-tal. Omslaget må visa ett foto av rådjur som skuttar från mörker in i ljus (taget cirka 1900), men typografin erinrar om just hur 80-talets diktsamlingar kunde se ut.


2010-tal då? Jo, dikterna är pikant nog skrivna på en iPhone, vilket har genererat korta nedslag, dikter som fångar ögonblicket, helt dagsaktuella notiser. I år fyller Lynggaard 60 år, och det kan tyckas som att han har skrivit något som delvis påminner om den två år yngre Thomas Lappalainenen mycket lyckade senare böcker, Mellan 55 och 60 och Livet som sådant. Alltså böcker om den unga gammelamansåldern, åren då man befinner sig i en transit mellan vuxenlivet och ålderdomen. Åren då rädslor blir av mer seriöst slag, där ett skämt om dåligt minne som förstadiet till demens hotar att bli allvarligt.

Musiken tar Lynggaard med sig genom ett välfunnet Bowiecitat som inleder (dessa danska poeter och Bowie … medan svenska surar ihop med Cohen …). Han träffar en läkare, får höra att han har dödlig lungcancer. Han har ju rökt sig sönder och samman. Sjukvårdspersonalens känslolösa effektivitet kommenteras sakligt, utan pardon men också utan egentlig kritik, mer som konstateranden.  

Textsjoken är som sagt korta. Jag läser Lynggaards smått kverulantiska bok samma dag som jag varit på mitt livs första ”inspirationsföreläsning”, då den prisade Christina Stielli talade i nästan två timmar om positivt tänkande. Ingen söker upp en pessimist, löd en av hennes utsagor, men det vill jag bestrida. De positiva människorna är ju så förbannat tråkiga, till att börja med. Negativa människor, pessimister eller vad de ska kallas, är ofta mycket mer intressanta – de har skarpare humor, säger mer oförutsägbara saker, vågar skratta åt det som gör ont på riktigt.

Och det är bland annat det som är grejen med Lynggaards dikter, att de representerar ett gnäll som överskrider det gnälliga. Här finns inget utrymme för poserande eller koketterande. Kemoterapin och smärtstillande morfin håller ihop honom ett tag, men så blir det dags att ta farväl av den sjukes identitet: ”Kemoguden lægger sin kolde hand på dig / Kemoguden er klam / Sultkvalme, kvalmesult / Hjælpeløse hvide plasmaklump / Et stumt ’hvorfor’ hvislende som napalm i årerne”.   

Lynggaard identifierar sig starkt som vit, medelålders man, något som kan uppfattas som självironi, men också något som hämmar hans position. En förnimmelse om att vara fel är sällan en lyckad utgångspunkt. Att åldras: alla gör väl samma erfarenheter. Upptäckten av att folk dör ifrån en. Plötsligt har du inga mor- eller farföräldrar längre. Strax inte ens föräldrar. För hur märks det annars att du åldras?   

På tiden som förlöper, jo, och det är det som rör sig isande genom dessa korta dikter i denna korta samling. Mot slutet är det som att Lynggaard kommer överens med sin smärta, och det sker med vackra rader som kanske inte når försoning, men något som ändå visar att det går att klara sig.

Märks det då att det är skrivet på en smartphone? Tja, möjligen genom det koncisa uttrycket, som ibland ger ett dråpligt intryck. Som i den här avbönen från 80-talets mer excessiva diktning: ”Der var mange engle i min firserdigtning. Mit eneste forsvar er, at jeg var ung og på stoffer.”

18 aug. 2016

Den hvide rose, Olga Ravn, Gyldendal


O Rose thou art sick.
The invisble worm,
That flies in the night
In the howling storm :

Has found out thy bed
Of crimson joy :
And his dark secret love
Does thy life destroy.


Det är den första dikten jag lärde mig utantill, den här korta tvåstrofiga dikten av William Blake. Den gjorde så starkt intryck, och den suggestiva frasen ”crimson joy” kan läsas utan att kopplas ihop med hans andra dikter om utslagna prostituerade i London på slutet av 1700-talet. En underbar ingång till poesin.

Något som fortsatte med Ann Jäderlunds Snart går jag i sommaren ut, som kom 1990. Dess rosdikter var lika fängslande, men mer svårplockade för mina begärsfingrar. En lika kort, och minst lika suverän:

Vänder dig rosen bladen
Vänder sig rosens blad
Vänd då rosens blad
In mot rosens hjärta
Du har kanske inget hjärta
Vänd då rosens blad
Ett hjärta kan dölja bladen
Du har kanske inga blad

Kanske svensk dikts mest chockerande volta, raden ”Du har kanske inget hjärta” (tänk bara på hur den diskret samspelar med Tegnérs ”Mjältsjukan”). Igen: rosen. Hur den inbjuder och stöter bort. Goethes våldtagna hedros, Nick Caves mördade vildros. Död och lidande, och så – skönheten, kärleken, poesin.

Begreppet ”antologi” härstammar från grekiskans ord för blomstersamling. En antologi rosdikter, det skulle inte gå att sammanställa, för den skulle bli för lång. Ros är en ros är en ros är en ros, försökte Gertrude Stein säga redan för hundratre år sedan, och har inte rosen två gånger för alla stelnat till den klyschigaste av klyschor?  

Kanske, men så ger sig den modigaste av danska poeter, Olga Ravn, in till detta inmutade territorium med sin nya bok Den hvide rose. Hon har skrivit 160 korta femradingar, som vi läser oftast på bokens högra sida, med den vänstra helt tom. Undantagsvis byter dikten plats och rör sig till den vänstra sidan. Ibland är sidorna tomma: läsaren drar efter andan, som om dikten dragit sig undan, försvunnit …

Redan debuten jeg æder mig selv som lyng visade att Ravn är en exceptionell poet som tar annorlunda vägar. Hennes senaste bok Celestine är också annorlunda: en gotisk internatroman om spöken och farlig kärlek. Båda har översatts till svenska, och inom kort torde även den nya rosboken bli tillgänglig för svenska läsare, som räds danskan.

Det som ingår i Olga Ravns projekt är ett frivilligt uppsökande av det som ligger nära det dåliga, eller det som brukar uppfattas som dåligt. Celestine omfamnade melodramen, och här väcker hon liv i dålig smak, i det som är för mycket, i det som riskerar att bli kitsch. Att använda rosen – metaforiskt och/eller bokstavligt – är som att tigga om att bli sågad. Att dessutom låna 70-talets skräckfilmsestetik (känd från serietidningar som Chock) är också att flirta med lågstatusgenrer.

Diktens handlingsförlopp är sjukdomsförloppet, ett diktjag som åser en älskads sjukdom. Boken inleds helt sonika med tre identiska dikter, som en skiva som har fått ett hack. Eller som T.S. Eliot inledde förstautgåvan av Ash Wednesday med nio tomma blad, för att läsaren efter att ha bläddrat sina fingrar blå skulle mötas av den enskilda raden: ”Because I do not hope to turn again.” Ravns inledning hugger tag, väcker liv i de första men inte sista frågorna som boken genererar.

Inte bara det dåliga, utan också mot det hemligaste vågar Ravn öppna sitt skrivande. Mot det kanske smått skamfulla. Där handlar det också om att bli kvitt sig själv. En önskan om att fly fältet, unna sig en frist från det här hårda livet. Det sker i oförutsägbara dikter, skenbart nonchalant skrivna, något som tar udden av det som hotar att bli ett maner med dikter så spatiöst utspridda på boksidan. 

Det kan likna slarv i en och annan dikt: ”Du er kun / en handske / spild mig / min ømhed / er et mørkt fartøj”. Men också – ofta – ger det enkla hänvisningar mot något som är helt rätt: ”Natten væder / sit ansigt i roserne / som et bristende / hjerte hjerte / som et sprog”.    

Relationen mellan diktjaget och den sjuke blir inte utredd. Som övergripande tema fungerar förändring, och ja, sjukdom är den typ av förändring vi minst av allt önskar oss. Är inte all förändring av ondo? Jag har alltid tvivlat på uttrycket ”en positiv överraskning”, genomskådat dess falskhet. Förändringen tar sig också in i Ravns dikter, visar att den bästa poesin är den poesi som är oväntad, som du inte kan förutse. Ravn ligger alltid steget före, men väntar in din läsning. Allra mest tydligt i de dikter där några rader fattas, markerade med ett gement ”x”, som inte lämnar dig i sticket, utan (kanske?) ger dig tillfälle att antingen återhämta dig eller själv vara delaktig i de ofullständiga dikterna.

Slarv eller medvetet nonchalant skrivna dikter, det kan kvitta. Några av de bästa popsångerna har skrivits i stundens ingivelse, på 10 minuter, och det viktiga är väl att jag som läsare inte tappar tilltron till konstnärens metod, det vill säga inte mister proportionerna eller börjar ifrågasätta. Att Ravn väntar in mig och möter mig så att säga ansikte mot ansikte (som det (väl?) står i Bibeln) innebär ju att jag tillåts stiga in i boken och bli just delaktig, vara med i den skapelseprocess som inte är avslutad – utan pågår. Dikt som är på väg att bli till.

De upprepningar som Ravn leker med – inte bara i inledningen, utan fraser som återkommer ordagrant och ibland modifierade – ger ett något kusligt intryck. I det identiska finns väl en genetisk rädsla för – kopians makt över originalet, kanske? Som robotarna som vi har talat om i trettio år, kanske, att vi är så rädda för att de ska ersätta oss – men först när de blivit tillräckligt lika oss. Fraser som upprepas låter fel, de skorrar en aning, blir skärande missljud.

Det hemligaste finns alltså i den här diktsamlingen, men också det mest förbjudna, sådant vi inte annars talar om. Dödslängtan, till exempel, men också skadliga önskningar, att vi önskar oss saker vi vet är till skada både för oss själva och för andra. Fast är inte alla önskningar skadliga? Att önska sig saker är väl om något hybris. Här längtas det efter det våldsamma.  

Den vita rosen återkommer också genom boken, som livsvilja, som emblem för kärleken (suck!), som olyckan (ack!), som allt – i det vita finns det oskrivna, och så uppfattar jag alla bokens tomma sidor, att det är där jag söker rosen. Där dikten tiger finns den, där dikten avvaktar, där dikten bidar. I dikterna trängs elden, oljan, gräset, händerna, natten, solen, och givetvis rosen.  

Rosen som blir symbol för både såret och läkandet. Den rena vita rosen. Även om det finns kodord i dessa dikter blir Ravn aldrig kryptisk. Jag samtalade för inte så länge sedan med en naturvetare om Stendhalsyndromet, att det rentav finns ett namn för en stark konstupplevelse, där du grips av det sublima och svimmar. Det låter ju löjligt när man pratar om det, men ställd inför det sublima skrattar du inte. Och det är fascinerande hur smidigt Olga Ravn rör sig mellan det löjliga och det sublima, hur hon gör sina dikter så farliga men samtidigt så flyktiga.    

Från debutens svit ”En vit in i sig själv” finns en rosdikt som inleds så här: ”rosorna utstöttes av de platser rosorna borde ha varit eller rosorna, kroppen frotterar sig hetsigt”. Men det är en rödare bok, debuten, medan Den hvide rose anger andra nyanser. Då var dikterna expansiva och mångordiga, nu betydligt koncisare och tätare. Men fortfarande öppen –

De korta dikterna liknar dagboksanteckningar, notiser. Mot slutet återkommer inledningsloopen, men varierad, och når mig som en vaggvisa. En trygghet: en varm, taktil vaggvisa.

Går det trådar – rötter? – från Blakes och Jäderlunds rosdikter till Ravns (som av en händelse har översatt Jäderlund)? Jag kallade hennes dikter tidigare oförutsägbara. Vem vet vad hon tar sig till härnäst? Det har alltid varit fascinerande att följa Jäderlund som poet, eftersom hon förnyar sig och gör nya saker, låter sitt skrivande upptäcka både en ny form och ett nytt innehåll. Hittills har jag alltså uppfattat Ravn som en lika modig poet, en poet som inte slår sig till ro med de insikter som uppnås med varje enskild bok, utan som vill vidare och bryta nyare mark med nästa bok. Därför läser jag den här som ett steg – som att Ravn befinner sig i konstant rörelse, att hennes böcker inte är avslutade utan delar av något större, som inte ännu kan överblickas.

Bara att det kommer att bli något makalöst.   

17 aug. 2016

Sista dagen, Leif Holmstrand, Bonniers


De nya undergångsdikterna från Leif Holmstrand är lite ojämnt skrivna. I de bästa exemplen finns syrlig samhällskritik, men samlingen som helhet är i kortaste laget. 

Bara drygt halvvägs genom 2016 kan vi redan konstatera att det är ett dåligt år, med frekventa terrordåd, militärkupper, restriktioner av media, och överlag instabila politiska förhållanden lite varstans. Domedagsmässigt nog heter också Leif Holmstrands nya diktsamling Sista dagen.


Holmstrand debuterade 2002, och har enbart de senaste sex åren gett ut drygt tjugo böcker. Bland de mest minnesvärda hör väl dikterna om skräckfilmer, Vid mardrömmens mål, och samarbetsboken med Jonas Örtemark om den kufiske konstnären Henry Darger, liksom förra årets besvärligt mångordiga men underskattade roman Städer som inte är städer.  

Omslaget till Sista dagen illustreras av ögonskador. Dikterna är korta, oftast rimmade, och kan ge intryck av underrättelser från det förflutna, den tid rim var på ropet. Innehållet är ofta fyndigt och sant: ”Inga skuggor, bara ljus / tillåts i normala hus.” Som samtidskommentar är det oslagbart koncist. Ögonskadan kan uppfattas metaforiskt, som att vi bara blivit dåliga på att se saker.

Dikterna växlar spår grafiskt, och avslutas med en titeldikt av enradingar, något som inte bidrar till läsbarheten. Mer lyckade finner jag då några tänkvärda inslag som är utspridda lite här och där genom hela boken. Det kan låta så här: ”Med ett gnisterstyngn, ett hål i sinnet / dekoreras mänskligheten. / Ändå ful: Vad återstår av minnet? / Klotter bakom hudtapeten?”

Liksom konstnären Darger använder sig Holmstrand av en egen mytologi, med den kvinnoklädde figuren Kannon, och den gäckande Asami. Holmstrand har också gett ut böcker under kvinnlig pseudonym. Hans dikter hålls ihop av en pessimism som lägger sig långt vid sidan av uppgivenheten.  

Nä, i ärlighetens namn är det här inte poesi av det bekanta eller insmickrande slaget. Men ska vi bara nöja oss med sådant? Holmstrand ger sina dikter en viss smak av undergång, och frågar sig implicit om vi inte ska ha sämre samvete för att vi inväntar katastrofen så håglöst. Jag hade gärna sett fler bitska utfall mot håglösheten i denna korta samling som kan ge intryck av ett kvävt skrik.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2016)