Butterfly Nebula, Mette Moestrup, Gyldendal

 

Fjärilsnebulosan, eller Caldwell 69 – även känd som NGC2346 – är en bipolär planetarisk ansamling av materia från stjärnorna i slutfasen av sina liv. Dödsryckningar, om du så vill. Mette Moestrup, den kanske mest begåvade av alla de danska poeter som debuterat efter de vilda 80-talsåren (hon gav ut sin första av dem diktsamlingar i eget namn 1998), utkommer nu med Butterfly Nebula, som är döpt efter nebulosan vars centrala stjärna lär ha varit flera gånger större än solen.

Stycket ovan är ungefär allt du behöver veta om astronomin (det är ett referat från texten i wikipedia). Moestrup har med sina tidigare böcker – däribland de på svenska senast utkomna Dö, lögn, dö och Till den vackraste – visat att hon är mångsidig och särpräglad, med en förkärlek för expansiva böcker. Men också oerhört starka läsupplevelser, i böcker som inte går att lägga ifrån sig med känslan att de är färdiglästa eller att man har förstått vad de går ut på.

Det här är lite i samma stil. Eller vad sägs om en bok som innehåller – bland annat – ett quiz med fjorton frågor, en sömnlöshetssång, sju brev till Hashimoto (han som gett upphov till sjukdomen Thyreos, underfunktion i sköldkörteln), blodspådomar, röda rorschach-tester, en anagaram-generator (är Malte Persson underrättad?), hymner, instruktioner, journalanteckningar, dikter skrivna i rött bläck, och ett rött UFO. Den imiterar också hypertexten och skickar läsaren i olika riktningar, så att läsa den från pärm till pärm blir ett äventyr, då hon också uppmuntrar en icke-kronologisk läsart. Det står förstås läsaren fritt att läsa hur du vill; jag vill bara påpeka det äventyrliga som den här boken lockar med.

Här finns också den fjäril som i dansk poesi har blivit Inger Christensens signum, ungefär på samma sätt som en svensk poet inte kan skriva om en ros utan att tänka på Ann Jäderlund. Men Moestrup vågar, och det ska inskärpas att det här är en modig bok, som inte tar några genvägar över det insmickrande eller servila. En utgångspunkt är att diktjaget i sju år har levt med Hashimotos sjukdom, men det finns många andra ingångar till detta verk. Om det stämmer att somliga författare med sina böcker öppnar en dörr till ett rum, så öppnar Moestrups dikter en hel stadsdel: de pulserar och vibrerar av liv, energi, rörelse.

Det är också en ursinnigt politisk dikt, som anknyter till Karl Marx och Rosa Luxemburg, men gör det med förnyad aktualitet: ”KAPITALOCÆNENS SKØD / KOLONIALISMENS SLOT / PRINSER OG PRINSESSER MED / BLODDIAMANTTIARA”. Internationellt håller begreppet capitalocene på att utmanövrera antropocen som den mest adekvata benämningen på vår tid, men eftersom Sverige är så undergivet kapitalismen (med nästan flest miljardärer per capita i världen) är vi sena på den här bollen. I en av kördikterna läses lusen av oss:

beskyt dette habitat mod

invasive arter som

rosa rugosa, rododen-

dron, kæmpebjørneklo, den

iberiske skovsnegl (som

æder orkidéer), mennesker

En politisk dikt hör också ihop med feminismen: ”NÅR EN SYDGOM KALDES EN SKJULT FOLKESYGDOM, KAN DET SKYLDES, AT DEN MEST RAMMER KVINDER.” Och när diktjaget ger sin partner oralsex kan hon ibland inte tränga undan alla kön som hon ofrivilligt har exponerats för, av blottare i tågkupéer, i hissen, på stranden, i parken, och så vidare: ”Er jeg den eneste, som har det problem? At den elskedes køn pludselig morfes med synet af alle de lem, som éns blik gennem livet er blevet påtvunget.” Samtidigt: ”Generelt ville mere og bedre cunnilungus gøre alle gladere. It’s not rocket science.”

Hashimotos sjukdom är ofta feldiagnostiserad som depression eller bipolaritet. Människans tillstånd hänger ihop med världens tillstånd. Det som aktiverar sömnlöshetssången är en väninnas död. I den dikten – som jag tveklöst kallar bokens höjdpunkt – blir frasen ”Det er den levendes luxus” en refräng som knyter ihop alla reflektioner kring sorg, saknad och lidande. Det finns mycket i just de här dikterna som jag vill citera:

Savnet efter at tale med hende

om hendes søn bliver ikke mindre

og mindre som årene går

Det er den levendes luxus

[…]

At ligge søvnløs og tænke:

Men overgangen fra levende til død

er alligevel hele tiden mulig

for enhver til enhver tid –

overgangen er tyndere end et hårstrå

og dybere end Marianergraven

Det er den levendes luxus

Men böcker som denna lever ännu mer i kraft av sin helhet än i sina detaljer, och det är en mäktig och storslagen – rentav sublim – upplevelse att ta del av Moestrups visionära poetik. Hon skriver en expansiv dikt som inte längre söker sin forms gränser. Det sker i dikter av en oerhörd ambition, och det hade lätt kunnat bli överlastat och maximalistiskt. Att hon undviker den fällan beror i hög grad på att hon är full i fan, och tillåter sig vara opålitlig men sann, i poesins egna ekvation. I en av quiz-dikterna påstås att det funnits en fjäril med vingspann som när en människa sträcker ut sina armar. ”Äkta” eller ”Fake”? Du får själv ta reda på det: jag vet vad jag vill att svaret ska vara. Dikten kommenterar indirekt: ”Ved ubalance i halsschakraet hjælper det at tale sandt.”

Det blir också en interaktiv dikt, och en dikt som ibland fladdrar som fjärilen. Du vet att när du ser fjärilen kan du inte undgå att fångas av anblicken. Det är lika svårt att motstå fjärilen som det är att motstå dikten, när den skrivs så här övertygande. Det finns i boken bidrag från Inger Christensen, men också av bland andra svenska Sonja Åkesson, och den förträffliga dikten ”Hur ser din färg rött ut?” Moestrup har tidigare översatt Johannes Anyuru, och tillsammans med filologen Mette Christiansen Sapfo – den bästa versionen i Skandinavien – och tillsammans med Olga Ravn Sylvia Plaths Glasklokken. Och något av Plaths frenesi kan hittas i Moestrups hämndrader: ”Hævn – / Stiger op fra vandet / rødglitrende”.

Hjertet i zenit, Pia Tafdrup, Gyldendal

 

För inte så länge sedan var det snarare regel än undantag att danska poeten Pia Tafdrups böcker översattes till svenska på de större förlagen. De senaste utgåvorna, Salamandersol och de fem böckerna i ”sinneskvintetten” har utkommit på det minimala förlaget Smockadoll, och därmed nästan helt undgått den svenska receptionen i dagstidningarna. Vad som ska ske med hennes senaste bok på danska, Hjertet i zenit, har jag ingen aning om, men kan bara beklaga det – hon förblir en oerhört stark poetisk röst.

En av de senaste att utkomma på svenska var Tarkovskijs hästar, som hon skrev efter att pappan hade dött. 2020 dog också mamman, vid 91 års ålder, och Hjertet i zenit samlar 21 tidigare utgivna dikter om mamman, samt 34 nyskrivna. Först kändes det lite snålt att inkludera de äldre dikterna, men de fungerar som resonansbotten åt de andra dikterna, och en annan sak gör sig påmind, nämligen vilket starkt intryck dessa dikter har gjort. Två av dem, ”Horisont” och ”Mørket i oktober”, är från samlingar som utkom 1994 och 2010, och berör den flykt över Öresund som föräldrarna företog under andra världskriget, i varsin kutter. Om du tillhör Pia Tafdrups läsare kommer du att komma ihåg och känna igen dem.

Det blir inte automatiskt bra poesi av fraser som spills ut till klyschiga refränger, som ”min mor er död”, eller ”man må have lov at blive gammel”. Ibland blir det också onödigt platt: ”Jeg ringer for at ønske hende godt nytår, / ønsker, at det nye året bliver bedre / end den sidste ulykkelige tid.” Mer övertygas jag av några av samlingens klart vackraste rader: ”Af min mors bekymringer vokser / hendes mod, / af hendes mod vokser / det mulige.” Eller de här starka raderna som visar poesins förmåga att bära sin unika sanning: ”virkeligheden bliver til, / ved at vi færdes sammen i den, / bærer hinanden i vores uendelige indre.” Att bära varandra i våra oändliga inre världar!

Det här är en bok om närhet och avstånd. Tafdrup skriver som väntat fint om sin mamma, och lyckas gestalta detta adjektiv – fint – utan att ironiska citattecken behöver användas. Hon skriver också vackert och livfullt om träd, om ömsinta minnen när mamman sjöng Edith Piaf för sin man, om skridskoåkning i samma sekund som världen håller andan under Kubakrisen 1962, om promenader i Köpenhamn när dottern är tonårstrulig och bär sin pappas avlagda jacka som kappa och får mamman att för ovanlighetens skull skämmas över sitt barn så pass att hon behöver gå ett par meter vid sidan av (det omvända är som bekant betydligt vanligare).

I dikten ”Min mors hånd” från Drottningporten förekommer en frigörande akt: ”da jeg så, at hendes hånd havde sluppet min, / at jeg for længst havde skrevet mig ud af hendes greb.” Som gammal infinner sig nya utmaningar för mamman, som i det längsta spjärna emot åldrande och död. Men den är förstås oundviklig, det är bara barnsligt att tro något annat. Vad vi får i överflöd när vi blir gamla är en stor och allmäktig vanmakt. Tafdrup visar hur mamman härbärgerar ”en porös sorg” som barn inte får ha och inte ska ha tillträde till.

Tafdrup har alltid lierat sig med modernismen. Har den spelat ut sin roll, nu med hundra års distans? Det skulle vara postmodernismens argument, men jag är inte helt övertygad om att vi har sett det sista av modernismen, bara att den behöver omformuleras, och släppa några av de tröttaste troperna (återvändsgränder som James Joyces ordlekar, till exempel). På 50-talet återuppväcktes ju romantiken, och Tafdrup är ute i ett ärende som liknar det när hon dammar av Rilkes modernism. Hon har väl alltid skrivit i dialog med Rilke, både direkt (änglarna) och indirekt (andligheten).

Det här är Pia Tafdrups tjugoförsta diktsamling. Det kan finnas fog för farhågan att hon vid det laget befinner sig ”på rutinens brant”, men väl där tycker jag att hon parerar alla misstankar att autopiloten sätts på. Möjligen kan det vara en smula för många dikter: när hon själv debuterade på 80-talet var standardformatet på en diktsamling mellan 50-80 sidor, och här rör det sig om det dubbla. Det är inte alltid en välsignelse.

Ändå måste jag säga att jag tycker mycket om den här boken, och finner ingen anledning att revidera omdömet att hon med sina senare böcker har återfunnit ett idiom som hon förädlade med sina starka samlingar under 80- och 90-talet. Till det mest sympatiska med den är hur skickligt hon undviker den vanliga fällan som många författare trampar rätt in i när de skriver om en död förälder: att det mer handlar om författaren än om den anhörige. 

The Girls Who Grew Big, Leila Mottley, Penguin

 

När Leila Mottley var 20 debuterade hon med Nightcrawling, en av de bästa engelskspråkiga romaner jag har läst de senaste åren. Hon äger en sällsynt utvecklad förmåga att gestalta unga människors valhänta försök att ta sig an en ogästvänlig värld. När hon nu utkommer med sin andra roman, The Girls Who Grew Big, kan man börja undra: var debuten en lyckträff?

Nej. Här utvecklar hon och fördjupar motiv från den förra. Det handlar om tre unga amerikanska kvinnor, och romanen följer dem i parallella kapitel med dem som fokalisator. Det må vara ett slitet berättargrepp, men Mottley övertygar om att det är en nödvändig teknik för att vi ska förstå hur individernas liv flätas in i varandra på alltmer intrikata sätt. Det är en roman om tre sorts -skap: systerskap, vänskap, moderskap.

Sextonåriga Adela dimper ned i Padua Beach, Florida, när de superkristna föräldrarna (aka de är amerikaner) får vetskap om att hon är gravid. Där ska hon bo med sin farmor och adoptera bort barnet när det fötts. I Padua Beach regerar matriarken Simone, drygt tjugo, med ett par femåriga tvillingar, Luck och Lion. En av de närmsta i kretsen är Emory, som nyligen fått sonen Kai med Simones yngre bror. Under romanens gång hinner de bli vänner och hamna på kollisionskurs och bli sams igen några gånger. Du frågar: blir det drama? Det blir drama. Det blir lögner och svek i stor utsträckning, men Mottley visar framför allt två saker: lockelsen i lögnen, och det svåra i att upprätthålla lögner, hur de sprids exponentiellt.

Adela är en simmerska med målet att tävla i OS när graviditeten sätter käppar i hjulet. Simone har en av och på-relation med barnets pappa, den opålitlige ”Tooth” (hans riktiga namn är romanens plot twist). Och Emory slits mellan önskan att återvända till skolan med barnet i en BabyBjörn, något rektorn starkt invänder mot. I Padua Beach har en inofficiell gemenskap inrättats, med Simones röda skåpbil som bas. Där tillåts de vara ”Flickor”, och inte endast personer som fattat ett uselt beslut (att behålla sina barn fast de själva i lagens mening är barn).

All konst är i någon mening politisk, något Balsam Karam blygsamt påpekade i en enkät i Dagens Nyheter i söndags: ”Min första bok beskrevs som politisk, men jag menar att alla böcker är politiska. Det handlar lika mycket om vad man väljer att skriva om som om det man väljer bort”. Leila Mottley skriver underförstått om de dåliga politiska beslut som ligger bakom till exempel att Simone när hon ska föda inte kan välja att göra det på sjukhus: det blir för dyrt (att hon också skäms över sin pojkvän är en annan sak). Likaså nämns att en abort kostar omkring 6000 svenska kronor.

Frågan om tonårsmammorna är också en politisk fråga, om pengar och om över- och underläge. Genom romanen stigmatiseras de som landets utvalda syndabock, underförstått att de är tre saker som börjar på bokstaven ”k”: korkade, klantiga och kåta. (Fast, vad ska en annars vara som tonåring?) Den här romanen får oss att se dem som mer än enbart tonårsmammor, mer än enbart blåsta individer med dåligt konsekvenstänk. Att skildra de här människorna i mellanrummet mellan det äkta och det konstlade är en svår balansgång som Mottley behärskar till fullo, i en skickligt genomförd allians mellan autenticitet och estetik.

Det sker i synnerhet i hur karaktärerna pratar, den oslipade grammatiken hos den streetsmarta Simone och pluggisen Emorys mer verserade tilltal. Samt då Adelas överklassperspektiv: hon har redan pengar, medan de andra desperat tvingar på naiva rika tonåringar som är på spring break i Florida en häxbrygd de kallar djungeljuice, och som inbringar en icke oansenlig summa pengar.

I fjol gav Mottley ut en diktsamling, woke up no light. Tyvärr har jag inte läst den, men det förvånar inte att hon skriver poesi. Det här är en mycket språkmedveten roman, och jag vet att Amanda Svensson, som översatte Nattvarelser, säkert kan göra en god insats om den här också översätts. Fast jag undrar hur en översättare ska handskas med den muntliga tautologin i tilltalet ”all y’all”, eller den frekventa talspråksmarkören ”prob’ly”.

Det som gör den här romanen förträfflig är två egentligen enkla saker: dels Mottleys intresse av att ärligt förmedla de här unga personernas erfarenhet, dels hennes osvikliga språkkänsla. Så här skildras till exempel Adelas förälskelse: ”He was so beautiful, it made me feel like I’d swallowed just enough pool water to enjoy the swash of it whirlpooling inside me but not enough to make me sick.” Romanen är rik på sådana ögonblick. Det är också en intelligent roman, som genomskådar hur pappors uppfostran mindre handlar om att älska ett barn och mer om att få barnet att älska pappan.

Men det handlar också om något annat grundläggande. I söndags skrev Maja Lundgren en slagkraftig essä i Expressen om ”[f]öreställningen att män dyker och kvinnor sjunker”. Det stämmer ju i någon mån, som jag förstår offentligheten, att män tilldelas rollen som aktiva och kvinnor passiviseras – men Leila Mottley tillåter sina kvinnliga protagonister att flyta, hur djävligt vattnet de hamnat i än är, och det är ingen ringa bedrift. Det blir Adelas farmor Noni som kommer med det bästa levnadsrådet när du är i bekymmer: ät sand.

Cowboydrömmar. En essä om västernfilmen, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

Som barn var det fyra manliga arketyper som fångade mitt intresse och under några år blev en besatthet: James Bond, Dracula, medlemmarna i rockbandet Kiss – samt västernhjälten. De tre förstnämnda har jag väl i största möjliga mån vuxit ifrån, men intresset för västernfilmen har bestått. Så lägligt då att Sven-Erik Klinkmann, auktoritet inom det populärvetenskapliga forskningsfältet, ger ut en ambitiös essä om västern, med den passande titeln Cowboydrömmar.

Liksom för Bond, Dracula och Gene Simmons hade den manliga västernhjälten en oemotståndlig dragningskraft på kvinnor, där det brukade räcka med att visa sig så föll de som furor (fast det var ingenting jag tänkte på – då). Klinkmanns genomgång av västernfilmen utgår från några bekanta troper, listade som ”mannen”, ”sheriffen”, ”den laglöse”, ”hämnaren” och ”de andra” (de osynliggjorda). Fast han börjar oväntat nog med ”kvinnan”.

Liksom ursprungsbefolkningen (”indianerna”, som de kallades när jag var barn), svarta, mexikaner och asiater, var kvinnor i västernfilmen oftast osynliggjorda. Även om dessa filmer var och är en amerikansk angelägenhet är det två europeiska skådespelerskor som svarar för de kanske mest intressanta kvinnoporträtten: Marlene Dietrich i Fritz Langs Rancho Notorious från 1952 och Isabelle Huppert i Michael Ciminos Heaven’s Gate från 1980 (den som sågades när den kom, men som genomgått en omvärdering de senaste femton åren). Joan Crawfords insats i Nicholas Rays Johnny Guitar från 1954 är också minnesvärd.

Den västernfilm som brukar hamna högst i Sight & Sounds enkät vart tionde år om tidernas bästa film är John Fords The Searchers från 1956, med John Wayne i en paradroll – den hamnade på plats 15 i 2022 års omröstning. Vad Klinkmann avstår från att nämna är hur Martin Scorsese i flera avseenden lät sin Taxi Driver från 1976 bli en modern version av Fords film, med Jodie Fosters barnprostituerade tjej i rollen som den vita kvinnan som rövades bort av Comanche-stammen.

Klinkmanns bok fyller annars en viktig funktion, då västernfilmen inte riktigt setts som en seriös filmgenre, värdig akademisk forskning (åtminstone inte i Sverige). Till det intressanta hör bland annat en jämförelse med just film noir-genren, som hade sin storhetstid ungefär samtidigt som västern (50- och 60-talet). Klinkmann hittar många beröringspunkter, och visar också med eftertryck hur västernfilmen fungerade i samklang med tidsandan, och därmed blir något mer än historiska dokument från en tid cirka hundra år innan de inspelades.

Det blir också en bok om manlighet. Visst, cowboyen är en problematisk karaktär i många av filmerna, ofta insnärjd i en moralisk ambivalens mellan både de skrivna lagarna och de oskrivna etiska riktlinjerna. Det finns drag av sadism hos många av filmgenrens (anti)hjältar, flera av dem spelade av Clint Eastwood. En sadism som har övertagits i modernare tid av den överskattade Quentin Tarantino, som Klinkmann mycket riktigt genomskådar som en enkelspårig och ointressant regissör, och gör en oväntad men säkert tillförlitlig jämförelse: ”Kanske finns det någonting Wagnerskt hos Tarantino, en postmodernt sofistikerad, nybrutal Wagner.”

Klinkmann skriver på djupet om filmerna, om John Waynes återhållsamma replikföring, om Randolph Scotts lakoniska framtoning, om Clint Eastwoods fåordighet i främst Sergio Leones filmer. I den av Eastwood själv regisserade De skoningslösa från 1992 jämförs hans karaktär Bill Munny med Akilles i Iliaden, där båda ofrivilligt får se sin ilska och hämndgirighet förlösas av mordet på en nära vän.

Det är många titlar att hålla reda på, men Klinkmann styr med säker hand förbi effektiva referat och träffsäkra analyser. Ett fylligt appendix listar de mest kända filmerna (ledtråd: de är riktigt många!) och ger många nostalgiska upplevelser. Oftast är originaltitlarna oöversatta, även i de fall när det finns en svensk titel, men det är konsekvent gjort och i många fall är de svenska titlarna dessutom missvisande, som när Leones mästerverk Once Upon a Time in the West fick heta Harmonica – en hämnare. Klinkmann är inte odelat positiv till den, där han beundrar dess visuella stil men att den är stillastående och saknar intresse för intrigerna och karaktärerna. Jag är inte enig här.

En av de få filmer som jag inte sett (vad jag vet) är Robert Aldrichs Ulzana’s Raid från 1972. Han är en av de mest underskattade och mest mångsidiga amerikanska regissörerna, som Klinkmann också påpekar. Utöver sin västern gjorde han bland annat den bästa film noir-filmen Kiss Me Deadly, camp-skräckisen Whatever Happened to Baby Jane?, samt queer-dramat The Killing of Sister George.

Komikern Jimmy Carr sa på sin nuvarande USA-turné att han befann sig i landet som gett oss tre avgörande kulturella yttringar: jazzmusiken, stand up-komiken – samt västernfilmen. Det är en mycket amerikansk angelägenhet, och appendixet som listar de viktigaste filmerna har det gemensamt att de åtminstone utspelar sig i USA (som bekant spelades många av Sergio Leones filmer in i Spanien och Italien). Det är därmed synd att en så utsökt västern som John Hillcoats The Proposition från 2005 inte ges utrymme. Den bästa västernfilmen har för den delen ännu inte gjorts: under många år har Hillcoat försökt filmatisera Cormac McCarthys roman Blodets meridian – den har åtminstone potential att bli västernfilmernas västernfilm.

Ourika, Madame de Duras, Sjösala

 

Det finns två franska författare som heter Duras. Den ena – Marguerite – är ett välkänt namn som har inspirerat cirka 90% av alla svenska författare som debuterat under 2000-talet, och den andra – Claire de Duras – har befunnit sig i skymundan. Tills nu, då Sjösala i sin serie klassiker ger ut hennes första roman under författarnamnet Madame de Duras, den eponyma Ourika. Att kalla det för en sensation är en underdrift.

Översättaren Vanja Södergren tecknar i sitt informativa efterord en tydlig bild av denna författare, verksam under den tidsepok vi kallar romantiken. Hon levde åren 1777-1828, räknade snillet Chateubriand bland sina vänner, och fick ett massivt genombrott, om än i skydd av den anonymitet som var gängse under epoken. Dock ska vi påminna oss vad Lord Byron yttrade när han lät publicera de första sångerna av Childe Harold’s Pilgrimage i eget namn: ”I awoke one morning to find myself famous”.

Madame de Duras citerar Byron i sitt verk, och något av hjältens svartsynta melankoli har färgat av sig på romanens protagonist: ”Ack, jag hörde inte längre hemma hos någon! Jag var främmande inför hela människosläktet.” Det handlar om Ourika, en föräldralös flicka från Senegal som två år gammal blir upplockad från ett slavskepp och forslad till Frankrike, av Monsieur B., vars hustru sköter uppfostran av det svarta barnet. Hon får lära sig sjunga, dansa och måla, engelska och italienska – och inte minst lära sig läsa poesi. Ourika lever i paradiset ända tills hon en dag får höra en bekant till Madame B. försäga sig att eftersom hon är svart saknar hon framtid.

Berättelsen har verklighetsbakgrund, men det är en skickligt komponerad roman som smidigt frigör sig från det biografiska stoffet. Madame de Duras anspelar på myten om Pygmalion, och gör Ourika till en slags Galatea, ni vet hon som skulle stöpas och bli salongsfähig. Det som i myten är ett sociologiskt experiment blir i den här romanen ett grymt spratt, när Ourika blir varse de begränsningar som sätts av hennes hudfärg. Hon döms till ett liv i ensamhet. Den brittiska författaren John Fowles blev så fängslad av storyn att han skrev sin roman Den franska löjtnantens kvinna som en modern variant (han översatte också Ourika till engelska).

Det är en kort roman som ändå lyckas behandla åtskilliga ämnen, som rasism, exil, outsiderskap, kolonialism, slaveri, men också – som Södergren påpekar i efterordet – köns- och klassfrågor. Här tas också upp samtida teman som den manligt kodade melankolin (att Goethe gillade romanen förvånade inte: Ourika är något av en kvinnlig Werther, med liknande dödslängtan), och nutida fenomen som dysmorfobi (Ourika inbillar sig att hon är ful, endast på grund av att hon har en annan hudfärg än sin omgivning).

Det är en koncis stilkonst som slipades i de litterära salongerna som var på modet under 1800-talets första år. För all del går det att jämföra med ljudboken: Madame de Duras roman var till en början en muntlig berättelse som lockade lyssnare i första hand, och sedan i andra hand läsare. Det tål att tänkas på!

Förlaget skriver att romanen efter drygt tvåhundra år ”äntligen [ges] ut på svenska”, och missar att det faktiskt finns en anonym översättning från 1825. Men den kan vara svår att få tag på, gissar jag, så det är en välgärning att ge ut en bok som är så här bra. Under romantiken var poesin den dominerande genren. Därför är det förstås besynnerligt att en så här bra roman inte funnits tillgänglig på svenska (med undantag för den riktigt gamla).

En liten anmärkning bara: när förlaget Penguin grundades var avsikten att deras pocketböcker aldrig skulle vara dyrare än ett paket cigaretter. Nu kostar svenska pocketar i normalfallet 125 kronor – den här tunna boken är något billigare, men fortfarande en bra bit över de cirka 70 kronor ett ciggpaket kostar. När jag var ung var klassikerutgivningen på pocket dessutom betydligt mer generös, så det gick att bilda sig för en relativt billig penning. Det här är svårare nu, även om det är föredömligt att förlag som Sjösala satsar så hårt på att skapa en kanon åt i synnerhet unga, giriga läsare som vill ha annat än true crime och feelgood och draksex-romaner.

Ord & Bild NR 1.25; NR 2-3.25

 

Kulturtidskriften Ord & Bild har genomgått en vitalisering, med förra årets elementnummer som ett piggt och originellt inslag. Året har hittills genererat två oerhört ambitiösa satsningar, vars make svårligen låter sig hittas. Det första numret är en presentation av Fogelstadsgruppen på djupet, och det andra – ett dubbelnummer – är ett skyltfönster för den samtida latinamerikanska litteraturen. En behöver inte sträcka sitt finger högt upp i luften för att konstatera att det ligger helt rätt i tiden: den latinamerikanska prosan är väldigt stark för tillfället.

Bland Nobelpristagarna i litteratur har den södra amerikanska kontinenten getts sex priser (en färre än Sverige!), och däribland idel gamla gubbar, med undantag för Gabriela Mistral, poeten som fick det för 80 år sedan. Till de större försummelserna hör att två länder saknas, Brasilien och Argentina, och det råkar vara så att två av 1900-talets viktigaste författare kommer därifrån: Lispector och Borges.Ok, här kommer en blygsam profetia: inom en överskådlig tid kommer Svenska Akademien att behöva strössla Nobelpris över Latinamerika, och många av de stora namnen är kvinnor.

En av dessa är Fernanda Melchor från Mexiko. Översättaren Hanna Nordenhök reste till Mexiko City och intervjuade henne och två andra författare, och i numret återfinns även noveller från dem. Melchors novell läste jag på engelska förra sommaren, i boken This Is Not Miami. Melchor talar i intervjun om litteraturens politiska betydelse vid sidan av politiken: ”Litteraturen står bortom de politiska lösningarna, den arbetar med ett helt annat register. Där finns ambivalens och motsägelser, och något sådant kan den politiska handlingen inte tillåta sig.” Varför har författare mist sin tidigare ställning att vara efterfrågade? Har de blivit dummare? Jag vägrar tro det.

Gemensamt för de författare Nordenhök intervjuar och översätter – de andra är Emiliano Monge och Luis Jorge Boone – är att de skriver om barn och ambivalensen som uppstår i mötet mellan barnet och den vuxne (något Nordenhök själv varit inne på i sina skönlitterära böcker). Förutom Nordenhök är förstås Lina Wolff med, hon som översatt García Márquez Hundra år av ensamhet. Hennes novell ”Den själlösas raseri” inleds med att en översättare stör sig på Netflix-versionens svenska översättning, som inte anlitat vare sig Ahlins gamla eller Wolffs nya, men novellen tar sedan en helt annan vändning.

Steget från Lina Wolff till Rikard Wolff borde inte vara långt, men Marit Kapla missar det i sin annars mycket läsvärda essä om sin besatthet av Lorcas dikt ”Pequeño vals vienés”, som Leonard Cohen översatte till ”Take This Waltz”. Kapla tar upp Mikael Wiehes översättning, som Ebba Forsberg sjungit, men nämner inte att Rikard Wolff också översatt den. Hon är förtjust i Forsbergs version, men jag vet inte om jag kan hålla med: överlag är det svårt att göra covers på Cohen, då texterna bygger så mycket på smärtsamma erfarenheter.

Det temanummer om Fogelstadgruppen som lanserades tidigare i år är helt fritt från seminariedamm och torr akademisk prosa. Gruppen invigdes 1925, alltså för hundra år sedan, och liksom med så mycket annat kan det bara konstateras att mycket har hänt – och samtidigt så lite. Här visas att feminism och pacifism hör ihop (något också Virginia Woolf var medveten om ungefär samtidigt), men att det också bör inkludera en hållbar miljöpolitik. Katarina Leppänen skriver fint om ekofeminism hos Elin Wägner, som väl är gruppens främsta namn, av en anledning som kan demonstreras av hennes egna ord: ”Männen är verkligen hårt engagerade på alla fronter: för att hålla kvinnan nere, att med sin tanke erövra universum, att steg för steg betvinga naturen, att skapa en ny ordning, att hålla varandra inbördes i schack.”

Leppänen lyckas göra Wägner till en angelägenhet för vår tid, och jag ser bara ett problem med hennes essä: den är alldeles för kort. I gengäld ger Maria Mårsell rejäl bakgrund till hur Wägner tacklade fredsfrågan. Och Ulrika Knutsson, som förstås är en auktoritet i ämnet Fogelstad efter sin magistrala bok Kvinnor på gränsen till genombrott, skriver om hur förnuft och känsla sammanfogades av medlemmarna, där också Emilia Fogelklou ingick (Sveriges mest underskattade författare), hon som skrev: ”Jag brukade tycka, att ’den allra vanligaste människan’ var vad man ville nå till – varmed jag kanske menar detsamma som det missbrukade ordet ödmjukhet.”

Utöver texterna om Fogelstad finns också en intressant essä av Ola Larsmo, med anledning av banden mellan fiktion och verklighet. Han menar att romanens tidigare konststycke, förmågan att gå utanför sitt egna jag, håller på att försvinna i takt med autofiktionens utbredning. Romanen har sagts vara död ända sedan Larsmo började skriva i offentligheten, men jag skulle tro att den överlever också de många självbiografiska texterna som falskskyltas som romaner. Larsmos essä borde i vilket fall ha orsakat någon form av debatt det här året, men som vanligt springs det på andra bollar (tyvärr oftast de som punkterats innan första inlägget hunnit tryckas).

Tillsammans ger de två numren av Ord & Bild drygt 350 fullmatade sidor. Helst skulle jag vilja unna mig en mer noggrann läsning, men sommaren är inte över, och jag återvänder gärna till ett par av essäerna i båda numren, för en mindre stressad läsning. Sedan bör förstås avslutningsvis också nämnas något om den ambitiösa kritikdelen, där det finns tre gedigna genomgångar av sakprosaåret från i fjol, samt en skicklig tolkning av Isabella Nilssons Tomhet och ömhet, signerad Nora Wurtzel. Nilsson är ett återkommande namn, så också i Lovisa Florin Holmstens recension av hennes Emily Brontë-översättningar. (Att mitt omdöme om Nilssons ”absoluta gehör” får utrymme ger ingen anledning att missa recensionen.)

o.s.v.; Ångest + INUTI TIDEN ELLER MIN ANDRA BARNDOM (dikt av Wilma Wirenhed); Den flödande nära-döden-upplevelsen; Omega, sha-la-la; Eskatologiska förfalskningar. Pamflett #41-45, Herkulesgatans poesiklubb

 

Det hör till sakens natur att DIY-projekt är kortlivade. Bloggen bernur har troligen överlevt sig själv – får jag inte medalj från kungen snart lägger jag ned den. Herkules poesiklubb har låtit sina utskick finnas i ett och ett halvt år, och verkar ha nått vägs ände när de nu publicerar nummer 45 (44, strikt räknat, då nummer 37 verkar vara nedgrävt). De kallar det ”ett semi-adjö”, så i någon form kanske något annat tar vid. Det skulle inte förvåna mig om en reguljär bokutgivning ligger i rullarna.

I den svenska litteraturhistorien borde den alltjämt anonyma Herkulesgatans poesiklubb äga en självklar plats. Det kanske blir en fotnot – men vilken vacker och bråkig fotnot det skulle bli! De fem nummer som ”avslutar” är utgivna mellan 5 maj och 9 juli. Deras pamfletter har blivit allt enklare att hitta – allra senast såg jag att några stycken färdats ända till Bokcafé Pilgatan i Umeå.

I nummer 41, ”o.s.v.”, ingår en fin hunddikt, som skriver från hundens perspektiv, och det är avväpnande och överraskande bra. Redan här märks en högre insats hos de(n) som skriver, och den som vill ha en bra ingång till projektet kan med fördel börja här, och upptäcka att det finns en tydlig tendens mot att skildra samtiden.

Fast om du vill ransonera dina stålar är kanske nummer 42 ett säkrare kort: ”Ångest + INUTI TIDEN ELLER MIN ANDRA BARNDOM” är ett fylligare nummer, och ger valuta för pengarna. Liksom hos Pär Lagerkvists bok Ångest är dikterna präglade av det hårda tilltalet som rör sig mot en chockverkan. Kanske det inte är så stor skillnad på 1916 och 2025: ”ambulansen och glassbilen är samma fordon”, som en av raderna lyder. Jag har ingen anledning att bestrida det. Vilma Wirenhed är en ung debutant som studerar eller studerat litterär gestaltning på Valand, och hennes långdikt i nummer 42 är skickligt komponerad och mer än lovande, och visar fördelen med kort pressläggning. Dikten kunde ingå endast en vecka efter att poesiklubben hörde den framföras på Textival i Göteborg.

I det 43:e numret, ”Den flödande nära-döden-upplevelsen”, får vi veckla ut en A3 med ordlekarnas manifest, som låter det meningslösa möta det betydelsefulla, i diktrader som är både hädiska och bitska: ”imse vimse svindel”, till exempel. Det är en estetik som uppmuntrar det häpnadsväckande, och visar med eftertryck att Herkulesgatans poesiklubb gjort sig själv(a) oumbärlig. Det är dikter som är politiska på ett nytt sätt, men som också anknyter till en romantisk tradition på ett nytt sätt.

”Omega, sha-la-la” är namnet på nummer 44, där ordet ”överglöd” bildar en slags ram till innehållet, som tenderar att vilja ta sig ut ur något, att slå sig fri från det liv som levs. Eller om det är en övertolkning, en ouvertyr till det avslut som mer eller mindre utlovas/hotas i nummer 45, ”Eskatologiska förfalskningar”, som alltså ska sätta läran om de yttersta tingen under kritisk lupp. Det är ett slut som är både värdigt och vanvördigt: ”I dag ska jag dra / mitt strå från stacken.”

Det här är en poesiklubb som inkorporerar en ansenlig del av poesihistorien. Kanske referensen till Lagerkvist är mer oavsiktlig än olycklig, men att Stagnelius, Catullus och Ekelöf förekommer är inte för första gången. Annars är det förstås en meningslös syssla att spana efter ledtrådar. Dikterna är bra utan all förankring till föregångare: ”Dagen vräker sig fram – / ett rovdjur klätt i solljus. / Den som inte darrar är sinnessjuk.” Den som skriver så ska inte tillåtas existera utanför den del av poesihistorien som förekommer innanför tryckta pärmar med ett ISBN-nummer som garanterar att också framtiden får ta del av dikterna.

Av måneskinn gror det ingenting, Torborg Nedreaas, Aschehoug

 

Kan du på rak arm nämna en svensk roman från 1947 som klarat – ursäkta klyschan – tidens tand? Skulle inte tro det. Däremot utkom i Norge en roman som inte kan kallas annat än ett mästerverk. Det rör sig om Torborg Nedreaas Av måneskinn gror det ingenting, som jag hittade i Oslo nyligen, och införskaffade på vinst och förlust. Sedan den gavs ut har den utkommit i minst fyra upplagor - den jag hittade kom i fjol.

Den desperata tonen i inledningen fångar mig direkt: ”Jag går och leter etter et menneske. I tretten dager har jeg lett etter dette mennesket nå. Jag har krysset byen i alle rettningar. I alla hotellvestibyler har jeg vært, og sittet og speidet.” Det är en inledning som direkt får mig att tänka på Elizabeth Smarts mästerliga Vid Grand Central Station där satt jag och grät: ”Jag står vid ett gathörn i Monterey och väntar på att bussen ska komma, och alla min viljas muskler håller fast min fruktan för att stå inför det ögonblick som jag åstundar mest av allt. Förväntningarna och sommareftermiddagen gör mina läppar torra och jag gör dem redo var tionde minut under de fem timmar som jag får vänta.”

De här två romanerna speglar varandra: Smart gav ut sin bara två år före Nedreaas. Båda skildrar desperation och åtrå på ett sätt som inte riktigt går att hitta hos någon svensk författare, möjligen med undantag för Rut Hillarp. Vad svenska läsare vill ha för tillfället verkar vara romantasy, som Ellinor Skagegård skrev om i SvD förra veckan, alltså fantasy smut (sex mellan bräckliga kvinnor och vampyrer, alver och jättar). Torborg Nedreaas roman från 1947 har betydligt mer att göra med verkligheten. Det enda otidsenliga för oss torde vara att kvinnan har nikotingula fingrar.

Mötet är slumpartat. En man tar med sig en mystisk kvinna hem, och väl där är hon först talträngd, men berättar sedan sin historia, medan hon dricker en smula vin och röker en stor mängd cigaretter. Sedan försvinner hon från lägenheten – därav inledningen. Mannen blir en ställföreträdande läsare, som lyssnar på hennes livshistoria, med korta inflikande kommentarer. Det hör till det snillrika med Nedreaas komposition, att hon ger kvinnan ordet – mannen avbryter inte, utan reduceras till passiv lyssnare. På 40-talet bör det ha varit något oerhört. Hon skriver också om avstånden mellan det vi känner och det vi visar.

Kvinnan är originell, vass och svartsynt: ”En menneskesjel er en ting, som bare har betydning for den som selv har en sjel. En stor del av menneskeheten har ingen.” Hon ger sin nya bekantskap ett val: antingen får du min kropp, eller min själ. Mannen traktar ovanligt nog inte efter hennes kropp (som hon lakoniskt förklarar vara vackrare än själen), och därmed kan berättelsen börja med ett uppskruvat känsloläge som bibehålls genom hela romanen. Det är utropstecken och kategoriska ställningstaganden om vartannat.

Den historia kvinnan berättar har sin bäring i faktiska förhållanden. När hon är sjutton förälskar hon sig i en äldre man, och de får fem dagar och nätter tillsammans: fem dygn utan skugga. Möjligen handlar det mer om besatthet än om begär, om nu någon skillnad finns. Hela tiden är ångesten i närheten, i sällskap med rädslan och kylan. Nedreaas samtid var fientlig mot lusten, och det finns ingen anledning att hävda att vår tid är bättre. Hon skildrar det som på tidens språk kallades synd och otukt. För ja, här sätter äktenskapet inga gränser för kvinnan och mannen, utan Nedreaas visar hur det som rättfärdigas inom det sanktionerade äktenskapet fördöms utanför det. Och vad är det då för begär som Nedreaas frammanar? Jo, det Sara Stridsberg några gånger i sina romaner kallar för ”kolsyra i blodet” blir hos henne att upptäcka hur ens inre fylls av stjärnor.

Kvinnan i romanen söker skönhetsupplevelser, något som kan förhöja den trista tillvaron. Men skönhet kan bara bedöva det som gör ont, inte hjälpa i längden, och vad ska en göra om kärleken är obesvarad, som den är för kvinnan? Inte heller vill hon upprepa föräldrarnas kärlekslösa äktenskap, som summeras i tre ord: ”hverdagens trivielle snikmyrderi”. Somliga skyr det vi längtar efter, och den som kastar sig mot det riskerar att krossas. Romanens titel, på svenska ungefär ”Av månsken gror ingenting”, härleds från något en av männen i romanen yttrar och som sedan blir ett ledmotiv för kvinnan, som påstår att medan vi längtar efter solen men känner oss säkrare i månskenet. En kvinna dör tre gånger, hävdar hon: först dräps glädjen, sedan dräps människan (själen?), och till sist dräps kroppen.

Torborg Nedreaas cyniska tonläge kan i någon mån få en att erinra sig Hjalmar Söderberg. Jag kan inte bestämma mig för vem av dem som har skrivit vad om jag ställer dessa textställen mot varandra (jag har för enkelhetens skull översatt från norskan). För det här är två stilar som går in i varandra och möts. Först den ena:

Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i … Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder … Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.  

Sedan den andra:

Men det är ju inte hans fel att jag är förälskad i honom. Han är alla de krafter som jag har förslösat i mitt liv. För det är det som gör att människorna ljuger på det här viset, att de bara låter världen ta sina krokiga vägar och leva i sitt eget månsken utan att kunna förstå det, för att de inte vill förstå det: att månskenet bara är en kall reflektion av solskenet.

En sak som gjorde mig nyfiken på den här romanen var att jag hittade den bland de nyutgivna böckerna i Penguins serie med klassiker (Nothing Grows By Moonlight). Få svenska romaner har hittat dit: Karin Boyes Kallocain tror jag är ett undantag. Medan jag läste fick jag också veta att den i januari nästa år kommer på svenska, översatt av Cilla Naumann (det finns en tidigare översättning från 1948, signerad Ingrid Påhlman). Eftersom så många svenska läsare är rädda för att läsa på de skandinaviska språken är det glädjande, för det här är definitivt en av de bästa norska romaner jag har läst.

Mina futtiga små sorger, Miriam Toews, översättning Erik Anderson, Rámus

 

Det är oerhört svårt för en författare att skriva om trauman i det egna livet utan att det förblir ett terapeutiskt skrivande. Som läsare tvingas man ofta konstatera att det säkerligen var en nyttig och läkande erfarenhet att skriva boken, men det är inte alltid det går att överföra den personliga sorgen till utsökt litteratur.

Med det sagt närmar sig kanadensiska Miriam Toews sitt trauma på ett ovanligt sätt. I romanen Mina futtiga små sorger hanteras det tunga ämnet – en systers självmord – okonventionellt och nyskapande. I stället för att glorifiera systern har hon åstadkommit ett skimrande och mångfasetterat porträtt, som tillvaratar både de goda och de dåliga egenskaperna. Därmed blir skildringen av syskonens relation inte bara trovärdig och övertygande, utan också minnesvärd.

Romanen berättas av den yngre systern Yolandi (Yoli). Storayster Elfrieda (Elf) är ett musikaliskt underbarn. Nu är båda i medelåldern, och Elf ligger i en sjukhusbädd inom psykiatrin i ett sjukhus i Winnipeg, efter ett misslyckat självmordsförsök. Hela Yolis tillvaro handlar om att försöka hålla Elf vid liv, medan hela Elfs tillvaro handlar om att försöka avsluta sitt liv. Nu ber hon att systern ska flyga med henne till Schweiz, där dödshjälp är lagligt. Tolv år tidigare begick pappan självmord, vilket Toews har skrivit om i memoaren Swing Low. Och hennes syster Marjorie begick självmord 2010, så det här är en roman som är hårt förankrad i verkligheten.

Och ändå inte. För det är en roman som trotsar sitt allvarsamma ämne med en frejdig och uppsluppen stil. Kanske humorn är en nödvändig ingrediens när livet är överjävligt, som en slags sköld för att skydda sig mot alla grymheter vi upplever. Andra tillverkar sådana sköldar av ironi, sarkasm, sentimentalitet. Toews använder det absurda som sitt främsta material. Hon visar med sin roman att det bara finns en utgång ur helvetet. Därmed överskrids också de oundvikliga gränser som det självbiografiska skrivandet medför. Yoli och Elf blir mer universella än sina biografiska förebilder.

Elf är konsertpianist, uppskattad och beundrad av alla. Hon har också en man som älskar henne, Nic, som här beskrivs som en vänlig själ med oändligt tålamod. Ändå är hennes dödslängtan starkare än något annat. Framgången är inget skydd – tvärtom verkar den öka risken för att du ska ifrågasätta din självkänsla och livets värde. För om livet är fulländat och alla avgudar dig och det inte längre finns något att sträva efter: vad finns det då för anledning att leva? Toews gestaltar det som är Elfs problem med hjälp av en stark bild, att hon har ett piano av glas inuti sig, och fruktar att det ska gå sönder: ”Hon säger att det sitter inklämt nere till höger i magen, att hon ibland känner de hårda kanterna trycka mot huden, att hon är rädd för att det ska tränga ut och att hon ska förblöda.”

Genom romanen visas hur pianospelandet skänker Elf en frihet som antar farliga konnotationer. Utan att det nämns finns en parallell i Jane Campions film Pianot, som också handlade om en kvinna som drogs till det fördärvliga, och kommunicerade med omvärlden genom sitt pianospel. Det farliga förstärks av att familjen tillhör mennonitkyrkan, en sträng religiös inriktning som vägrar acceptera musiken som annat än olämplig och skadlig. Yoli är inte heller någon som församlingen ser på med blida ögon. Hon är frånskild, har två barn med olika fäder, och försöker lansera sig som författare till ungdomsromaner med motiv från rodeovärlden. Hon dejtar en tjeckisk violinist som är i Kanada för att skriva ett libretto, och Toews roman har något av operans anlag för överdrifter. I stället har den – i likhet med de två tidigare som översatts till svenska, Kvinnor som pratar och Ensamma strider – filmatiserats.

Det märkliga är att de överdrifter som Toews anlitar fungerar så utmärkt och förhöjer romanens verklighetstrogna drag. Det blir uppenbart att Yoli måste hålla ihop både sig själv och Elf, och att det inte sker utan uppoffringar. Yolis frustration briserar när hon tröttnat på att ständigt sätta sina egna behov åt sidan, och leva i konstant fruktan för att Elf ska göra slag i saken och ända sitt liv. Dessa konfrontativa ögonblick underminerar den överhängande risken att porträttet av en älskad person som dött i förtid blir sentimentalt. Relationen mellan systrarna är symbiotisk, men inte utan konfliktytor. Titeln är lånad från en dikt av den romantiske poeten Coleridge, där han sörjer sin döda syster. De nära banden mellan romanens systrar förstärks genom deras gemensamma läsningar av poeter som Shelley, Pessoa, Ezra Pound och Philip Larkin.

Om något visar Miriam Toews med sin roman att självmordet är ett etiskt dilemma som saknar kategoriska svar. Att ta sitt liv kan vara både förkastligt och nödvändigt. Under läsningen pendlar jag mellan att hysa medlidande med Elf och att bli förbannad på hennes egoism. Det intryck som kvarstår är att de enkla lösningarna har undvikits, och att vi i gengäld lär oss att kärleken tål hårda prövningar.

(Också publicerad i Vi, 6/2025)

The Philosophy of Virginia Woolf. Moments of Becoming, Thomas Nail, Bloomsbury

 

Författare tar in världen med alla sina sinnen aktiverade. Det här gör de i varierande utsträckning, men ingen är lika alert som Virginia Woolf. Därför är det glädjande att Thomas Nail, filosof med säte vid Denvers universitet, tagit sig an detta ämne i en nyutkommen bok, The Philosophy of Virginia Woolf. Moments of Becoming. (Den har tråkigast tänkbara formgivning.) Moments of Being är som bekant titeln på Woolfs självbiografiska essäer (den heter Ögonblick av liv på svenska), och här rör det sig alltså om att bli till i just dessa kritiska ögonblick.

Nails fokus ligger på de fyra centrala romanerna i Woolfs samlade verk: Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando och Vågorna. Därifrån hämtar han sina exempel: individuella, icke-mänskliga, utökade, samt kollektiva ögonblick eller stunder. Vad består då dessa ögonblick av? Inte i första hand insikter, enligt Nail, som vill frigöra dem från den mer gängse epifanin. Woolfs ögonblick inträffar lika plötsligt, men de går inte att separera det som förmedlas ifrån mottagaren. Eller så här: allting vi tar del av, tar också del av oss.

Om det här låter flummigt kanske det inte är någon bok för dig. Eftersom mitt intresse styrdes av att boken handlar om Woolf kan de filosofiska utläggningarna ibland bli snåriga – fast Nail redovisar i ärlighetens namn öppet att han inte är ute efter att göra litterära eller språkliga analyser av Woolf. Ändå gör han ibland storartade närläsningar, när han ger sig själv uppdraget att läsa skönlitteratur som filosofi. Och strikt talat är det kanske inte så stor skillnad på en litteraturvetenskaplig och en filosofisk närläsning?

Enligt ett känt stycke av poeten Paul Valéry består det största filosofiska felslutet i att endast betrakta filosofer som filosofer. Nail tar honom på orden, och argumenterar ihärdigt – och övertygande – för att Woolfs status som filosof varit nedtonad. I första hand vill han inte skriva en bok som illustrerar hur Woolf anammat filosofiska idéer, utan en där hon tänker och arbetar som en filosof. Hennes arbetsmetod handlar om att sammanföra motsatser, att skapa en gemensam grund för allt som är tänkbart. Det leder till ett gränslöst tänkande.

I hennes böcker upphävs gränser. Woolf lär oss att världen är icke-binär. Det Nail gör är att lokalisera ”profound strangeness and joy” i hennes böcker. Hans bok listar femton sådana ögonblick där Woolf skapar tillfällen för världen att bli till, där karaktärerna hamnar i en konstruktiv konflikt med den. Det latinska ordet ’momentum’ har lett till ordet movement (rörelse), som blir ett nyckelbegrepp i hans förståelse av Woolf. Hos henne är allt i konstant rörelse – inget vilar, allt är aktivt. Där finns också i hennes bildspråk många metaforer kring vätskor, allt som flyter, och moln och dimmor är också frekvent förekommande.

Ögonblicken är plötsliga, våldsamma, och skänker alltså inte bara glädje, utan också lidande. Det finns något skrämmande i hur de anländer, men också något vackert – ungefär som det sublima, vill man inflika, men Nail avstår från att koppla in Burkes gamla definition som betonar hur det storslagna är horrorskönt. Eftersom det saknas hierarkier och etablerad ordning i Woolfs tänkande kunde det locka till en postmodern tolkning, där allt är relativt. Men det vore att göra våld på Woolfs böcker, att knyta dem till en genre eller epok. Hennes modernism är ju också en modernism som inte fullständigt kapat banden till 1800-talets borgerligt realistiska roman.

Bland tidigare författare som intresserat sig för Woolfs förhållande till filosofin utkristalliserar sig tre grupperingar, enligt Nail. Där finns för det första de som diskuterar hur Woolfs influerades av filosofi, och för det andra hur Woolf står i relation till filosofer, och i vilken grad det finns likheter i deras tänkande, samt de som helt avvisar Woolfs insatser som filosof. Nail ödslar mycket krut på att förklara för oss vad det är för bok han inte har skrivit, och förvisso kan det bli lite tjatigt även i genomgången av de många exemplen, som leder till den ganska självklara slutsatsen (som han verkar ha bestämt i förhand), att människan står i förbindelse med allt annat.

Han vill se Woolf som en av tre stora namn i skolan ”rörelsens filosofi”, där de andra heter Lucretius och Karl Marx (händelsevis har han skrivit flera böcker om de två andra). Hos Woolf innebär det att hon ifrågasätter hierarkier och en antropocentrisk världsbild. Nail kartlägger hur hon återger verkligheten, att den inte går att fixera. Woolfs ögonblick är ofrivilliga. Och ord står inte i givakt och representerar, utan de agerar. Med Woolfs egna ord: ”They hate being useful; they hate making money; they hate being lectured about in public. In short, they hate anything that stamps them with one meaning or confines them to one attitude, for it is their nature to change”.

Här finns således en god grund för ett intressant resonemang kring processer och kontinuitet i Woolfs fyra stora romaner. Genom karaktärer som Clarissa Dalloway lär vi oss nya sätt att förhålla oss till vad som ger mening, där saker är meningsfulla i sitt sätt att vara i rörelse, i att vara kontinuerliga. Woolf var besatt av mönster, att demonstrera samband som knyter ihop verkligheten. Till Nails mer sympatiska och fruktbara slutsatser hör att världen tänker och pågår både utanför och inom oss: ”our thoughts are ways that the world expresses or thinks itself through us.” Ett av de begrepp Nail tillämpar är saturation (mättnad), som blir ett medel för naturen att binda ihop oss.

En metafor i hans gestaltning av Woolfs prosa är ”the cotton wool of daily life”. Woolf menar att vi inte enbart upplever eller erfar känslor inombords, utan det är världen som kommer till uttryck genom vad vi känner. En epifani lär oss saker, och ger oss möjligheten att uppnå ett högre medvetandeplan. Det är inte det primära syftet med Woolfs ögonblick. Jag vet inte om jag är helt övertygad om skillnaden här. Annars argumenterar Nail nästan för bra. Eller så här: han får det svåra att se svårt ut. Med det sagt är det här ingen lätt bok att läsa, så här i hängmatte-tider (jag råkar också läsa den i en osedvanlig värmebölja i Umeå, med en termometer som visar drygt 30 grader).

Analyserna av Mrs Dalloway tar mycket plats, men det är passagerna kring Orlando som jag finner mest gångbara – det kan i och för sig bero på att det är den minst omskrivna av Woolfs romaner, så det kanske bara är en följd av att det är nya perspektiv. Ett sådant vackert perspektiv är när Orlando skänker sin diktsamling till ett träd, i ett ömsesidigt utbyte av material. Trädet har gett stoffet – bokstavligt – till boken, och boken återgäldar det med att ge sitt bildliga budskap tillbaka. Orlando blir i Nails läsning inte endast en transsexuell och trans-historisk karaktär (hen byter kön och färdas i tiden), utan också ”a trans-species ecosexual character who feels passionately and sexually drawn to the Earth as much as, and perhaps more than, to humans.”

Vad vi främst kan lära av Woolf är hur ens uppmärksamhet skärps, för att göra oss mer mottagliga och receptiva för intryck. Det gör vi med uppövad nyfikenhet – då ska vi också förstå på djupet hur allting samverkar med varandra. Hennes lära handlar om att människan lever med och inte mot vare sig andra människor eller ting. Om det någonsin saknades en anledning att läsa Woolf i vår tid (det gör det inte) finns här en uppenbar vinst: vi blir mer sympatiskt inställda både mot medmänniskor och med-ting om vi prioriterar samhörighet och solidaritet över dominans och herravälde.

Vekten av vindblåste trær, Thomas Marco Blatt, Kolon

 

Norska författaren Thomas Marco Blatt gav ut tre diktsamlingar åren 2006-2012, och återkom till poesin först i fjol med boken Vekten av vindblåste trær. I mellantiden har han gett ut tre romaner. Nu har jag läst fjolårets diktsamling i mina random försök att sätta mig in i grannlandets litteratur. Inte det lättaste, då Blatt hittills inte översatts till svenska. Det kan förvåna en lite: han är delvis utbildad i litterär gestaltning i Göteborg, debuten vann Tarjei Vesaas debutantpris, och när jag sätter mig in i hur hans diktsamlingar tagits emot ser jag att han har kallats en norsk nationalskald, samt att han redan i debuten funnit en tonläge som tillåter honom att tänka smått och stort samtidigt.

Det låter onekligen som en spännande författare. Vekten av vindblåste trær handlar om liv och död, om korallreven och skogen, om solen och vattnet – men också om alltings försvinnande. Förra helgen höll Black Sabbath sin avskedskonsert, och jag förvånas inte över att många grät inför detta faktum. Det är ett oerhört arv att förvalta – inom hårdrocken är det ojämförligt, och kan inte mätas genom att jämföra med andra artister, för det var Black Sabbath som skapade allt som skulle komma efter dem inom den extrema hårdrocken (den som inte enbart sysslade med blues). De inslag av jazz som finns på deras första skivor banar vägen för Meshuggah, för att bara nämna ett av de progressiva banden.

Men nog om dem nu. Jag ville bara göra en poäng av att försvinnanden tillhör livsvillkoren. Allting tar slut någon gång: kärlek, vänskap, tålamod – och till och med familjeband. Man hinner precis sluta oroa sig över hur det ska gå för ens barn när föräldrarna blir allt skröpligare. I Blatts dikt är det en pappa som vistas i en sjukhussal i väntan på att livet ska slockna. Denna död korsställs med en vän, Magnus, som mer drastiskt försvunnit från diktjagets liv. I sju delar upprättas denna berättelse om dödens ovälkomna närvaro i våra liv, där varje del utgör en slags novell eller romankapitel.

Omslaget visar händer som famnar varandra (knyts kring varandra) och formar en hjärna. Det påminner om Gustav Vigelands enorma monolit med nakna kroppar som slingrar sig runt varandra (jag såg den förra helgen under ett besök i Oslo). En av dikterna kan ge en ledtråd till omslaget: ”verden er sammenraste hus / sammenraste hjerner”. Dikterna rör sig i minnets trakter, med en ungdomstid då Magnus fanns i hans liv, tillsammans med ett gäng bestående av Kaveh, Dennis och Marie, med flera.

Det spelas fotboll (det är som i Johannes Anyurus debut, minus gudarna). Kanske det finns en dold referens till Camus roman Främlingen i sällskapets tillfälliga vistelser i solrika länder: ”jeg og marie og sola er ett” kunde gälla som en innehållsförteckning till Camus roman, med huvudpersonen Meursault som har Marie som flickvän och som skyller på solen när han skjuter han som Camus kallar ”araben”. När livet tynger är det förstås inte oväntat att tankarna går till döden – eller snarare till en önskvärd utplåning:

hvis jeg skal ønske meg noe

hva som helst for fremtiden

skal den være som havet

på førti meters dyp

stille vektløs smertefri

Blatt har fått mycket beröm för sitt språk, och det är jag inte kvalificerad nog att bedöma – jag håller bara på att lära mig läsa norska. Men jag kan ana det ljusa och lätta anslaget, som också det kan få en att tänka på just Anyurus tidiga diktsamlingar. I dikterna dyker personerna, och det kan förstås gälla som en metafor för poesiskrivandet: den som skriver dikter måste också konfrontera erfarenheter och ge sig ut på de djupa vattnen för att plocka fram de sanningar som kommer till liv där och endast där.

I berättelsen om Magnus görs det tydligt att han uppför sig allt märkligare, och Blatt tecknar vad som går förlorat i ett vänskapsförhållande. Några givna svar ges förstås inte, och det är som det ska vara. Dikterna frammanar ett blått ljus, som kan stå för förklaring eller orsak. Magnus blir det trä som bokens titel anger har skakats av vinden, och det är kanske så enkelt: somliga av oss tar mer skada av yttre förhållanden, för att våra inre resurser är så ojämnt fördelade. Den som ger upp behöver inte vara svagare – hen har bara fått sämre förutsättningar att klara sig genom det orättmätiga livet.

Det här är en bok med ett uttryck som rör sig mot det originella men inte sökta. Blatts arbetsmetod handlar om att sammanföra aspekter och enheter. Där finns kopplingen mellan pappan och kompisen, men också de många olika parametrarna som ger hans dikt en sällsam energi. Det är förstås en sorgsen bok som inte ryggar för hur smärtsamma förluster är – seriöst, jag hyser bara aktning för alla som grät när Black Sabbath och Ozzy Osbourne gjorde sina sista spelningar i Birmingham. Men förluster kan bäras om vi ges verktyg, och den här boken är ett sådant.