Sten, Helga Krook, Lejd

 

Senare års avgörande händelser – pandemin, klimatkrisen, krigen – börjar onekligen sätta sina spår i samtidslitteraturen. Men att upptäcka sådana mönster kan också handla om självuppfyllande profetior, att man hittar det man söker efter. I de 434 korta dikterna (alla utom 22 stycken enradingar består av två rader) i Helga Krooks nya diktsamling Sten finns referenser till nutida krig i Europa, men det är också en bok som handlar om att söka efter sig själv, och att röra sig bakåt i en historia som delas mellan en själv och det gemensamma.

 

Varför dikterna uppför sig så här, går det att besvara? Jag kan inte hejda mig själv från att tänka på Erik Lindegrens ”söndersprängda sonetter”, alltså mannen utan väg (1942) som reagerade på andra världskriget genom att låta sonettformen spridas i tvåradringar. Ibland kan Krook sägas vara ute i liknande ärende, som i en ögonblicksbild av att skrolla genom ett nyhetsflöde och ta del av orättvisorna och eländet utan att ingripa: ”går ut på gatan i våren / i den lysande skammen // beställer en cappucino / tar upp mobilen”. Jämför inledningen på Lindegrens 28:e sonett: ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett /

att flamma till och släckas som en fyr i storm”.

 

Det är samma gamla story om hjälplösheten inför det vi ställs inför. Stenen blir ett sammanhållande element i dikterna och en återkommande referenspunkt. Två linjer dominerar, eller arbetar ihop. Dels narrativet, dels fragmentet. I synnerhet när dikten komprimeras till den enskilda raden liknar det något av Sapfo, med ord som ”fikonträdet” och ”hemlighet”, eller sammansättningar som ”ut ur sin kropp”, ”ända till horisonten” och ”jag följer dig”. De djärva överklivningarna,

 

upp mot strupen

vi pratade plötsligt om andra

 

världskriget, hans släktingar

som mördades

 

signalerar ett narrativ att följa, men det bryts av inskjutna fraser som bromsar förloppet. Därmed skapar Krook något som det inte helt går att lita på, att du som läser behöver överge alla krav på visshet. För ibland blir övergångarna osynliga. Det är som att gå på en bro, och – plötsligt – har du bara tomma intet under dig. Denna mardrömslika känsla uppstår i de här dikterna, att du fastnat i något du inte kan ta dig ur.

 

Parallellt finns en spirande kärlekshistoria, illustrerat av fina träddikter: ”låt mig få vara ett träd / i skogen med dig”. Så som världen ser ut, och så som människan har visat sig vara de senaste åren, blir önskan att vara träd fullt begriplig. Att vara människa är långt ifrån det mest önskvärda. Jag har nästan börjat sympatisera med xenomorfen i Alien-filmerna, en livsform som beundras för sin livskraft. Fast med två invändningar: jag prenumererar inte på Nietzsches övermänniskoideal, och Ripley vann ju striden, om än i det korta perspektivet.

 

Monstren vinner alltid, lyder lärdomen som vi fått lära oss på senare år. Jag brukar säga att totalitära samhällen har kort bäst före-datum, men nu börjar jag tvivla på att det stämmer:

 

vi slungas tillbaka

till 1900-talet

 

ingenting kan hindra dem

demonerna är klarvakna

 

Det kanske är en missbedömning att kalla de galna ledarna demoner, eller så är det just vad de är. Krooks dikter rör sig i det tidlösa, som dikter gärna gör. Referenser till orterna Theresienstadt och Treblinka väcker ytterligare lika oroande konnotationer till andra världskrigets koncentrations- och förintelseläger.

 

Det är en ful värld vi lever i. Men där finns också en skönhet som måste tas för sann (lex John Keats). Krook når fram till denna sköra skönhet i den här boken, i vad som verkar vara en formel för det som gör att vi överlever och uthärdar, det viktigaste budskapet:

 

en bok med dikter på olika språk

kan bara vara ett andetag

 

en karta som suddas ut medan den skrivs

jag skriver det till dig

Den döda flickans far, Tiago Ferro, översättning Örjan Sjögren, Prosak

 

På Nick Caves nya skiva ”Wild God” dominerar glädjen, för första gången sedan han 2015 miste sin femtonåriga son Arthur, och som bearbetats på skivor som ”Skeleton Tree”, ”Ghosteen” (mästerverk!) och ”Carnage”. I en av låtarna kommer en ängel i gigantiska sneakers och förmedlar sitt budskap: ”We’ve all had too much sorrow, now is the time for joy”.

 

En liknande erfarenhet erfar berättarjaget i brasilianska Tiago Ferros roman Den döda flickans far. När dottern är åtta dör hon, och hon dör om och om igen i denna hybridroman som utforskar det självbiografiska skrivandet och även lånar sig till essän och dagboken och bönen. Den döda återuppstår i hans tankar, medan han själv reduceras till att bli endast ”den döda flickans far”, en titel som han försöker värja sig emot. Han försöker också bedöva sin sorg med sex, med tankar, men – som vi alla vet – sorg går inte att fly annat än temporärt.

 

Dödsdatumen 26 april 2016 återkommer också, och förankrar det skildrade i ett äckligt och påtagligt realistiskt liv. Sorgen blir för stor för mannen – eller om det bara är så att sorgen reducerar oss till små människor. Det sägs att ödet eller makterna (eller vad man nu väljer att tro på) inte ger oss värre bekymmer än vi orkar bära. Det kan vara en tröst, att det finns någon eller något som tror så gott om oss, att vi förtjänar våra svåra stunder, eftersom vi har den psykologiska kapaciteten att uthärda dem.

 

För berättaren här har tillvaron slagits sönder, och han försöker lappa ihop sin värld. Ferros skrivande kan erinra om hur Sara Stridsberg skrev sin roman Drömfakulteten (mästerverk!). Det kallades ”kaosnarrativ” i den norska receptionen (varför är de norska läsarna bättre än de svenska på att läsa Stridsberg?). Minnena rör sig nyckfullt, och när som helst slår sorgen till i alla sina dimensioner. Det här gör att texten blir meditativ på ett nästan aggressivt sätt. För sorgen rör sig obehindrat och han tvingas pröva sig fram genom oupptrampade stigar. Är det ett minfält eller bara ett gungfly?

 

Där finns också ett våld som berättaren förts samman med och tvingats ha vid sin sida. Allt faller isär framför honom: äktenskapet, hälsan, värdigheten … Vi vet inte om det han upplever är mardrömmar eller galenskap, eller bara en surrealistisk version av hur tillvaron ter sig för den sörjande. Surrealismen kan då ses som en strategi för att begripliggöra de jobbiga erfarenheterna. För vad är en sund reaktion på ett trauma? Att bita ihop? Eller att byta ut sin verklighet mot en som har slipat bort de hårda kanterna i upphöjd surrealistisk eller magisk realism. I drömmen ser han vita vargar, som oundvikligt måste tolkas som metaforer för hur farlig tillvaron ter sig för den sörjande.

 

Sällan har jag läst en roman där form och innehåll går samman så bra. Berättaren skapar listor av olika slag för att göra ordning och struktur åt det oordnade och ostrukturerade. När han ser den döda dotterns smutsiga Converse-skor pillar han bort lite smuts som rinner ned i avloppet, innan han ändrar sig och försöker återfå smutsbitarna och fästa dem på skon igen. Där blir sorgen konkret och verklig: som ett lönlöst försök att behålla även det som skapade irritation i vardagen. Hellre störa sig på småsaker än att inte längre ens ha sådana tillfällen att bli arg på sitt barn. En av de saker sorgen lär oss: hur mycket vi än köpslår går det inte att gå tillbaka i tiden och ändra på saker. ”Min dotter hade aldrig karies eller finnar” lyder en mening som förstås skär rätt in i läsaren.

 

Tidigt i romanen finns en scen som ger mig skrämselhicka. Det är när berättaren föreställer sig att Donald Trump utsätts för ett attentat: ”När en gaypacifist från San Francisco sätter en kula i huvudet på president Trump kommer tupén trots det inte att ramla av, men den kommer långsamt att färgas beijingröd”. Romanen utkom 2018, kan tilläggas. Kusligt eller osmakligt? Livet är osmakligt, kunde tilläggas. Och sorgen blir ibland ful, äcklig och grotesk. Fantasier och halvsanningar blandas.

 

Och berättaren är av förståeliga skäl bitter. Han listar elva alternativa titlar på sin bok, däribland ”Längtans anatomi” och ”Smärtans mittpunkt”. Han nämner Clarice Lispector, som till sin roman Stjärnans ögonblick (mästerverk!) också laborerade med alternativa titlar, tolv stycken inalles. Ferro gör rätt i att åkalla Lispector – han nämner också den Hilda Hilst som tack vare Wera von Essens arbete äntligen går att läsa på svenska genom två titlar utgivna på Faethon. Och här är det samme Örjan Sjögren som med sådan ackuratess översatt Lispector som tagit sig an Ferro.

 

Så här är det. Vi står inför en stor nationell läskris. Bokförsäljningen minskar dramatiskt, och ungas attityd till läsning blir allt mer negativ eller likgiltig. I dag är det ”Read Hour” kl 19, på FN:s läskunnighetsdag. Eftersom jag råkat bli läsande förebild passar jag på att upplysa värdet av läsning här. Tack vare förlaget Prosak har utgivningen av latinamerikanska författare vitaliserats de senaste åren, och Tiago Ferro är en stark ambassadör för den livaktiga latinamerikanska litteraturen. Vad väntar du på? Det här är en mycket stark läsupplevelse. Tro mig, jag har testat andra saker, men vad slår läsningen när den är så här bra?

Ankylosaurus och rivningskaoset, Mikael Sol, Tukan & Max

Pojkar gillar dinosaurier och motorer. Män gillar romarriket och Oasis. När vår skolresa gör ett kort stopp från Berlinresan i en Kronobergshåla siktas en Max-restaurang. Vi kutar dit; jag leder förtruppen. Några företagsamma elever nosar rätt på en av de barnböcker som kedjan skänker till desperata föräldrar för att deras barn ska minska sin (dåliga) skärmtid och öka sin (bra) lästid. Men syften kan alltid förfelas och förfulas. Kan det finnas böcker som rentav blir skadliga, på grund av sin undermåliga kvalitet? Mina elever ber mig analysera boken i en text på 1200 ord, och eftersom jag gärna binder ris åt min egen rygg tackar jag ja. Det finns inte en utmaning jag har lyckats avvärja.

 

Här ska alltså pojkar som målgrupp approcheras. Kolofonen är ovanligt nog placerad på omslagets baksida, och upplyser att det rör sig om en ”Specialutgåva för Max Burgers AB” (ett potentiellt samlarvärde kan infinna sig … eller inte). Mikael Sol är upphovsperson till boken Ankylosaurus och rivningskaoset. Två flugor har slagits i samma smäll: dinosaurier och motorer. Huvudpersonen får en byline på omslaget: Dinobonden. Han ler på det där irriterande fånigt dumsnälla sättet.

 

Men ärligt, namnet ”Mikael Sol” väcker misstankar: finns han ens på riktigt? Bokens utformning till både text och bild ser AI-genererat ut. Om Wikipedia är en trovärdig källa är han redaktör för serietidningen Fantomen, men också känd för sina humoristiska självbiografiska serier. Några av hans tidiga titlar skvallrar om delvis andra intressen än barnböcker: Till alla jag legat med, Psykiskt sjuk, De lyckliga dagar du har nu är dina framtida år av sorg, saknad och bottenlös ensamhet. Att han gillar dinosaurier och motorer råder det ingen tvekan om, efter böcker som T-Rex och traktorjakten och Triceratops och gödselterrorn. Insprängda faktarutor berättar allt vi (inte) vill veta om dinosaurierna: när de levde, hur långa och tunga de var, var de höll hus och vad de åt.

 

För Dinobondens bondgård har dinosaurier som djur i stället för kor och grisar. Han går promenader med en psittacosaurus som heter Sia. Ankylosaurusen heter Anki, och är en snäll vegetarian, men med en klubba längst ut på svansen, som hotar den aggressiva tyro … tyrann … tyrro … äh, T-rexen Tina. Vi får en pedagogisk förklaring till förekomsten av dinosaurier: cherchez la femme, det vill säga, att det är kvinnans fel. En galen moster vid namn Marie har nämligen klonat dem. Är tjejer verkligen lika intresserade av dinosaurier som killar?

 

Teckningsstilen är naiv och med klara färger, men också helt automatiserad. Det är kitsch i sin renaste – jag menar smutsigaste – form. Läsningen gör mig allt mer beklämd, och önskar på ett sätt att barnen inte växlar bort sin skärmtid mot detta billiga substitut. Jag fattar poängen och avsikten: för att locka in barnen måste det till lika färgglad enkelhet som den barnen möter i skärmvärlden. På samma sätt som barn förr talade om filmer med riktiga skådespelare som ”otecknade” kanske de nu talar om böcker som denna som ”oskärmade”. Men gränsen är hårfin, och Sol verkar försöka överbrygga avstånden mellan iPad-världens estetik med bilderbokens estetik. Förvisso kan det fungera som en trojansk häst, men när bokvärlden i allt för hög grad liknar skärmvärlden saknas incitamentet för barnet att söka sig dit. Om boken ska överleva måste den odla sin särart och utgöra ett mer lockande alternativ än att bara imitera den förhatliga skärmestetiken.

 

Italo Calvino kallade verkligheten för ”den oskrivna världen”. Litteraturen var för honom alltid att föredra, och med tanke på hur världen ser ut – klimatkriser, flyktingkriser, pandemier, depressioner, inflation, krig … - vem kan klandra honom? Barn behöver också eskapism, och jag tänker inte väcka invändningar mot deras intresse för dinosaurier. Dock hade jag föredragit en förklaringsmodell som rört sig närmare den magiska realismen, att dinosaurierna fanns i vår verklighet utan lättköpta Jurassic Park-klarlägganden. Det är att underskatta barnen om vi tror att de inte kan ingå i ett kontrakt med författaren att det finns övernaturliga inslag i vår värld. Det vore förödande för ens fantasi om enhörningen visade sig vara en cosplayande häst, till exempel.

 

Sol uppfinner en tunn intrig. En lada, ”som ingen har tagit hand om på typ hundra år”, ska rivas. Kommunen skickar en arg byråkrat (givetvis en kvinna – återigen, cherchez la femme). En liten lektion i kapitalismens villkor följer när Dinobonden tar sig till rivningsfirman och får höra att det ”kommer att kosta sjukt mycket mer pengar än vad [han] har råd med.” När chefen förklarar att allt har ett pris reagerar Dinobonden lakoniskt med att det är ”en trist sak att säga.” Bilar, traktorer och grävskopor förekommer i boken, liksom en rivningskula, inklusive en faktaruta som upplyser dess funktion. Dessa förnumstiga små rutor provocerar mig, för som förälder finns det väl en poäng i att själv få förklara det barnen känner sig osäker inför. När jag som vuxen läser en bok vill jag inte bli underskattad: jag vet väl vad en rivningskula är, jag har lyssnat på Miley Cyrus.

 

Förvisso kan ett nyfiket barn lära sig en del om seriemediets säregna berättarteknik och dess knep. När Marie får en snilleblixt tänds en glödlampa jämte hennes huvud, och när Dinobonden blir överraskad stänker svetten kring hans ansikte som emanata. Bilderna är stiliserade och färgläggningen är datoriserad, allt för att maskera alla kopplingar till en autentiska upphovsman. Nu ska här inte sagans slut spoilas, men att det är lyckligt behöver väl inte ens uppges? Fast, är det så lyckligt egentligen, eller finns det belägg för bondens svårighet att kombinera sin livsstil med en partner (tv-programmet ”Bonde söker fru” försökte i alla fall bekräfta den bilden). Dinobonden ler bara på 4 av de 18 bilderna där han ingår, och kanske är han underförstått olycklig över sin samvaro med endast en galen moster och dinosaurier som sällskap.

 

Boken utges i samarbete med Tukan förlag, och en text som vänder sig till föräldrarna på baksidan anger vad böcker står för: ”Att läsa med dina barn är en bra investering. Det öppnar porten till nya världar, utvecklar och föder kreativitet. Och inte minst ger det en mysig stund tillsammans.” Instinktivt värjer jag mig för kombinationen läsning och ”mys”, då jag förknippar läsning med en aktiv syssla, och något som i bästa fall får dig att omvärdera och ifrågasätta världen.

 

Men i tider som dessa, med alla larmrapporter om hur föräldrar allt mer sällan högläser för och med sina barn, så kan väl ett initiativ som detta bara ges bifall? Det finns förstås något trygghetsskapande i den sagoform som Mikael Sol har gett sin berättelse. Barnet lär sig att saker ordnar sig, om än orosmoln hopar sig. Men så ser världen inte ut, vill jag invända. Jag minns hur jag som barn läste berättelser där det inte slutade med saft och kakor (bildligt talat: här slutar det med mumsiga marshmallows). Inte tog jag skada för det. Eller gjorde jag det? Vem är jag att bedöma och döma?

 

Är det då ett gott syfte, det Max gör med sina hamburgerböcker, eller är det bildningswashing? I tidernas begynnelse, när dinosaurier typ fortfarande existerade (det vill säga, tidigt 2000-tal) var det McDonalds som prånglade ut barnböcker av varierande kvalitet till sina Happy Meals. Men var de någonsin så här torftiga till innehåll? Allt blir förstås inte per definition sämre med tiden, men jag kan ändå beklaga att nutidens småbarn matas med allt sämre barnlitteratur. Undantag finns, förstås, men de hittade jag åtminstone inte i den här gåvan. Tack men – jag betackar mig.

Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

   – Vad tänker du på när du hör ordet ”essä”?

­   – Montaigne.

 

En paradox är något som du intuitivt både vill instämma i och käfta emot. Ta Oscar Wildes sentenser, till exempel, som är uppbyggda av paradoxens metod. Han har så mycket fel att det nästan alltid blir rätt. Titeln på Sven-Erik Klinkmanns nya bok, Jag skriver för att minnas och för att glömma, kan leda tanken in på dessa paradoxer som kutar mellan sanningen och lögnen.

 

I många år har Klinkmann varit en ciceron som ledsagat oss in i populärkulturen. Ett exempel: i augusti 2012 tipsade han om en spelning som Mattias Björkas och Iiris Viljanen gjorde, innan de blev Vasas flora och fauna. Nu har han skrivit en essä om essän, och det blir både en historieskrivning med fokus på den finlandssvenska essän och hans personliga förhållningssätt till denna livaktiga och dynamiska genre eller texttyp. Gissa om han inleder med ett citat av Montaigne.

 

Det är fullt tänkbart att essän är den mest ideala litterära framställningen. Från det personliga hållet skriver Klinkmann om den depression han drabbades av på 80-talet, hur han övergav journalistiken för ett mer personligt skrivande. Journalistiken är dålig på att premiera eftertanke och bearbetning. Den kan också fungera som en förstärkning av det negativa (tänk senare års nyord doomscrollning, att fastna i rapporter om elände och misär och nöd). Han skriver personligt också om den existentiella ensamheten som kanske är förutsättningen för att bli en skrivande och läsande människa. Människor med stor social förmåga läser inte lika mycket eller lika intensivt.

 

En tanke, på tal om populärkultur. På Nick Caves nya skiva ”Wild God” spelar han upp ett röstmeddelande från Anita Lane, artisten som var hans flickvän under 80-talet och som dog 2021. Hon minns när de bodde mittemot Brixtonfängelset, hur de brukade fantisera om personen som bodde i lägenheten ovanför dem, och att hon i efterhand insåg: ”I didn’t even realise that everyone wasn’t like that”. Hur ofta slår inte den tanken mig: alla andra är inte som jag! Och hur förvånad blir jag inte varje gång?

 

Men vad är då ett jag? Det är en fråga som har stötts och blötts i århundraden … ända sedan – you guessed it – Montaigne … Men det är en fråga med långt längre anor. Jag säger bara: Sapfo. Så vad är ett jag, om inte något nyckfullt, motstridigt – ja, något paradoxalt. Så blir det här en subjektiv bok – men inte enbart!

 

Klinkmann skriver om den ovälkomna kantringen mot politisk konst på slutet av 60-talet och hur den begränsade oss. Den fyra år yngre Bruno K. Öijer har i sina intervjuer i DN och SvD de senaste veckorna kommit fram till samma slutsats. Det här betyder förstås inte att konst och politik ska separeras, och det är Klinkmann den förste att bekräfta, genom sitt resonemang att konst och politik må vara svåra att sammanföra, men samtidigt är all konst i någon mån politisk.

 

Så ja, det här är en personlig essä, men Klinkmann bjussar också på två fina appendix. Ett listar finlandssvenska essäister – det blir en lång lista, men mycket användbar, med namn som Tatjana Brandt, Merete Mazzerella, Agneta Rahikainen, Sara Ehnholm Hielm. Här finns också en kortare lista med de tolv essäister som han haft störst nytta och glädje av som läsare: bland dem Karin Johannisson, Hannah Arendt, Jean Starobinski. Vi kan väl alla färdigställa liknande listor, fast … vänta nu, strider det inte mot rådande konsensus att kanon är en styggelse?

 

I så fall verkar Klinkmann indirekt förespråka en livaktig kanon:

 

Det listan gör är att den skapar struktur och sammanhang samtidigt som den är ett provisoriskt bygge. Den är till sin karaktär både lekfull och allvarlig. Den kan ge ett intryck av att vara objektiv men kan inte undgå det subjektiva och tillfälliga vad gäller urvalet.

 

Jo, nog håller jag med honom här: en kanon kan faktiskt vara både privat och allmän, både fastslagen och obestämd.

 

Med Maurice Blanchot som exempel visar Klinkmann essäns beroende av stil, och att stil är något som kan liknas vid textens pulsslag; det här är förstås något som organiseras av subtila medel – markerade av interpunktion (säg någon som skriver bättre essäer än Virginia Woolf, som visste hur kommatecknen och semikolonen ska placeras). Själv blir jag glad när jag får beröm för att jag har skrivit något klokt, men säger någon att jag skriver snyggt blir jag saliggjord. Jag kan inte heller motstå att återge ett av bokens generösa citat, lånat av Sven Lindqvist om essän: ”Den måste vara full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus!”    

 

I bästa fall kan essän fungera som ett kitt mellan rörlighet och rörighet, och inta motsatta hållningar, och därifrån hämta slagkraftigare och hållbarare argument. Det här uppnår Klinkmann med hjälp av sin obotliga nyfikenhet, som leder honom mot nya vägar även när han skriver om förutsägbara farbröder (har jag nämnt Montaigne?). Essän favoriserar oförenliga impulser. Då kan essän innehålla inslag från alla andra existerande skrivsätt, och hamna någonstans mittemellan fakta och fiktion. För problemet är att den ligger inte stilla eller slår sig till ro. Den lever.

Växla Ringar Med Mörkret, Bruno K. Öijer, Wahlström & Widstrand

 

Efter ett uppehåll på tio år utkommer nu Bruno K. Öijer med en ny diktsamling, Växla Ringar Med Mörkret. Men är det verkligen en ny bok? Den är påfallande lik de böcker som han har gett ut sedan nytändningen i början av 90-talet. Dikter som handlar om barn, saknad, naturen, samhällets förflackning, avskyn mot kungahuset och vantrivsel i kulturen: ”jag såg att jag min vana trogen / inte ställt min klocka efter tidsandan”.

 

Nog har han skrivit alldeles likadana dikter förut, och i mitt tycke skarpare: höjdpunkten är trilogin Medan Giftet Verkar, Det Förlorade Ordet och Dimman av Allt (1990-2001). Det här är tredje boken sedan dess, och liksom de två föregående ger den till stor del intryck av summering och efterklang.

 

En del dikter verkar dessutom ha skrivits mest för att åstadkomma effekt på den givna uppläsningsturnén (återigen ratas Jönköping). Där fullbordas varje dikt med en knyten näve och ett ”yeah!”, påtagligt nöjd med sina avslutande rader. Och det ska han förstås vara, och det är inget fel med det: starka avslutningar delar han med så skickliga poeter som Philip Larkin och Elizabeth Bishop.

 

Nog finns det fortfarande saker att beundra även hos en smått förutsägbar Öijer som i viss mån går på rutin. Hans uppmaning att bejaka det konstnärliga inom oss – drömmen, fantasin, visionen – kan vi inte få nog av. Och är det något vi inte heller kan läsa oss mätta på är det förstås dikter om träd. Däremot är jag tveksam till utsagan att ”en talgoxes lilla hjärta / väger tyngre än Bibeln”. Låter inte det misstänkt likt något av Björn Ranelid?

 

Lyckligtvis har Öijer något Ranelid saknar: självdistans och humor. Det finns roliga stunder i hans dikter, stillsamt skrattframkallande bilder med moln som spelar fotboll och årstider som tar varandra i händerna. I en dikt singlar en snöflinga mot en fönsterruta och lämnar ett sår i någons själ. Det finns här också en mycket fin dikt om poeten från överklassen, Peter Lindforss, vars liv slutade med att han utblottad och hemlös hittades död vid en kyrka nära Sankt Eriksplan.

 

Visst är det fint att Öijer också skriver en dikt om saknaden efter hunden Snötass, men är det en bra dikt? Tillåt mig tvivla. I många av fallen har han skrivit sina typiska Bruno K. Öijer-dikter som klagar på samtiden och drömmer sig tillbaka till något bättre, mindre vulgärt. Bäst är faktiskt titeldikten, där han åkallar några förlorade dikter från 80-talet:

 

dikterna handlade om att allt

inte är förgäves

och att vi har saker gemensamt

att vi alla håller i varsin repstump

till den svajande hängbron över avgrunden

 

Det må vara oartigt av mig att lägga fokus på hans tidigare böcker, och kanske det är slappt att sakna bangers som ”Ishjärtat”, ”Jag frös” och ”Skisser till ett av dödens tal”, för att låta var och en av trilogins böcker representeras av en enskild lyckad dikt. Alarmerande nog är också många av dikterna kortare än brukligt, som om de inte riktigt har färdigställts. Kan man inte begära mer efter en tio år lång frånvaro än denna med förlov sagt ganska tunna samling?  

 

Eller så är det bara jag som ställer för höga krav. Växla Ringar Med Mörkret är ingen riktigt dålig bok – så mycket självkritik har Öijer nog att han undviker (med undantag för Ranelid-metaforen) grova fadäser. Fallhöjden blir högre när vi har att göra med en poet som Lars Gustafsson i början av 90-talet kallade landets viktigaste vid sidan av Tranströmer. Men jag undrar om inte Gustafsson förväxlade stor läsekrets med stor kvalitet.

 

På ett ytligt plan är Öijer både bra och dålig, en egenskap han delar med många andra konstnärskap som nått en stor publik: Bob Dylan, Andy Warhol, Ingmar Bergman, Franz Kafka. I en intervju i Dagens Nyheter inför denna hans elfte bok hintades om en roman som skulle handla om alla spännande människor han mött genom åren. Det är väl just det jag saknar nu i hans drygt femtioåriga författarskap. En helt ny riktning.

En liten roman, Lars Norén, Faethon

 

Lars Noréns kortroman om en dödsdömd kvinna är oförglömlig. Inte för att den förklarar mördarens motiv och uppsåt, men för att den så konsekvent och övertygande gör ondskan mindre svartvit.

 

Strax innan Lars Norén dog i januari 2021 hann han avsluta En liten roman. Den lämnades på skrivbordet, med instruktionen att den skulle publiceras postumt. Formatet är på knappa hundra sidor, och mina tårkanaler hade förmodligen inte klarat en längre berättelse (jag fick avbryta läsningen mitt i för att köpa näsdukar). Historien är gruvlig och bygger på ett autentiskt rättsfall, men den som förväntar sig true crime har föga att inhämta.

 

Romanen handlar om Lisa Montgomery, som 2004 kidnappade en gravid kvinna, ströp henne till döds och skar ut fostret ur magen och behöll det. Bara veckan innan Norén dog avrättades hon i dödscellen i Indiana, USA. Även om Norén förhåller sig till kända fakta ligger hans intresse i att skildra förövarens inre, och det sker genom fördjupning och nyansering, där kategoriska svar lämnas därhän.  

 

Här infinner sig omedelbart flera frågor. En handlar om vilken slags berättelse som gör starkast intryck: att läsa om fallet i tidningsartiklar  eller att ta del av det i bearbetad skönlitterär form? En annan, och kanske viktigare: är det mödan värt att läsa en roman med ett så avskyvärt tema?

 

Montgomerys bakgrund liknar det Valerie Solanas genomled, skildrat i Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Hon föddes med en hjärnskada på grund av mammans alkoholism, misshandlades systematiskt av mamman och våldtogs från elva års ålder av mammans partners och vänner. Den som vill läsa den mer detaljerade historien kan hänvisas till en längre essä i nättidskriften Slate, publicerad strax innan hon avrättades. Noréns roman är otäck – verkligheten är faktiskt otäckare.

 

Självklart saknas enkla psykologiska förklaringar till hur somliga människor tappar alla hämningar och slutar respektera alla moraliska gränser. Kanske det stämmer, som Norén antyder, att hon stal barnet i syfte att ge det den skyddade uppväxt hon själv blivit berövad. Vid tillfället var hon för första gången på länge i en relation som inte var osund.

 

Noréns metod att sakligt redogöra för förloppet får allting att te sig än mer skändligt. Det är förstås inte helt okontroversiellt att skriva om en mördare. Intresset för true crime och deckare är kanske makabert – eller så säger det bara något om vårt behov att bearbeta vår egen dödsskräck.

 

Egentligen befinner sig ”En liten roman” bortom alla bedömningskriterier. Det här är en bok som sätter sig i bröstkorgen, magen, armarna och benen: hela kroppen genomfars av rysningar och smärta. Sällan, om ens någonsin, har jag läst en bok som orsakat sådana fysiska reaktioner.

 

Det säger förstås något om dess kvaliteter. Den totala närvaron och koncentrationen som Norén konsekvent redovisar liknar en del av Joyce Carol Oates romaner i liknande ärenden, till exempel den fantastiska Zombie, tyvärr inte översatt, med den kände seriemördaren Jeffrey Dahmer som huvudperson. Norén har, kort sagt, skrivit en oförglömlig roman.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/9 2024)

Fjärran här. Ett anförande om poesin; Den främmande halvsekunden; Någon nämnde ett evigt klister; Metamorfoser. Pamflett #17-20, Herkulesgatans poesiklubb

 

Sedan tidigt i våras har den anonyma Herkulesgatans poesiklubb gett ut pamfletter i Göteborg. Vem som är upphovsperson – eller vilka som är huvudpersoner – är alltså höljt i dunkel. Utgivningen har blivit allt intensivare: jag skrev om de fyra föregående för mindre än en månad sedan, och nu har alltså numren 17, 18, 19 och 20 anlänt i en slags special delivery från mer civiliserade trakter.

 

Är poesin död eller inte? Både och, tycker gerillarörelsen som i den sjuttonde pamfletten, ”Fjärran här”, publicerar ett tal som är både essä, stridsskrift och poetik. I den österrikiske skriftställaren Karl Kraus mening – som verkar delas av Herkulesgatan – finns inte dålig poesi, eftersom dikt antingen lever eller inte lever. En dålig dikt avlägsnar sig från det vi förknippar med poesi.

 

Idealet söks hos poeter som Anna Greta Wide, Charles Baudelaire och Werner Aspenström. Vad de står för? En vägran, ett fruktbart non serviam inför allt som samtiden står för. Det finns hos dem, liksom hos Herkulesgatan, det slyngelaktiga som samverkar med det förstånd som endast visdomen kan generera (jag gissar att upphovspersonernas ålder ligger mellan 11 och 82). Det kunde kallas spontan eftertanke.

 

Vad som saknas och begärs är mer lugn och eftertanke, och mindre brådska och hets. Vi kanske ska sluta försöka vara så stresståliga: hellre bara överge kravet på att vara uppdaterade och informerade av småstruntet som sköljer över oss (hur mår Bianca Ingrosso den här veckan egentligen, har Pernilla Wahlgren nyss gift sig för andra gången eller inte (tredje?), och har Benjamin Ingrosso i dagarna släppt en ny låt som låter farligt likt den förra?).

 

Poesin blir då en fristad från förströelserna och det vulgära och smaklösa, ett kitt som utestänger kitschen (poesin är, för den som vill ha sin värld förenklad, motsatsen till kitsch). En källa att återvända till och bli uppfriskad, då den skänker kunskap och alternativ. Läsarna är inga parasiter; vi befruktar och befruktas. I pamflettformen, i det tal som Herkulesgatan håller, finns kloka iakttagelser om poesins värdelöshet: ”Men just därför är den perfekt – ett självlysande, optimalt vapen byggt på glesa ord bestående av något annat; små nålar riktade mot verklighetens fula, onåbara ballonger.”  

 

Klubben når upp till sina ideal med dikterna i de följande pamfletterna, nummer 18-20. Medan det uttalade syftet ligger i att vara något mer avgörande än en livsstil, alltså en ”existensmetod”, kan dikterna ifrågasätta och krångla till välden och våra världsbilder. Det sker med ambitionen att upptäcka det oväntade. De väljer två motpoler, Aurora och Vespera, som står för optimismen och pessimismen. Vi har båda inom oss, eftersom binära synsätt är förlegade. Därför har både Aurora (poesin lever!) och Vespera (poesin är död!) rätt.

 

Flera tendenser synliggörs i Herkulesgatans dikter. En av tendenserna är att tillgängliggöra poesin, dels genom att göra den lättåtkomlig och dels att göra den lättförståelig, utan att göra avkall på dikternas kvalitet. Bildspråket spänns över horisonten, och i ”Den främmande halvsekunden” finns en djärv nonsensdikt i Aniaras stil, men också glödande rader: ”att gå på lina / mellan överflöd och nödvändighet”. I ”Någon nämnde ett klister” finns akut samhällskommenterande dikter. En rad jag fastnar för: ”när allt är som vanligt, fast vanligare”. En helt träffande beskrivning av det aktuella politiska klimatet.

 

”Metamorfoser” är förstås en titel som lätt leder tanken in på det tidiga 50-talets nyromantiska våg med poeter som Paul Andersson och Petter Bergman. Herkulesgatan framstår som lika mycket romantiker som realist, lika mycket visionär skald som grå vardagsskildrare. De oprövade dikterna har det oslipades charm, och riskerar aldrig att hamna på rutinens brant.

 

Viktigare än vem eller vilka som ligger bakom det här initiativet är det glasklara uppsåtet: att vitalisera det samtida poesiklimatet. Det är för tidigt att summera vad hen eller de har uppnått, men ett råd i all välmening kan jag förmedla: låt för allt i världen inte nummer 17 gå dig förbi. Det är en text som förtjänar fler läsare än som gissningsvis tar del av pamfletterna, som annars riskerar att drunkna i det flöde av information och skvaller som uppstår i mediarapporteringen.

Är inte jag en kvinna?, bell hooks, översättning Christian Nilsson, Lil’Lit Förlag

 

Eftersom tiden vi lever i blir allt mer splittrad, polariserad och konfliktfylld kan det finnas anledning att läsa den amerikanska teoretikern bell hooks. Tidigare under 2000-talet kom på förlaget Ordfront mästerverket Allt om kärlek, och för ett par år sedan gav förlaget Lil’Lit ut hennes bok Feministisk teori från marginal till centrum från 1984, som de nu följer upp med Är inte jag en kvinna? från 1981. Hennes skrivande står för det som inkluderar: samsyn, enhet, gemenskap, solidaritet. Med andra ord allt som går på tvären mot den rådande tidsandan.

 

Titeln härrör från den svarta 1800-talsaktivisten Sojourner Truths suveräna svar på en häcklande publik när hon höll ett tal 1851, en publik som på klassiskt gubbmaner ifrågasatte hennes kvinnlighet. Hon – en emanciperad slav – blottade sitt bröst för att demonstrera det absurda i deras påstående. Ain’t I A Woman? är ett av de mest klassiska amerikanska talen, och frasen, som hon upprepade i talet, har förstås levt vidare på samma sätt som Martin Luther Kings anafor ”I have a dream”.

 

I den här boken finns alla förutsättningar för att det nu går att se den som ett pionjärarbete, där hooks samlar de starkaste argumenten för att en diskussion om rättvisa måste innehålla elementen kön, klass och etnicitet för att kunna åstadkomma några ordentliga förändringar. Redan från sin början som skribent har hooks varit tydlig med att skriva förståeligt: ”För att nå ut till en bredare publik måste man skriva på ett sätt som är tydligt och koncist, så att det kan läsas av personer som aldrig studerat på något universitet eller ens gått på gymnasiet.”

 

Ett pionjärarbete, ja, men vad är då relevansen nu, drygt fyrtio år senare? Mer än ganska hög, vill jag säga. I främsta hand sysslar hooks med att hålla rasismen och misogynin åtskilda. Hon påminner att den första rösträttsfrågan handlade om att det var en ynnest som skänktes svarta män och inte kvinnor. I den amerikanska historieskrivningen har ljuset alltid riktats mot de karismatiska svarta manliga ledarna och aktivisterna, medan kvinnorna som utförde samma arbete fått hamna i efterkälken. Kvinnors erfarenheter blev osynliggjorda.

 

Med lågmält patos skriver hooks om att bli dubbelt utestängd som svart kvinna, att bli betraktad som varken svart (reserverat för män) eller kvinna (reserverat för vita). Därmed ser hon sig som normbrytare på två plan, och skriver utifrån den saknade tillhörigheten och frustrationen över att inte ha någon identitet att vila i. Att därifrån skriva om feminism gör saken ännu tydligare, att den vita feminismen inte har gjort sitt jobb för att inkludera svarta kvinnor i sin kamp: ”De har gjort en läpparnas bekännelse till ett ideal om systerskap och solidaritet mellan kvinnor, men samtidigt avvisat svarta kvinnor.” hooks ger fyra namn för den som vill reparera denna försummelse: Alice Walker, Audre Lorde, Barbara Smith, Cellestine Ware, Daisy Bates och Fannie Lou Hamer.

 

Denna genomgång tar avstamp i slaveriet, för att visa hur dessa strukturer fortsatt verka i det amerikanska samhället. I slaveriet frodades både rasismen och sexismen. Exempelvis i det ojämlika att män utförde hårt fysiskt arbete på fälten, men så gjorde även kvinnor, som utöver det även skötte hushållsarbetet och födde barnen, samt blev utsatta för sexuella övergrepp. Angela Davis, som hooks refererar till, har visat att det inte på långa vägar var tillfredsställelsen av sexuella begär som orsakade våldtäkterna, utan att det var en maktdemonstration för att avhumanisera svarta kvinnor. Sedan straffade de vita fruarna slavarna för att de hade frestat deras män till dessa handlingar. Ett exempel: en trettonårig flicka som våldtogs av en man, vars hustru straffade flickan med att misshandla och piska henne i flera veckor.

 

Vad kan man säga om det? Att kolonialism och patriarkat inte är någon lyckad kombination. Motståndet mot slaveri hade inte så mycket med en önskan att bli kvitt rasismen att göra, något som kan förklara varför USA fortsatt vara ett så rasistiskt land. Det vill säga: att avskaffa slaveriet är en sak, men att avskaffa rasismen är avsevärt svårare. hooks skriver även om de sjuka våldsidealen i USA, och hur dessa värderingar förstört uppväxten för både vita och svarta pojkar. (Finns det något annat land än USA där så många pojkar inte växer upp till män? Jag bara frågar.) Hon gör den korrekta analysen att våldskulturen i USA fördärvar både män och kvinnor, både vita och svarta. Men i den debatten har man missat att snedvridningen mot svarta mäns våld har  avlett uppmärksamheten från våld som vita män gjort sig skyldiga till.

 

Konsekvent och metodiskt visar hooks också hur de många böckerna om amerikansk historia lyckats nedvärdera förekomsten av strukturell rasism och förminska det lidande som har uppstått. Kvinnor har blivit bortplockade – nej, korrigering, svarta kvinnor har blivit bortplockade. I många av dessa böcker som utger sig skildra ”den kvinnliga erfarenheten” (© Svenska Akademien) saknas helt sonika exempel från svarta kvinnor. Därav hooks recycling av Sojourner Truths kaxiga titel. 

 

Hur allvarligt är det då att svarta kvinnor inte har fått plats i den amerikanska historieskrivningen? Underförstått menar hooks att det förstärker den internaliserade rasismen. En svart kvinna som gifte sig med en vit man fick utstå trakasserier från både vita och svarta. Och i den mytologisering som gjorts om svarta kvinnor i media har ett hora/madonna-komplex utkristalliserats i den godhjärtade modersgestalten Aunt Jemima och den sirenlika vampen Sapphire. Det motstånd mot feminism som många svarta upplevt, på grund av rasismen, vill hooks inte ska stå i vägen för ”ett engagemang för att omorganisera det amerikanska samhället så att människors egen vilja till utveckling står i centrum snarare än imperialism, ekonomisk tillväxt och materialistiska begär.”

 

Med omslagets turkosa signalfärg och uppfordrande titel är det här en bok som borde locka många läsare. Att den är skriven i irritationens tonart blir tydligt, om än ilskan hålls strikt kontrollerad. Framför allt dominerar inte den vanmakt som annars kan stjälpa en sådan här framställning. Att tre av hennes äldre ögonöppnande böcker (hon dog 2021) har utkommit på svenska är en välgärning. bell hooks skriver sitt namn i gemener för att skifta fokus från sin identitet till sina idéer. Det är förstås en förtjusande inställning, och bernur kan bara instämma.

Who’s Afraid of Gender?, Judith Butler, Allen Lane

 

I en intervju med FOX News från några veckor sedan fick Donald Trump frågan vilket pronomen han föredrar, och svarade att han inte vill ha pronomen, varpå Laura Ingraham replikerade: ”So, you’re fluid?” Trumps svar: ”Ingen vet vad det där betyder.”

 

Kanske det! Eller så läser man Judith Butlers nya bok i ämnet, Who’s Afraid of Gender? Ända sedan hen kom ut med sina första böcker, som Gender Trouble och Bodies That Matter, har hon haft rykte som svårläst och tillkrånglad i sin tillämpning av teorier. Det må stämma, men jag hade stor hjälp av böckerna när jag skrev min D-uppsats i engelska (om Bret Easton Ellis) och B-uppsats i litteraturvetenskap (om Coleridge).

 

Som Butler tidigt visar står världen inför oerhörda utmaningar: klimatkriser, krig, rasism, migration. Då kan det tyckas ynkligt att så många blir upprörda över frågor som rör kön och sex och genus, att det fortfarande betraktas som något kontroversiellt eller farligt. I Butlers genomgång antar genusdebatten form av en fantasm – ett spöke som det går att projicera sina fördomar, misstankar och rädslor på. Då blir anklagelsen i sig en sanning i förlängningen. Med den här boken försöker Butler ta denna oro på allvar och förklara varför det finns en genusrädsla. (Titeln anspelar så klart på den gamla pjäsen Who’s Afraid of Virginia Woolf?, som i sin tur anspelade på barnramsan om (en annan) varg …)

 

De som ser genusfrågan som en skadlig ideologi drömmer sig tillbaka till patriarkatets glansdagar (typ 50-talet?). Det kanske är att underskatta problemet att förenkla denna rädsla, eller är det jag som överskattar rädslan och ser den som mer komplex än den är? Butler menar att kritikerna har missförstått hela grundfrågan.

 

Vad är grundfrågan, kanske vän av ordning undrar? Att bry sig om genus innebär att frivilligt utsätta sina fördomar för påtryckningar och ifrågasättanden. Det mer än antyds av Butler att rädslan eventuellt bottnar i en visshet: att den som är rädd för genus är rädd för vilka sanningar som ska uppenbaras om genusfrågan accepteras fullt ut. Det vill säga: vet de innerst inne att de riskerar att bli omvända? Att de som till exempel klankar ned på transpersoner är rädda att de ska börja gilla det lite för mycket, på det kittlande, förbjudna sättet?

 

Det kanske inte är en revolutionerande tanke, att homofoben är rädd för sin egen latenta homosexualitet. På något sätt förklarar det åtminstone varför genuskritiken så konsekvent vägrar att sätta sig in i frågan, och hellre avfyrar en ryggmärgsreflex. Det blir enklare att entydigt ta avstånd från det man inte känner till. Förvirringen är farlig, och det är som det ska vara. Som alla vet: när du väl sätter dig in i ett ämne på djupet innebär det att du underkastar dig större och mer oroande frågor, och en allt mer instabil osäkerhet. I synnerhet gäller det förstås identitetsfrågor.

 

Butlers tes är att kritiken är vag, osammanhängande och inkonsekvent, och närs enbart av misstro. Här lutar sig hen förstås outtalat mot Simone de Beauvoir, i sitt resonemang att vi endast föds som flicka eller pojke – sedan övas vi i att bli kvar i den etablerade rollen, sanktionerat i institutioner i samhället, såsom skolan och media. Vi blir med Butlers ord antingen ”girled” eller ”boyed” (jag vet att den här boken strax utkommer på svenska, möjligen finns det lika fyndiga verb på svenska). Alltså formgivs vi av vanor, bemötanden, språkbruket.

 

Med Joan W. Scott som ledsagare förespråkar Butler att genus mindre ska ses som ett substantiv, och mer som ett ramverk för att tänka kritiskt om hur vi könar kroppar. Fokus borde hellre ligga på vilka roller vi avsätter för kvinnor respektive män, utan hur vi konstruerar åtskillnad mellan sex och genus.

 

Det som finns i ens medvetande kan aktiveras när som helst. Butler presenterar situationen i USA, med fokus på böcker som förbjuds enbart för att de handlar om HBTQ+-frågor (hen använder den engelska, längre och otympligare förkortningen LGBTQIA+). På sätt och vis blir just denna rädsla legitim: läsning är i sig en transformativ syssla. Vi har fått en märkligt begränsad värld när frihet ses som farlig. Så skriver Butler: ”Why is freedom so frightening? Is that even the question? Or is it rather: How has freedom been made so frightening that people find themselves longing for authoritarian rule?”

 

Tids nog hinner Butler fram till Trump, på tal om auktoritära ledare, och han får givetvis sina fiskar varma i den här boken. En annan är TERF-häxan J.K. Rowling. Den stora bedriften i den här boken ligger mer i att Butler visar att kritik inte handlar om att lägga saker till rätta, utan att fortsätta bedriva ett utforskande arbete. Det är språket som avgör mycket i hur vår identitet bildas, när vi som nybliven förälder får frågan (på engelska) ”which gender?”, när det borde heta ”what gender?” Den första frågan förutsätter två genus, medan den andra förutsätter flera.

 

Så, hur står sig den legendariska svåra stilen? Den här gången har Butler skrivit en mer lättillgänglig bok. I den mån den är monoton kan det lika gärna bero på att ämnet kräver detta; ämnet är förutsägbart och genusfienderna – de som inte ”tror på pronomen” – följer samma inkörda mönster, som om de fått manuslappar av Ulf Brunnberg, eller vilken snubbe som helst från hans generation.

Aska i munnen, Brenda Navarro, översättning Hanna Axén, Tranan

 

I februari skrev jag en krönika i Jönköpings-Posten om den våg av latinamerikansk litteratur som vi kunnat följa de senaste åren. Hade mexikanska Brenda Navarro vid det laget fått sin roman Aska i munnen översatt hade den haft en självklar plats där, bland namn som Schweblin, Melchor, Luisielli, Zerán, med flera.

 

För nu finns den i Hanna Axéns svenska översättning, och tack vare ett av de många mindre förlagen (Tranan den här gången) görs ett gediget arbete i att bredda det svenska litterära fältet. Navarros roman inleds med att en kvinna tänker på sin brors självmord, och avslutas med en formulering som plockar upp tråden från denna inledning. Hur låter det när en kropp faller till marken? Så här:

 

som när en glasruta går sönder och bitarna tränger in i en sandsäck, plötsligt, oväntat, utan förvarning. Dovt, övertygande, revben och lungor mot asfalt. Så här: duns. Nej, så här: duuuns. Nej, så här: bang. Nej, så här: bam, booom. Nej, så här: paaang, smock, krasch, tjong, tjoff, gruuum, grrr, grooo ...

 

Traumat bearbetas sedan under romanens gång av systern, och vad som framträder är långt ifrån något idylliskt eller problemfritt förhållande mellan de två, utan ett som är präglat av misstankar, slitningar, svek och bråk. Brodern, Diego García, älskade Vampire Weekend, och deras låtar, främst från skivan ”Father of the Bride”, förekommer som dolda eller angivna citat. I låten ”Sympathy” förekommer en karaktär med detta namn, men det kan förstås vara Navarros sätt att med namngivningen ge brodern en hemvist i det han älskade mer än något annat.

 

Deras mamma flyttade från Mexiko till Madrid medan de fortfarande var små, för att tjäna pengar. När de blivit vuxna ansluter de själva till Spanien och systern börjar jobba som hemhjälp åt olika kvinnor, mestadels i Barcelona. Där blir hon livegen och å det grövsta utnyttjad av arbetsgivare som – för att ta ett exempel – försöker få henne att betala med egna medel den avlusning, en kostnad på 90 euro, som deras mamma är i skriande behov av. Och rasismen ställs i helt öppen dager mot deras mexikanska ursprung. Tillsammans med några andra i samma ställning organiserar de sig i en löst sammanhållen förening vid namnet ”Kusinerna”, men motståndet är förstås lönlöst mot kapitalismens starkare strukturer.

 

Navarro ger kvinnan ett språk som är i spillror, och detsamma gäller hennes känsloliv. Hon anstränger sig för att förstå det som inte går att helt förstå – någons självmord – men det är klart att bakgrunden i Mexiko har satt sina spår. Där fanns en våldsbenägen vardag och en otrygghet som förstås måste utgöra en delförklaring till sonens beslut att ta sitt liv. Genom familjehistorien löper olika former av övergrepp, och hur alla tvingas omge sig med ett skyddande skal av tuffhet för att uthärda misären.

 

Ett sätt för kvinnan att uthärda blir att träffa en hopplös skotte vid namn ”Tom-Tomás”, en snål mansplainare som endast duger till att knulla med, och knappt det. Men den fattige kan inte vara nödbedd. Navarro visar tydligt vad som sker med den som hamnar i utsatt läge – du förhårdnar, blir cynisk och egoistisk. Och den som inte kan bli älskad måste nöja sig med att bli föraktad i slutändan. För systern, som är värd ingenting i sina egna ögon, blir det illa bemötandet inget som bekommer henne.  

 

Mellan henne och brodern bildas ändå ett band, trots att han konstant stjäl pengar av henne. Rimligtvis torde mammans flykt från dem när de var barn ha satt sina spår också. Nog finns det också ett korn av sanning i det tillfälle när han ondgör sig över att ha blivit familjens slagpåse och syndabock, att hans dåliga självkänsla inte enbart är hans egen förskyllan.

 

Det här är en sorglig bok som samtidigt är styrd av sitt ilskna temperament, av bråken mellan syskonen men också av de orättvisor hon får utstå i sitt arbete att ta hand om rika familjers äldre oönskade familjemedlemmar när de blivit gamla och skröpliga. I Navarros skildring av dessa gamla finns både ömhet och klander. Hon lyckas också skriva om eländet utan att det blir ett frosseri eller den enahanda misery porn som annars alltid är en enkel utväg för en författare.

 

Och saknaden som systern trots allt känner efter brodern blir mer gestaltad än enkelt beskriven – håll till exempel utkik efter de ögonblick när titeln, Aska i munnen, får sin förklaring. I stället för bitter blir hon mer en förmedlare av den undertryckta vreden som behöver kanaliseras för att vi inte ska förtäras av det negativa som omger oss och som sipprar in i våra liv. På ett vackert och övertygande sätt tecknas ett porträtt av en kvinna som navigerar genom kränkningar och förnedringar, och utifrån det ändå försöker upprätthålla sin värdighet och integritet.