16 juni 2024

Gudomliga ytterligheter; I utkanten av trädgården; Fantasmagorier; Den svarta pamfletten. Pamflett # 9-12, Herkulesgatans poesiklubb

 

Den här våren har den svenska samtidspoesin vitaliserats av den anonymt tillkomna Herkulesgatans poesiklubbs pamfletter. Basen ligger i Göteborg, och de tunna häftena sprids på bibliotek och boklådor. Jag skrev om de fyra första numren i mars, de fyraföljande i maj, och nu har ytterligare fyra nummer nått mig.

 

Tryck och häftning indikerar en vurm för DIY-estetiken, och detsamma får sägas gälla innehållet. Det finns en klar anarkistisk ådra i hur de separata numren presenteras. Nummer 9-12 i serien följer de tidigare i spåren, och tillåter sig vara i dialog med en uttalad litteraturhistoria, samtidigt som uppsåtet verkar vara att spränga den inifrån. Mer än en gång under läsningen tänker jag på Rimbaud, denne ”diktens dynamitard”, som Folke Isaksson kallade honom i ett tv-program (på den tiden det gick att sända en ambitiös och sevärd dokumentär om en kulturpersonlighet).

 


Gemensamt med Rimbaud är också att imperativet är den verbform som oftast föredras. De fyra nummer som jag nu har läst är tillkomna från 13 maj till 7 juni. De olika häftena har starka titlar: ”Gudomliga ytterligheter”, ”I utkanten av trädgården”, ”Fantasmagorier”, ”Den svarta pamfletten”. I det här skrivandet ses uppgivenhet och kamp inte som två motpoler, utan som två nödvändiga ingredienser i en konstsyn. Så kan första numret dissekera den urgamla dikotomin mellan Apollon och Dionysos.

 

Poesin blir allt mer marginaliserad i samhället. Det kan vi gnälla om – eller organisera oss, så som Herkulesgatans poesiklubb valt att göra. Det är en insats värd en medalj från någon. Dikterna är romantiska utan att bli högtravande. Även om bildspråket är av klassiskt snitt går det att skönja hur resultatet ofta sätter de etablerade tolkningsvariablerna ur spel.

 

I det nionde numrets sista längre dikt åstadkoms suggestiva stämningslägen med enkla medel, på ett sätt som kan få en att tänka att inte mycket har hänt sedan Paul Andersson gav ut nästan identiska stencilhäften i början av 50-talet. Ode till en okänd konstellation, titeln till hans stencildebut, låter som något Herkulesgatans poesiklubb hade kunnat koka ihop. Så här låter det i maj 2024:

 

Vi betraktar och betraktas av

nattens undrande öga

dit poetens revisionsbyrå inte når.

Sången och dansen

färgar läpparna röda,

släpper iväg gnistor

som färdas in i gränderna.

 

I det tionde numret består det obligatoriska förordet av ett citat från en legendarisk intervju med Henrik Berggren från Broder Daniel, i en distinkt vägran av arbetslinjen. Det pigga bildspråket i det här numrets dikter övertygar: ”Där går hjärtslagen barfota”, till exempel. Eller: ”Solen dreglar sin varma uringröt över de levandes hjässor.”

 

Det elfte numret fick heta ”Fantasmagorier” eftersom det ”är ett så oemotståndligt vackert ord”. Enig. Om du endast ska införskaffa ett exemplar av de olika häftena kanske du ska satsa just på detta elfte nummer, som erbjuder en provkarta över olika poetiska stilar och uttryck. Dikterna verkar ha tillkommit utifrån ett lika stort allvar som ett starkt patos.

 

På mittuppslaget till detta elfte nummer finns också en oregerligt busig dikt som fyller hela boksidorna, med den underbara titeln ”Spännvidden karakteriseras inte av förlamningen utan av glödande blickar som intet annat vet”, och starka enskilda inslag i den långa dikten: ”tänk en tennismatch mellan viskningar och rop […] allt som hörs är betydelselöshetens dån – vilket vackert dån – vilka vackra brödsmulor – det brinner i brödets idé […] det är viktigt att våga vara värdelös”.

 

Och slutligen i det tolfte numret dominerar den svarta färgen. Om det blir ett slut eller bara ett sommaruppehåll klargörs inte helt: ”Nu inleds dvalan. Vi får se när vi hörs igen”, avslutas förordet en smula olycksbådande. Om det inte kommer fler dikthäften kommer i alla fall jag att sörja att inte få läsa lika starka enskilda rader som dessa i dikten ”Kommuniké ur revolutionens livmoder”: ”Hon dansar     med det banala spektaklets verktyg / i en värld     av dräpande     uppgivenhet”.

 

Totalt innehåller de här fyra häftena 36 sidor poesi, eftersom det till varje nummer finns en titelsida och en förteckning över de tidigare numren samt en baksida, och denna baksida är i sig värd att närgranska, med sina egensinniga proklamationer. Så poesin spiller över eller blöder in även där. Det saknas inte hänvisningar till tidigare skriven litteratur, så oavsett vem som har skrivit dikterna – det är en lärd person. Den som bryr sig ett skvatt om den samtida svenska poesin anbefalles att genast leta rätt på de här obskyra skrifterna.

15 juni 2024

Olydiga undersåtar. En pamflett, Ulf Olsson, Nirstedt/Litteratur

 

Olydnad är ett av litteraturens främsta trick. Om detta vidsträckta ämne har Ulf Olsson skrivit en vidsträckt bok, Olydiga undersåtar. Han kallar det ”En pamflett”, men då är det en vidsträckt pamflett som mer rör sig åt närapå 300 sidor än de gängse 16 sidor som brukar vikas åt det formatet. Pamfletten är oftast en stridsskrift, och även här ägnas en ansenlig del av boken åt författare som på olika sätt tagit strid.

 

Olsson har tidigare bland annat skrivit ett antal böcker om Strindberg (däribland den utmärkta Jag blir galen), en av de olydigaste svenska författarna. Han får visst utrymme här, i en framställning som annars domineras av den översatta litteraturen. Gott så, även om jag gärna hade sett en undersökning av Ekelöfs Non Serviam-estetik. I gengäld får vi en mängd exempel, och det kanske är bokens största brist, just att den rör sig över så många namn och hela tiden byter spår och inriktning.

 


Och därför vore det förstås ofint att klaga på namn som saknas (Jane Eyre är ju en av litteraturhistoriens främsta exempel på ett olydigt barn som växer upp till att bli en något mer lydigare kvinna). Den här boken ger mig ändå dubbla känslor: dels en glädje över att någon annan än Kristoffer Leandoer och Carl-Johan Malmberg i den här antikulturella tiden får ge ut essäböcker om litteratur (ingen skugga ska falla över dem: båda skriver exemplariska essäer), och dels ett visst missnöje över valet av studieföremål.

 

Att läsa litteratur blir en övning i att säga nej. Lydnad och trots fungerar i växelverkan. Den konsekvent genomförda tesen består i att visa att civil olydnad är ”motvåld”, eller inte våld men ”försvar”. Några av Olssons starkaste exempel på olydiga personer: Bibelns Eva, mytens Prometheus, Sofokles Antigone. Även Dostojevskijs källarmänniska ingår i detta olydnadens Pantheon, även om jag inte beundrar honom lika mycket längre, utan ser honom som en småaktig gnällspik (sorry, beundrare av Fjodor D.).

 

Olsson rör sig skickligt från fiktiva till verkliga motståndspersoner av båda könen, även om männen dominerar. Ändå finns det ett fint parti om suffragetterna, och tids nog når han fram till Simone Weil, som skänks tillbörligt utrymme. Det är bra, eftersom så mycket i Olssons resonemang handlar om makt, hur den kommer till uttryck, och det förtryck som utövas i dess namn. Några slängar får den nuvarande Tidölagsregeringen för sin auktoritärt avskyvärda politik, som rentav hotar att kalla tillbaka medborgarskap med syfte att göra människor statslösa och utvisa dem.  

 

Som helhet bildar Olssons bok ett lapptäcke, som betonar både det organiserade motståndet och den individuella kampen. Kanske ett mönster består i att litteraturen har fler exempel på individens kamp medan verkligheten mer handlar om att samla sitt motstånd, exempelvis i den dagsaktuella klimataktivismen. Just nu kan även sansade personer få vittring när de tar del av klimatrörelsens olika protestaktioner, men Olsson påminner oss om att suffragetterna – som nu omhuldas desto mer för sin viktiga insats – långt ifrån var fredliga och alltid höll sig inom rimlighetens råmärken (bland annat skickade de försändelser som postens personal drabbades av, eller satte en teatersalong full av människor i brand).  

 

Det finns förvisso en del att klaga på, även om jag läser det mesta med behållning. De många korta kapitlen erbjuder så många exempel att jag misstänker att hälften hade varit nog: det hade säkert gett bättre förutsättningar för fördjupning och mindre av plikttrogna referat, hur upplysande dessa återgivningar av händelser och böcker än må vara. Att den skotske författaren Robert Louis Stevenson kallas ”han som skrev Skattkammarön och många andra verk” är en otillräcklig karakterisering av han som skrev det mer betydande mästerverket Dr Jekyll och Mr Hyde (det är ju nästan som att påstå att Strindberg skrev ”Götiska rummen och många andra verk”). Det är också en smula märkligt att den engelska premiärministern kallas ”statsminister”, men det är väl bara en lapsus.

 

Vi rör oss tillsammans med Olsson i yviga svängar genom olydnadens kringliga historia. Helt plötsligt kan vi befinna oss i sällskap med den mexikanske banditen Pancho Villa, utan att det helt klargörs hur vi hamnade där. Någon annan gång hamnar vi i Gökboet, eller i en redogörelse kring Michel Foucaults teorier (alla akademiers gunstling). Eftersom ämnet – olydnad – är så vidöppet kan vad som helst passa in, och det har Olsson utnyttjat till fullo. Som bekant: i princip alla dugliga författare är ju i någon mån olydiga, och det gäller också karaktärer som Herman Melvilles omtalade Bartleby, han som i den eponyma novellen yttrar sitt legendariska ”I would prefer not to”, det som i svensk översättning – som Olsson mycket riktigt påpekar – både kan betyda ”Jag skulle helst låta bli” och ”Jag skulle föredra att inte”. Båda versionerna är älskvärda exempel på konstruktivt motstånd. Under Occupy Wall Street-rörelsen 2011 aktualiserades novellen.

 

På så sätt blir boken en lång redogörelse för vad Olsson läst gissningsvis de senaste åren, och det är ingen dålig lista, men det blir inte helt systematiskt. Det ligger eventuellt i sakens natur? Åtminstone anför Olsson ett slags försvarstal: ”Är det alls möjligt att konstruera en teori om olydnaden? Svaret måste nog ändå bli negativt: knappast, olydnadens former är så olika, motsägelsefulla, tillfälliga, att de tycks undandra sig systematisering.”

 

Efter alla dessa exempel infinner sig en viss mättnad, eller bara en rundgång av erfarenheter och slutsatser som nästan alla handlar om den nödvändiga olydnaden. Sedan är det väl också en fråga om personlighet. I Ulf Erikssons senaste bok Svarta fyrkanter frågar han sig om han har en egen röst när han skriver. Det här är troligen alla akademikers mardröm, och tyvärr är det väl ofta en berättigad mardröm. Olssons röst är ibland farligt nära att bli akademiskt generisk, det vill säga en stil i avsaknad av stil.

 

Men gudskelov inte helt, för Olsson är förutom litteraturprofessor trots allt mångårig litteraturkritiker i Expressen, och där är han så gott som alltid läsvärd, påläst och belevad på ett elegant men aldrig tråkigt sätt. Där har han också vässat sin egenart, och det är kanske lite synd att han till den här boken inte lika ofta tillåter sig att göra sin stil lika spänstig, engagerad och originell.

14 juni 2024

Centralteorin, UKON, Trombone

 

UKON är akronymen för mångsysslaren Ulf Karl Olov Nilsson, född i Umeå men sedan länge bosatt i Göteborg, där han delar tiden mellan att tjänstgöra som psykolog och poet. Är poesin en tjänst? Kanske den egentliga tjänsten, den som kräver gentjänster. Att läsa UKON innebär att ställa sig i ett visst flöde, som ibland talar den reguljära diktsamlingens språk, ibland essäns, och ibland översättningens. Och ibland något helt annat.

 

Centralteorin heter hans nya bok, eller rimligare sagt häfte, som utkommer i Göteborgförlaget Trombones serie ”svavel”, med 16-sidiga häften. Det innebär åtta dikter i det korta formatet, med uttalat uppsåt att sprida lovord till det absurda. Det sker med hjälp av beprövade knep av denna knep&knåp-poet, som här bland annat har hittat en hemsida som visar vilka yrken som är tänkbara att skaffa sig för den som saknar ett. Och tänka sig, poet är ett av dem.

 


På hemsidan hittar UKON några dråpliga eller bara näpna saker som yttras om poetens värv. När jag själv söker upp hemsidan undrar jag varför han nöjde sig med de åtta korta styckena och väljer det svagare "Inom detta yrke råder konkurrens de närmaste åren" och utelämnar följande – kanske för att det är sorgligare och ärligare: ”Det finns ingen tillförlitlig prognos för efterfrågan för detta yrke.”

 

I en av dikterna fälls ett större antal omdömen om regeringen, där jag antar att UKON har trålat kommentarsfält till andra arbetsplatser eller dylikt och plockat in regeringen. Metoden liknar en av höjdpunkterna i den förra året utgivna Jag är ingen mördare, där olika företags hemsidor utsattes för ett liknande grepp, om än mer i fantasins form. I en annan listas siffrorna ”123” på nitton olika sätt, till exempel så här:

 

123 i spelkortordning ess, tvåa, trea

123 i spermieordning etta, nolla, nolla

123 i spegelordning tte, åvt, ert

123 i star wars-ordning fyra fem sex

 

Det är förstås fyndigt och underhållande, och UKON utmanar ständigt till (minst) medaljplats i kampen om tronen som landets roligaste poet. Riktigt lika kul har jag ändå inte åt en lång ordföljdslek med orden ”Riktigt hälften av de unga dog” eller dikten som inte gör annat än stampar sitt ”inte” längs boksidan, tills den typ ger upp halvvägs in. Den långa titeldikten bygger ett samhälle, på sitt snillrikt absurda sätt. Och en dröm handlar om drömmar och om filosofen Deleuze. Den är väl så där, om jag ska vara ärlig.

 

Mer rolig och orolig är den avslutande dikten som handlar om en som ständigt blandar ihop Shakespeare och Mozart. Nog låter det som en ovanlig åkomma, och där väcks den bekanta neurosen som ständigt ligger på lur i UKON:s dikter, som visar världen i en förvriden och förtvivlad skrattspegel. Den 8 juli ska han förresten sommarprata, och det finns all anledning att lyssna. Min prognos är att han inte riktigt kommer att uppfylla den mall som verkar ha blivit standardformatet för sommarprat de senaste åren.

 

I de här dikterna visar han prov på sin osvikliga förmåga att tänja på både språket och på innehållet. Den funkar bra som snabb injektion för att kurera något av abstinensen efter den lyckade och helgjutna diktsamlingen från i fjol, men dess korta format tillåter inte riktigt de vilda sprången som var så lätta att hitta där.

Den omoraliske, André Gide, översättning Harald Heyman, Modernista

 

För folk i gemen torde franska författaren André Gide vara mest känd för sitt Nobelpris, som han erhöll 1947 under en period då Svenska Akademien råkade hitta en kvartett författare som fortfarande är läsvärda: Hermann Hesse, T.S. Eliot och William Faulkner. I andra hand är Gide kanske också känd för romanen Falskmyntarna.

 

Han debuterade redan som 22-åring, och drygt tio år senare utkom bekännelseromanen Den omoraliske. Den översattes till svenska 1921 av bibliotekarien Harald Heyman, och utges nu i Modernistas pågående serie med återupplivade klassiker. Senast den kom på svenska var i Brombergs Nobelprisbibliotek.

 


Samtidigt som Gide var djupt kristen gillade han småpojkar, något han hade gemensamt med Pier Paolo Pasolini. I viss mån utgör den här romanen en bikt, där berättarjaget uppvisar starka likheter med sin författare. Michel är en ung begåvad forskare som gifter sig med sin kusin Marceline. Han ser på henne ”nästan med vällust”, kan det stå vid ett tillfälle, men eftersom han insjuknar blir bröllopsnatten länge uppskjuten. Med tiden blir hon dock gravid.

 

I verkligheten var också Gide gift i många år, men äktenskapet förblev barnlöst och med en knepig formulering brukar det kallas ”ofullbordat”. Däremot blev han ofrivillig pappa till en dotter med en annan kvinna. Underförstått finns en förklaring varför Gide inte älskade kvinnor, i hur Michel skildrar Marceline: ”den lycka hon var för mig, den var som vila för den som inte känner sig trött.”

 

I förordet berättar Torbjörn Elensky om Gides förmåga att både röja hemligheter och bevara mystik genom huvudpersonens monolog: ”Han pratar på för att på samma gång bekänna och mörklägga.” Elensky betonar också parallellen till Joseph Conrad: samtidigt som Conrad vistades i Kongo befann sig Gide i Nordafrika. Conrad skulle skriva Mörkrets hjärta, som demaskerade den europeiska kolonialismen som våldsam och cynisk, men Elensky menar att Gide med sina reseskildringar inte förmådde se och kritisera fasorna.

 

Fast parallellen går djupare än så. Gide åkte senare till Kongo, och i sin reseskildring därifrån, Voyage au Congo (1927), är han mer fördömande. Dessutom finns det en märklig förbindelse mellan Gides öppna homosexualitet och den homoerotik som Conrad investerar i skildringen av Marlows besatthet av Kurtz och vad som ligger bakom de implicita överträdelserna han gjort sig skyldig till: ”besynnerliga rykten”, ”obeskrivliga ceremonier”, ”vidriga riter”, ”namnlösa fasor”, ”osunda metoder”, samt, kanske det mest bestickande: ”onaturliga lustar”, ”vederstyggliga njutningar”.

 

Gemensamt är också berättelsesituationen, där Marlows långa monolog på fartyget Nellie imiteras av Gides Michel, som berättar för tre andra män sin muntliga berättelse. Vi får följa hela förloppet från bröllopet fram till de katastrofer som utlöses under resan och hemkomsten till Frankrike. Michel ser på sin nyblivna fru Marceline, och förvånas av att hon är en människa. Man kunde med Edith Södergran säga att han finner en själ. Men han är inte besviken – till en början.

 

Katastrofen inleds när hon intet ont anande tar med sig en vän, pojken Bachir med sina stora tysta ögon. Den sjuklige Michel blir besatt av honom. Sedan tar hon med sig flera andra småpojkar, som den tjuvaktige Moktir. Ironin är påtaglig. Samtidigt eskalerar Michels sjukdomstillstånd: ”Jag var till den grad känslig för köld, att om några droppar vatten föll på min fot, när jag tvättade mig, så blev jag förkyld.” Det är svårt att inte läsa in ytterligare komplikationer i sjukdomen, att det är homosexualiteten som manifesteras där (vi ska inte glömma att homosexualitetens sjukdomsstämpel inte gnuggades bort i Sverige förrän 1979).   

 

Det går utmärkt att läsa Den omoraliske som något annat än Gides privata bikt. Att romanen har visst rykte som skandalös säger nog mer om hur den mottagits historiskt. Mer intressant än det ringa skandalvärdet är hur romanen blir ett försvar för att erkänna den man är, och övergångarna mellan sjukdom och friskhet övertygar mer än hans trånsjuka blickar på småpojkarna.

13 juni 2024

Virginia Woolf, Alexandra Harris, Thames & Hudson

 

Det är Dallowday i dag, det vill säga 13 juni. Det är mest troligt att Virginia Woolfs roman Mrs Dallowday utspelar sig en onsdag i mitten av juni 1923, och kalenderåret 1923 inföll det den 13:e. Det råder delade meningar om Dallowdagen ska firas den 13:e eller en onsdag i mitten av juni. I fjol, när det var 100 år sedan romanen utspelade sig, skrev jag en liten text om detta mästerverk. I år har jag läst Alexandra Harris biografi, som kort och gott heter Virginia Woolf. Den publicerades 2011, men har i år utkommit i en nyutgåva.

 

Det finns mängder av biografier som handlar om Woolf. Harris refererar till de två bästa, båda skrivna på 90-talet av Lyndall Gordon och Hermione Lee. Harris bok återger i komprimerad form allt vad du väsentligen behöver veta om Woolf, och det är en ypperlig introduktion om du inte har tid att läsa främst Lees mästerverk på strax under 900 sidor. Intentionen har varit att också ge något till dem som är väl förtrogna med författarskapet, och det lyckas hon med också.

 


När Woolf var 25 och fortfarande hette Virginia Stephen skrev hon till sin (mer än) vän Violet Dickinson: ”I shall be miserable, or happy; a wordy sentimental creature, or a writer of such English as shall one day burn the pages.” Varifrån kommer ett sådant självförtroende – en sådan vision? För som bekant valde hon det andra alternativet: hon uppfann verkligen en stil som bränner hål på boksidan.

 

Min förhoppning är att de många böckerna om Woolf ska generera ett intresse att också läsa böckerna av Woolf. Mycket tyder på att hon inte bara har överlevt i vår tid utan fått sitt rykte spritt i många riktningar, och lockar läsare utifrån olika premisser. En stor anledning till detta är väl att hon skrev så olika slags romaner. Det är också lätt att se, varje gång du går in i en mer välsorterad bokhandel, vilka av hennes böcker som fortfarande finns i omlopp: oftast just Mrs Dalloway och To the Lighthouse (ja, jag börjar med den engelska sektionen), A Room of One’s Own och Orlando, och därefter möjligen The Waves och The Years, eventuellt Jacob’s Room och Between the Acts.

 

Harris är partisk (blir vi inte alla det som skriver om Woolf?), och förespråkar de något bortglömda böckerna Åren och Tre guineas. Dessa skrev Woolf mer eller mindre parallellt, där romandelen skulle innehålla också en essädel, i ett manuskript som var över 900 sidor långt. Hon bröt loss Tre guineas, som länge ansetts vara det svarta fåret i hennes produktion. Återigen, jag är nog också partisk, som tycker att det är en strålande bok, inte minst för att den aspekten av den politiske polemikern Woolf annars gått förlorad. Ändå finns det förstås anledningar att de mest kända av romanerna alltid går att köpa, liksom att det är just dem jag helst läser om varje sommar.

 

Alla som läser Woolf tar med sig sina idéer och utför sina privata tolkningar, men också vi förändras: vår läsning betonar andra saker varje gång vi läser om hennes böcker. Det är klart att det stora intresset för privatpersonen Virginia både kan underlätta och störa ens läsning. Å andra sidan skrev hon oförfärat själv om traumatiska händelser under sin uppväxt och gjorde markanta insatser för att hejda tystnadskulturer och bryta tabun kring till exempel psykisk ohälsa och övergrepp.  

 

En vanlig (miss)uppfattning är pappan Leslies kvävande inflytande på dottern, att han var en tyrann som gjorde allt för att hindra hennes utveckling. Fast, visar Harris, han tonade ned sitt eget intellekt och såg sig mer som en arbetshäst än ett geni. Virginia kände igen mycket av sig själv i honom. Hon fortsatte läsa hans böcker under hela sitt liv, och vi ska också komma ihåg att det inte var han som förbjöd henne att gå i skolan, utan det var mamman Julia.

 

Genom sitt liv löpte idyllen och olyckan i ohelig allians för Woolf. Hon ägde den sällsynta känsligheten som visar sig vara ovärderlig för en författare. När Åren utkom 1937 ansåg hon sig vara lika okänslig för kritik som en noshörning som kittlas med en fjäder. Denna noshörningshud hade hon sannerligen inte alltid haft.

 

En av de saker Harris ställer till rätta är den gängse bilden av hur modernisten Woolf kapade banden med den viktorianska epokens realistiska skrivsätt. I början av sin skrivkarriär var hon inriktad på att skriva historiska böcker, och Harris betonar att även om den planen inte infriades handlar hennes böcker i så hög utsträckning om tid och olika sätt att skriva om det förflutna.

 

Tryckpressen som hon arbetade på tillsammans med mannen Leonard i det egna förlaget Hogarth Press frigjorde henne som författare, och tillät henne att skriva utan hänsyn till redaktörer och förläggare (på det förlag som hon gav ut sina två första böcker arbetade halvbrodern Gerald, som hade våldtagit henne när hon var sju år gammal). Tack vare det egna förlaget vågade hon röra sig från det yttre till det inre, med Jakobs rum som det första försöket.

 

Harris bok är rik på förbluffande insikter: ”It is one of the most audacious things about Woolf’s fiction that not everything has a meaning.” Det här är viktigt att påpeka för de exegeter som söker facit till symboliken och till verkliga förlagor till händelser och karaktärer. Ibland är en fyr bara en fyr, liksom. Harris ger oss också en häpnadsväckande juxtaposition mellan Laurence Sternes Tristram Shandy och Woolfs Orlando: ”Tristram has difficulty getting born; Orlando shows no prospect of dying.”

 

Det kan också vara värt att påpeka att Woolf var 33 år när hon debuterade (av en händelse är det medelåldern på de nominerade till Borås Tidnings debutantpris de senaste sju åren). Det kan finnas anledning att tillgripa klyschan ”skynda långsamt”. Ändå är långsamhet inte det ord en helst vill använda för att beskriva Woolfs författarskap. Hon arbetade ständigt, och som oumbärliga tillägg till böckerna hon skrev hör förstås också breven och dagböckerna.

 

För Woolf betydde fantasin och intuitionen mer än akademiska poäng. Men vad betyder det att vara självlärd? Woolf plundrade pappans enorma bibliotek, läste så snabbt att han ibland med en tung suck förbjöd henne att fortsätta utan tvingade henne att först läsa om det nyss utlästa. Det här är en utmärkt metod, och vi ska nog vara tacksamma över Leslie Stephens pedagogik, som bidrog till att göra Woolf till en så strålande läsare.

 

Läsare, ja, för jag är övertygad om att hon inte skulle ha blivit ens hälften så bra som författare utan denna läsning. Och hon upptog läsningen under hela sitt liv, läste kopiöst mycket. Det här kan fungera som lärdom till många författare. Läs mer, och läs mer så som Virginia Woolf gjorde: glupskt och förbehållslöst, i en fruktbar kombination mellan det lekfulla och det stränga. Och vi ska inte heller glömma hur sensuellt hon skrev sina böcker. Harris påminner oss: ”Woolf’s sensuality, as usual, is not in the strip but the tease.”

12 juni 2024

Villkorad frihet (dikt skriven i affekt 23 maj 2024), Andrzej Tichý, Nirstedt/Litteratur

 

När poeten Percy Bysshe Shelley vistades i Italien i frivillig exil väcktes han av larm från militärens massaker vid Peterloo 1819. Han skrev på stört engelska språkets kanske främsta och mest konstruktiva protestdikt, med sina hoppfulla slutackord:

 

’And these words shall then become

Like Oppression’s thundered doom

Ringing through each heart and brain,

Heard again – again – again –

 

’Rise like Lions after slumber

In unvanquishable number –

Shake your chains to earth like dew

Which in sleep had fallen on you –

Ye are many – they are few.’

 

Dikten är ett lysande exempel på när starka känslor kan alstra stark dikt (in your face, Oscar Wilde!). Andrzej Tichý skrev Villkorad dikt (skriven i affekt 23 maj 2024), som en reaktion på de pågående massakrer som utförs av Israel i tältlägren i Gaza. Den publiceras som e-singel på Nirstedt/Litteratur, och efter lite trixande lyckas jag ladda ned den och bidrar därmed till att överskottet går till Palestinagruppens akuthjälp, en hjälp som behövs.

 


Tichý har skrivit några fantastiska romaner, senast i våras den bråkiga och fantastiska Händelseboken. Här skriver han en dikt som gått att läsa i Sydsvenskan redan (gratis, men vem behöver pengar när världen håller på att brinna sönder?). Det är en upprörd dikt, men Tichý skriver balanserat, nästan provocerande sakligt i sitt pedagogiska resonemang, och samtidigt vädjande och med fruktansvärd konsekvens i sina belägg.

 

Retoriskt är hans dikt så skickligt uppbyggd att jag grämer mig att min retorikkurs precis är avslutad – annars hade jag kunnat använda den här dikten som exempel på hur ett argument ska framföras. Vi har i kursen lyssnat på åtskilliga politiska tal – inget har varit lika effektivt eller lika framgångsrikt i att föra fram en tes.

 

Framställningen dryper av en ironi som lånar inställsamma drag. Den är så silkeslen i tonfallet att du först inte lägger märke till hullingarna som griper tag i din läsning och åsamkar djupa sår i dig. Men det här visste vi, vi som har läst Tichýs prosa, att han inte smeker läsaren medhårs. De är ursinniga anklagelseakter, och det kan också sägas om dikten, även om hans metod är att klä den i det oförargligas skonsamma kostym.

 

Därmed sätter han lyset på vad vi som kallar oss civiliserade gör oss skyldiga till i det pågående folkmordet, med sina underförstådda appeller åt vårt engagemang:

 

Tänk om friheten är ett medel

och inte ett mål i sig?

Till skillnad från freden.

Till skillnad från rätten att födas

utan att slitas ut ur livmodern när taket rasar

för att en fri och oberörbar

och virtuost förnuftig militärapparat

släppt en precisionsstyrd bomb på ett hus,

en skola, ett bönerum, ett universitet.

 

Det är en bok som endast ställer rimliga krav: att slippa bli lemlästade och avrättade av en ockupationsmakt. Det är en bok som också anklagar utan att hetsa, genom sina logiskt underbyggda argument. Det är en bok som inte vill något annat än att bli spridd och läst.

Barndomens kalla nätter, Tezer Özlü, översättning Burcu Sahin, Weyler

 

Det här är en turkisk roman från 1980 som du med största säkerhet inte hört talas om. Tezer Özlü blev endast 42 år gammal, och hann endast ge ut en novellsamling och två romaner. Den sista skrev hon på tyska under titeln Auf den Spuren eines Selbstmords (”I spåren av ett självmord”). Hon har inte tidigare översatts till svenska, något som nu åtgärdas då Burcu Sahin översatt denna turkiska moderna klassiker, Barndomens kalla nätter.

 

Det är en kortroman som går autofiktionens ärenden. Men det är en förminskning av ett i grunden komplext litterärt verk, en roman som vecklar ut sig och vecklar in sig i flera förgrenande spår. Som fond finns den turkiska förtyckande samtiden, 60- och 70-talet som rör sig mot ett totalitärt samhälle. Men det är långt ifrån någon aktivistisk roman med en uttalad politisk agenda. Özlü är inte delaktig i något organiserat motstånd.

 


Det är också långt ifrån någon reguljär självbiografi, även om det börjar typiskt nog med en barndomsskildring. Balsam Karams upplysande förord motiverar Özlüs val att göra alla i huvudpersonens föräldrageneration till lärare – det beror helt enkelt på kraven från statligt håll att författarna skulle undervisa sin läsekrets. Men Özlü revolterar mot detta, genom att vägra skriva en didaktisk roman. Jag vet inte om jag behöver säga det här, men romanen tjänar definitivt på detta beslut att kapa alla anspråk på att fostra läsaren. Om vi skulle missa poängen är pappan en pensionerad idrottslärare som väcker sin dotter varje morgon med en pennalistisk visselsignal.

 

Uppväxten är fattig och föräldrarnas äktenskap är kärlekslöst. Tidigt implementeras de självmordstankar som författaren skulle realisera med sin nästa roman – dock dog hon i bröstcancer. Uppväxten handlar mest om att längta bort, ut mot något större än den förkvävande hemorten, eller bara ”en plats där det går att leva”. En av hennes förebilder, Cesare Pavese, fällde ju den slutgiltiga domen över uppväxten: ”En hemort måste man ha för att ha något att längta bort ifrån.” Litteraturen och språket blir upptäckter som gör hennes trånga värld större, biografen en annan med filmer från drömfabriken i Hollywood.  

 

Underförstått är Turkiet en plats där det inte går att leva, med sina beväpnade vakter och sin misogyni som tillåter bröder att ges företräde framför systrar i alla sammanhang. Under ytan kokar dessutom den osunda patriotismen. Filmerna från Hollywood går inte att identifiera sig med: tillvaron för den unga huvudpersonen liknar mer den gråa realismen i de ryska 1800-talsromanerna. Denna gråa värld återskapas skickligt i några impressionistiska miljöskildringar, innan vi raskt slungas in i nya erfarenheter.

 

Det är skrivet i korta kadenser, med meningar som rör sig nästan parodiskt mot den korthuggna stil som förr brukade kallas telegramstilen (”isbergsprosa”). Det liknar en parodi på skoluppsatser: ”först hände det här, och sen tänkte jag så här, och då gjorde jag det här, och sen kände jag så här …”  I skolan utför hon också en briljant karikatyr av en av lärarna, en strikt nunna: ”Hennes ansikte har flammat upp och blivit illrött. Hon snörvlar med sin korpnäbb, borstar av sina axlar och stryker sina ärmar samtidigt som hon skjuter ut stolen för att få sin rumpa på plats.”

 

Hon karikerar också de unga nyrika männens brist på bildning, men överlag skapas ett närmast idylliskt skimmer också över dessa år då hon – huvudpersonen – söker sin identitet. Sexualiteten leks fram med en tjejkusin så länge de befinner sig före puberteten – sedan blir det för mörkt, och då söker hon sig mot män. En av dessa män får symbolisera författarens knivskarpt klarsynta genomskådande av deras ytlighet:

 

Han kommer aldrig att uppleva lyckan som kommer med sann frigörelse, evig genom alla tider och oberoende världen; en frihet som växer sig större för varje dag. Även hans språk är underutvecklat. Han är oförmögen att greppa verkligheten.

 

Att Özlü har angett Franz Kafka som en annan litterär influens förvånar inte, men annars är det svårt att peka ut likheter med annat jag har läst. Till viss del påminner tematiken om Tove Ditlevsens självupplevda romaner. Även här skildras ju vistelser på mentalsjukhus med elchocker och ryslig vård som mest består av bestraffningar, våld och övergrepp. Det kan också berättartekniskt erinra om hur Sylvia Plath jobbade med liknande erfarenheter i sitt mästerverk Glaskupan. Hos denna suveräna trio författare – Ditlevsen, Plath och Özlü – sker den feministiska offensiven från snedden, med kaxighet och ironi.

 

Vad som utlöser det berättaren kallar galenskapen blir inte riktigt klarlagt – det kan ju räcka med att vara vid liv i en fientlig tid. Özlü bryter upp språket inifrån och skriver på något sätt från denna ovanliga position, som inte räds närkontakt med det gränslöst farliga. Det tredje och längsta kapitlet i denna korta roman, ”Léo Ferrés konsert”, är höjdpunkten, där erfarenheterna från de psykiatriska klinikerna skildras oförblommerat, och det är inte mindre än nyskapande och fantastiskt.

 

Özlü var gift tre gånger, och äktenskap avpolletteras i rask takt i den här korta romanen. Någon egentlig kärlek når hon knappast, även om hon mot slutet erkänner att det finns ett värde i att hålla om en annan människa. Därmed friläggs ett hopp också för den kringskurna huvudpersonen, om än detta hopp skulle visa sig vara efemärt. Romanen redogör för hemska upplevelser, men den gör det på ett otroligt begåvat och infallsrikt sätt.

11 juni 2024

Komma nej, Marie Silkeberg, Pamflett

 

I senaste numret av Lyrikvännen (Nr 2-3 2004) intervjuas Marie Silkeberg av David Zimmerman. Hon särskiljer poesin från prosan, och menar att poesin ”bygger och raserar. Dikt är en konstellation av klanger, heterogena och överraskande, som inbördes förstärker varandra och skapar mening och hänvändande energi. Intensiv och vibrerande.”

 

I lördags råkade jag delta i ett panelsamtal med Zimmerman och kritikern Mikaela Blomqvist i Göteborg. Hon hävdade att all poesi i någon mening är ironisk, och det kan jag hålla med om, så länge definitionen av ironi betonar dess koppling till poesins mångtydighet. Bra poesi går inte riktigt att förstå, och liksom med ironin förstår du inte vad som orsakar ditt leende. Ironin är därmed motsatsen till skämtet, som är plumpt och vulgärt. Medan ironin är subtil, men långt ifrån fin i kanten.

 


På det viset är Silkebergs poesi ironisk. Jag läser hennes senaste bok Komma nej, utgiven på Pamflett. Silkebergs poesi rör sig mellan två poler, något intervjun tar upp – mellan de längre berättande böckerna som liknar romaner, och till de kortare fragmenten. Det tunna häftet – femton sidor dikter – har givetvis mer samröre med det korta formatet, om truismen ursäktas.

 

Men här kommer alla truismerna på en och samma gång, för jag vill hävda att det gamla rådet att dikter ska ”läsas långsamt” är missriktad. Dikter har inte med hastighet att göra: det har med upprepning att göra. Det strider dessutom mot min natur att utföra saker långsamt. Däremot vill jag slå ett slag för omläsningen, något som passar dikter synnerligen väl. Alltså: läs i din egen hastighet, men du måste läsa om boken för att ha behållning av den.

 

Nio av bokens sidor innehåller frågor, resten är kursiverade avsnitt som liknar fragment. Frågorna har den udda karaktären som UKON ibland eftersträvar, och ger den här tunna diktsamlingen drag av det konceptuella. Jag vistas gärna i de här frågorna, inte länge men upprepade gånger! Dikt är återkomst. Och poesins främsta kännetecken – lika framträdande som rödhakens korta stjärt – är upprepningen. Silkebergs frågor är den här bokens ryggrad.

 

De liknar ett envetet barns frågor, som rör sig mellan högt och lågt, mellan det existentiella och det vardagliga, mellan det prosaiska och det fantasifulla, mellan det tunga och det lätta. De erbjuder hisnande språng mellan tankar som väcker olika slags känslor, från det retsamma till det kontemplativa:

 

Sover jag i en kub av vita flammor?

 

Eller mellan väggar av rinnande vatten?

 

Är hem samma sak som säng, kök och brevlåda?

 

Hur undvika att dö av raseri?

 

Ja, det här är bara fyra av dem, som bildar sin egna enhet i det större sammanhanget av vådliga men motiverade frågor. De kursiverade avsnitten i sin tur utför stillsamma protester mot den våldsamma världen, krigen och motståndet mot den beväpnade polisens våldsmonopol, liksom om kärleken – en konstant i Silkebergs poesi. ”Lev undret”, skriver hon med kursiveringens emfas, och det är lätt att instämma (helt oironiskt, förvisso).

10 juni 2024

Violet baklängesböjd över gräset, Lana Del Rey, översättning Fredrik Strage, Lil’Lit förlag

 

Till livets större mysterier hör hur Lana Del Rey kan skriva mästerverk som sångtextförfattare och endast leverera banala platityder som poet. För drygt tre år sedan utkom hennes första och förhoppningsvis sista diktsamling, och den översattes relativt raskt av ett av hennes största fans, Fredrik Strage. Violet baklängesböjd över gräset följer originalet i spåren ned till minsta grässtrå, på gott och ont.

 

Till det onda hör förstås att Strage inte är någon översättare (han har fått hjälp av Cecilia Hansson). Men det hör till saken att ingen hade kunnat rädda dikterna från att bli pretentiösa pekoral även när de översätts. Det hedrar också Strage att han inte liksom en annan amatör på översättningens område, artisten Timbuktu eller Jason Diakité, helt missar originalets tonfall (i det fallet Amanda Gormans tal till Joe Bidens installation som president).

 


Mer än en duglig diktsamling är Lana Del Reys bok en potentiell trojansk häst som kan introducera några av hennes miljoner fans till det underbara som kallas poesi. Att hon ökat intresset för Sylvia Plath är en underdrift, och tidigt i samlingen anges också vem som är hennes ledstjärna. Hur låter engelskans ”Stay on your path Sylvia Plath” på svenska? Jo: ”Släpp inte ditt patos Sylvia Plath”.

 

Flera av dikterna handlar om att positionera sig som poet, och Strage kallar henne i ett insmickrande förord ”en riktig poet”, men jag är baklängesböjd att invända. I bästa fall påminner det om altlit-rörelsens mer oinspirerande stunder, i sämsta fall om den skrivmaskinsterror Jim Morrison sysslade med (han är en av de givna referenserna i boken). Tyvärr skriver Lana Del Rey lika slappt, oredigerat och ofokuserat som honom, i dikter om socker, ensamhet, leda, lycka (saknaden av den), pengar, americana, berömmelsens pris …

 

Och bildmaterialet som upptar så mycket utrymme, vad ska vi säga om det? Så lite som möjligt, förutom att begreppet ”utfyllnad” ges nya konnotationer. Handskrivna anteckningar i marginalen ska stärka intrycket av hur spontant dikterna är skrivna, men förlåt, dessa markörer hjälper inte: snarare förstärker de kopplingen till värsta sortens slarv och ointresse.  

 

Att den här boken är så dålig – det gäller originalet och översättningen – stärker min tes att poesi är den svåraste konstformen. Många är kallade, få är utvalda. Strage må vara en flyhänt krönikör – ett mästerskap i sig – men någon översättare är han förstås inte, och det borgar för lite väl många ordagranna översättningar som inte prioriterat en följsam svensk utformning. Han kallar det för ”tolkning”, men det är att säga för mycket.

9 juni 2024

Kvinnan och nåden, Hagar Olsson, Bonniers

 

I en bättre värld hade det gått att skriva en text om Hagar Olsson utan att nämna Edith Södergran. Men medan Södergrans dikter fortfarande är obligatorisk gymnasieläsning och författarskapet och biografin föremål för ett stort antal monografier, tillhör Olssons böcker de mer bortglömda. En liten insats gjorde för drygt tio år sedan med Rosenlarvs nyutgåva av Kinesisk utflykt.

 

Senast jag var i Stockholm hittade jag på ett av antikvariaten Olssons tredje utgivna bok, den besynnerliga prosatexten Kvinnan och nåden, i originalutgåva från 1919. Den hade tillhört tv-prästen Lars Collmar, som dog tidigare i år. Att dödsbon hamnar på antikvariat är förstås ingen nyhet. Jag fick boken för en spottstyver, något som egoistiskt gläder mig men ur ett marknadsperspektiv bara är sorgligt.



Det är en strålande bok. Olsson hade precis fyllt 26 när den utkom. Berättelsen baseras löst på en biblisk historia om Elkanas ofruktsamma hustru Hanna ur Första Samuelsboken. I Olssons version saknar Hanna namn, medan Elkana beskrivs desto mer utförligt, som en vild yngling, som han ”med det brinnande hjärtat” och han ”med det sorgsna hjärtat”.

 

De har sex med varandra, med välsignelsen och nåden delaktiga, och till priset av hans död blir kvinnan havande. Låt oss nöja oss med att säga att en intervention sker, med ”Herrens finger” inblandat. Här skiljer sig Olsson markant från den bibliska historien, genom att göra mannen överflödig. Vad hon däremot behåller är det högstämda tonfallet. Hon utnyttjar ett skrivsätt som blottar nervtrådarna in mot det innersta. Den här kortromanen har skrivits med hög insats.

 

Det vore klädsamt om det blev ytterligare nyutgivningar av böcker som dessa, som förmår tala till oss från sitt avstånd av drygt 100 år. Det skulle vara en gärning som berikade vår syn på kanon som mindre av en exklusiv klubb för ett fåtal och mer som en inkluderande sammansättning av böcker som kommunicerande kärl. Så sett utövar den här boken ett stort inflytande på de dikter Södergran skrev efter sin bok Rosenaltaret, och det går också att se en rak linje från Olsson till Alva Dahls två prosaböcker Längtans flöde och Havandeskapet.

 

Men mer än något annat står Olsson för ett unikt uttryckssätt, svårkategoriserat genom sina lyriska partier och sitt känsloflöde. Ett litet utsnitt kan få illustrera:

 

Såsom ett dön av mycket vatten kringvärvde ensligheten hennes hjärta, vilket skälvde till liksom inför en fläkt av örnvingar. Blodrött lyste på hennes bleknande panna öknens vedertecken.

 

Ja, det är mycket blod i den här texten, något som också är ganska frånvarande i den anemiska prosa så många svenska nutidsförfattare premierar. Kanske jag bara önskar mer av den gränslöst kompromisslösa stil Olsson infaller i så naturligt. Den romantiskt stämda hyperbola tonarten är inget hon behöver söka sig till, utan det utförs helt otvunget.

 

Jag gillar det här för att det är nytt. Varför är inte det här sättet att skriva mer av ett ideal? Det är svårt att föreställa sig Birgitta Trotzigs böcker utan Hagar Olsson, och i viss mån även Lyra Ekström Lindbäcks böcker. Kort sagt: en andlighet som inte står och skrapar med foten och ber om ursäkt för sig. Olsson skriver om andliga frågor med oförskräckt blick, men berättelsen om graviditet saknar inte skräck, med sina bilder av blod och drömmar – med andra ord: fullt realistisk. Som bidrag i den nuförtiden så populära genren moderskapslitteratur är den oumbärlig.

 

Är det världsfrånvänt? Nej, tvärtom: det är det här som är världen, verkar Olsson mena. Jag kan inte låta bli att sjunga med i den sång om sällsynt barnlängtan hon stämmer upp i: ”Lyssnerskor äro vi, systrar, låtom oss lyssna till vårt kveds hymn och låtom oss med de yngstes renaste svärd strida mot dem, som smäda livets innersta grund.” Ja, låt oss lyssna till denna hymniska roman, denna märkligt aktuella berättelse.

8 juni 2024

Svarv No 1 2024. Arv/Svarv/Var/Svar

 

I samarbete med Mörkrummet – Biskops Arnös författarskolas nättidskrift – anländer det första numret av Svarv, som är ett essätextkollektiv med ursprung i projektåret 2023-24 från Biskops Arnös essä- och kritiklinje. Pappersupplagan är tryckt med risograf, och finns förstås också online. Det är också dit redaktionen hänvisar mig, efter några olyckliga fadäser i trycket av två av texterna.

 

Jag läser parallellt på papper och på skärmen. Till mitt förtret har onlineversionen snyggare och mer läsanpassad layout. Samtidigt har pappersnumret ett ISBN-nummer, som gör att åtminstone ett exemplar lagras i fysisk form i Kungliga Biblioteket, medan ingen vet vad som händer med texter som finns på internet. Med saknad minns jag till exempel en handfull recensioner jag skrev på saligt insomnade sajter med namn som Floret och Rymden, men dessa har försvunnit i det svarta hål som internet då och då omdanas till.

 


En brasklapp tvingar mig att medge att en av bidragsgivarna, Eric Luth, för tio år sedan var min elev på IB-programmet. Det gläder mig att han har behållit sin ambitiösa blick på litteraturen, så som han redovisar det i en munter text om vedermödorna med att översätta den madagaskiske poeten Jean-Joseph Rabearivelo (utkommer strax på Vendels förlag).

 

Annars känns flera av namnen igen från mina läsningar av främst Skurups skrivarlinjes antologier från senare år. Till exempel Frej Haar (som bokdebuterar i höst), och här skriver om myndighetsspråk i skrivelser som återfinns i frikyrkornas protester mot en planerad samkönad äktenskapsförordning från början av 80-talet. Även Makz Bjuggfält har Skurup som tidigare merit, och hans text handlar även den här gången om pissoarernas historia.

 

Även Jorunn Lavonius har tillbringat ett fruktbart år i Skurup, och bidrar här med en otäck text som verkligen utmanar ens spindelfobi, i sitt samröre med det groteska – det är poetiskt, skickligt, och jag gör en minnesanteckning som lyder att det groteska är en ofta underutnyttjad resurs för svenska författare. Och slutligen Hilda Lorentzon som också har lärt sig hantverket i Skurup. Här fortsätter hon skriva om Gullan, en mormor vars levnadshistoria knyts samman med Evert Taube.

 

Två dikter ramar in tidskriftsnumret, skrivna av Babak Behdjou och Sharif Saiidi. Båda är bra: Behdjou skriver kaxigare, punkigare, medan Saiid skriver mer nedtonat men med samma närhet till ett starkt känslouttryck. Dikten är en del av essäprojektet, det vill säga att de utforskar nya sätt att skriva essä. Att döma av de här två exemplen vill jag gärna ha mer. Det finns förstås något lyriskt också i Haars text, liksom i Lisette Holmlunds hybrid mellan prosa och poesi i en utredning av en mor-dotter-relation.  

 

På danska skriver Andrea Fjordside Pontoppidan om potatisens historia, som snyggt kopplas samman med en familjekrönika. Även Catherine Marie Nørgaard skriver på danska, och presenteras bland annat som ”SoMe-manager”, det vill säga att hon kurerar sociala media-konton och spökskriver och uppfinner content. I sin text tar hon upp det efemära med texttyper som inte är bundna till pappret: ”Brevet og teksten husker, når vi glemmer.”

 

Monica Anjefelt skriver om arkiven och konstens vägval mot mer installationer och videoverk. I Nora Wurtzels essä handlar det om dofter som hon ärvt av sin mamma, och just doft och parfym är – som hon också säger – ett ämne som inte är tillräckligt beforskat i litteraturvetenskapen. Men det här är ett piggt bidrag. Piggheten finns också i Caroline Ravns bidrag, en text som framalstrar trolldom och hur sådana vanor kan gå i arv när hon själv blir mamma till inte ett men två barn (också det ett trolleri, ju): ”Tvillingar, vilken dröm för en trollkarl! Att kunna trolla bort den ena och fram den andra.”

 

Ett ovanligt ämne presenteras slutligen också av Åsa K. Andersson, som skriver lärorikt och intressant om drycken te. För ja, som temat angav, så ska det handla om arv, om var, och om svar. Mest syns det mig handla om arv, både i den formen av egenskaper som vi får – släktdragen – men också i de mer konkreta ting som vi ärver. Då och då glimtar sådana materiella saker till i texterna och påminner oss om att även dessa äger ett metafysiskt värde.

7 juni 2024

Punks, John Keene, översättning Inger Johansson, Nirstedt/Litteratur

 

Jag var trött på ordet ”punk” redan innan Patti Smith betackade sig för att kallas punkrockare när hon släppte sin debutsingel ”Piss Factory” för nästan på dagen 50 år sedan. Därför är det med en liten suck jag tar mig an John Keenes voluminösa diktsamling Punks, som i sju avdelningar rymmer dikter som snabbt blåser bort alla tvivel. Ordets pejorativa konnotationer smartbombas av Keenes intelligenta ordvändningar och snillrika uppfinningsrikedom i hanteringen av olika poetiska uttryck.

 

Först måste ändå något sägas om den amerikanska poesitraditionen där Keene verkar (den är starkare, brokigare, och sexigare än den amerikanska sångtraditionen som gav landet ett nobelpris för åtta år sedan). Att läsa Keenes dikter är som att befinna sig i en pågående remix av idiom från den sublimt babblande Walt Whitman och framåt, mot den stökiga Allen Ginsberg. Du säger Sylvia Plath och T.S. Eliot? Lessen, syrran, men de var europeiska poeter.

 


Keenes många olika stilar får honom att anta skepnad av lyrikens Leonard Zelig, han som i Woody Allens bästa film blir en mänsklig kameleont och förändras psykiskt och fysiskt utifrån vem han pratar med. Den skickliga översättaren Inger Johansson har ett förmodligen hopplöst jobb: hennes svenska kan inte alltid hänga med i de brutalt ekvilibristiska svängarna, men det är i så fall svenskans fel, som till att börja med saknar ord för det tonfall Keene oftast anlägger: det som på svenska blir ett lamt ”talspråk” och på engelska skulle heta colloquial, vernacular, quotidian … Ändå finns det ibland stilkrockar i svenskan, där uråldriga glosor som ”kyffe” och ”slå ett pling” aktiveras på sätt som blir halsbrytande anakronistiska.

 

Liksom poesin i sig är queer är Keenes dikter queera och skeva i sin betoning på sjaskighet och den skönhet som finns där. Bland de drygt 200 sidorna finns åtskilliga mästerverk, som serien med vykort, där ett av dem har rubriken ”Dekadens”: ”I godisfabrikens söta regn slukar jag stanken i dina öron medan din hals alltjämt luktar starkt av verbena. Att du är ny – får det mörkret att glimma än mer glupande? På rygg glöder vi tillsammans som två nyslängda fimpar. Jag brinner just så fri som jag vill vara.”

 

Det finns flera liknande liknelser som den med cigaretternas glöd, till exempel i hur beskrivningen av någons överkropp kallas ”genomskinlig som svagt te”, eller i den lekfullt allvarsamma ”Playland”: ”Utanför sänkte sig gryningen / som skivspelaren mot en ny låt.” Det är en underdrift att påstå att musiken är viktig för dikterna, som ofta verkar ha skrivits som en motreaktion mot blues och jazz, för att skapa nya traditioner och ge de egna erfarenheterna relief mot musikens omedelbara förmåga att återge starka känslor. Och det är starka känslor i dikterna, när Keene skildrar kärlek och kåthet, i något som åstadkommer en ny slags realism.

 

 I den svit som också kallas ”Playland” återkommer en ängel genom flera av dikttitlarna: Likgiltighetens, Övergivenhetens, Nödvändighetens – samt Improvisationens ängel. Dessa fyra änglar ger en ledtråd till innehållet och stämningsläget i dikterna genom hela samlingen, som består av material som tagit drygt tjugo år att skriva. Därmed antar boken formen av ett livsverk, men också en ”Best of”-samling, om musikuttrycket tillåts. För så starka är dikterna, att de gång på gång liknar höjdpunkter i någons poetiska produktion. Undertiteln ”Nya och valda dikter” är också kaxig, genom att härma de utgåvor som brukar utges postumt.

 

Dikterna återger skuggiga gator och skuggiga människor, ett stort persongalleri som befolkar den nattliga värld som Keene vistas i. Men om han nu är en poesins Zelig: har han då en egen röst och går det att säga något vettigt om denna? Jo – det är en röst som är sinnlig, kroppslig, sexig. Det är också en röst som skickar ens tankebanor i riktningar de inte befunnit sig i på lång tid.

 

(Här kommer två privata utvikningar. Skippa dem om du har ont om tid.)

 

Bland det mest sorgliga jag sett var ett par kvarglömda sandaler på en hög träpall i omklädningsrummet där jag jobbade på mentalsjukhuset i Umeå. En ung kollega hade fått ett besked från läkaren att hen var dödssjuk. Sandalerna stod kvar där, och jag såg på dem och tänkte att de kommer aldrig mer att bäras av den personen, kollegan som jag uppskattade och ibland fortfarande minns genom något hen hade sagt som visade nyfikenhet och generositet mot andra människor.

 

För nästan tjugo år sedan dog en av mina elever strax innan höstterminen började. Jag minns att hen under våren hade skrivit en haiku som jag tyckte var ologisk och dunkel, och hur det förvånade mig eftersom eleven var så rationell annars. Det fanns ingen existerande krisplan på skolan när klasskamraterna kom till skolan och fick beskedet och blev helt bedrövade. De satt utanför aulan och grät, och jag öppnade åt dem och vi satt i bänkarna längst fram. De grät hejdlöst och jag kunde inte göra annat än att bara finnas där. Det fanns inga ord att säga. En av eleverna satte sig vid pianot och spelade Michael Nymans slinga från filmen Pianot. Den har aldrig låtit vackrare, eller betytt mer.

 

När Keene i dikten ”Kostym” skriver att ”[s]orgen draperar huden i sitt osynliga tyg” låter det nästan ordagrant vad Holly Hunters stumma Ada tecknar med händerna till sin dotter i Pianot, om hur hon kommunicerade med sin man: ”I didn’t need to speak. I could lay thought out in his mind like they were a sheet.”

 

Ada har en röst. Har Keene en röst? Han har något värdefullare; han har en melodi. Den sjunger om rasismen och den uppflammande kärleken, i en mashup mellan Ian Curtis och Billie Holiday. Dikterna bildar ett lapptäcke, en karta över mänskliga erfarenheter. Men det är inte mängden i sig som imponerar – en more is more-estetik kan bli övermäktig – utan mer hur Keene binder samman sina olika stilarter, utan att det någonsin liknar ett arbetsprov eller något han tillverkar för att inhösta en massa beröm (tro mig, det skrivs mycket poesi som ber om att få en klapp på huvudet).

 

Icke att förglömma finns här också starka politiska dikter som är allt annat än utmattade eller uppgivna. De språkliga gnistorna antänder dessa polemiska anfall. Motsatsen till pessimism är inte optimism, utan ilsken hoppfullhet. Det är till exempel denna ilska som har hållit mig vid liv. Och Keene skriver en ärlig och berättigat ilsken dikt om livets enklaste gåvor och livets svåraste problem. I en av dikterna skissas fyra olika versioner av familjehistoria och ursprung fram, där slutsatsen ändå måste bli att ens bakgrund vilar på ett ”kanske”. Vem var den förste Keene och vad hette hans fru? Kanske hette han ”Keen”, eller ”Kane”, eller ”Keene”, eller ”Keane”, eller ”King”, eller ”K_______”: ”Deras riktiga namn är det enda som saknas.”  

 

När jag läser Punks inträffar två saker samtidigt. Jag utsätts för direkt igenkänning och något helt främmandegörande. Bra poesi klarar av att hålla två tankar i huvudet – den både bekräftar och utmanar. Keene lyckas göra världen både större och mer begriplig. Han gör det genom att skriva samhällskommenterande dikt utan att ge efter för frestelsen att skriva solipsistiskt. Det finns en anledning till att Bruce Springsteens låt ”Born To Run” är så fantastisk: han sjunger inte ”I was born to run”, utan ”we were born to run.” Denna inkluderande insats hittar jag också i Keenes dikter, det vill säga att han frammanar ett ”vi”, oavsett om det är uttalat eller inte.

 

Så blir hans dikter något som allt mer liknar poetisk journalistik, som ”Tunnelbana”:

 

Vad är det du skriver?

Vad det än är som lever på andra sidan om denna fasa.

 

[…]

 

Vad är det du skriver om?

Ett system stadfäst

            med vårt blod.

 

[…]

 

Konsten ligger i kampen.

            och ärren.