Akropol, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur

 

Vad är då en akropol? En befäst stad på en klipphöjd, upplyser Wikipedia. Akropol är också titeln på Mattias Jeschko-Edbergs nya bok, där han samlar åtta essäer som i någon mån berör representation: vem som ges en röst i offentligheten och hur den rösten mottages. Till det yttre liknar metoden det Birgitta Holm gjorde med fjolårets bok Mnemosyne, men medan hon uteslutande ringade in författare är det en brokigare samling här, från Platon till Mussolini.

 Där finns också en essä om fotografen Lee Miller, som tar sin utgångspunkt i det berömda fotot – taget av kollegan David Scherman – där hon tvättar sig i Hitlers badkar i lägenheten i München. Ett kontroversiellt foto, och i någon mån är det förstås kontroversen som knyter ihop texterna här, oavsett om det handlar om Wittgensteins språkliga finlir eller kampen om Nietzsches eftermäle – för att inte tala om Ezra Pound, som under andra världskriget övergick till fascismens sida. Och så Mussolini då – för tillfället aktuell med en ny biografi översatt till svenska – och den gruvliga förnedringen när hans lik skändades.

 

Men det är en längre essä om den indiske teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak som inleder och sätter ton för Jeschko-Edbergs essä. Spivaks mest kända text är förstås ”Can the Subaltern Speak?”, som finns i olika versioner, men vars grundfråga berör vem som vi ska lyssna på när världen alltid är stadd i förändring. Ezra Pound, till exempel: ska vi lyssna på honom, fascisten? Som poet och kritiker är han en av 1900-talets mest oumbärliga röster – där är jag enig med Jescko-Edberg.

 I Lee Millers fall blev det en långvarig tystnad efter kriget, med alkoholisering och ett liv i skymundan. Jag minns ett brittiskt radioprogram som intervjuade sonen, som blev mycket förvånad när han på vinden hittade alla dessa foton och bevis på hennes karriär som konstnär och modell, eftersom han endast såg sin mamma som ett fyllo som försummade honom under uppväxten.

 Eller så här: det finns många anledningar att tiga. Nietzsche teg mer eller mindre de sista drygt tio åren av sitt liv, instängd i sin sinnessjukdom. Det oformliga i Nietzsches tänkande – motståndet mot alla systematik – finner sin motsvarighet hos den Wittgenstein som menade att vi måste tiga om det vi inte kan tala om. Även den stränge österrikiske filosofen kan ge upphov till insikter om det oordnade: ”En av de vackraste aspekterna av Wittgensteins tänkande är att gränserna ofta är suddiga, rörliga, som om de inte riktigt fanns där.”

 Essän om Hannah Arendt ställer dörren på glänt, och jag hade gärna kikat in och sett mer (det här är bara mitt sätt att säga att en del av kapitlen är för korta och stannar vid ansatser). Till exempel hennes famösa relation med Martin Heidegger, en filosof som är en slags skugga även i kapitlet om Nietzsche. Heidegger är som Skandiamannen: vi kommer inte runt honom!

 Till största del är det här en klanderfri framställning, även om jag inte är övermåttan förtjust i talspråksmarkören ”så” som föredras lite för ofta i meningsbyggnaden. Kapitlet om Pound är dåligt korrekturläst, med en felstavning av T.S. Eliots efternamn som den grövsta fadäsen. Men jag skulle inte klaga på det om det inte vore för att den här boken är en så utmärkt introduktion till åtta viktiga figurer, och en ung läsare har åtskilligt att inhämta, så då är det tråkigt om felstavningar av en så viktig figur som Eliot förs vidare.

 Det ligger något otidsenligt i hur Jeschko-Edberg ställer olika konstarter mindre mot och mer med varandra. Med den här metoden blir något synliggjort samtidigt som något går förlorat; länkarna må vara osynliga, men de finns där i texternas samröre, som kan fatta tag om varandra. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om blandningen hade innehållit någon som kontrasterade mot samlingen nej-sägare – vad hade blivit synliggjort om Simone Weil hade getts tillträde?

 Jeschko-Edberg har tidigare skrivit böcker i olika genrer. Här lutar han sig starkast mot filosofin och teorin, men inte för att landa i svar som skänker varaktig förnöjsamhet: ”Filosofi är inte det perfekta och har aldrig varit”, lyder en klargörande slutsats. Eller, vad då slutsats? Här är det mer frågan om att bli kvar i frågeställningar, och det är gott så.

9. "Bizarre Love Triangle", New Order

 

Loving Sylvia Plath. A Reclamation, Emily Van Duyne, Norton

 

Litteraturen om Sylvia Plath är en hydra. Varje gång du hugger av ett huvud – läser en bok – växer det ut två nya. Allra senast har jag således läst Emily Van Duynes Loving Sylvia Plath, en bok som visar sig vara varken bättre eller sämre än majoriteten av böcker om Plath – som väntat, med andra ord.

 Du är förlåten om du nu invänder: ”allt har väl sagts redan om Sylvia Plath?” För det är både sant och osant. Till den här bokens försvar – dess usp – finns en genomgång av en del nytt material, som breven Plath skickade till sin psykiater i USA, Ruth Beuscher. Samt ganska fina läsningar av främst dikterna. Men i stället för en reguljär biografi har Van Duyne skrivit en partsinlaga, som i främsta hand siktar in sig på att ondgöra sig över Ted Hughes. Det blir också det ett väntat utfall: åtskilligt talar till hans nackdel, men å andra sidan går det att rikta den skärskådande blicken mot Plath och hitta lika graverande inslag hos henne.

 

Summa summarum: båda var dåliga, inte bara mot varandra, utan också mot sig själva. I tv-serien ”Dickinson”, som framställde poeten Emily Dickinson på ett förföriskt anakronistiskt sätt, företar hon en tidsresa och träffar Sylvia Plath som student. Plath kallar Dickinson för ”the original sad girl”, ett epitet som nog Duyne hellre vill fästa på Plath. Hon skyndar sig förbi biografiska fakta, med viss rätt: den som läser den här boken har säkerligen i likhet med mig redan tröskat igenom ett dussintal biografier vid det här laget.

Är titeln tendentiös? Van Duyne skäms inte för att vara en fangirl, med Sylvia Plaths foto tatuerad på sin axel, och denna kärlek – denna besatthet – är på något sätt både bokens styrka och dess brist. På ett sätt återupprättar hon upplevelsen som ett kritiskt verktyg – att det går att förena en djup och uppriktig kärlek med ett analytiskt och intellektuellt sinnelag. Plath åstadkom en reva mellan olika kritiska skolor, och slog igenom mitt i den fas där new criticism etablerade sig som den rådande normen för litteraturkritik. Men strikt talat, hur ska det gå att förena Barthes devis om ”författarens död” med så uttalat självframställande poeter som Robert Lowell, Anne Sexton och Sylvia Plath? Går det att läsa dem annat än självbiografiskt?

 Till den här bokens förtjänster hör ett fint kapitel, ”Loving Assia Weevil”, som fördjupar bilden av henne som den femme fatale som stal Ted från Sylvia. Hon som ville ha orden ”Here lies a lover of unreason and an exile” på sin gravsten och som skrev i sitt testament följande ord riktade mot Hughes: ”I leave my no doubt welcome absence and my bitter contempt.”

 Van Duyne tar också på allvar upp de mytbildningar som har skett kring Plath, den kult som hon har varit epicentrum för sedan främst början av 70-talet (utgivningen av The Bell Jar i USA var nog det egentliga startskottet för detta). Beror hennes framskjutna position i kulturen på självmordet, som vissa hävdar? Det är en banal åsikt: det finns åtskilliga poeter som begått självmord som inte blivit föremål för det intresse som Plath fortsätter att generera, generation efter generation (som lärare på ett gymnasium kan jag se hur det varje år finns elever som har läst, läser eller ämnar läsa henne – nota bene, läsa henne och inte i första hand läsa om henne i biografier som denna).

 Mer beror intresset på styrkan eller kraften i hennes poesi. Heather Clark, som skrev Red Comet 2020, gjorde det för att hon förvånades över att det saknades en definitiv biografi över Plath, en författare som hon ställer i paritet med Virginia Woolf. Men en anledning till att böckerna om Plath varit så ofullständiga beror förstås på hur gnidigt Hughes har bevakat kvarlåtenskapen, och med olika medel tagit kontrollen över utgivningen. Bara en sådan sak  som att det har dröjt till den här hösten innan hennes Collected Prose utgivits (jag ämnar läsa den över jullovet) är anmärkningsvärt. 

 Var det då Ted Hughes som censurerade Plaths postuma diktsamling Ariel? Både och. Hans beslut att rycka bort några av dikterna från den bok som hon hade planerat och kvarlämnat på sitt skrivbord påskyndades av påtryckningar från förlagen både i England och i USA, som förutsåg en våg av protester inför de utmanande dikterna. Det är som alltid lätt att döma historien för feghet – men vi har förstås våra egna blinda fläckar och våra egna dumma beslut som framtiden med all säkerhet kommer att visa sig oförstående inför.

 För Plaths dikter i Ariel var en sensation, och något nytt, även om det fanns spår av hennes skrivande i exempelvis de böcker Sexton hade publicerat. Hughes behandling av dikterna i Ariel får Van Duyne att jämföra med Edgar Allan Poes novell ”Den svarta katten”, med mannen som murar in sin hustru efter att ha yxmördat henne – Hughes murar på sätt och vis in Plaths poesi. Men liksom hustruns lik avslöjats – den svarta katten har smugit in bakom tegelstenarna, så när den arroganta mannen slår på väggen för att vilseleda detektiverna som undersöker fallet gör sig katten till känna – så blir också Plaths dikter uppdagade av feministiska kritiker. En sådan fadäs låg i Hughes vägran att använda Plaths senaste utkast till dikterna. Det här drabbade hennes kanske bästa dikt, ”Alm”, där raden ”Snaky acids hiss” i stället skrevs ”Snaky acids kiss”. När Siv Arb översatte den på 70-talet löd en av raderna: ”Dess slingrande syror kysser”, något som korrigerades i den senaste översättningen av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal: ”Dess slingrande syror väser”.

 Van Duyne ifrågasätter också om det verkligen stämmer att Hughes, som myten framställt det, förföljdes och häcklades på sina uppläsningar under 60-talet, när det saknas trovärdiga och konsekventa vittnesmål. Här saknas däremot inte många syrliga kommentarer från Van Duyne om Hughes brister som människa, hans våldsamhet och kontrollbehov.

 Ett kapitel tar också upp tre tidiga men avbrutna försök att skriva Plaths biografi. Mest intressant av dem är Harriet Rosensteins öde. Ett femtio år gammalt fotografi fångar henne när hon sitter i tidlösa Adidas-sneakers och håller fingrarna i kors framför sig som om hon läste något på en smartphone. Hon hade i sin ägo de fjorton brev Plath skrev till Beuscher, och Van Duyne gör några tappra försök att få till en intervju med henne, hon som på 70-talet hade alla förutsättningar att kunna skriva en inkännande biografi, med intervjuer av alla nyckelpersoner som träffade Plath, personer som nu alla är döda.

 Måste alla böcker om Plath av nödvändighet bli en partsinlaga? Kanske det. Här framställs Hughes i den sämsta av dagrar, men det sker stundtals på bekostnad av sanningshalten, som att han som engelsman skulle ha varit världsvan i de kulturella brittiska miljöerna som stötte ut den exotiska Plath. Som lantis från Yorkshire var Hughes snarare synnerligen illa anpassad till de städade miljöerna som hans dikter tog honom, där han städse betraktades som burdus, grovhuggen och klumpig. Att han långt senare, 1984, blev drottningens hovpoet kunde han inte rå för – deras umgänge bestod mest i att de någon gång fiskade tillsammans.

 Så om Plath upplevde tiden i England som jobbig var det förstås minst lika svårt för Hughes i USA, där de bodde åren 1957-1960. Och en del fakta blir svåra att ta på allvar, och en kan undra varför Van Duyne läser dem så bokstavligt, som att Hughes i ett brev till sin syster Olwyn skrev att han lämnade Plath och döttrarna för att Adolf Hitler kommit till honom i en dröm och befallt honom att göra så. Hade Ted och Olwyn en incestuös relation mer än i bildlig mening? Började han träffa Assia 1962, som de flesta biografierna hävdar, eller redan 1961? Genuina bevis saknas, men det går alltid att spekulera … Och gör det ens någon skillnad? Äktenskapet mellan Plath och Hughes var skakigt redan från smekmånaden. Van Dyune lutar sig också mot Kate Mannes forskning om våld i nära relationer (IPM: intimate partner violence). Att hon ser Hughes vålnad i den våldsamme mannen som blev fadern till hennes barn är något långsökt, liksom en jämförelse mellan Plath och prinsessan Diana.

 Däremot gör Van Duyne en viktig iakttagelse när hon diskuterar de logiska felsluten kring Plaths skrivande och död. Det har ofta påståtts att det var poesin som dödade henne, liksom att det var döden som skapade henne. Det här är en kiasm som inte riktigt går ihop: poesin som något livsfarligt, och att det var först som död hon fick sitt erkännande som författare. Till mytbildningen hör det märkliga förord som dottern Frieda Hughes skrev till en av volymerna med brev som utkom 2017, att Ted Hughes inte bara gifte sig med hennes mamma, utan han förlöste henne också som författare. Van Dyune replikerar sardoniskt: ”Sylvia Plath is not a writer. She is written”. Därmed går den här boken samma ärende som Clarks Red Comet, i sin strävan att betona Plaths insats som skapande konstnär.

 Vad som också händer med hydran, när jag har huggit av det här huvudet, den här boken, är förstås att det växer ut två nya huvuden, som är kopplade till läsning och skrivande. Jag har skrivit två understreckare som har handlat om Plath, krönikor, och tre förord som har handlat om Plath och Hughes. Det enda jag känner just nu är att jag vill läsa fler böcker och skriva fler texter om henne. Märkligt nog finns bara en av de många böckerna om Plath översatt till svenska, och tråkigt nog en av de sämre: Anne Stevenson Bitter Fame, som på svenska fick den olyckliga titeln Ett diktarliv. Jag har fem översatta böcker om Oscar Wilde som jämförelse.

8. "Aly, Walk With Me", The Raveonettes

 

7. "Rent", Pet Shop Boys

 

6. "The Man with the Child in His Eyes", Kate Bush

 

Tvingad tiger, Neige Sinno, översättning Emma Majberger, Faethon

 

Böcker om övergrepp finns det många av, både fiktiva och självbiografiska och dokumentära. De ger ofta ungefär samma intryck: en inblick i vuxenvärldens största svek, en avgrund av tilltvingat våld mot en skyddslös person. Det är verkligen inte läge här att peka ut skuldbördan på de oskyldiga, men de många böckerna i misery porn-genren, allt ifrån Dave Pelzers böcker om Pojken som kallades Det till Hanya Hanigaharas Ett litet liv, kan motverka sitt syfte.

 Som om inte skändligheterna i sig vore nog. I Frankrike har Neige Sinnos Tvingad tiger väckt uppmärksamhet. När den nu översätts till svenska är jag glad att översättaren Emma Majberger bevarat originalets allitteration – den heter Triste tigre i original, ungefär ”ledsen tiger” – och Trasig tiger kunde ha varit ett annat alternativ. Däremot förstår jag inte att förlaget envisas med att kalla det för en roman. Här berättar författaren sakligt och metodiskt om de mångåriga sexuella övergreppen som hennes styvfar utsatte henne för från cirka åtta års ålder. Detaljerna är vidriga, men Sinno avstår från att frossa i dem.

Men behövs de? Ja, de behövs, för annars blir övergreppen en abstraktion. Sinno skriver om offret och förövaren, och gör ärligt menade försök att på djupet förstå hur rovdjuret tänker. Att där finns en själslig skada tar hon för givet. Mannen som hennes mamma gifter sig med när dottern är i sjuårsåldern är en verbal, charmig äventyrare, vars nyckfullt hetsiga humör dock går överstyr lite då och då. När Sinno är i tjugoårsåldern anmäler hon honom för polisen, och han får ett nioårigt fängelsestraff.

 Varför begår han då övergreppen? Svaret är prosaiskt, åtminstone om vi går på hans bekännelse: han var besviken att barnet Neige inte tyckte om honom. Det var ett försök att få henne att älska honom. Sinno tar denna uppgift på allvar genom boken, när hon frågar sig vad som går igenom tankarna hos den som får en erektion inför tanken på vad han ska göra med ett sjuårigt barn.

 Genom boken för Sinno resonemang med litteraturen, både den skönlitterära och den akademiska. Hennes förövare läste bara serier, och i en märklig passus medger hon att han kunde vara allsmäktig i familjens slutna krets, men egentligen en ömkansvärd typ: ”Han var nog båda personligheterna samtidigt, en titan och en nolla. Är det inte bättre att vara offer för den förstnämnda än den andra?” Genom att anmäla honom skulle hon ha skickat familjen i fattigdom – utöver sig själv och mamman tre andra barn. Mamman jobbar som städerska, han är byggnadsarbetare.

 Sinno jämför med pedofilen Humbert Humbert i Nabokovs roman Lolita. Hon undrar varför boken har getts så många omslag som förvränger tematiken genom att föredra retrobilder från 50-talet med en förförisk ung kvinna, i stället för den tolvåring som våldtas i romanen. I förövarens förvridna sinne existerar samtycket, och mannen som våldtog henne systematiskt under hela hennes uppväxt – ibland varje dag, ibland gick det veckor mellan tillfällena – var förstås pervers både i tanke och i handling.

 Sakligheten i Sinnos framställning förstärker det groteska, och hon behöver inte ens påpeka hur skev hennes uppväxt var. En grotesk scen återger när de gick till en fotostudio och blev fotograferade, och hon ger honom oralsex innan eller efteråt: ”Jag behövde inte böja mig, bara stå där framför honom eftersom jag knappt nådde honom till midjan.” Med formuleringar som dessa behövs inga förtydligande kommentarer. Det är också svårt att avge ett estetiskt omdöme om en bok som denna, och debatten kring Han Kangs Nobelpris fick oss att förstå att det inte är en önskvärd effekt om kritikern blir ”drabbad” av det hen läser. Men med det sagt: jag drabbas, och det beror inte på att Sinno skrivit en ensidig anklagelseakt. Hon har skrivit ett helgjutet estetiskt verk, och det är helgjutet just genom att vara söndrigt, bristfälligt och otillräckligt.

 Hur förhöll sig då mamman till övergreppen? Skandalöst nog stannade hon kvar hos mannen ett helt år efter att dottern äntligen berättat. Mamman blir mer upprörd över att ha levt med en lögnare än med en man som har våldtagit hennes barn. Oförmågan att se och ingripa går att förstå, även om det troligen borde ha funnits tecken och varningssignaler. Som en röd tråd i Sinnos berättelse löper den underförstådda vädjan att det går att fråga, att det inte är en bra idé att invänta barns berättelser. Mammans förnekelse är en del av ett större mönster.

 När Sinno skriver om mannens ångest och bristande självkänsla – på en maskerad klär han ut sig till en bajskorv – blir hans beteende ändå inte begripligt. Utan att nämna Hannah Arendt är Sinno ändå ute efter att föreslå ondskans banalitet som en tänkbar förklaringsmodell. Män som till exempel våldtar i krig gör det ”för att de kan”, som det brukar lyda.

 Övergreppen inleddes på 80-talet. Sinno minns att hon inte hade något språk för vad som skedde. Det saknades också en kultur där det diskuterades öppet. Hon jämför med Virginia Woolf, som flera gånger utsattes för övergrepp från sina halvbröder, erfarenheter som hon skulle skriva om långt senare, i ordalag som att hon medan det skedde verkligen inte begrep vad som försiggick.

 Hur ska då förövaren förstås? Vad är det som får honom – det är oftast en han – att gå över gränsen? Sinno är nog den första att tillstå att varje fall är unikt, men hon är något på spåret: ”Oskuld, det är vad som går att se, den renaste oskuld. Och det som lockar, det är kanske helt enkelt möjligheten att förstöra den.” Nej, det går förstås inte att på alla plan förstå handlingen, våldtäkterna, men om inget annat lyckas Sinno få oss att inse något om vidden av skadorna hos den som drabbas. Här saknas både closure och hopp. Det här är ingen katharsis heller; det går inte att skriva sig fri från smärtorna, lyder den bistra slutsatsen.