Det var ovanligt lätt att utse årets bästa bok 2023. Doireann Ní Ghríofas roman Ett spöke i strupen hör till de böcker som blir omöjliga att sluta tänka på: en inspirerande, subversiv och vildsint tolkning av irländska myter. Originalets titel – A Ghost in the Throat – låter oss med sin subtila assonans ana de poetiska egenskaperna hos författaren. Hon skriver sin poesi på iriska, och till den tvåspråkiga samlingsvolymen Lies har hon från sina tre iriska böcker från 10-talet själv översatt 29 av dessa dikter.
Det är slående att så mycket av det bästa av den samtida engelskspråkiga poesin jag har läst på senare år har varit så våldsam. Där finns brittiska Hannah Sullivan, Elisabeth Sennitt Clough, Charly Cox och Emily Berry, amerikanska Katie Farris och Morgan Parker, och nya zeeländska Tayi Tibble och Hera Lindsay Bird. Kanske poesin i sig – en konstform som uppmuntrar regelbrott och trots – bär på det konstruktiva våldets potential. Det finns något frigörande i att tillåta sig den typen av ursinne som dikten får härbärgera. Att det finns en särskild variant av aggressivitet hos den irländska poeten är väl närmast en truism – så har de också anledning att vara arga.
Medan den roman som vi kunde läsa tidigare i år (snillrikt översatt av den mångbegåvade Erik Andersson) uttryckligen hade ”Detta är en kvinnlig text” som sitt credo, finns det mer universella anspråk på dikterna. Tips till Svenska Akademien: inbilla er inte att ni kan recycla motiveringstexten från Doris Lessings Nobelpris 2007 (”den kvinnliga erfarenhetens epiker”) när ni framtiden överväger Ní Ghríofa som pristagare.
Den skicklighet Ní Ghríofa besitter har mycket med språkkänsla och gehör att göra. Det finns många exempel på denna medvetenhet i dikterna. Exempelvis i en dikt som berör en date där hon och killen ser några fjärilar flyga förbi, och efter killens monotona föreläsning om hur långt de kan flyga tänker hon på själar, fiender, krigare, kvinnor som dör i barnsäng, ”wounds turning to red wings”, och en brutal avslutning: ”I don’t know what to say. When I open / my mouth, my tongue flies away.” Språket är en fjäril, tycks hon mena, både med kapacitet att färdas långa sträckor men också något som förstummar och hindrar oss.
Världar öppnar sig i Ní Ghríofas dikter. Det skrivna ställer sig på tvären, vägrar inrätta sig i en etablerad uppfattning om hur poesi ska se ut. Därav inslagen av våld, svek och lögn. Dikterna bildar en övertygande helhet, och det är inte svårt att spegla sig i de erfarenheter Ní Ghríofa förmedlar. Där finns föräldraskap, förälskelse – och förundran. Mycket har sagts om behovet av en återförtrollad värld, men ärligt kan jag tycka att det är att slå in öppna dörrar; den som regelbundet läser poesi ställer sig i kontakt med förtrollning nästan hela tiden. I de här dikterna vrängs den materialistiska och döda världen ut och in.
Det är uppenbart att Ní Ghríofa skriver poesi för att upptäcka ett nytt sätt att se på världen. Det är en fantasifull och magisk värld som skildras. Språket är rytmiskt och musikaliskt – både på iriska, som jag inte behärskar, och på engelska, som jag är bättre på. Men är jag tillräckligt bra på engelska? Det är en evig fråga: går poesi att översätta? Det finns ett dumt och ett intelligent svar, men båda svaren är fel. Somliga hävdar att poesi bara kan läsas i original (men jag befarar att många utländska läsare av Tomas Tranströmer inte vill göra sig omaket att lära sig svenska för den sakens skull). I så fall säger jag lycka till om du tänker lära dig iriska.
Ní Ghríofa utnyttjar det ursprungliga och primitiva hos poesin, utan att det för den skull blir förenklingar i hur hon komponerar sina dikter. Hon arbetar mycket med allitterationer, assonanser, inrim och halvrim. Det kan åskådliggöras med några korta exempel ur en dikt som passande nog associerar till mörka basljud på nattklubbar, ”that once bucked behind my breastbone […] I yowl / and fall against the wall […] the dishwasher shakes its pale head, / shudders and mutters in a language / I can’t comprehend […] a swarm of wasps […] a drunken cloud over clustered heads”.
Jag är kort sagt helsåld på den här författaren och den här boken med sina fyndiga och egensinniga dikter som hela tiden inventerar olika känslolägen, och tillåter läsaren att bli delaktig i dessa känsloyttringar. Det är poesi för hjärnan och hjärtat, men också för örat – en sångbar poesi som pendlar mellan den gamla och den nya världen och visar att vi har ett ansvar för att bevara allt det som har föregått vår tid, vår utmätta tid, vår korta tid, på den här jorden. Lyssna bara:
Secret melodies have been
concealed under winter wings,
in case of emergency.
Listen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar