En viktlös skärva av tid i Gaza. En poetisk antologi till stöd för Palestina, [red] Karin Nilsson & Jakob Kaae, Aska

 

Efter Putins invasion av Ukraina anlände raskt två antologier. Dels Ekström & Garays Poeter mot krig, som stöttade Röda Korset, och dels Korpens En antologi för Ukraina, som stöttade Serhij Zjadans hjälpinsamling i Charkiv. Nu har förlaget Aska åstadkommit något liknande, med den ambitiösa volymen En viktlös skärva av tid i Gaza. En poetisk antologi till stöd för Palestina, där alla intäkter går till sjukvård i Palestina. Den samlar 60 namn, däribland några som var med i den ena eller andra (eller båda) tidigare, som Arazo Arif, Freke Räihä, Pernilla Berglund, Göran Greider, Leif Holmstrand, Daniel Mårs, Charlotte Qvandt, Felicia Stenroth.

 

Det är förstås svårt, kanske omöjligt, att recensera något som i första hand är ett välgörenhetsprojekt. Vad jag påminns om är att stark poesi inte alltid kommer från ett vällovligt syfte. Kanske Adorno hade rätt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. En formulering från Pia Tafdrups diktsamling Drottningporten infinner sig: ”om ångest / kan den som ångest drabbat inte tala”. Men det är två andra strofer från samma dikt som också gör sig påmind:

 

Om kärlek kan betraktas ur fågelperspektiv

är den inte kärlek

utan något annat.

 

Solen faller ett benådat ögonblick in genom fönstret,

jag rör vid ängelns flådda fotsulor,

så länge jag tvättar, skriker jag inte.

 

(Översättning Sven Christer Swahn)

 

Med det här vill jag väl bara ha sagt att den som läser den här nyutkomna antologin för att få tröst eller förståelse kring kriget i Gaza hellre bör rikta sitt sökarljus mot den tidigare skrivna poesin. Inte för att dikter som skrivs som en respons på något inträffat saknar betydelse. Min tes är att poesin måste drabba utan förvarning, vara en ofrivillig reaktion.

 

Siffror som anger antalet döda blir ofattbar statistik, omöjlig att ta in. I maj halverade FN det antal barn som dödats efter 7 oktober i fjol, från drygt 14 000 till drygt 7 000. Det totala dödsantalet hölls intakt, och vi ska också komma ihåg att det är lågt räknat, då tiotusentals fortfarande saknas, och att FN endast räknar identifierade döda.

 

De dikter som gör starkast intryck i den här antologin är de som lämnar det städade tilltalet och vågar närma sig det som går sönder, det som kunde kallas trasighetens poetik. Några tidigare poeter som skrivit i denna tradition är Erik Lindegrens söndersprängda sonetter på 40-talet, Sylvia Plaths kalla kriget-dikter på 60-talet, samt Yahya Hassans dikter på 2010-talet. Det är dikter som inte är resonabla, utan mer uppfordrande.

 

Här skriver Hanna Rajs sin omisskännliga dikt med sårbarhetens styrka som medel. Skrivkollektivet BAM (Burcu Sahin, Athena Farrokhzad, Merima Dizdarevic) kan också nämnas för att de skriver lika uppfordrande, liksom Balsam Karam med en prosaliknande redogörelse, och Leif Holmstrands ”Lågvattenmärken”, och Felicia Stenroth. Naima Chahboun uttrycker förtvivlan utan att det blir reducerat, ineffektivt, futtigt eller otillräckligt: ”Om vi kan lära oss något / av framtiden / är det att priset kommer att vara / för högt”. Ida Lindes elegiska avslutning knyter också ihop boken bra.

 

Här kan också signaturen Seydas två poetiskt laddade illustrationer nämnas. På den ena har en hands fingertoppar ersatts av människofigurer, där ringfingret avrättar lillfingret med ett gevär, medan långfingret håller för ögonen och pekfingret håller för öronen, och tummen ger uttryck åt fasa. På den andra ligger två pistolmynningar skafötter, där mynningarna ersätts av händer som matar det motsvarande patronmagasinet.

 

Frågan är om en del poeter skriver för många ord, eller om det bara blir för mycket att ta in. T.S. Eliot hävdade ju att mänskligheten inte tål för mycket verklighet. Göran Greiders utopiska uppfattning av människan, som han här skildrar i en lång dikt, kan man bli provocerad av – eller uppfatta som nödvändigt optimistisk. Mycket kan sägas om Greider, men blåögd är han inte. Man kan också säga att en antologi som saknar hans bidrag blir en svagare antologi. Han formulerar dilemmat bra:

 

Innerst inne är ingen människa förmögen att tiga.

Men det är som om vi heller inte kan tala.

Vi kan inte tiga och vi kan inte tala.

 

På något sätt känns det osmakligt att läsa poesi i den ombonade kokong som Sverige utgör. Adornos ord vägrar lämna mig. Vad blir då skillnaden jämfört med att ta del av nyhetsrapporteringen? I några fall försumbar. Dikter som nöjer sig med att beskriva händelser åstadkommer inget. Men ska dikter åstadkomma saker, eller är Audens ord sanna: ”Poetry makes nothing happen”? Det är inbilskt att tro att det sker något uppehåll i Israels vedergällningskrig bara för att det skrivs dikter.

 

Å andra sidan lever vi i en djävlig tid. Utöver Putins och Israels krig har vi haft en Covidpandemi, och vi har inflation, flyktingkriser, klimatkriser, chat-GPT och AI, utbredd håglöshet och apati. Världen verkar bara bli sämre. Men låt gå: sorgen tar sig många skilda uttryck. Den är som kärleken. Ingen kan tyda dess lagar, som en sann poet en gång skrev.

Året hos Hyperboréerna, Jesper Svenbro, Bonniers

 

Jag vet inte om det behöver nämnas, men Året hos Hyperboréerna är Jesper Svenbros artonde diktsamling. Han debuterade 1966, fick ett smärre genombrott i mitten av 90-talet (i den mån en poet kan få ett sådant), och är sedan snart tjugo år en av ledamöterna i Svenska Akademien. Att han också är filolog undgår inte den som läst honom sedan tidigare. Vad som kännetecknar hans poesi är blandningen av de lärda referenserna och det självbiografiska innehållet, och hur lekfullt och flyhänt han binder ihop dessa komponenter.

 

Det är minst sagt rikt på referenser. Eller vad sägs om Ezra Pound, Pier Paolo Pasolini, Walt Whitman, Alfred Eichmann, Allen Ginsberg, Martin Heidegger, Hannah Arendt, Immanuel Kant? Då nöjer jag mig med att sondera endast de två första dikterna. Vidare en smula jazz, etymologi, filosofi, exegetik, intertextualitet, modernisten Apollinaire, och – ugh! – Jack Kerouac.

 

Liksom många av sina generationskolleger verkar Svenbro bli en allt mer produktiv författare ju äldre han blir (han fyllde åttio i mars). Den här boken har pandemin som katalysator. De första arton dikterna utgavs på det minimala förlaget Edition Tegnér, och hette då Arton dikter från husarresten. Här har ytterligare tolv dikter tillkommit, samt ett ”annex” med översättningar av Louise Glück, Arthur Rimbaud, samt Francis Ponge.

 

Svenbro har bevarat och förädlat sitt spetsfundiga tonfall. Ibland blir hans dikt lite väl stillsamt vattenkammad, och jag tänker (elakt? orättvist?) att det här är dikter för de som gillar Tomas Tranströmer. Föga förvånande finns här också en ganska försumbar dikt som utgår från en av Tranströmers metaforer. Musiken är klassisk för det mesta, och det gäller att ha sin bildning aktuell. Men ett recept på haloumi piggar väl upp? Nja, det ser inte ut att bli någon märkvärdig rätt av den dikten heller. I dikten om Ponge bakas det bröd.

 

Med ett par undantag är de flesta dikterna skrivna i samma mall, lite drygt en sida långa, med den alkaiska strofen som flitigast anlitat versmått. Minnen och läsefrukter dominerar, och tiden rör sig godtyckligt: ibland är det 1918, ibland början av 2000-talet, ibland några århundraden före Kristus. Svenbro ger sig själv ett smått slyngelaktigt drag, måhända inspirerad av Rimbaud, som han ju gett ut en rätt fin bok om (Vad poeten får höra när det blir tal om blommor).

 

Det handlar också om paraplyer och symaskiner, eller med andra ord: surrealism. Apollinaire var den som invigde Svenbro i den surrealistiska sfären. Sapfo då? Först i den nittonde dikten anropas hon, som varit en bärande fixpunkt för Svenbros poesi och forskning sedan gymnasietiden. Här blir även hon kallad surrealist, och jag vet inte om jag vill hålla med Svenbro eller be honom lägga undan skohornet när han skriver.

 

Översättningarna lånar ett idiom som är omisskänneligt Svenbros egna. Han gillar verkligen Rimbauds ungdomsdiktning – men vem försöker jag lura? Allt är ungdom hos Rimbaud. Här först Svenbros radikala översättning:

 

Okänd var mig den känsla av vilken mitt bröst hade uppfyllts

glömskt av allt själlöst rabbel och Skolmästarens bistra propåer:

nu stod min lust till att hänfört med blicken omsluta fälten

för att så varsebli den grönskande jordens mirakel.

Icke sökte jag mig det behagliga ”lifvet på landet”,

nej, min åstundan hade, helt barnsligt, en långt högre syftning.

Okänd var mig den själ som nu, gudomlig, gav vingar

åt mina sinnens förvirring, när stum av förundran jag åsåg

landskapets skådespel!

 

Jämför med Elias Wraaks tolkning från 2013:

 

Storslagen flödade glädjen fram ur det darrande hjärtat,

och drev bort mina tankar från denna sorgliga skola

och från den nattsvarta leda som fanns i lärarens klassrum;

istället gladdes mitt hjärta åt dessa ändlösa vyer

som sakta fylldes av vaknande vårens glada mirakel.

Men mitt barnsliga hjärta rullade ej sig i gräset

utan strävade efter långt större, mer upphöjda saker!

Jag vet ej vilken gudomlig inspiration som gav vingar

åt mina hänryckta känslor. Som slagen av magisk förlamning

stod jag tyst och uppslukad av synen.

 

Som synes: två helt skilda dikter. Den hågade kan förstås också jämföra Stewe Claesons tolkning av Louise Glücks dikt ”En liknelse” från samlingen Trofast och ädel natt (på svenska 2021). Svenbro kallar sin översättning ”Liknelse”. Några rader från den:

 

                                  vi hade förändrats trots allt,

det kunde vi se på varandra; vi var förändrade fastän

vi aldrig förflyttat oss, någon sa: ack så gamla vi hunnit bli där vi bara färdats

från dag till natt, utan att någonsin färdats framåt eller i sidled, och det där framstod

på ett egendomligt sätt som ett mirakel. Och de som menade att vi skulle ha ett      

          ändamål

trodde att detta var ändamålet och de av oss som menade att vi måste förbli fria

för att nå fram till sanningen, kände att nu hade den uppenbarats.

 

Claesons från 2021:

 

                                  vi var likafullt förändrade;

vi kunde se detta på varandra; vi hade förändrats fast

vi inte hade förflyttat oss, och någon sa, åh, men se så vi har åldrats, enbart

genom att färdas från dag till natt, varken framåt eller i sidled, och det

verkade på något sätt som ett mirakel. Och de som menade vi skulle ha ett bestämt

          mål

menade att detta var det bestämda målet, och de som tyckte att vi måste förbli fria

för att kunna möta sanningen tyckte att detta hade uppenbarats.

 

Kanske Svenbros egna idiom passar bra med Glücks resonerande ton. Även hon bemästrade konsten att skriva självbiografiskt med litteraturen och myten som fond. Alldeles oavsett är det väl ett tecken på något att jag hellre än att uppehålla mig vid Svenbros egna dikter ägnar hans översättningar detta utrymme.

Stormen och vreden, William Faulkner, översättning Gunnar Barklund, Bra Klassiker

 

Var litteraturen bättre förr? För ett par veckor sedan hävdade Malte Persson det i en text om Nirstedt/Litteraturs nyutgåva de bortglömda romanerna Hedebyborna, att vi gått miste om det komplexa berättarperspektivet och den språkliga rikedomen i Sven Delblancs romansvit. Det är svårt att inte hålla med om att romaner i generell mening är förenklade och sällan lika språkligt utmanande.

 

Ingen skulle väl kalla William Faulkner bortglömd. Men betyder det att han är läst? Häromåret kom en nyutgåva på Modernista av hans mest berömda roman Stormen och vreden. Det är inte den jag läser, utan den billighetsupplaga som utkom 1983 i serien Bra Klassiker (min uppväxts Modernista), i en översättning från 1964, signerad Gunnar Barklund. Jag hittar boken i mitt barndomshem, en vältummad bok (jag har läst den en handfull gånger). Den är tryckt i DDR, upplyser kolofonen, som en ytterligare hälsning från en svunnen tid. Den har några svårförklarliga bitmärken i sitt högre hörn: förmodligen från när katten Pasolini var kattunge (han hade utsökt smak: hans tänder hittade också fram till en bok med Shelleys brev och i en bibliotekslånad Virginia Woolf-roman).

 

Som lackmustest på litteraturens svårighetsgrad är Faulkner pålitlig. Stormen och vreden (1929) är hans fjärde roman, och den första i en imponerande serie romaner som utkom de närmsta sju åren: Medan jag låg och dog, Det allra heligaste, Ljus i augusti och Absalom, Absalom! Sedan skulle skaparkraften sina, i takt med att hans amerikanska rykte steg när främst franska författare började hylla honom och i förlängningen ett Nobelpris. Men den som vill läsa något extraordinärt bra måste söka det i de fem romaner han gav ut 1929-1936.

 

Romanens handling är svår att återge, men i stora drag handlar det om en allt mer förvärrad familjs nedgång, med syskonen Compson i fokus. Det är bröderna Jason och Quentin, samt den intellektuellt funktionsnedsatta Benjy (i romanen används ”idiot”, för att koppla till det Shakespeare-citat som gett romanen sin titel: ”Vad är väl livet annat än en skugga […] en saga blott, / Berättad av en dåre, full av storm och vrede, / Och utan varje mening.” Systern Candace (”Caddy”) är bortrest, med tonårsdottern Quentin som kvardröjande, upprepande sin mammas skandalösa leverne, ivrigt nedsablad av den bottenlöst illvillige Jason. Pappan är död – ihjälsupen – och mamman är sjuklig och maktlös.

 

Till detta generiska familjeöde – senare kalkerat av dramatiker som Tennesse Williams och Eugene O’Neill – lägger Faulkner till incest, och ett tjänstefolk vars plikttrogenhet och pålitlighet fungerar som kontrast till den odugliga och degenererade vita familjens solipsism. Med Jasons ord: ”Jag är glad att jag inte har ett samvete som jag måste pyssla om som en sjuk hundvalp jämt och samt.” Mest handlar det om den stolthet som uthärdas trots nederlaget, och som kanske endast nederlaget kan framkalla: ”Slagfält avslöjar för människan hennes egen hopplösa dårskap, och segern är en filosofernas och dårarnas synvilla”, som Quentin spekulerar den morgon arton år innan romanen utspelar sig, då han också fattar beslutet att avsluta sitt liv.

 

Faulkners inflytande på den amerikanska romanscenen är svåröverskådligt, och kan bara underskattas. I synnerhet gäller det förstås för författare från södern, som Flannery O’Connor, som hävdade att det inte går att konkurrera med honom: ”Ingen vill ha sin häst och vagn parkerad på samma bana där [ångloket] the Dixie Limited forsar fram”. Kanske problemet med inskränkt och strömlinjeformad och ljudboksanpassad prosa är ett inhemskt problem. Det är inte svårt att skönja inflytande från Faulkners intrikata stil hos en del internationella storheter som Fernanda Melchor, medan Delblancs inflytande på de nutida svenska författarna nog är åt en mer obefintlig inriktning.

 

Det som tydligt kan ses är ändock att Stormen och vreden är en fortfarande utmanande roman till stil, berättarteknik och tematik. Det som har åldrats är den intensiva användningen av n-orden, även om dessa inslag givetvis speglar den tid då romanen utspelar sig (mestadels några aprildagar 1928). Översättningen är också i viss mån helt förlegad i dag, med glosor som ”Syd-Carolina” och ”epaklocka”.

 

Faulkners stil kombinerar på ett avancerat sätt det bondska och det lärda, där dialektala ord bryts mot latinska fraser som ”Et in arcadia ego”, som den kanske mest Faulknerinspirerade amerikanska författaren Cormac McCarthy, flertalet gånger recyclat i sina romaner. Faulkner är mindre ett exempel på begreppet no plot, just vibes, och mer en författare som går från intrig till en atmosfär, som utgör ett tillstånd.

 

Det är en ynnest att få vistas i ett sådant tillstånd, även i en så jobbig roman som denna. Faulkner är suverän på att hitta bilder för både karaktärernas individuella förtvivlan och de vedermödor som delas av mänskligheten. Så här skildras en intern maktkamp mellan mamman och Jason:

 

han och modern tycktes fastfrusna i väntan på var sin sida om bordet, i identiska positioner; den ena kall och slug, med slätslickat brunt hår, som krökte sig i två envisa lockar på ömse sidor om pannan, som hos en karikerad bartender, och nötbruna ögon med irisar som marmorerade glaskulor, den andra kall och grälsjuk, med snövitt hår och påsar under ögon med orolig blick och så mörka att de tycktes vara antingen helt och hållet iris eller helt och hållet pupill.

 

Nog för att jag tycker att nostalgi är den farligaste sjukdomen, men behöver det kallas nostalgi när jag nu återvänder till Faulkner, som jag läste så febrilt åren kring 1990, när jag var en mycket yngre läsare? Nu kan jag absolut erinra exakt vad det var som grep mig då, intryck som gör aningen mindre utslag nu, utan att jag fördenskull vill kalla mig, rutinerad, blasé eller mer svårimponerad. Det är fortfarande en stark, himlastormande läsupplevelse. En förbannat bra roman. Men visst, hade mina föräldrar haft Ljus i augusti eller Absalom, Absalom! tillhanda hade jag förstås helst läst någon av dem.

En oansenlig detalj, Adania Shibli, översättning Jonathan Morén, Tranan

Häromveckan läste jag en intervju med den palestinska författaren Adania Shibli i ett nytt nummer av tidskriften Glänta. Fast, intervju? Det var transkriberade samtal mellan författaren och de tre svenska författarna och kritikerna Hanna Nordenhök, Balsam Karam och Elisabeth Hjorth. Shibli har nyligen besökt Sverige, och texten var utformad som en dialog mellan henne och de svenska kollegerna.

 

På svenska finns sedan tidigare en samlingsutgåva med två andra romaner, samt En oansenlig detalj. Jag plockar upp den under en resa norrut, och den får mig att tänka på årtal. Den utkom 2017 på arabiska. Den svenska översättningen (av Jonathan Morén) utkom 2021, och denna pocket 2024. Den utspelar sig på två plan: ett som är nutid, och ett som är 1949. Titeln är betydelsebärande: den oansenliga detaljen består i att berättaren är född på dagen 25 år efter att en oskyldig kvinna mördades i den israeliska öknen, utan att lämna några spår efter sig.

 

Till sin struktur påminner Shiblis roman om Albert Camus klassiker Främlingen. Mycket i livet kan vara tillfälligheter, men detta är sannolikt resultatet av iskall beräkning. I Camus roman mördar Meursault en ”främling”, han som kallas ”araben”, i mitten av boken. I Shiblis roman skjuts en okänd kvinna, hon som kallas ”beduinflickan”, också i mitten. I Camus roman avlossas ett snabbt skott följt av fem bestämda ”dörrknackningar till helvetet”. I Shiblis roman skjuts kvinnan av ett skott, följt av inte fem men sex skott. Båda romanerna består av två separata delar, exakt lika långa.

 

Så kan man fortsätta söka och hitta spår och samband. I båda fallen skildras på ett tidlöst plan konflikter och krigsupptrappning. Shibli skriver om situationen när israeliska soldater utför ett krigsbrott i Negevöknen. Två saker dominerar skeendet i det historiska planet: dels bevakandet av demarkationslinjer, och dels soldatens infernaliska kamp mot spindlarna som lurpassar på honom i sovrummet. Romanen börjar med ett bett från en av dessa spindlar, innan han lyckas förinta alla de andra som hukar i svåråtkomliga skrymslen.

 

Så kan spindlarna ses som en attackerande pluton, eller som en symbol för det gift som intar människan i krigstid. Symboliskt ödesmättad är också de ylande hundarna i båda delarna, som framstår som något organiskt väsen i avsaknad av förmåga att verbalt uttrycka vad som försiggår. De ylar ut den förtvivlan som platsen härbärgerar. Bensinlukten figurerar också i båda delarna, och knyter ihop de två kvinnorna, där den äldre fungerar som en andlig moder för den yngre.

 

Jag imponeras av den här romanens precisionsarbete. Shibli lyckas skriva detaljerat utan att det blir överhängande nitiskt eller mekaniska uppräkningar. Soldatens minutiösa procedurer när han tvättar sig blir ett tecken för omöjligheten att tvätta bort förbrytelserna och skapa avstånd till den mänskliga naturen. Ovissheten i händelseutvecklingen bidrar till den tryckande atmosfären, samtidigt som datumangivelserna i den första delen förankrar allt i ett historiskt nu.

 

Romanens andra del liknar ett reportage, där den kvinnliga berättaren måste låna en väns pass för att passera mellan olika områden, godtyckligt upprätthållna gränser. Krigets groteska detaljer skildras lika sakligt på det historiska som det samtida planet. ”Det är inte kanonen som ska segra, utan människan”, lyder en paroll som upprepas i romanen. Om det ändå vore så väl, kan en läsare 2024 inte undgå att sucka.

 

En boks livslängd påverkas av yttre faktorer. Shiblis roman aktualiseras gång på gång av de pågående konflikterna i Gazaremsan. Men den aktualiseras också genom sina litterära meriter. Med tålamod berättar Shibli den dubbla historien, där soldatens pedantiska noggrannhet i augusti 1949 avspeglas i berättarens nutida lika detaljerade återgivning av sitt arbete med syfte att förstå händelsen. Denna roman är snillrikt komponerad och övertygande i sitt resonemang, utan att ge efter för frestelsen att överlämna några enkla lösningar. Och slutet är – förkrossande.

Jag är aldrig hemma, Aase Berg, Kaunitz-Olsson

 

Det säger förstås något om vår samtid, när trenden med autofiktiva böcker ersätts av dagböcker. Gränser luckras upp mellan det privata och det personliga – något som inte behöver vara av ondo. Bra litteratur kan utnyttja det som en förmån, fallenheten att förmedla sitt privata innehåll och göra det allmängiltigt utan att det vardagliga fördenskull blir alldagligt. Det finns många verktyg i en läsares verktygslåda – fördomar ska dock helst hålla sig undan.

 

Lite otippat sällar sig poeten Aase Berg till den brokiga skaran offentliga dagboksutgivare, med Jag är aldrig hemma, som utspelar sig under exakt ett halvår i fjol (mitten av mars till mitten av september). Hon har tidigare tassat in på den självbiografiska terrängen med ett par av sina tidigare böcker, essän Spöket (som liksom denna utkommer på Kaunitz-Olsson), samt den vagt eller falskt självbiografiska En uppblåst liten fittas memoarer.

 

Det är ett hektiskt liv som flimrar och fladdrar förbi i stundtals halsbrytande takt, där författaren flänger mellan de sju olika boendena och olika ridhus och författaruppläsningar eller -mingel (motvilligt), oftast sekunderad av maken och parhästen Fredrik Sjöberg. Här blir hans funktion oftast att vara en trygg punkt.  Enligt honom har hon bara två känslolägen: förbannad eller apatisk. Här kunde tilläggas att hon är osvikligt kategorisk och alltid har antingen/eller-knappen påslagen.

 

Tillsammans med systern Lena uppehåller sig Aase Berg en stor del av tiden åt att försöka ta hand om den alltmer sjuka mamman – ett tröstlöst arbete. Dessutom drabbas hon av svåra ekonomiska bakslag. Men oroar hon sig? Inte det minsta. Hon berömmer sig av att ha en förmåga att kunna skaka av sig alla bekymmer. Att glömma och gå vidare är en svår konst.

 

Att leva i nuet är också det en svår konst, men Berg balanserar skickligt på den vassa punkten som är ögonblicket just nu. De flesta väntar ju på det kommande, en framtid som ska bli bättre, lyckligare, rikare, etc. Märkligt nog saknas en svensk motsvarighet till engelskans idiom ”when my ships come in”. Berg inväntar dock inga skepp: hon kastar sig över alla uppdrag och har svårt att tacka nej till förfrågningar.

 

Är det nödvändigt? Tja, som hon själv krasst konstaterar, så gör hon det enbart för att kunna ha råd att ägna sig åt annat sedan. Det här är farligt nära utmattningssyndrom – hos läsaren, vill säga. För att enbart läsa om det idoga arbetet och deadlines som jongleras skapar ett slags läsningens mjälthugg. Själv säger hon: ”Jag blir helt apatisk av att vara ledig eftersom det händer så sällan.” Pust, säger jag.

 

Men det finns åtskilligt av värde, i de stunder när Berg stannar upp och skjuter fram klokheter lite från sidan. Kristoffer Leandoer lärde henne en gång att du inte ska ha långa citat i en essä, för läsaren blir bara uttråkad (det här vill jag gärna sprida vidare). Jag har nog inte varit uppmärksam på det, men Bergs essäer klarar sig utan teoretisk barlast och just citat från de förväntade intellektuella storheterna. Av vännen Åsa Lindeborg lär hon sig att man inte ska ha fler än fem fiender, för då är det hos en själv problemet ligger. En handfull kränkta ömfotade kolleger får sina fiskar varma, ibland på lite väl lösa grunder (att de byter namn?).

 

George Orwell yttrade en gång att man inte kan lita på en självbiografi om den inte avslöjar något skamligt. Det saknas inte självrannsakan hos Berg. En viss rasism kan hon erkänna sig skyldig till, även om det bara uttrycks i en passus. Här hade jag gärna läst ett mer utvecklat resonemang. Bianca Ingrossos ”robotutseende” hade jag också velat läsa mer om. Annars finns tendenser också till storhetsvansinne – något som i sig kanske är en nödvändighet för att sjösätta inte bara en bok som denna, utan också en karriär som författare.

 

Så vad är då det här för slags (dag)bok? 20 maj skriver hon att ”[d]et bara är min hjärna som rinner ut genom fingrarna, utan mellanled.” Det förklarar både dess förtjänster och brister. Det spontana är givetvis en chimär: en författare kan inte gärna tänka bort en läsare, hur abstrakt eller tänkt eller underförstådd en sådan än är. Som grundton finns också ett modersuppror i det stilla, även det ett spår som gärna får utvecklas i de fortsatta volymer som det hintas om.

Come and Get It, Kiley Reid, Bloomsbury

 

Det var inte svårt att gilla Kiley Reids debutroman Such a Fun Age när den kom för knappt fem år sedan. Den nominerades till flera litterära priser, och blev rentav översatt till svenska (den väckte dock minimalt intresse, utöver Ida Theréns positiva recension i Svenska Dagbladet). I min text drog jag paralleller till vissa 1800-talsromaner – ett intryck som förstärks när hon nu har kommit med en andra roman, Come and Get It.

 

Det är en bok som jag först inte hade tänkt köpa, pga det vulgära omslaget. (Det här är en brittisk utgåva; den amerikanska formgivningen är om möjligt ännu värre.) Ingen kan missa att det handlar om pengar, med den kitschiga pengagrisen som behållare för slantarna som singlar ned i dess innanmäte. Litteraturhistorien är full av lyckträffar. Hur ska då en sådan talang förvaltas? Ja, varför inte genom att renodla det som var bra med debuten, och utveckla den samhällskritik som hon gav skönlitterär gestalt där.

 

I den här romanen står forskaren Agatha Paul i centrum, tillsammans med överliggaren Millie Cousins. Att hon är ett par år äldre än sina kursare har betydelse för händelseutvecklingen, liksom att hon också har en tjänst på universitetet som RA (mer åt vaktmästarhållet än kurator). Agatha har tidigare skrivit böcker om kulturen kring sorg och begravningar, samt födelsedagsfirande. Nu siktar hon in sig på bröllop, och anlitar några av studenterna som forskningsobjekt. Successivt glider dock Agatha in på ett reportage som publiceras i Teen Vogue, där hon skamlöst exponerar vita privilegier och avslöjar hur bortskämda studenterna är. Som bekant är finansieringen och försörjningen en angelägen fråga för den som gör anspråk på att studera vid amerikanska lärosäten.

 

Allt handlar förstås om pengar, och då är bröllop en självklart lämplig sfär att undersöka. Vänta nu, säger du, det här låter väl som Jane Austens romaner? Tja, det är kanske en slö spaning att så ofta referera till just henne, men lägg till att Reids intelligenta humor stundtals blir lika fenomenal som Austens så är du kanske något på spåren. Vad Reid har desto mer av är förstås klass- och rasmedvetande – för att inte tala om genusaspekten. Det här är en queer roman som indirekt tar idéer från Karl Marx och Audre Lorde i anspråk. Resultatet är formidabelt: en roman som överträffar debuten.

 

Att det har tagit fem år att skriva den här romanen märks. Den är välskriven utan att bli tråkig. Reid skriver fram en medialiserad värld lika konsekvent som Bret Easton Ellis i Glamorama (en annan roman som kunde ha skrivits på 1800-talet), där karaktärer jämför sig med skådespelare, som här Agatha när hon kommer hem från sitt arbete:

 

She couldn’t decide whether she actually wanted a glass of wine or if she felt like it was expected of her, like someone in a movie, a woman sitting down at a bar. Instead, she poured a glass of water from the tap. On her elbows at the island counter, she felt as if she were being watched.  

 

 

De långa dialogpartierna kan föra tanken till tv-serier, men Reid behåller fokus även när vi får ordagranna redogörelser för vad studenterna Tyler, Jenna, Casey, Aimee, Amber, med flera bekänner. Att det blir så intressant beror på att Reid lyckas levandegöra de här tjejerna och deras naiva drömmar om framtiden, och genom att de framställs som självupptagna men ändå älskvärda.

 

Sa jag älskvärda? Det här blir så småningom i mycket en roman om att gå över gränser. Tjejerna gör det, så även Millie, samt Agatha. Gränsen mellan vänskap och kärlek är tunn, lyder romanens outtalade budskap. Utan att säga för mycket blir scenerna mellan Millie och Agatha laddade just därför att Reid vägrar att falla i sexscenernas klichévärld. Deras inledande kyska kyss kan vara det mest erotiska som skrivits på engelska sedan Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät och Jeanette Wintersons Skrivet på kroppen. Reid visar också hur dåligt sex ska uttryckas: Millie kallar det hon gjort med sina tidigare sexpartners att de ”had been administrating their sex lives with a paint-by-numbers application, at best”.

 

Det kan vara orättvist att så lättvindigt dra paralleller till 1800-talsromanen, och kanske det beror på att jag på försommaren läste om George Eliots mästerverk Middlemarch (kanske den enda romanen du måste läsa i år). Men det som jag har stört mig på när dessa ofta 500-sidiga romaner – Middlemarch är förstås det dubbla – filmatiseras, är att skådespelarna talar i stympad stackato som om de hade bråttom att passa bussen. Om det är något som utmärker 1800-talets romanvärld är det att de sällan har bråttom: samtal tillåts fortsätta och genomlysa nyanser och idévärldar som filmerna inte ens hinner nudda vid. I Jane Eyre utnyttjar Charlotte Brontë detta för att visa hur åtrån mellan Jane och Rochester växer fram i deras utförliga konversationer, något filmerna aldrig lyckas återge. Något liknande gäller för hur Reid låter attraktion uppstå – inte med Tinders hastighet, utan snarare genom den långsamhet som tillåter känslorna att orsaka djupa fåror i de drabbades själar.

 

I romanens persongalleri finns också den mobbade eller bara åsidosatta Kennedy, som är suicidal och har en bakgrund som speglar Agathas tidigare historia. När vi får mer bakgrund lär vi oss hur sammansatta karaktärerna är. Att Agatha i närtid har avslutat en relation med dansaren Robin har också betydelse för både händelseutvecklingen men också för hennes forsknings inriktning, då hon jämför erfarenheten med dansarnas allmänna obryddhet inför pengar och Robins oförmåga att förstå pengars värde eller hur en relation påverkas av ekonomisk obalans, i synnerhet när den ena parten blir bortskämd utan att visa uppskattning.

 

Kommer Come and Get It att översättas? Om den ska passera förbi lika obemärkt som föregångaren kan vi lika gärna låta bli. Men för all del, lycka till hälsar jag till den översättare som ska hitta svenska motsvarigheter till ”cigarette jeans” (det går ju inte att på svenska referera till ett fenomen – rökningen – som 2000-talets hälsofanatiker har utrotat), ”razorbuck$” (en slags kredit för studenter) och ”narp” (non-athletic regular person”). En lustig detalj är att Agatha tjuvlyssnar på studenternas sociolekt och har ett visst boomer-drag som gör att hon tvingas googla vissa saker. En läsare som likt mig också är fastställd boomer härmar hennes beteende.

Like Love. Essays and Conversations, Maggie Nelson, Fern Press

 

Två svenska titlar finns tillgängliga från den amerikanska författaren Maggie Nelson. Argonauterna och Blått är genreöverskridande verk som blandar poesi, essä och fiktion – själv använder hon den påhittade termen ”autoteori” som paraplybegrepp för sitt skrivande.

 

Hur hon skriver? Det är komplext, knepigt, intelligent, men också förbehållslöst, nyfiket, ogarderat. Det jag främst gillar är att hon vägrar söka sig mot de lösningar som är förenklade. Hennes senaste bok, Like Love, samlar texter om författare, konstnärer, regissörer och musiker, från 2006 till 2023 i kronologisk ordning. Likt klokt folk i allmänhet kastade jag mig över den.

 

I ett fint förord återges en anekdot där mamman introducerade henne till konst, och lärde henne att det är en mödosam process att tillägna sig en konstupplevelse, men också att det är mödan värt att ta den nödvändiga tiden. Det är en passande princip, för konst kräver ens uppmärksamhet om den ska uppnå sitt primära syfte, som väl ändå måste vara att förena konstutövaren med publiken, att åstadkomma ett möte mellan två som bryr sig om och delar något gemensamt.

 

Nelson blandar samtal med essäer. Samtalen är något annat än reguljära intervjuer, på samma sätt som essäerna är något annat än reguljära ”texter om konst”. Hon skriver med den nyfikenhet som vägrar bli nöjd med några enkla svar, den nyfikenhet som alltid fortsätter fråga efter mer konstruktiva upplysningar. Det är ett flexibelt sätt att skriva, som blir mer frigörande än hämmande. Vad hon direkt och indirekt förordar är den uppmärksamma läsningen. Kanske vi borde lära oss mer om tålamod och långsamhet, hur oerhört viktigt det är att inte hasta – konsten kan utbilda oss i alternativet till den sönderstressade och effektiviserade vardagen. Hon ersätter förlegade uttryck som ”recension” med det mer givande ordet bemötande.

 

När Nelson skriver om Eve Sedgwick fokuserar hon på kunskapsinhämtning, och citerar ett anmärkningsvärt ställe: ”it could take you a year to really know something that you intellectually believe in a second.” Den här uppvärderingen av eftertänksamhet har förstås blivit ännu mer angeläget på senare år med AI och deepfake. Vi ska akta oss för förhastade slutsatser. Nelson skriver om det gränslösa i kunskapen, att den är något vi måste beakta och bevaka. Det kan också finnas anledning att påminna sig om att det finaste måttet på kvalitet heter varaktighet. Därmed kan en balans åstadkommas som inkluderar den risk hon beaktar, att så mycket av magin i livet försvinner: ”I don’t know if this […] has to do with sobriety, or depression, or happiness, or age.”

 

För all del kan dialogerna med olika konstutövare bli aningen för servila och insmickrande, men ärligt talat är de fina exempel på vad som sker när någon tillåts tala till punkt (eller skriva, för de konversationer som återges sker mestadels i form av mailutväxling, och efter pandemin möten i zoom). Här handlar det inte så mycket om att driva en tes eller övertyga någon om sitt tolkningsföreträde; mer blir dialogerna ett sätt att pröva nya idéer, kasta ut tankar och se om de äger bärkraft. Därför blir de i slutändan mer exempel på ett generöst tänkande än enbart intellektuellt ryggkliande, hur mycket de än befinner sig på förnamnsbasis med varandra, på tal om vår inhemska debatt om nepotism och jäv inom kultursektorn.

 

Och lärdomarna plockas från mindre förväntade källor. Åtminstone är jag inte bekant med många av namnen som Nelson vänder sig till, fast det kanske säger mer om mig, att jag känner mig mer hemma när hon till exempel skriver en essä om Prince eller har en (utflippad) mailkonversation med Björk. Ändå: ingen svensk som vill kalla sig läsare har väl missat översatta böcker av till exempel Eileen Myles, Alice Notley, Ben Lerner, Natalia Ginzburg, Judith Butler? Det finns här också en fin intervju med Jacqueline Rose, som bland annat skrivit The Haunting of Sylvia Plath. På något sätt uppskattar jag också en skribent som tar för givet att adjektiv som ”Fassbinderesque” inte behöver förklaras närmare, för hon förutsätter att den som läser ska förstå (tack, avsaknaden av underskattning!) vad hon menar när hon kallar Darcey Steinkes prosa för just det. 

 

Det kanske säger mer om mitt filmintresse att de regissörer hon samtalar med eller skriver om tillhör de som får sina filmer visade på filmfestivaler (är det oförskämt av mig att förutsätta att de är … en smula tråkiga?). Artisten Prince får en dödsruna som undviker det som sker i svensk press så fort någon artist dör (ledord: rutin), och bejakar det som är sexigt, livaktigt, energifullt, vackert, behagfullt, farligt, kontroversiellt och dionysiskt hos denna unika artist. Nelson anlitar termen ”sex fiend” som förklaring på vad Prince åstadkom med låtar som ”Darling Nikki”: att skapa ett erotiskt fält som slingrade sig förbi den tröttsamma stämpeln av hora. En ”sex fiend” kan inte vara en hora.

 

I intervjun med Jacqueline Rose återger Nelson när hon var på föräldramöte om sina barn och hur hon bemötte andra föräldrars förslag att ha separata välkomnande möten för män respektive kvinnor. Männen skulle ha ölkväll, kvinnor ha vinkväll. Hur ska vi göra med de föräldrar som varken identifierar sig som pappor eller mammor? var Nelsons fråga, och hon kunde inte ge något tillfredsställande svar, men att de flesta föräldrar bara vill att det ska bli rätt: ”And sometimes when I intervene, I don’t offer a solution for how they should do it, I just want to draw their attention to thinking about the problem.” Det är en bra formel också för hur Nelson själv skriver: att hon inte erbjuder lösningar, men uppmärksammar ett nytt sätt att tänka.

 

Jag vet inte om jag har något tillfredsställande svar på frågan hur Maggie Nelson skriver. Hon tar upp den frustration hon ställs inför när hon läser Fred Motens essäer, att hon känner sig lite dum: ”what’s the point in shooting a straight arrow into a field defined by incessant motion, escape.” Här kommer då min raka pil med gagnlöst sikte mot den oavbrutna rörelse och flykt Nelson själv representerar. Det är en dum metod, men ibland kan denna dumhet (min dumhet) bli någorlunda fruktbar, inbillar jag mig.

Ord & Bild Nr 2.24; Glänta 1.24

 

Det är förstås bara en tillfällighet (men när är någonting någonsin bara en tillfällighet?), men två av landets mest livaktiga kulturtidskrifter har sitt säte i Göteborg. Ord & Bild har längre anor – lanserades 1892 (på 1980-talet flyttade den till Göteborg) – medan Glänta har funnits en kortare tid, sedan 1993. Båda har utkommit med helt nya nummer nu i sommar.

 

Ord & Bild betar av de fyra elementen i år, och tog sig an elden i våras. Nu är det dags för jorden, som behandlas i ord (essäer) och bild (konst). Jonatan Habib Enqvist skriver vackert om ”petrichor”, ett ord som etymologiskt bildats av grekiskans ord för sten och ett led som syftar på den vätska som rann i gudarnas ådror – enligt wikipedia rann blod, men därom är jag osäker. Den kemiska reaktionen som bildas efter regn på hårda ytor, som sten och asfalt, skapar alltså den doft som Habib Enqvist visar heter petrichor.

Victor Estby skriver om Dalslands perifera status i det svenska litterära landskapet. Där finns ett relativt nyligen instiftat poesipris, som tidigare förärats Claes Eriksson, Tua Forsström och Athena Farrokhzad. Bra spännvidd! I kritikerdelen har Jenny Högström läst Bret Easton Ellis Skärvorna, en recension som följer den anda den här tidskriftens recensioner tillför: det är texter som förlänger de behandlade böckerna, och bidrar med nya perspektiv.

 

Bland de övriga texterna vill jag nämna Jan Rydén Bonmots essä om nerväxt som ett alternativ till den allenarådande tillväxten. Jordens resurser är inte oändliga, men förespråkare för fortsatt tillväxt inbillar sig att den är det. Han påpekar det ironiska i att klimatörelsens största fiende finns i en metafor som är hämtad från naturen, men vill betona att det är en skadlig växt i tillväxten, som hotar biologisk mångfald. Vi kan ju inte fortsätta leva så här. Orden är i sig viktiga: ”Lösningar finns. Det är en fråga om världsbilder, berättelser och föreställningsvärldar. Inte minst ekonomiska föreställningar.”

 

Om ett genuint och hållbart motstånd ska kunna formuleras krävs det att det fogas in i en trovärdig och övertygande berättelse. I en essä om kriget i Ukraina skriver Svitlana Matviyenko (översatt av Ann Ighe) om de skador som åsamkas den ukrainska jorden. Ironiskt nog ökar det som på militärspråk kallas sidoskador (collateral damage) med precisionsbomberna. Den dag kriget tar slut finns inte mycket kvar av Ukraina.

 

Glänta har för tidskrifter ovanligt nog inget sammanhållande tema, men omslaget utlovar ”Essäer om otämjda tungor, självmord och dörrar, samtal om oansenliga detaljer, dikter om krig och lågvattenmärken. Inkl ett utvikbart imaginärt museum för Gaza.” Det imaginära museet är skapat av konstnärskollektivet Hawaf. Och dikterna har skrivits av bland andra Leif Holmstrand och UKON (den senare låter frasen ”Vi är inga mördare” återges på 47 olika språk).

 

Nyligen besökte den palestinska författaren Adania Shibli Sverige och samtalade med Hanna Nordenhök, Balsam Karam och Elisabeth Hjorth. Här återges deras samtal i en längre text som växlar mellan de olika frågorna och Shiblis svar om bland annat att skriva om motstånd, och om hur det var när hennes syster i barndomen ljög för föräldrarna om att Adania hade behandlat henne illa, och att det kan ha varit stunder som dessa som gjorde henne till författare – upptäckten att det går att ljuga och bli trodd på. Hon talar också om den skadliga militariseringen av samhället (det är en tanke som går tillbaka till Virginia Woolfs skrämmande aktuella essä Tre guineas).

 

Gloria Anzaldúas essä ”Att tämja en vild tunga” handlar om att övervinna tystnader och språkbarriärer: ”Inte förrän jag kan känna stolthet i mitt språk kan jag känna stolthet i mig själv.” Jean Amérys essä ”Före språnget” handlar om vad som försiggår i det ögonblick som inträffar när den som vill ta sitt liv utför handlingen. Amérys text är ett kapitel från en bok på 70-talet (han begick självmord 1978). Hans text ser inte döden så mycket som en slutpunkt, men också att de insikter som erhålls tillhör mörkret, tystnaden – och glömskan.

 

Ingen vet vad döden innebär eller vad vi kan lära av den. Améry kallar den icke-logisk, och att det är en erfarenhet som inte går att förmedla. Han ställer anmärkningsvärda frågor: ”Men måste man verkligen leva? Måste man alltid finnas till här bara därför att man nu finns här.” Jag önskar att jag hade ett svar (fast, gör jag verkligen det?). Hans text har översatts av Tommy Andersson, och överlag måste översättarna hyllas för att de ger tillträde till en unik internationell utblick: utöver Andersson även Maria Andersson, Göran Dahlberg, Khashayar Nadrehvandi, Anna Jansson och Patricia Lorenzoni.

 

Slutligen: i Tomas Tranströmers dikt kan du bara hitta gläntan om du går vilse. Om du bor i Jönköping kan du inte heller hitta tidskriften Gläntan, utan du får gå vilse i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö (totalt 21 ställen), men också i småstäder som Borås, Kalmar, Karlshamn, Linköping, Lund, Norrköping, Sunne, Umeå (tre ställen), Uppsala, Värnamo, Växjö, Ystad, Åsensbruk, Östersund. Att inte Jönköping finns på den här listan säger något ofördelaktigt.

Livets vatten, Maria Küchen, Verbum

 

[Eftersom det varit (ännu) en debatt om jäv i det svenska kulturlivet kan jag inflika här att under ett år jobbade jag tillsammans med Maria Küchen i Kulturrådets bedömningsgrupp för skönlitteratur.]

 

Min religiösa tro har ganska lite med övertygelse att göra. I drygt fyra år har jag varje kväll bett till en Gud som med ett signifikant undantag varit passivt, men det finns inget som skulle få mig att avhålla mig från att fortsätta be. Undantaget var när jag bröt mot rutinen och sa något jag inte sagt tidigare: ”Jag behöver dig”, och fick ett svar. Annars finns tvivlet där hela tiden. Ungefär som det var för Maya Angelou, hon som kunde säga till seniora människor i sextioårsåldern när de sa att de trodde på Gud: ”Redan?”

 

Eller för Nick Cave, som enträget ber och ber utan att egentligen tro. Cave är en av de två artister Maria Küchen anlitar i sin bok Livets vatten, som i år utkommer i Verbums serie ”Ärkebiskopens fastebok”, som sedan 2013 varje år gett oss en kortare vägledande skrift. Küchens bok tar en resa till Yttre Hebriderna som utgångspunkt. Cave förlorade sin son 2015, och vi blir påminda om hur nödvändig sorgen och dess lärdomar är för att vi ska kunna växa som människor.

 

Den andra artisten är Mike Scott, den skotske sångaren i bandet The Waterboys, med medlemmar från Skottland, Wales, England, Irland. I fyrtio dagar skriver Küchen en resedagbok. Till de korta texterna hör kursiverade frågor som det ofta är värt att dröja vid, viktiga frågor som saknar enkla svar: ”Vad kan få ditt hjärta att glittra fast det mesta är mörkt? […] Vad är du rädd för? […] Vad betyder tystnad för dig – på gott och ont? […] Vad finner du om du går inåt?” Som svar på min Gudsupplevelse återger hon en händelse när Jesus sa till henne: ”Var inte rädd, det är jag”. Det här kan ingen som saknar tro förstå.

 

För Küchen är tron inte ett stängt rum. Det är en löftesrik utgångspunkt. Hon vill också göra fromheten cool igen, men siktar inte in sig på den självrättfärdiga utan mer den självständiga fromheten. Och självständighet blir det idealiska förhållningssättet till världen genom de här texterna, som växlar mellan bibelcitat, böner och privata bekännelser. Ibland skriver hon om vikingarna som härjade på öarna och bosatte sig där, inte enbart i syfte att plundra utan för att undkomma den norska kungens styre.

 

Den största lärdomen i Küchens kristna budskap är handlar om att öppna sig för intryck från andra, och att möta dem på deras egna villkor och utan anspråk på att förändra dem. Hon skriver fint om behovet av gemenskap, men också om att det är möjligt att bära sin kyrka i hjärtat. Det hon förespråkar är en religion som argumenterar för mer förståelse och mindre förtryck. Hon skriver dialogiskt, och är överlag mer inriktad på samtal än monolog. På resan har hon mer av Filifjonkans neuroser än av Snusmumrikens äventyrssinne, även om hon minsann också försvarar sin inre Snusmumrik – där är jag helt enig, och kan tycka att det finns plats för många Muminfigurer i det sammansatta väsen som vi utgör, vi människor.

 

När Küchen skriver om det karga landskapet når hon en häpnadsväckande slutsats, i sin skildring av platsen: ”Den är underlig och egensinnig, förlamande vacker, fruktbar, stilla, stark i sin stränghet, livgivande. Den liknar Gud.” Verkligen? Jag vet inte varför jag reagerar så starkt här: det är väl en vanlig tanke, med Gud som manifesteras panteiskt i naturen. Ändå stör det mig mer än när hon funderar på om Gud ska vara en ”han” eller något annat (det är väl bara en grammatisk fråga, eller något som härstammar från bibeltolkningen, en konvention, helt enkelt). Men Gud i naturen, jag tvivlar …

 

Jag vill också hävda att hon visar lite väl stor förståelse och borde ha rutit ifrån mot sina ateistiska vänner när de förmodar att kristna tror på Gud för att vi behöver tröst. Ursäkta, men min tro har väldigt lite med ”tröst” att göra, och mer med desperation, förtvivlan, bävan, vånda. Kontakten med Gud är ordlös, utanför språket. Somliga saker behöver vi inte förstå. Men ger Gud mig tröst? Ingalunda. Ändå vänder jag mig mot – något – och det är inte heller möjligt att sluta med dessa försök, men det är inte alls så att jag söker tröst (den kan jag få av annat).   

 

Däremot handlar det mycket om att söka efter och konfrontera det som är jobbigt i ens eget liv. Jag uppskattar hur Küchen lyckas vända sina kursiverade frågor mot en läsares skärskådan av det egna samvetet: ”Vilka ord från andra har sårat dig mest? Vad har du själv sagt som sårat?” Där, hos dig själv, kan det goda arbetet – ”den goda kampen” (2 Tim: 7) – inledas.