Löven faller utför orons brant. Det är en vacker och lite oroande titel, hämtad från en dikt i den nyutkomna antologin med Willy Granqvists texter. Den kan ses som ett appendix till de samlade skrifter som utkom på Lejd 2005-2009, där fokus låg på poesin. Han gav ut sju diktsamlingar under sin livstid, men det är den postumt utgivna Natten som kanske haft störst inverkan på Granqvists status i den svenska poesins historia (den utkom i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket för två år sedan).
Den här utgåvan är redigerad av Krister Gustavsson, som har finkammat arkiven för att sammanställa en bok fylld av dikter, översättningar, noveller, notiser, intervjuer, samt en del svårkategoriserade texter. Undertitelns beteckning ”andra texter” är välvald. Endast 36 år gammal tog Granqvist sitt liv. Som omslagsbild till den här boken finns en emblematisk bild av författaren: ängsligt ödmjuk med en uppfordrande blick som skär rätt in i en. Och så fungerar också hans dikter, i sina bästa stunder, där de etablerar en hudlöst omedelbar kontakt med ens innersta.
De tidigaste texterna är tre noveller i Metallarbetaren. Som sjuttonåring skrev Granqvist en oerhört lyckad novell om en äldre man och en pojke, och det är svårt att inte läsa in ominöst pedofila drag i mannens flin. Redan i dessa tidiga texter förankras hans poetik i den ensamhet och oro som skulle följa honom på hans korta men övertygande väg. Det finns något nervigt i allt han skrev, så också i de här texterna i olika genrer. Han uppfattar och fångar in oron, ger den en litterär utformning.
Stämningslägena sprids vidare även när formatet är notisen, en art han utvecklar och gör till ett lämpligt modus för de rastlösa tankarna. Genomgående är hans klara och nyktra blick på tillvaron, som i en av notiserna om femåringen Olof och en ekorre som utför akrobatiska tricks framför Olof och författaren: ”Så dunsar den plötsligt ner på skrivbordet som står framför fönstret, den blir först paralyserad men tar sen det avgörande språnget rakt ut i möjligheternas morgon.” Det är en vacker och optimistisk bild, och Granqvist gör ofta så – bryter mörkret mot ljus, svårigheter med lättsinne, och nederlag med vinst.
Det som bryter fram i hans texter, oavsett genre, är en visionär poesi av våldsam art. Det är en metod som kan erinra om William Blake (ledtråd: den engelskspråkiga poesins mest oskattbara röst). Innehållet hos Granqvist både spretar och hålls samman. Där finns en förundran inför existensen, och en uppmärksamhet som inte förefaller inövad, utan mer av en reflex, en instinkt. Liksom Blake arbetar han med starka kontraster, och att han lyckas sammanföra dem konstnärligt är ingen liten sak.
En del av hans poesi som den framträder här ger ett intryck som kanske inte direkt är åt det nattståndna hållet men en smula bedagad. Det förhindrar inte att han kan skriva rader som orsakar akut inlevelse. En dialog mellan ett berättarjag och en kvinna vid en busshållplats går att först läsa som ett absurt drama, med en tjurskallig kvinna som vägrar godta att en buss verkligen är på väg, trots försäkran om att den bara är fyra minuter bort: ”Tror du ja, säger hon med kärnfull monotoni. Det kommer ingen jävla buss, begriper du det, va? För det finns ingenstans att åka.” Så ser jag datumet när notisen var införd i DN, 10 augusti 1985. Två veckor efter självmordet.
Så förvandlas texten från det absurda till det tragiska. ”There is nowhere to go” låter som en replik hos Harald Pinter, och är också det (The Birthday Party). Lika hotfull uppfattar jag stämningen i denna miniscen hos Granqvist. Han bearbetar den svåra hållningen mellan att vara cyniker och att vara romantiker – jag föreställer mig honom som mer bådadera än ingetdera (stämmer det inte för de flesta av oss?). Så förädlas pessimismen till en hoppfullhet som blir mitt starkaste intryck av att läsa honom, även när han söker – som en inverterad mal – efter mörkret.
Granqvist hade knappt själv lämnat det vi kallar gymnasiet (det högre allmänna läroverket på hans tid) när han författade en uppfriskande rolig uppgörelse med skolan, med argument som faktiskt fortfarande står sig: ”Efter tolv år inser man alltså: för att gå någorlunda helskinnad genom Skolan måste man vänja av sig med att ta den på allvar.” Med andra ord: skolans problem är tidlösa. En annan snillrik text lokaliserar den dubbla funktionen hos björnen: både tygnalle och rovdjur, och i förlängningen både tillit och skräck, tröst och farlighet.
Det är ett gott tecken åt denna författare att en bok som denna lyckas behålla sin aktualitet, och att en läsares intresse inte ens mattas när han tar sig an de något mer perifera poeterna Sten Hagliden och Lars Fredin, eller den något mer erkände Gösta Oswald. De här välskrivna, känsliga och inkännande texterna är författade av en ytterst talangfull tonåring, något som är värt att påpeka. Det intrycket är bestående genom denna samling. Så mycket talang, och så väl Willy Granqvist lyckades förvalta den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar