Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 apr. 2024

Där kärlek sker. Om hiv, aids och vännerna vi förlorade, Bodil Sjöström, Weyler

 

Våren 1983 hade en bekant till mig bildat ett hårdrocksband, och som brukligt var skumläste han en engelsk ordbok för att hitta ett coolt band. ”Vad sägs om … [infoga konstpaus] – Aids?” Kanske inte så lämpligt, invände jag, som till skillnad från honom hade följt Rapports och Aktuellts inslag om den nyupptäckta epidemin. Han pekade på ordet i boken: ”Adze”. ”Det betyder stridsyxa”, tillade han. Är det säkert att du uttalar det rätt? undrade jag beskedligt.

 

Den som sökt en historieskrivning om hur det gick till när aids blev ett begrepp i Sverige kan rådfråga Bodil Sjöströms nya bok i ämnet, Där kärlek sker. Parallellt med att hon själv anländer till Stockholm för att leva öppet som lesbisk blir den nya sjukdomen allt mer framträdande. Hon går på många begravningar, och överger sina planer att jobba som djurskötare med att ta anställning på nyinstiftade Noaks Ark. Och den som för tio år sedan följde Jonas Gardells fiktiva men i hög grad dokumentära romantrilogi Torka aldrig tårar känner igen mycket av stämningen, som den drastiska blandningen mellan hedonistiskt festande och dödligt allvar, och den frigörande resan från småorternas inskränkthet till huvudstadens anonymitet och brist på stigmatisering.

 


Ändå handlar boken förstås mycket om just stigmatiseringen av de smittade. Sjöström återger olika levnadsöden, och låter många komma till tals: läkare, psykologer, smittade, dödssjuka, missbrukare, politiker. Det är en metod som eventuellt har influerats av hur Svetlana Aleksijevitj och Marit Kapla så framgångsrikt har odlat, men skillnaden här är att Sjöström inte har gjort redigeringsjobbet. Därför blir berättelserna ofokuserade och onödigt långrandiga. Sorry, men att ämnet är angeläget räcker inte om framställningen saknar styrsel och riktning.  

 

Dessutom: för trettio år sedan gav Sjöström i samarbete med Elisabeth Ohlson och Anders Odelius ut boken Med våra ögon, som skildrar samma tidsperiod. Vad har tillkommit i den här boken? Som bärande tema finns ett gigantiskt lapptäcke, sytt av anhöriga till 50 000 döda i sjukdomen, ett konstverk som ofta ställs ut i USA. Sjöström berättar gärna om detta lapptäcke, men det förankras aldrig i ett narrativ kring sjukdomen. Vi fattar att det varit ett nödvändigt och välgörande terapeutiskt arbete, men det är ett skrymmande verk som stjäl utrymme från den mer intressanta berättelsen om olika personer som drabbades.

 

Ibland blir det också intimt på ett kladdigt sätt, som när Sjöström önskar att hon fick aids, ”som en sorts solidarisk handling”. Det är ju nästan lika osmakligt som när Lars Norén önskar att han var jude, för att få ha ett erforderligt trauma till sitt lidande. Även utan diagnosen arbetar Sjöström ihärdigt för att underlätta för de drabbade.

 

Boken följer kronologin, och påminner om en tid som måste kallas hysterisk, med en rädsla som lamslog den del av befolkningen som betraktade farsoten på behörigt avstånd. Det som inledningsvis i USA fick heta ”gay cancer” blev på svenska ”bögpesten”. Vi får inte glömma hur många som offentligt uttryckte förhoppningar att den dödliga sjukdomen skulle få bögar att omvända sig till heteronormen. I takt med att fler kända personer – Rock Hudson, Sighsten Herrgård, Liberace, Freddie Mercury – dör ökar i viss mån toleransen.  

 

Det är förstås tråkigt att behöva påpeka att en bok som denna tråkar ut läsaren. Men Sjöström arbetar för mycket utefter principen ”först gjorde jag det här, sen gjorde jag det här”. Ingen ska tvivla på att hon utfört strålande och viktiga insatser, men framställningen är för enögd och ensidig i sin strävan att så markant ta ställning. Den homofobi hon skriver om har förstås inte heller helt försvunnit. På många håll i den så kallade upplysta världen ser vi hur reaktionära krafter försvårar för HBTQI+-personer. För all del blir Sjöströms bok en värdefull del av historieskrivningen, och något säger mig att främst yngre människor med ett uns intresse för queera frågor borde läsa hennes bok.

13 apr. 2024

Blotbok, Per Holmer, Tragus förlag

 

Fakta i målet: för lite drygt 50 år sedan debuterade Per Holmer med två böcker. Den ena var motbok och utgavs på Poesiförlaget (samma år debuterade bland andra Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson på samma förlag). Länge umgicks Holmer med tanken att skriva en motbok till debuten, men vad skulle den heta? Efter att ha förkastat ett dussintals förslag fastnade han för Blotbok, med programförklaringen ”Slakt eller offerrit”. Formatet är identiskt, det som då var proto-formatet till CD-skivans konvolut har nu blivit vintage.

 

Den här textens sju korta kapitel är skrivna under 2000-talet, en period då Holmer inte varit så aktiv som författare. Hans verklista på femton titlar listar endast en under hela 2000-talet fram till denna. I gengäld har han varit desto flitigare som översättare, och har du läst Cees Nooteboom eller Hugo Claus har det med största säkerhet varit tack vare Holmers förmedling.

 


Texterna här är delvis tillkomna i dagbokens form. Det är ju en form som uppmuntrar till det fria associerandet, och det kan bli ofokuserat och virrigt. Holmer resonerar kring olika språkformer: tal-, skrift-, och drömspråk. Som jag förstår det förespråkar han inlyssningen framför jargongen, där det senast nämnda inte ska överstiga 15 % av en text. Han kallar det för groggvirket. Men har jag missförstått: är inte groggvirket typ tonicen? Den måste väl ändå överstiga 15 %, om du inte blandar lika starka drinkar som Philip Larkin?

 

Två texter som sticker ut är i första hand en enaktare om August Strindbergs möte med Ola Hansson och Laura Marholm, skriven för en Strindbergsfestival 2006. Pjäsen lider väl av en åkomma som så många litterära verk som innehåller författare, något som borde kallas ”Wikipedia-syndromet”. Det var likadant när Göteborgsteatern i höstas spelade Mary Shelleys liv – där karaktärerna inte kunde yttra en replik utan att den kunde beläggas med något ur dennes biografi.

 

Ett bättre ideal vore att eftersträva det Ken Russell gjorde i filmen om Lord Byron och Shelley-klanen, Gothic: det vill säga, att ta större estetiska risker och våga närma sig pekoralet, men frigöra sig från det biografiska. Men Holmer ska inte klandras för mycket: jag har sett skickliga skådespelare som Thommy Berggren och Jonas Karlsson misslyckas med att ge Strindberg liv. Konst ska kort sagt inte vara didaktisk.

 

Holmers övriga texter behandlar åldrande, sjukdomar, dödsrädsla. Att det finns en del självömkan kan inte avhjälpas. Är det inte en smula självupptaget ändå? Inte endast. När Holmer skildrar sig själv som ”[o]ändligt mycket mer murmeldjur och mullvad än påfågel” är det lätt att sympatisera med honom, men också att inse att det är en omöjlig livshållning för den som vill odla sitt varumärke och göra intryck i den litterära offentligheten.

 

Det är också med sorg jag tar del av informationen att Holmer har fått nio stycken av sina romaner refuserade. Därav blir det inga fler. Ett kort utdrag ur en av refuserna utspelar sig under 60-talet, och verkar ha Doorslåten ”The River Knows” som källa (Vad floden vet). Att det kommer i snitt 3-4 översättningar om året signerade Per Holmer är en viss tröst.  

12 apr. 2024

Heroin chic, Maria Kjoss Fonn, Flo

 

Minns du 90-talet? Klart du inte gör. Musiken var med få undantag (PJ Harvey, Portishead, My Bloody Valentine, Suede) överskattad. Det gjordes inga vettiga filmer. Alla tv-serier var dåliga. Gavs det ut böcker? Inte vad jag minns. Och modet? Heroin chic, det utmärglade nerdekade som passade höga glåmhögar, typ Kate Moss (också överskattad).

 

Jag har inte tänkt på 90-talet sedan det slutade (ungefär när Kurt Cobain tog sina inledande ackord i ”Smells Like Teen Spirit”), och ännu mindre på heroin chic. Förrän nu, då norska Maria Kjoss Fonns andra roman med titeln Heroin chic har översatts till svenska. Tillåt mig himla med ögonen åt ännu en ung kvinna som knarkar och – ugh! – berättar om det i en roman …

 


Men ack, så fel jag hade i detta avseende. För Kjoss Fonn har skrivit en bladvändare som eliminerar alla farhågor att det ska resultera i den misery porn som skrivs av klåpare som Dave Pelzer (minns du boken Pojken som kallades Det? den kom på 90-talet, just saying) och Hanya Yanahigara. Hur lyckas hon med det? Helt enkelt genom att lyda det enkla råd Neko Case släpper fram i sin sublima låt ”Hold On”: ”That echo chorus lied to me with its hold on, hold on, hold on, hold on”. Eller med William Blakes ord: ”Damn braces; bless relaxes”. Blake nämns av Kjoss Fonn i romanen: han är en av huvudpersonens pappas favoritpoeter.

 

Nåväl. Elise är ett gudabegåvat musikaliskt underbarn, med en röst av silver när hon sjunger. Hon växer upp i ett välordnat hem, med starkt kulturellt kapital: Blake, Bach, Bob Dylan. Ändå trillar hon dit, först i anorexin, sedan i ett eskalerande drogmissbruk. Varför super Jeppe? löd en ofta upprepad fråga när jag var ung, med syftning på danske Ludvig Holbergs komedi från 1700-talet. Något svar gavs inte. Varför bedöva sig med droger? För att livet känns för starkt – eller känns för lite.

 

I Elises fall handlar det mer om ett subtilt självförakt. Att hon straffar sig själv med allt starkare droger. Hon träffar Joakim, en demonisk rocksångare, farlig och sexig, och någon som får hennes hjärta att slå långsammare. Men deras relation problematiseras när han försöker bli ren, och hon vill fortsätta ta de droger som får henne att försvinna från allt. Men romanen berättas genom ett efteråt. I nutiden har hon träffat den rekorderlige Sigurd, och går ett tolvstegsprogram hos Anonyma Narkomaner. Det går bra – men lätt är det inte. Här ska inte heller sägas hur det går. Men som Jeanette Winterson visste att berätta: ”Pleasure on the edge of danger is sweet”.

 

Jag gillar den här romanen så mycket därför att Maria Kjoss Fonn inte för en sekund ägnar sig åt att skam- eller skuldbelägga, eller att falla för frestelsen att skriva en konsumentupplysande text som kan summeras med de tre orden ”ta aldrig droger”. Ok, droger är skit, men vet du något – livet är också skit. Elise drivs av ”begäret efter den kemi som får [henne] att gå från förfärlig till fantastisk på en sekund.” Hon vill inte för en sekund ha sympati, förståelse, medömkan, eller ens bli beundrad.

 

Det finns några diskreta antydningar om en mamma som kan ha planterat sina egna stäckta musikdrömmar på sin begåvade dotter. Att hon långt upp i vuxen ålder fortsätter kalla Elise för ”lilla älvan” – inser hon inte hur skadligt det är? Samtidigt som mamman ägnar sig åt ett högst olämpligt beteende på kontot medberoende är det förmodligen ändå hon som håller sin dotter vid liv. När mamman konfronterar henne och anklagar henne för att fullt medvetet ha börjat med heroin svarar Elise: ”Ingen vet vad heroin är förrän de inte får ta det”.

 

Det våghalsiga bildspråket är träffsäkert och ger ofta nya insikter. Visst, den bild av ångesten som Elise förmedlar har lånats av Sylvia Plaths glaskupa, men det huvudsakliga är vad Kjoss Fonn gör med denna metafor. Det vill säga: gör den till sin, använder den för att ge ett autentiskt porträtt av hur Elise upplever tillvaron. ”Vara stark och mäktig genom att vara svag och bräcklig”, som hennes kryptiska formel lyder.

 

Det är en skörhet som lockar till sig en dirigent som begår regelmässiga övergrepp när hon är som mest utsatt och sårbar. Och givetvis finns det ett samband mellan droganvändandet och de skadliga relationer hon inleder. Allt bara sker, och Elise betraktar allt med den blick som skärskådar och genomskådar. Det finns inte heller minsta uns av offermentalitet hos henne, hur djävlig hennes vardag än blir, i jakten på droger och de uppoffringar hon tvingas till, hur hon hela tiden flytta fram sina gränser – fysiska, mentala, etiska. Och som somliga av oss vet mer än tillräckligt om: den som börjar flytta fram sina gränser upptäcker tids nog att det inte längre finns några gränser kvar.

 

Att Maria Kjoss Fonn inte entydigt tar avstånd skulle kunna göra Heroin chic till en farlig bok. Fast en får vara bra dum som lockas att ta droger av att läsa om Elises upplevelser. Kjoss Fonn berättar klarsynt, sakligt och exakt vad drogerna gör med ens kropp, med ens psyke. Hon registrerar och analyserar. Och något går sönder i mig när jag läser, och det fortsätter att gå sönder genom hela romanen.

 

När Sara Stridsberg slog igenom med sina första romaner fick hon del negativ kritik för att hon skrev så vackert om det eländiga, att hon frossade i att göra estetik av våldet. Men det är en balansgång, och jag vet ärligt talat inte om jag pallar för att läsa många böcker av detta slag; jag vet bara att jag fullkomligt älskar Stridsbergs romaner, och att jag också älskar Kjoss Fonns sätt att skriva. Och det beror väl om något på att båda klarar denna balansgång, att de inte skriver spekulativt, hur mycket av melodramens förråd de än belastar sina romaner med. Porträttet av Elise blir trovärdigt trots alla de estetiskt tilltalande slutsatser hon kommer fram till. Därmed skapas en helt egen litterär värld, en värld som ter sig filmisk eller nästan framstår som i en saga eller i en tecknad serie med sina ofta teatraliska uttryck.

 

Det här blir i slutändan ett socialrealistisk reportage som undviker den didaktiska rävsaxen. Elise har tillbörligt avstånd till sitt eget trauma. När hon är Lucia och hennes hår börjar brinna ropar de andra barnen ”Hennes hår brinner!” Själv är hon så avståndstagande till sitt eget att hon också tänker: ”Hennes hår brinner!” Romanen är full av sådana klargörande ögonblick, som tillsammans fullbordar ett porträtt av en människa som kan summeras med Courtney Loves ord från en av Holes bättre låtar (ok, det gjordes en och annan banger under 90-talet också): ”How are you so burnt, when you’re barely on fire?”

11 apr. 2024

I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter, med bilder av Maria Sundström, Annelie Bränström-Öhman, Ellerströms

 

Förra året var det 100 år sedan Sara Lidman föddes, värt att uppmärksamma. Som pendang till den ambitiösa (dag)boken Levtrådar finns också litteraturvetaren Annelie Bränström-Öhmans senaste bok om en författare hon tidigare ägnat en monografi i kärlekstemat samt utgivningen av författardagböckerna. I rött, svart och vitt samlar några texter kring klädtemat i Lidmans böcker, med fokus på Jernbanan-septologin (1977-1999).

 

Bränström-Öhman visar hur Lidman låter språket ta färg och form av tyg, textil, kläder. Nyligen läste jag Anna Nygrens essä Pyssel, där hon uppfinner ordet ”text-il” för att demonstrera sin arbetsmetod att skriva taktilt och textilt. Ett påhitt Lidman nog skulle ha uppskattat. För här finns åtskilliga exempel på hur Lidman väver och syr sina texter, och även redovisningar för hur ingående hon gör efterforskningar av både teoretisk och praktisk natur för att göra romanerna autentiska.

 


Det är tre färger som dominerar, och till vardera har konstnären Maria Sundström avbildat ett klädesplagg framför ett svartvitt fotografi från Missenträsk, författarens hemtrakt. Att jämställa en författares litterära stil med dennes klädstil är en vansklig syssla, och det görs inte så stor sak av det i boken. Dock finns det fog för en läsning som betonar spårsökandet, att vi läser med nosen; ja, en intuitiv läsning som måste kombinera den inlärda kunskapen med ett visst mått av instinkt, för att läsningen annars blir antingen för cerebral (a.k.a. tråkig) eller för känslig (a.k.a. pjunk).

 

Det här avhjälps av att Bränström-Öhman skriver i följsamhet med Lidmans kärvhet, ett bistert tonfall som alltid ger utrymme åt det muntra. Uttrycket ”stilens munterhet” härstammar från Lidmans dagböcker, och är en beskrivning som också kan tillämpas på Bränström-Öhmans bok. För den är muntert skriven, med fin balans som inte låter det vördnadsfulla ge efter för hagiografin.

 

I Bränström-Öhmans läsningar blir kläder betydelsebärande element. Ett av de misstag som ofta kan åberopas är uppfattningen att kläder och mode är lättsinnigt – senast Ottessa Moshfegh i en SvD-intervju där hon intresserar sig för mode för att ”det är trevligt att ha något ytligt att ägna sig åt”. Bränström-Öhman anför Sara Danius som en av få litteraturvetare som tagit mode på allvar.

 

Som förklaring till det som gör Jernbanan-böckerna så konstnärligt lyckade föreslår Bränström-Öhman att Lidman använder en stil som är sammansatt av olika komponenter. Dels det hemvävda eller hemspunna – det dialektala – med köpetrådarna – det litterära. Därav blir stilen så levande, så dynamisk. Den här boken fungerar både som en lättsam introduktion till Lidmans författarskap och ett underförstått argument varför vi ska läsa hennes böcker.

 

Sara Lidman var under större delen av sin levnad en central figur i den svenska offentligheten. Det vill säga, inte som nu endast inom de kulturella eller litterära fälten. Det var ju möjligt under 1900-talet att bli ”kändisförfattare”, med en konkurrens som inte inkluderade influencers, dokusåpakändisar, talangtävlingsstjärnor, etc. Är Lidman en läst författare idag? Svar ja, om du frågar verksamma svenska författare och kritiker. Men för allmänheten är hon nog sorgligt bortglömd.

 

Fråga en slumpvist utvald ungdom i Umeå som inte aktivt jobbar med litteratur om hen vet bakgrunden till Sara-tunneln utanför tågstationen. Svaret lär bli beklämmande negativt. Kan sådant åtgärdas? Det låter som en retorisk fråga. Om ett par år eller så, när Lars Trägårdhs kanon-kommitté är färdiga med sin svenska kulturella kanon, får vi väl ett svar om framtidens barn ska ges chansen att få läsa något av Sara Lidman.

10 apr. 2024

Hur man möter en mamma, Kaj Korkea-aho, Förlaget

 

Kaj Korkea-aho är författare till fyra romaner, där den senaste, Röda rummet, fick uppmärksamhet efter att ha nominerats till litterära priser. Parallellt med dess framgång arbetar han med sin partner Niko för att bli föräldrar. Länge går det sisådär. Han dokumenterar arbetet i den självbiografiska Hur man möter en mamma. 

 

Och nog är det ett arbete, där det inte räcker med att fatta beslutet. Rätt mamma ska hittas. Mycket av boken består därför av möten med kanskemammor. Där finns de lesbiska paren Sanna och Helena, samt Krista och Soja, och Sinna, hon som de får svårt att komma överens med om förutsättningarna, såsom att Kaj vill att barnet ska bli tvåspråkigt (svenska och finska). Till slut blir det Emmi som blir den mamma de beslutar sig för.

 


Utifrån den finska horisonten verkar en berättelse om samkönat föräldraskap saknas. Korkea-aho nämner svenska Kristofer Folkhammars Är det barnen, baby?, som delvis hade en annan utgångspunkt (romanens Kristofer var singel). Folkhammars bok var mer köttig, hade ett mer desperat tonfall – Korkea-aho är stundtals för klämkäck i sin strävan. Men ok, han berättar frispråkigt om egna åkommor, om buljonglik sädesvätska, om vätskeansamlingar i testiklarna, likväl som om samhällets problem, om hur spermiekvaliteten har gått ned de senaste fyrtio åren i västvärlden, liksom barnafödandet, och att singelhushållen är flest i Norden.  

 

Ibland kan jag störa mig på Kajs och Nikos långa kravlistor när de ska välja lämplig mamma åt sitt barn, även om det är långt till Michael Bindefelds absurda och smaklösa kontrakt med den amerikanska surrogatmamman (bollsinne, längd, judiskt påbrå, etc). Här saknas en känsla för att kontrollen måste åsidosättas: allt går inte att planera. Det här lär sig Korkea-aho så småningom, även om han trycker på vikten av att mamman ska vara snygg, trevlig och leva ett ordnat liv – ändå mer rimligt än småaktigt.  

 

Bättre fungerar berättelsen om Kaj Korkea-ahos uppväxt i frikyrklig miljö, där han tampas med Bibelns förbud och till sin fasa upptäcker att han som trettonåring förälskar sig i en jämnårig kille. När det några år senare är dags för millenniebuggen som hotar att ödelägga världen välkomnar han det, om alternativet ändå är att han ska leva i celibat. Nu visade det sig vara lättare än väntat att komma ut ur ”skåpet”, som man säger i Finland. Föräldrarna var högst förstående, om än inte odelat entusiastiska. Den internaliserade homofobin har han fått bearbeta på egen hand.

 

Men nog har det för honom varit en kamp att leva ett liv som mer eller mindre öppet homosexuell, och jag kan bara önska att de som mobbat honom och andra tycker att en livslång depression för offret är ett pris som gör det värt kränkningarna. Jag finner hos Korkea-aho en berättare, som lyckas levandegöra kampen för att bli pappa. Ett inledande löfte får mig att tänka på Muminpappan, när han lovar: ”jag slutar med: alkohol, slarv och ironi”. Ett av de tänkbara paren får honom också att associera till Tofslan och Vifslan, Tove Janssons ikoniska queera par med förankring i verkligheten.

 

Det finns också några partier där han försöker komma till rätta med den ilska han gått och burit på. Men mest av allt liknar det en handbok för par som är i samma situation. Så här kan man alltså gå till väga. Arbetet inleds september 2020, och boken avslutas juli 2023. Porträttet av Niko ska väl vara i bakgrunden – ingen kan betvivla Kajs kärlek till honom – men ändå framstår han mest som en konflikträdd och undergiven foil till protagonistens storslagna tankar och känslor. Och känslorna är uppskruvade. Men dramatiken saknas, för tidigt anar man hur det ska gå.

 

Det ska ändå inte förnekas att Korkea-aho kan skriva, att han säkerligen gör en stor insats för andra barnlösa homosexuella par. Inte är det en lätt match, och inte heller är det säkert att det går bra i slutändan. Men med så mycket hårt arbete som ligger bakom kan man bara önska att det ska bli en god fortsättning för Kaj och Niko.

9 apr. 2024

Förstörelse, Iida Rauma, översättning Janina Orlov, Rámus

 

En erfarenhet många delar men som är underrepresenterad i fiktionen är skolmobbningen. Med undantag för Birgitta Häggkvists kusligt inkännande kortroman Försöksråttan från 2001 har det varit tunnsått med skildringar som lär oss något nytt i detta ämne. Från finskt håll utkom för två år sedan Iida Raumas besynnerliga roman Förstörelse. Efter att ha väckt stor uppståndelse i hemlandet finns den nu tillgänglig för svenska läsare.

 

Det är ingen inställsam roman Rauma har skrivit. Dess avsaknad av kapitelindelning ger inget utrymme åt andhämtning utan låser fast läsaren i berättelsen, som fokuserar på de forna klasskamraterna A och Ira. A är en sömnlös och neurotisk lärarvikarie på ett högstadium med demonstrativt ointresserade elever. Hon har övergetts av flickvännen Henriika. Nu läser hon sina gamla blommiga dagböcker och konfronterar Ira, som i sina romaner har utgått från en händelse när hon i elvaårsåldern närapå dränktes av några klasskamrater. Den händelsen, och en utförligare mobbning som drabbade A i en musikklass något senare, utgör själva stommen för berättelsen.

 


Men det är också en roman som förhåller sig till sitt stoff på ett skevt, obalanserat och rentav vildsint sätt. Det är uppenbart att Rauma har angelägna saker att säga i ämnet mobbning, och ärendet är minst sagt angeläget. Min initiala irritation över att framställningen sker på ett så kaotiskt sätt ger också vika. Det är en berättelse som söker sin form och sin struktur efter att de har ödelagts, och romanen lyckas förmedla sina bistra lärdomar om grupptryck och den tystnadskultur som kan råda där ytan är idyllisk.

 

Platsen är Åbo, men ämnet är universellt. Med bister ironi lär Rauma ut att medan bränder och krig misslyckades med att ödelägga staden har stadsplanerarna varit mer framgångsrika i att ödelägga stadens själ. Parallellt med hur berättelsen om mobbning avtäcks gestaltas en stad i förfall. I skolans materialförråd tävlar spöken och råttor om utrymmet. Allt detta förstärks av en Jante-lag som inte ligger den svenska tolkningen efter.

 

Det som imponerar allra mest med Raumas roman är hur den rör sig i cirklar neråt hela tiden, mot de smärtpunkter som frigörs av mötet mellan A och Ira som vuxna och de strukturer kring lydnad och makt som skickligt avtäcks. Främst A bär på ett internaliserat självhat, och romanens många referenser till Kurt Cobain uttrycker en förståelse för hans låttitel ”I hate myself and want to die”. De mönster som romanen tecknar blir allt mörkare, och de avslutande 200 sidorna läser jag med krampaktig spänning.

 

Ytterst handlar det om vem som äger rätten till en historia: A, som drabbades av den, eller Ira, som tar sig rätten att skriva om det i en roman. Rauma själv har skapat ett dubbelt självporträtt av märkligt slag, där hennes drag kan anas i både A och i Ira. Det genererar en fruktbar ovisshet under läsningen, där tvivel och oro kämpar om herraväldet. Det här är en läsvärd roman vars idéinnehåll jag kommer att bära med mig länge.

 

(Också publicerad i Vi, 4/24)

8 apr. 2024

Maskrosfrön och karyatider, Christina Ouzounidis, Modernista

 

Skulle jag läsa så många böcker om jag inte fick skriva om dem? Är det en retorisk fråga? Jag är på ett sätt ovillig att söka svaret. När jag väljer vad jag ska läsa beror det ofta på om jag kan ha något att säga om boken. Är det ett ämne jag är insatt i? Är det ämne jag vill veta mer om? Men också: är det ett ämne jag känner att jag har något att bidra med?

 

Dramatikern Christina Ouzounidis har skrivit sin första roman. Maskrosfrön och karyatider är en titel som förenar det efemära – maskrosen – med det bestående – karyatiden, det vill säga pelarna i form av kvinnoskulpturer som bär upp ett tak från den grekiska antiken. Men böcker ska också ha öppning. Finns det en sådan i denna märkliga och ambitiösa roman? Går det att ta sig in i den? (Och btw, hur tar man sig ut ur en sådan bok?)

 


Vi återkommer till sådana frågor. Omslaget signalerar att vi eventuellt är på väg in i fablernas värld, med en mänsklig individ med rävhuvud. Det kunde vara ett foto från någon av Wes Andersons filmer. Det väcker obehag, men för att förklara det måste jag bli privat. Som barn var jag livrädd för just de barnprogram där det fanns gränsvarelser som kopplade ihop djur och människor. Allra värst: ugglan Helge (spelad av Bert-Åke Varg – bara själva namnet var ju tillräckligt för att skrämma slag på mig!) i serien ”Från A till Ö”. Som alla vet är skräcken inte störst för det uppenbart monstruösa, som är pålitligt i sin ondska – farligare är det med de som går under radarn som synbart goda men som bär på det onda i bakfickan.

 

”På den här platsen mejslas skillnader ut.” Så inleds den här romanen, och förbereder oss för en icke-binär världssyn där gränser slutat fungera, gränser mellan människa och djur, levande och död, natt och dag, vaken och dröm, barn och vuxen. En annan gräns som inte respekteras är den mellan prosa och poesi. Är det här ens en roman? (Juryn överlägger fortfarande när den här texten skrivs.) Också tiden verkar ha upphört, för vi befinner oss i något slags tidlöst kommande, där karaktärerna alltid är på väg mot något, bort från det närvarande med alla dess umbäranden.

 

Är barnet som helt plötsligt uppenbarar sig i stallet ett riktigt barn? Är Ifigenia någon som bär barnets erfarenheter inom sig, alla dessa minnen av flykt, migration, exil? Ouzounidis vägrar befatta sig med reguljär allegori, och skapar ett verk av mer oroande karaktär. Där inskjuts scener där diktaturen tillåts härja fritt (ungefär som i vår värld, inser jag).  

 

När Ouzounidis skriver om oron anläggs ett perspektiv som kanske ofrivilligt anspelar på Simone Weils mest berömvärda idé om uppmärksamhet. Så här skriver Ouzounidis: ”Med oro menar jag den uppmärksamhet eller den lågmälda återhållsamhet kroppen ibland uppmanar till.” Denna uppmärksamhet manifesteras i samspelet mellan människa och häst, återgivet i scener som tillvaratar både människans och djurets integritet.

 

Det finns spår av antiken också i Ouzounidis prosa. Som bekant har hon varit verksam som dramatiker med starkt fokus på antiken i allmänhet och Sofokles pjäs Antigone i synnerhet. Och Antigone förekommer också här, om än i mindre skala. Myterna är inte döda, bara sovande – bidande, kunde vi säga. Handling? Det är mer frågan om att befinna sig i en stämning, som återskapas med hjälp av suggestiva antydningar mer än konkreta exempel som går att fästa vid en påtaglig verklighet. Det börjar konstigt, och fortsätter konstigare, i omtagningar, upprepningar, återfall.  

 

Ouzounidis uppfinner trots allt en enkel formel åt sin estetik, en formel som lyder ”fanns betyder finns”. Den har tidigare tjänstgjort åt författare som Selma Lagerlöf, denna osäkerhet som präglar övergångar mellan olika livsstadier. En annan formel lyder ”förflyttning heter förvandling”. Det kunde kallas ”häpnadens poetik”, detta arbetssätt som försvårar jakten på en öppning. Länge undrar jag när den här romanen ska börja – och låt mig tillägga att det inte är en oangenäm frustration!

 

Det här är en roman som ekar en smula av Djuna Barnes kufiska mästerverk om likartade metamorfoser, Nattens skogar (som av en händelse utkommer i nyöversättning i dagarna). Kanske har jag inte läst ett mer säreget svenskt prosaverk sedan jag läste Katarina Frostensons Berättelser från dom. Det säger något om sprängkraften i Ouzounidis bok; det skulle inte förvåna mig om jag under lika lång tid fortsätter vara så här kreativt förvirrad kring vad den handlat om som i fallet Frostenson (en bok som kom för drygt trettio år sen).

7 apr. 2024

Vindstädningen, Olle Essvik, Rojal förlag

 

Nog är det här en udda bok, utgiven på ett udda förlag. Rojal förlag specialiserar sig på det mindre formatet: små upplagor, märkliga utgåvor, i gränslandet mellan litteratur och konst. Så är också den ena grundaren Olle Essvik konstnär och bokbindare. Hans senaste bok heter Vindstädningen, och i det lilla formatet finns 53 svenskspråkiga och 37 engelskspråkiga böcker.

 

Det rör sig om avbildade föremål inhämtade från en typisk vindslagring. Som bekant är vinden en guldgruva för parafernalier, alltså sådant som satts åt sidan men inte (ännu?) bedömts bli ämnade åt slutförvaring på en sortergård. Där finns junk, men också det som ”kan komma till användning”.

 


Vad det rör sig om? Gamla leksaker, kassettband, minnen … Att röra sig i någon annans ihopsamlade material kan ge svindlande effekter. Dels genom igenkänningen, för en egen inventering skulle nog inte ge så värst annorlunda resultat. Och dels genom allt främmande som visar sig. Hur ser våra liv ut, hur unika är de?

 

Så väcks tanken: vad finns på den egna vinden, utöver de böcker som inte får plats i lägenheten? Jag hade gärna behållit en del saker som tyvärr förpassats genom tiden. Däribland LP-skivorna, och eventuellt alla fotbollskort jag samlade på när åldern var knappt tvåsiffrig. Men vad skulle jag ha för nytta nu av en suddig bild på Peter Shilton eller Ray Clemence och deras spelarstatistik på baksidan?

 

Essviks bilder ledsagas av text. Där en dörrklocka: ”Okänd dörr”. En fjärrkontroll: ”Lägenheten i Årsta”. Ett uno-kort som bär på obehagliga minnen: ”Bråket på balkongen”. En nästan urplockad medicinkarta: ”Festen och den vilda dansen”. Genomgående öppnar sig boken för sådana stunder, där tanken tillåts vandra. Det finns något terapeutiskt i att spara på saker, kanske i synnerhet i tider där Marie Kondo upphöjs till guru för sin lära att endast behålla de saker som inger glädje.

 

Men saker fyller olika funktioner, och en del av dem är otillgängliga för så enkla saker som lyckokänslorna. Smått och gott samsas i Essviks Vindstädningen. Gamla apparater från internets barndom. Ett foto på Marilyn Monroe. En trasig jordglob. (Ska vi göra oss av med det som är trasigt? Jag tycker inte det. Det trasigas estetik är värd en uppgradering.)

 

Även det skelett som går att vika ut är trasigt. En sida verkar ha ryckts lös, och bara en söndrig flik återstår. Så blir också själva boken trasig. En taktil känsla förstärks av att försättsbladen består av plast från sopsäckar. Är det meningen att innehållet ska, som det heter med en obehaglig eufemism, destrueras?

 

Nog är det som sagt en udda bok. Jag vacklar mellan mina intryck: har jag läst den? Har jag tagit del av den? Har jag känt den? Onekligen måste jag svara ja på dessa frågor. Föremålen som visas upp gör sitt intryck. Själva boken hamnar inte på min vind, utan jag placerar den bland de böcker som kan sorteras under begreppet ”kuriosa”. Där finns pamfletter och chapbooks, Morten Søndergaards Ordapoteket, Helena Erikssons Hovdamen UKON, och tidigare svårdefinierade alster av Essvik, som bearbetningar av Georges Perec och The Enemies of Books som också hade sitt ursprung i Rojals utgivning.

6 apr. 2024

Pyssel; Det allra vakraste, Anna Nygren, Rojal förlag

 

I orange gymnastikpåse ligger mångsysslaren Anna Nygrens två senast utgivna böcker. Hon har ett svåröverskådligt konstnärskap bakom sig, som inkluderar romaner, poesi, dramatik, bild- och textilkonst, och hon har publicerat sig på etablerade men mindre förlag som Dockhaveri, Lesbisk pocket och it-lit. De här två böckerna utkommer på Rojal förlag, och de är helt on brand med vad Nygren tidigare har ägnat sig åt.

 

Pyssel är en grön anteckningsbok som innehåller en längre essä om bland annat främlingskap, och Det allra vakraste [sic] är en guldfärgad återgivning av en bok Nygren skrev och illustrerade som tioåring, med noveller om enhörningar och troll, bilder av fantasidjur, samt en knep och knåp-sektion. Originalet befann sig i så ömtåligt skick att hon inte kunde skanna det, så hon fick rita av det.

 


Om något illustrerar faksimilen (med en inverterad parafras på Simone de Beauvoir) att författare inte är något man blir – det är något man är. I det gulligt-guldiga häftet skriver hon: ”När jag hade sätt filmen grät jag. Den var så sorjlig. Att han bara kunde den där tjuvskyten. Skjuta en enhörning.” Med andra ord: Anna Nygren har varit författare och konstnär från allra första början, något som också kan ses i hur hon lärde sig skriva genom att rita bokstäverna. Och hon är en av få verksamma svenska författare som går att jämställa med Tove Jansson, i sin förmåga att växla mellan visuellt och textuellt berättande.   

 

Så i den gröna boken – Pyssel – formas en språksyn, med exemplet att ersätta skriften med teckningen, i metoden att rita och inte skriva bokstäver. Vi imiterar oss fram till kunskap, något alla som har skrivit har erfarit. Senast exemplifierat av Anne Carson, som i Wrong Norma menar att vi i situationer där vi inte kan koderna måste se och lära av hur andra gör. Det här är förstås synnerligt viktigt för alla som inte är neurotypiker.

 

Nygren skriver om sin autistiska hjärna, hur pysslandet har varit behjälpligt i strävan att sortera kaoset. Om det är något jag är trött på, är det tjatet om autism som en superkraft. Nygren arbetar stenhårt för att göra världen uthärdlig, och pysslet sammankopplar text med textil (”text-il”), i en programförklaring till boken: ”ett slags personlig-poetisk, filosofisk-fragmentarisk text, om barndom-barnslighet, psykisk sjukdom, textil, text, text-text-il, hur det går att relatera till material, relationer genom görande […] vad metaforen gör med materialet, metaforiskt våld, våld inom vården, natur och nation och motstånd, med mera.”  

 

Pysslet och terapin blir också exempel på det emfatiskt onödiga, det som inte fyller någon egentlig funktion utöver att fläkta bort de påhängsna tankarna. Bristen på nytta är en god utgångspunkt för konsten, som måste tillåtas vara frikopplad från det som görs mätbart och konkurrenskraftigt. Nygrens sätt att skriva är spontant och otåligt, och det görs inga pauser för att korrigera bokstäver som tappas på vägen.

 

Då kan det se ut så här: ”TNKER PÅ DETTA ATT VARA INUTI DET OBEHAGLIGA OCH OBEKVÄMA, ATT SOM AUTIST VARA VAN VID ATT BEFINNA SIG I DETTA”. Det blev en hätsk diskussion nyligen när Valands kurser i autistiskt skrivande befann sig i skottlinjen för ensidig kritik. Är inte läsning i sig autistisk? Det äkta glider in i ordet: autent-istisk … Nygren skriver om sin ”egen upplevelse av att läsningen är mer av ett modersmål för mig än den fysiska världen och framförallt det sociala sammanhanget, och också mer än mig själv.” Nygren och Elisabeth Hjorth ingår i forskningsprojektet, vars uttalade mål är att frigöra skammen och stigmat kring autism, och att skapa strategier för att inte längre bli utpekade som exotiska eller förkastliga.

 

I sin gröna essä berättar Nygren om sin dragning mot detaljer, svårigheten i att avkoda människor, och om det främlingskap som är svårast att tolerera: när det främmande står att finna inom dig själv. Hon gör klargörande läsningar av Monika Fagerholms Vem dödade Bambi, och Clara Törnvalls bild av Andy Warhol som rådjuret i strålkastarljuset – och gör kopplingen till dennes närvaro i Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Plötsligt är det inte längre lika oskyldigt med rådjuret på pocketugåvan av den romanen, vars kaosnarrativ eventuellt är en dream come true för en autistisk läsart.

 

Så är också Nygrens skrivande likt drömmen. Det är ett skrivande som söker nya vägar, och den som vill förstå orsakssammanhang har hjälp av det metaforiska tänkandet. När hon skulle skriva akademiskt fick hon se liknelsen mellan två metoder: en som utgick från att sätta ihop en bil, och en annan som liknade virkning – antingen den mekaniska som inte tillåter improvisation eller den som ger en möjlighet att vara ”VAD SOM HELST”. Nygren valde (felaktigt enligt handledaren) virkningen, ty: ”Bilen är en miljöfarlig varelse, som låter dess invånare susa genom världen utan att verkligen möta den. Grytlappen är en väv som befinner sig mellan DET SOM BRÄNNS och den KÄNSLIGA HUDEN.”

5 apr. 2024

The Night Is The Night, Rotem Geffen, Thanatosis produktion

 

För kreativa människor är natten både lockelse och potential. Minns Bruno K. Öijer förmodligen sanna ord: ”Jag har aldrig skrivit en rad i dagsljus”. Kanske Paul Celan är den som skrivit vackrast om natten, i så många av sina dikter: ”Bredvid mig lever du, likt mig: / som en sten / i nattens insjunkna kind”. Eller: ”Kom ett ord, kom, / kom genom natten, / ville lysa, ville lysa”. Eller: ”Lilla natt: när du / tar emot mig, tar emot mig, / uppåt, / tre smärtrum över / marken”.

 

Artisten Rotem Geffen – alias för Nelly Klayman-Cohen – har till sitt andra album valt att gå i dialog med Celans natt-dikter. ”The Night Is The Night” är en titel som utgår från dikten ”Die Jahre von dir zu mir”: ”die Nacht ist die Nacht, sie beginnt mit dem Morgen, / sie legt mich zu dir” (”natten är natten, den börjar på morgonen, / den lägger mig hos dig”). Och musiken på den här skivan kan kategoriseras som något i närheten av poesi, med en del inslag av spoken word, ”River”, till exempel. Detta får skivan att i stunder erinra om en annan skandinavisk artist, Jenny Hval. Skillnaden är att Geffen lika gärna har tyskan och hebreiskan som sina språkval.

 


I andra stunder – balladen ”I’m Allowed To Love You” – låter det som något från Julee Cruises låtar till David Lynchs filmer. Melodin och sången sträcker sig högt upp mot den skönhet som finns i det eteriska, utan att mista kontakten med markytan. Det är kanske det närmaste den här skivan kommer en hit.

 

Men något säger mig att Nelly Clayman-Cohen inte anstränger sig för att skriva hitlåtar. Sådant finns det redan gott om, men när hörde du senast en ambitiös svensk artist som vågar sig på att skriva text och musik som vill något annat än att bli utfyllnadsmusik på hockeymatcher? Här finns i gengäld en vision av kärleken och skönheten som både skör och stark. Tillsammans med producenten Alex Zethson har Clayman-Cohen åstadkommit en musikvärld som inte liknar något annat.

 

Celans dikter sprids över hela skivan, till exempel anspelar några fraser ur ”I Always Know”, ”Out of my throat grows the biggest flower” eventuellt på Celans ”Ur handen min tar du den stora blomman”. Ur den dikten, ”Den vitaste duvan …” finns också bakgrunden till titeln ”I’m Allowed To Love You”, det elementära utropet: ”jag får älska dig!” Utöver att hela Celans dikt ”Die Jahre von dir zu mir” ingår i titelspåret innehåller skivan spår av Else Lasker-Schüler och Clarice Lispector.

 

Foto: Knotan

Att dra poesikortet – det vill säga, beskriva hur ”poetiskt” det låter – är en trött kliché, men det är i så fall överkomligt, när texterna väljer bort narrativa strukturer för fragmentet:  

 

The rain and the stars woke me up

I always said I wanted to be a star or a river

If the rain and the stars don’t know me then who will

I stand in the rain, alone, a stone

With ice cold feet, heavy eyelids

The stone does not dissimulate

 

I sista låten, ”Hide”, låter Clayman-Cohen rösten bli ett instrument och samverkar med blåsinstrument från Isak Hedtjärn och cello från Leo Svensson Sander. Det finns överlag flera sådana stunder på skivan, det vill säga att rösten och melodin går samma ärenden, på ett svårkategoriserat sätt. Är det jazz? Jag vet bara att jag knappt har hört något så här vackert sedan jag på 00-talet började lyssna på Antony & the Johnsons första skivor.

 

Och till sist kan några avslutande rader från Celan kan ge den här texten en lämplig kadens:

 

Ljus är natten,

ljus är natten, som skapade hjärtan åt oss,

ljus är natten!

Två allvarligt sinnade damer, Jane Bowles, översättning Eva Thomson-Roos, Modernista

 

Jane Bowles skriver i sin roman Två allvarligt sinnade damer från 1943 ett underförstått försvar för konstnärens ansvarslöshet. Om det är något vi har lärt oss av metoo är det väl att vi ska dra öronen åt oss när konstnärer tigger om fri lejd för gränslöst beteende, men samtidigt kunde vi väl önska oss att denna ansvarslöshet kanaliserades till konstutövandet i stället.

 

Den som vill studera hur en bra roman ska skrivas finner gott om material i denna Bowles märkligt nog enda roman. Några som har hyllat den som den bästa romanen de läst är dramatikern Tennessee Williams, filmregissören John Waters, samt den irländska romanförfattaren Naoisie Dolan, som skrivit förordet till en engelsk utgåva från häromåret, och hon menade att hon lärde sig skriva sparsmakat av Bowles – bevis 1 är den smått fantastiska debutromanen Exciting Times från 2020.

 


Nu har den här romanen utkommit i nyutgåva på Modernista, med Eva Thomson-Roos översättning från 1967. Om det stämmer att översättningar åldras lika snabbt som människor borde den vara i dåligt skick (jag är född samma år), men jag läser med stort nöje och behag denna excentriska roman som hela tiden verkar byta skepnad och försöka vara något annat än en regelrätt berättad skönlitterär text.

 

Enligt Torbjörn Elenskys förord var Jane Bowles ett vanartat barn och inte direkt populär, en benämning som skulle förfölja henne genom ett äventyrligt liv som avslutades när hon var 56 år (som jag, med andra ord). Redan på första sidan får vi ett skarpskuret porträtt av den ena damen, som ger ”ett intryck av en fanatiker som ser sig själv som en ledargestalt utan att någonsin ha blivit respekterad av en enda mänsklig varelse.” Det är Christina Goering som så här i upptakten verkar vara ett alter ego åt författaren Bowles.

 

Eller ett av dem. Först träffar hon en yngre kvinna, Lucy Gamelon, och tar sig an henne och låter henne bo hos sig. På en fest träffar Christina Frieda Copperfield, en något överspänd men blyg kvinna. Christina enleveras av en tafatt och trånsjuk man, Arnold och dennes mer handlingskraftige pappa och hustyrann Edgar. Sedan splittras romanen i två, där den första delen följer fru Copperfield på resa till Panama tillsammans med sin man, och den andra följer Christina med Lucy och Arnold, med flera mer eller mindre olämpliga bekantskaper. Deras levnadsöden speglar varandra: Frieda förälskar sig i den prostituerade kvinnan Pacifica, och Christina försöker navigera mellan olika kandidater för att driva iväg sin olycka.

 

När de återser varandra har båda lärt sig saker, kanske allra mest Frieda: ”Jag har gått i tusen bitar, och det är något som jag i åratal har längtat efter att göra. Jag vet att jag är så skyldig som jag kan bli, men jag har min lycka som jag vakar över som en hök, och jag har auktoritet nu och ett visst mått djärvhet, och det hade jag aldrig förut”.

 

Bowles prosa är fylld av intelligenta iakttagelser om den mänskliga naturen, om relationer, om under- och överordning. Med andra ord: allt det du vill att en roman ska innehålla 2024! Här finns ett galleri av nyckfulla personer, våldsamma personer, förlupna tonåringar, lättsinniga idioter, själviska fegisar. Även här finns något ytterst modernt i hur Bowles kastar könsrollerna upp i luften för att frammana en upplösning av stereotyper, och hon behandlar sina romanfigurer med en slags ömsint nonchalans, där det inte går att hitta ett par som undkommer att vara dysfunktionellt. Underförstått skriver hon därmed en tvåsamhetens dödsdom.

 

Hur var det nu med ansvarslösheten? Liksom så många andra briljanta författare från 40-talet var Bowles queer, och något av den normlösheten har hon tagit med sig till sitt skrivande. Om det numera finns för många författare som skriver på sparlåga önskar jag att de tog till sig något av den frigörande energi som Bowles har utformat till sina gestalter. Det är en roman som är oavbrutet underhållande, och kaotiskt förtjusande på ett sätt som inbegriper förtvivlans hela register.