Nathalie, Anna Nygren, Dockhaveri

I gurleskens värld skildras personer i den oformliga fasen mellan barn och vuxen, individer som mentalt och fysiskt spärrats in i ett limbo av förvirrad identitet, eller kanske ännu hellre en förhöjt medveten identitet. Här råder sötheten och äcklet i tät och svettigt klibbig samvaro. Inom svensk litteratur fanns det på 80-talet flera gurleska tjejer hos Inger Edelfeldt och Mare Kandre, och under 2000-talet i dikter av Lina Hagelbäck och serier av Emilie Östergren, och det går också att hitta dem i romaner av Aylin Bloch Boynukisa, Sara Tuss Efrik, Helena Österlund – för att inte tala om Anna Nygren.

 

Nygren är något av det bästa som hänt svensk prosa, som annars kan te sig stelbent och välkammad. Här är någon som inte bara tar ut svängarna – hon ritar om hela kartan efter eget bevåg. Hon ger ut böcker i rasande takt, och bryr sig inte ett iota om genretillhörigheter. Hennes senaste bok hittade jag på Littfest i fredags, för givetvis var det Dockhaveris bokbord jag hittade till först av allt på förmiddagen, lockad av rykten om ett smygsläpp av Nygrens Nathalie.

 

Här är huvudpersonen – Andrea kallad – från barnsben besatt av Nathalie, som går i hennes klass. De följs åt genom barndom och tonår, det långsamma vuxenblivandet. De glider ifrån varandra täckta av bölder och päls, i spår av slem och glitter, men spåren av deras gemensamhet dröjer sig kvar och försvårar allt Andrea företar sig. Det är svårt att hålla ihop; det är svårt att hålla isär. Hon identifierar sig starkt med Nathalie, och det leder till panik, desperation: ”Vi är flickor som går i skogen. Vi är flickor som går i skolan. Hur man hittar något här.”

 

Den kärlek som den här romanen tecknar spänns över både Eros och Agape. Nygren skriver om en mer hållbar vänskap, där alla tider existerar samtidigt. Och det är med symbiosens vokabulär den här romanen är skriven, en berättelse som sannerligen har hittat sin form, hur ofullständig den än verkar. Det är en roman som översvämmas av farliga tankar, hatfulla tankar, svartsjuka tankar, och en regression som pekar rakt åt fördärvet. Den regression som indirekt anbefalles blir en partiell förklaring, och nog är regressionen generellt ett underskattat behov?

 

Det är skrivet på tonårens idiom: slängigt, svajigt, ryckigt, ostadigt, virrigt. Här görs inga eftergifter åt korrektheten, åt regelverken. Med andra ord: det är helt förtjusande. Hela grejen är att det ska vara så här, där allt är på riktigt. Tids nog kommer insikten att allt är på låtsas, men ok, låt oss låtsas att det är på riktigt då! Nygren skriver om tiden innan det slår en: det är skenet som betyder något i våra liv. Här är det fortfarande de äkta känslorna som styr oss. Det är också något skrämmande med dessa äkta känslor, där humorn svärtas av obehag:

 

Vi ska mörda i desperation. Planerat detaljerat, det är gjort i nödvärnsexcess, det är helt begripligt att det händer då, det är inte vårat fel. Men sen måste vi vårdas ändå. Pga så himla skadade.

 

Liksom tidigare betonar Nygren det primitiva och råa – något som accentueras av valet av typsnitt (courier new), som härmar skrivmaskinen. Därmed förstärks intrycket av spontanitet, att det är en oredigerad text som inte tål omskrivningar, för då skulle en censurerande instans lägga sig i och korrigera det som liknar slarv eller bara en ofärdig text. Meningarna lämnas innan de hinner stelna och bli intakta. De kan sakna punkt, så som tankar gör (inbillar jag mig). Hennes ord stökar, är ohyfsade, spefulla. Hon har skrivit en text som tigger om att bli berörd, en taktil, fysisk text av kött och blod och nerver.

 

Det är också en estetik som vill för mycket, och jag kan (väl? mer än?) förstå de läsare som stöts bort av det som kan uppfattas som too much. Men ibland är för mycket att föredra – inte minst när rådande ideal bestämt att det är för lite som ska gälla. Vem bestämde det, och varför fick inte jag lägga ett ord i saken? ”Perhaps only by going too far can we know what going too far means”, som den kloke T.S. Eliot en gång yttrade. Här visas att det går att skriva fullödig litteratur när spärrar saknas.

 

Nygrens skrivande befinner sig i de gränsland som romantikens författare så gärna sökte upp. Det vill säga: överskridandet av allt som lägger band. Med William Blakes genialt enkla ord: ”Damn braces; bless relaxes”. Det skriver nog Nygren mer än gärna under på. Här förbannas det som bromsar och välsignas det som frigör. Ett skrivande i frigörandets anda är en god startpunkt, men hur fortsätter en efter en så lovande upptakt? Det blir inte helt lätt för Nygren att hålla liv i berättelsen när Nathalie förloras ur sikte.

 

Men fram till det är det här en roman som håller vad den lovar. Nygren utforskar det möjliga, och det är det vi har litteraturen till (fatta). Hon ignorerar allt som säger ”nej” och ”stopp”. Det är ett skrivande som inbjuder till besatthet, som om Nygren vore en slags skogsbrand som får läsarhjärtat att inte bara bulta utan också fatta eld. Det är inget mindre än en sällsam lycka att ta del av ett författarskap medan det pågår, för den som vågar riskera en och annan eldhärjad yta i sitt inre.  

 

Även om det är en avundsvärd hållning är den också plågsam, och jobbig att befinna sig i. Som läsare kan jag inte känna annat än tacksamhet att författare som Anna Nygren vågar vistas där, och därifrån förmedla sina helt unika men relaterbara insikter. Att läsa hennes böcker innebär att du vidrörs av det underbara, av det stora som finns både bortom och inom oss. Det går att kalla det litteratur; det går också att kalla det liv.

Författare i norr, Littfest

Efter att i många år ha sneglat avundsjukt på det årliga Littfest som Umeå anordnat sedan 2007 åkte jag dit i år, och fick förutom magiska samtal (Jamaica Kincaid! Ilya Kaminsky! Carolyn Forche! Andrea Lundgren! Burcu Sahin! Maria Stepanova!) även korn på en begivenhet i form av en kortlek med norrländska författare. Jag skyndade mig att lägga beslag på en sådan. Ok, priset var hutlöst, men det är också något hutlöst med Norrland och författare. Hur många av dem ska inte möta svaret ”finns i sjön”?

 

Svar: femtiosex stycken, då det bereds utrymme åt fyra jokrar i leken. Givetvis är jokrarna väl valda; här ska väl inte hela leken spoilas, men Nikanor Teratologen som en av de svarta jokrarna – jo, jag tackar! Enligt en brasklapp ska inte kortens valörer ses som en kvalitetsbedömning, utöver de klädda korten. De mest kända namnen finns förstås bland essen och kungarna – åtta respektingivande namn. Men du, listan bara fortsätter och fortsätter!

 

Foto: Erik Jonsson.

Maria Persson har illustrerat författarna med den äran – vi känner henne som upphovspersonen till ”Dagens dam” på instagram, och här fångar hon ofta särdrag hos författare, där de flesta är bekanta (eller borde vara det). Det är lärorikt att få ett ansikte också till några av doldisarna, och Stig (inte Stieg, kom igen!) Larsson har getts nödvändig nerv och tillbörlig dos av anfäktelse.

 

Det vore ofint att anmärka på urvalet, som vad jag hastigt kan bedöma som ytterst kompetent. Men gränsdragningar måste ske. Från Sundsvall tillåts Lars Ahlin titta in, men inte Lyra Ekström Lindbäck. Från Luleå kommer Erik Lindegren som ges hög valör (som det ska), men Cecilia Hansson får en se sig om i stjärnorna efter. Nog kunde det också ha funnits plats för Stina Stoor?

 

Glädjande nog återfinns å andra sidan en annan Stina, Stina Aronson, som spader dam. Men det är lönlöst att klaga på det som inte finns. Här går det faktiskt att välja glädjen, så jag väljer att berömma initiativet. Och det går att hitta en del mönster. Klövrarna samlar författarna från de södra delarna av Norrland. Och ruter är vigda åt sapmi, och givetvis kan en hoppas att fler får upp ögonen för Áilluhas Nils-Aslak Valkeapää, den samiska storstjärnan som givetvis är ruter ess. (Om han är obekant kan jag hänvisa till Provins specialnummer 1/2021.) Några andra blivande stjärnor därifrån finns hos Sigbjørn Skåden, Elin Anna Labba och Linnea Axelsson.

 

Det högsta kortet, hjärter dam, är förstås redan vikt åt … Ja, gissa själv. Valet är självklart, förutsägbart, men också rättvist. Ingen annan har dominerat bilden av norrlandsförfattaren så som hon gjorde under så lång tid, från 50-talet in i vårt 2000-tal. Och bilden på henne blandar exakt sötheten med skärpan.

 

Ska man då spela med korten eller bara beundra dem? Tja, tills vidare får leken nog husera bland annan obskyr parafernalia i bokhyllan, där de samsas med Malte Perssons ölunderlägg med citat från Ofissim, kvittorullen med Emil Bergs Acceleration, en Virginia Woolf-docka, Prosak förlags Ömhets-lypsyl och en del annat.  

 

Att låta norrlandsförfattarna ingå i en kortlek är en idé som gränsar till det geniala. Bara en tar sig i akt för att spela om pengar: åtskilliga kulturarbetare har nog visat sig illa rustade för möten med speldjävulen. Men ett litet råd till nästa år: varför inte också satsa på en tarot-kortlek, nu när dessa blivit så inne bland författare? Det skulle nog inte vara allt för svårt att hitta representanter till både Djävulen och Narren …

Love Unknown. The Life and Worlds of Elizabeth Bishop, Thomas Travisano, Penguin

Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop levde ett remarkabelt liv. Uppväxten var instabil. När hon var ett par månader gammal dog pappan. När hon var fem blev mamman intagen på mentalsjukhus, och dottern fick aldrig mer se henne. Som vuxen reste Elizabeth Bishop över kontinenterna, men inte i första hand för att söka ett hem eller trygghet, eller säkerhet. Vad hon sökte var hellre frihet.

 

Hur ska detta förstås? Kanske illustreras det allra bäst i hennes sonett, som hade sitt ursprung i de utkast hon arbetade med som tonåring. Som de flesta vet vid det här laget kunde det ta tio år eller mer innan Bishop var tillräckligt nöjd med att publicera den. Hennes egenartade sonett fick vänta på att publiceras till efter hennes död:

 

Caught – the bubble

in the spirit level,

a creature divided;

and the compass needle

wobbling and wavering

undecided.

Freed – the broken

thermometer’s mercury

running away;

and the rainbow-bird

from the narrow bevel

of the empty mirror,

flying wherever

it feels like, gay!

 

Det emfatiska ”gay” – med utropstecken till råga på allt! – smögs in för att göra dikten dubbeltydig. Ja, hon var gay. Och ja, regnbågen hade HBTQ-rörelsen adopterat året innan, men som sagt, dikten har en lång tillkomsthistoria. Och notera hur sonetten vänder den italienska ordningen, med terzinerna före de fyrradiga stroferna, med voltan efter rad 6 och inte 8 som i en konventionell sonett. Samt: de ledord som inleder rad 1 och 7: ”Caught” och ”Freed”, som skapar användbara ingångar till hennes poesi.

 

Thomas Travisano var med och startade Elizabeth Bishop-sällskapet i USA, och hans biografi Love Unknown. The Life and Worlds of Elizabeth Bishop är en annan bra ingång. Den kom 2019. Han går ut hårt med att hävda att Bishop är den största amerikanska konstnären alla kategorier under 1900-talets andra hälft. Det är stora ord, tänker jag först: större än Andy Warhol? Större än Nina Simone? Större än Sylvia Plath? Större än Toni Morrison? Större än Stanley Kubrick?

 

Men ja, jag tänker inte bestrida det påståendet. Hon gav ut fyra diktsamlingar, som utkom med cirka tio års mellanrum. Bland dem håller jag Questions of Travel allra högst, men i varje bok finns ett knippe favoritdikter. Du hittar dem också i North and South, A Cold Spring, samt Geography III. Hennes egna rekommendation var att läsa rubbet av ett mindre antal poeter, men också läsa deras brev och biografier över dem – men skippa litteraturkritiken.  

 

Bishop levde 1911-1979. Här finns så en del om den söndriga uppväxten, som mestadels tillbringades i Boston, med somrarna förlagda till Nova Scotia. Hon kallade sig själv till tre fjärdedelar kanadensisk och till en fjärdedel engelsk, något man visserligen kan ta med en viss nypa salt; födelseorten var Boston, och det är där hon ligger begravd. På gravstenen står några rader från en av hennes dikter: ”ALL THE UNTIDY ACTIVITY CONTINUES, / AWFUL BUT CHEERFUL”. Helst hade hon bara velat ha sista raden. Men det dröjde ända till 1996 innan orden hamnade på gravstenen.

 

Hon ärvde pappans blyghet, och kämpade med den under hela sitt liv. En manlig släkting förgrep sig på henne när hon var barn, och det pågick i flera år. Livet har en förmåga att hitta såren att hälla salt i, och för henne var det ett liv som också innebar krämpor och sjukdomar som astma, och periodvis svår alkoholism. Hon var en av pionjärerna som prövade Antabus, redan 1954. Det fungerade – ett tag.

 

I skolan kämpade hon också med matematiken, och belönades med höga betyg trots sin aversion. Som poet behärskade hon verstekniken till fulländning, och var noggrann med poetens bästa verktyg: förmågan att se och lägga på minnet. Travisano beskriver Bishops minne som somatiskt, det vill säga kroppsligt. Där lagrades materialet till de dikter hon senare skulle skriva. Den ursprungliga planen var annars att bli musiker, men när hon skulle framföra sin musik fick hon så svår scenskräck att hon inte kunde spela. Även när hon läste upp sina dikter var det med stor vånda. Travisano menar att den här skräcken kan ha inverkat på perfektionen i hur dikterna uppkom, att hon helt enkelt inte vågade släppa igenom några misstag. Tre saker som hon ansåg var poesins väsen: korrekthet, spontanitet, och mysterium.  

 

På 30-talet bodde hon i Paris ett tag, tillsammans med några andra bemärkta amerikanska författare och intellektuella. Senare bodde hon på Key West i Florida samtidigt som en av dessa, Ernest Hemingway. Hon blev bekant med en av hans hustrur, Pauline Pfeiffer, eller främst deras två söner. Av Hemingways böcker gillade hon bara hans två första romaner, samt några noveller – det är en klok bedömning. Men nog fanns det en viss likhet mellan de två, och Bishops ord i en intervju 1978 är talande: ”The greatest challenge, for me, is to try and express difficult thoughts in plain language. I prize clarity and simplicity.”

 

De poeter Bishop höll högst var 1600-talsförfattaren George Herbert (bokens titel är från en av hans dikter), den romantiska ateisten Percy Shelley, den kufiske 1800-talsförfattaren Gerard Manley Hopkins, samt Marianne Moore. För att hämta styrka i svåra tider citerade hon helst Herberts signalord, att du behöver bli ”new, tender, quick”.

 

Hon inledde också många vänskaper, allra mest med den sex år yngre poeten Robert Lowell, som vid minst ett tillfälle försökte fria till henne, men det resulterade främst i en livslång korrespondens. Hon kände också poeter som Pablo Neruda och Octavio Paz, och pedagogikgurun John Dewey. Hon reste i Brasilien tillsammans med Aldous Huxley. I Mary McCarthys klassiska New York-roman Gruppen är karaktären ”Lakey” (Elinor Eastlake) skapad med Bishop som förebild.

 

Men hon hade längre relationer enbart med kvinnor. Louis Crane på 30-talet, Marjorie Stevens på 40-talet, Lota de Mercedes Soares på 50- och 60-talet, Alice Methfessel på 70-talet. Stundtals var det dramatiskt i överkant: Louis var med om en bilolycka på vägen mot Paris, med Bishop i bilen, och miste en stor del av ena armen. Lota begick självmord på slutet av 60-talet, när Bishop var i färd med att flytta tillbaka till USA. Då hade de levt tillsammans i 15 år i Brasilien.   

 

Som sagt levde Elizabeth Bishop ett händelserikt liv. Det kan sammanfattas med ordet ”daring”, vad det nu blir på svenska – jag befarar att vi saknar den glosan, kanske för att vi saknar sådana människor, inte minst avseende författarnas skara. Birgitta Stenberg kanske kommer närmast. Men det är ett risktagande med konsekvenser. Bishops vän James Merrill sa att ”Elizabeth had more talent for life – and for poetry – than anyone else I’ve known”.

 

Travisano prisar utöver dikterna, som får lagom långa utläggningar, Bishops brevkonst, där det mesta finns utgivet, däribland alla brev om interpunktion hon hade med The New Yorkers redaktörer, som ofta ville tillrättavisa just skiljetecknen. Men brevväxlingen med Lowell intar en särställning, och de umgicks mestadels brevledes – det geografiska avståndet blev en förutsättning för detta.   

 

Av USA:s elva Nobelpristagare är bara två renodlade poeter: T.S. Eliot och Louise Glück (nej, jag räknar inte Bob Dylan som poet, sorry). Det är i sig ganska häpnadsväckande, med tanke på att det minst sagt funnits ett rikt urval. Jag älskar Glück. Men Elizabeth Bishop är något utöver allt. USA:s största konstnär under 1900-talets andra hälft låter nästan som en underdrift.  

Poetskötsel, Lina Hagelbäck, Lejd

Hybridboken har eventuellt fått en viss renässans på senare år bland svenska författare. Dels prosaböckerna som vistas i gränslandet mellan romanen och novellen, såsom Ia Genbergs Augustprisade Detaljerna och Hanna-Linnéa Rengfors skandalöst nog inte Augustprisnominerade Tillsammans i mörker. Och dels i böcker som inte trivs vare sig med att vara renodlad skönlitteratur eller renodlad facklitteratur. För hur ska Isabella Nilssons senaste, En bok för ingen, ens kategoriseras?

 

Det kanske är oviktigt: hellre nöja sig med att kalla det oundgänglig litteratur bara. Till denna kategori hör också Lina Hagelbäcks senaste, Poetskötsel, en bok som omslaget titulerar ”diktroman”. Hennes framfart inom den svenska poesin hör till 10-talets mest välkomna, och det har varit oerhört spännande att följa henne sedan hon gjorde sitt första intryck i en debutantantologi på Brombergs. Sedermera har det blivit sju böcker i eget namn och en samskriven med Ulrika Nielsen.

 

Poetskötsel skildrar hur en poet går i terapi, men på något sätt slinker också poesin med i terapisessionerna. Och Hagelbäck växlar hejvilt mellan poesi och prosa, mellan blankettskrivande och journalanteckningar, listor och citat, och allt är skrivet på en humor som balanserar över en avgrund. I tjugo korta kapitel återges en svindlande färd över denna avgrund, med välbehövliga pauser hos en psykoterapeut. Sa jag prosa? Hagelbäck förhåller sig minst sagt avmätt till denna texttyp, men det slår mig att hennes två första böcker – de om Violencia – kallades ”lyriska berättelser” och var skrivna på en slags prosa.

 

Vi följer ett rastlöst diktjag som ohämmat kastas mellan olika känslomässiga ytterligheter. Det är som om inga spärrar tillåts hålla uttrycken tillbaka. Och det är som att Hagelbäck fått för sig att skriva prosa, men att poesin inte kan hållas utanför – den bara tränger sig på. Likaså infiltrerar litteraturen, i form av citat och annat, för att stöka till och göra texten levande.

 

Men mest lever den här boken av Hagelbäcks helt egna ord, där hon i hyperprecisa bilder av inre tillstånd ger uttryck för själens språk, det som följer egna lagar och upprätthåller en egen logik: ”Hon vill inte se sig som ett offer men känner sig söndervittrad. Plågad blundar hon spänt och säger att hon inte vill ta sitt liv, men att det finns ett svart sken inom henne, en krävande blodspegel.” Det är ojämnt så det förslår, men det är som det ska vara, hela texten ges en nerv och en närvaro som kunde kallas ”hudlös” om det inte vore en så slö kritikerklyscha.

 

Och vad är då en ”poetskötare”? Ja, någon som sköter om poeten, och poesin, kan tänkas. Diktjaget övergår i poeten, som anklagas skriva för intensiv dikt: ”Det behöver inte åska och blixtra oavbrutet”, som han förnumstigt påpekar. I kringgående manövrar får vi höra hur terapin utförs. Somligt rör sig mot de gränstrakter som Isabella Nilsson mutat in – alltså nonsensversen – men Hagelbäck är för originell för att dröja allt för länge i någon annans trakter. Det är ändå ett skrivande som går i clinch med det skrivna, att hon alltså aktiverar tidigare litteratur, allra mest så i ett kapitel som låter Nelly Sachs Glödande gåtor skölja genom den egna texten.

 

Ovanligt nog har Hagelbäck splittringen som enande princip, och det ska nog inte underskattas att det går att föreställa sig en gränslös estetik bakom hur boken har utformats – en poetik som inte lärt sig säga nej. Det bidrar till det rastlösa intrycket, till det vådliga utslaget. Men det blir också fyndigt, när arbetssättet görs så här tillåtande. För vad är gränser till för, om inte att utsättas för prövningar?

 

Det blir en bok som kan läsas på två plan: 1) som en inblick i det privata, med en författare som delar med sig av sina skrivarvåndor och sitt egna mående. Här finns skisser, idéer, uppslag. 2) som ren fiktion, en påhittad berättelse som kickar igång en pålitlig motor som spinner vackert men inte alltid harmoniskt. Sanningen? Den befinner sig som vanligt någon annanstans.

 

Det gränsöverskridande blir både det som befriar och det som stänger in. Hagelbäck skriver stundtals så vackert om elände och olycka att det är som att hon har kontaktat Sara Stridsberg som spökskrivare. Men det här är också en orolig bok i farlig närhet till det maniska, med en poet som ser ”anemisk ut, som ett gevär”. Det är gott om sådana situationsbilder eller lägesrapporter som väcker otrygghetskänslor. 

 

Och poetskötaren ställer diagnos på dikten:

 

Anorexia triste, avgränsningar. Icke-uppmärksamhetskrävande dikt. Dödens domäner, likgiltig och krackelerande poesi. Loppor, löss … Har du insektsmedel hemma? Dina dikter har drabbats av ohyra. Jag anar en mjölklik beläggning på orden, oregelbundna fläckar, någon form av svampangrepp. Lyssna nu: om dikterna blir sämre och vill in i kylskåpet, då återstår inget annat än att ta dem av daga.

 

Det är knappast något nytt, att Hagelbäck skriver det slags text som är lite lös i konturerna. Anteckningarna resulterar i spridda skurar, ärligt, naket och oförställt, med en lite snedställd och kantstött humor: ”Det luktar bränt: det kommer inifrån mig, det är otåligheten […] Tänk att få vara vattentät, en blåklocka som kan smälta uppåt.”

 

Om det tidigare varit patos som varit härskande i Hagelbäcks böcker ser jag en stark dragning mot logos här, eller en drift mot ett förnuftsstyrt tänkande som kan stadga upp känslostormarna. Jo, nog kan jag i den här bokens början uppleva en viss brist på styrsel, men det blir stabilare allt eftersom. Det är en stabilitet som är nödvändig för att bemöta den ångest som hela tiden finns i vår närhet, och Hagelbäck påminner hur nära vi har till sammanbrottet. Jag läser hennes bok som en manual i levnadskonst, som ett motgift mot det onda. Och logos tränger inte heller helt undan patos – här finns dramatik så det räcker och blir över. 

 

Om hennes pappa liksom tidigare fungerar både som hämsko och inspiration, måste jag säga att det är oerhört inspirerande att läsa Lina Hagelbäck, oavsett om det ska kallas poesi eller prosa eller hybrid. Det är en egen plats, och där vistas jag mer än gärna. Den förefaller stiliserad, men vid närmare bekantskap bereder den utrymme för det tredimensionella, det snygga, det effektfulla. Men också ges plats för det farliga: hon skriver en litteratur vars leende är mörkt.

Bland blommor. En vandring i Himalaya, Jamaica Kincaid, översättning Niclas Nilsson, Tranan

När jag berättar om min nya balkong på jobbet försöker kollegerna övertala mig att odla allsköns grönsaker där: tomater, morötter, persilja, paprika, gurka, allt möjligt. Men det finns ju i affären? Om jag ska ha något där ordnar jag blommor – det vill säga, först kommer skönheten, sedan kommer maten. Jag börjar med en geranium, som får hålla sig inne tills det blir vår på riktigt.

 

Om en enskild källa ska anlitas för mitt nyfunna blomsterintresse är Jamaica Kincaid rätt person att skylla på. Jag har läst hennes senaste bok på svenska, Bland blommor. En vandring i Himalaya. Den utgår från en tre veckor lång vandring i Nepal, tillsammans med frösamlare. Ett äventyr, milt sagt.

 

Men hon börjar med ett egensinnigt förord, som tar avstamp i Moseböckerna (som jag händelsevis kommit till i min Bibelläsning för tillfället), med skapelsen – fast nä, hon börjar med den egna skapelsen, hur hon kom till läsningen, från tre och ett halvt års ålder, vilket fick henne att ljuga om sin ålder och säga att hon var fem för att bli insläppt i skolan. Och så fungerar hennes skrivande, ett associativt flöde som knappt låter tanken hämta andan innan hon sätter efter nästa intryck. En kunde också säga: där föddes en författare, med den lilla lögnen om hennes ålder.  

 

Med Kincaids ord blev trädgården till efter den sjunde dagen, och trädgården är det som inte hör till det nödvändiga. Men så går det inte att säga: att skönheten skulle vara överflödig. Den är ju absolut nödvändig. I förordet knyter Kincaid ihop olika skeenden i världshistorien, och kopplar det till odlingen. Hon menar också att handlingen att stoppa något i jorden – ett frö – och sedan vänta på att något ska växa där liknar skrivandet. Det blir inte heller alltid som en har tänkt sig.

 

Kincaid har skrivit något som rör sig fritt mellan essän, reseberättelsen, självbiografin, reportaget. Hennes grundinställning är ren och skär nyfikenhet, och den kommer hon långt med. Hon kombinerar det med entusiasm och ett öppet sinnelag, och ett ganska jämnmodigt humör. Det kommer väl till pass under de stundtals strapatsrika dagarna och nätterna, på en plats som härjas av regn, åskväder, blodiglar och en maoistisk gerillarörelse i konflikt med kungen.

 

En liten brasklapp måste ändå införas, avseende synen på de som hjälper Kincaid och frösamlarna. De har stor hjälp av bärare och kock med flera, men bryr sig inte om att lära sig deras namn, utan de får heta saker som ”Bordet” och ”Jag älskar dig”, i sann kolonialistisk anda. Bara för att Kincaid nämner det olämpliga i att bete sig som de gör upphör inte det olämpliga.

 

Även om jag blir inspirerad att inreda min balkong blir jag inte helt såld på den äventyrliga delen. Bara att ta del av den lista med förnödenheter som hon packar med sig är tämligen avskräckande. Varför utsätter en sig för detta helt frivilligt? Vid ett tillfälle menar Kincaid att en dag på berget var ett år långt – alltså, 365 dagar – och hon får det att låta som något annat än en hyperbol. Jag tror henne: en dag kan verkligen vara ett år långt.

 

Visst kan jag tycka att det är skönt att andra utsätter sig för dessa umbäranden. Men jag inser också att det är en egoistisk tanke. Världen behöver sina våghalsar, kanske på samma sätt som den behöver sina försiktiga generaler. Kincaid är bra på att förmedla både det dagliga slitet och de stora belöningarna, upplevelserna som lämnar oförglömliga spår. Där kan då och då en viss fascination anas, även hos en så räddhågsen läsare som undertecknad.

 

Själva vandringen lär Kincaid saker om sig själv. Är det nödvändigt? Nä, kanske inte, men det är värdefullt, och ibland är det faktiskt viktigare än något annat, just dessa stunder av värde av det slag som inte kan kallas något annat än genuint.

Cellängel, Menna Elfyn, översättning Marie Tonkin, Black Island Books

Ingen kan hävda att den walesiska poesin är överrepresenterad i svensk översättning. Inte sedan 70-talet finns Dylan Thomas obestridligt geniförklarade dikter tolkade till svenska (då av Jan Berg). Och på 90-talet kom Ingemar och Mikaela Leckius tolkningar av R.S. Thomas, vars öde det blev att dela namn med geniet och ofrånkomligt hamna i hans skugga. Det är å andra sidan en fin skugga att hamna i.

 

Det var länge sedan, med andra ord. Nu kompenseras det av Black Island Books nya utgåva med dikter av Menna Elfyn, som är från en yngre generation. R.S. Thomas föddes 1913, Dylan Thomas 1914. Elfyn föddes 1952, och är prisbelönt och finns översatt till ett tjugotal språk. På tiden med svenska, kan en då tycka. Cellängel har översatts av Marie Tonkin, som utöver att skriva fin poesi i eget namn också stått för en utmärkt översättning av Else Lasker-Schüler. Här inryms dikter från fem samlingar från åren 1996-2017.

 

Elfyn har arresterats för civil olydnad, och det är något som ibland skiner igenom, hennes sympatier med dissidenter och, tja, olydiga personer i historien. Den walesiska poesihistorien är full av sådana figurer. Hon skriver på kymriska, och är delvis översatt till engelska. Tonkin har anlitat poeten i översättningsarbetet, och resultatet är en relativt fullmatad bok, som åtminstone ger ett hum om vilken slags poet Elfyn är.

 

Här visas språkets betydelse för minnet. En enkel ekvation kunde lyda: ”språk = minne”. Här upprättas starka band till en tradition, och Elfyn gör sig medveten om att hon både står i beroende till det förflutna och använder det som en språngbräda för en helt egensinnig poetik.

 

Och hur ska då översättningen anlägga ett raster för läsaren. Enligt en berömd formel som återfinns hos R.S. Thomas är det lika ocharmigt att läsa dikter i översättning som att kyssas med en näsduk mellan läpparna. Denna anekdot återges i en av Elfyns dikter. Det kan låta som en fadd upplevelse, men det finns värre alternativ – inga kyssar alls vore värre, till att börja med.

 

Den här bokens vagt udda titel är från titeldikten till en tidig samling av Elfyn. Hon skriver gärna rolldikter, och gör det med den nödvändiga inlevelsen. Det här står att märka i hur dikterna återskapar en närvaro, oavsett om det handlar om privata släktingar eller i historiska figurer. Hon favoriserar kolonet bland skiljetecknet, och skapar en rytm som befriar sig från den släpighet som annars förknippas med den walesiska poesin. Säga vad en vill om den här strofen, men släpig är den knappast:

 

Lägg ordet och köttet åt sidan.

Natten är en syndfri sarkofag,

en rakning utan rispa, en blind mans kyss.

 

Boken innehåller bland annat några fantastiska kärleksdikter, där Elfyn inte spar på krutet när hon undrar varför vi blundar när vi, eh, kommer:

 

            Att röra sig genom mörkret

mot ett ljus. Och varför, inför svårigheter

eller det dagliga slitet, har vi ögonen vidöppna?

Jag kunde aldrig tala så till henne, hon skulle säga

att tryckta ord är som moln av bromsar.

 

Dessa ”moln av bromsar” är en fin bild, svår att få ur skallen. Så som bra poesi ska agera. Tänk på några av Dylan Thomas mest oförglömliga rader, oavsett vad en tycker om honom som person: ”Do not go gentle into that good night … and death shall have no dominion … Time held me green and dying / Though I sang in my chains like the sea …”

 

Elfyns dikter berör de enkla handgrepp som i vissa benådade stunder förenar oss med ett förflutet, att vi i våra handlingar uppnår en kontakt med det förflutna. Det finns gott om andlighet i dikterna, umbäranden som lyfts av det sinnliga, och den magi som kan föra oss ut ur vedermödorna. För om något påminner hon om att poesins funktion är dubbel: både den estetiska, att skänka skönhet, och den etiska, att erbjuda ritualer och mönster.

 

Så blir hennes poesi vägledande och dikterna både medlare och förmedlare. Hon vågar vara anspråksfull och optimistisk i sin tro att det går att åstadkomma något med sina dikter. I en fin ghasel (se Gustaf Fröding för referens) åstadkommer hon också en fin rimflätning med enkla medel, där orden ”armar”, ”marmor”, ”famnar”, ”-stormar” och ”mumlar” binder ihop en oerhört vacker dikt om förlust.

 

En av hennes samlingar heter rentav Murmur (Mumlanden på svenska), som också pekar ut en riktning för poesin i största allmänhet. Elfyn skriver dikter som söker sig inåt, mot den största omsorgen och den största erfarenheten som finns, den som utgår från det egna jaget men som söker kontakt med den yttre världen: ”Sådan är poetens tysta protest: / tillbakadragande. Hänvändelsen inåt – / att förlora, en stund, förlora denna värld.”

Dansa i Odessa, Ilya Kaminsky, översättning Lars Gustaf Andersson, Rámus

De dubbla tillhörigheterna har normaliserats för ett icke oansenligt antal medborgare. Många författare delar den erfarenheten, med ett hem som ligger i ett fjärran och ett nytt påtvingat hemland. Ilya Kaminsky föddes i Odessa, dåvarande Sovjetunionen, av judiska föräldrar. Plågade av förföljelser i hemlandet emigrerade de till USA när han var tonåring. Efter lite mer än tio år i USA gav han ut sin debut på engelska, Dansa i Odessa, som nu – äntligen! – finns på svenska, tack vare Lars Gustaf Anderssons fina arbetsinsats som översättare.

 

Kaminsky introducerades på svenska bara ett halvår innan Putins invasion av Ukraina i februari 2022. De dövas republik var ett otäckt förebådande lyriskt drama kring en ockupation av en stad där alla blir döva när fiendesoldaterna avrättar en döv pojke. Har empati någonsin skildrats lika uttrycksfullt? Kaminsky själv blev döv som barn när han drabbades av påssjuka.

 

Dansa i Odessa liknar mer en konventionell diktsamling, även om  Kaminsky gärna arbetar med sviter. Den längsta tar Osip Mandelstam som föremål för en exposé över motståndets villkor och poesins funktion i att mobilisera försvar mot övermakten. Här aktualiseras Mandelstams ord från sin fängelsetid, om att inte vara skapt för fängelser, ord som Adam Zagajewski turnerade i sin näst sista diktsamling Asymetri (som ingår i Det sanna livet, på svenska för bara tio dagar sedan).

 

Här aktiveras en rysk litteraturhistoria, där också Isaac Babel, Joseph Brodsky och Marina Tsvetajeva ägnas uppmärksamhet. Den ryska poesin från 1900-talets första hälft är obegripligt stark, och bland dem tronar Tsvetajeva. Kaminsky påminner om de hårda villkoren som rådde, utan att gå in på andra detaljer än de vi redan känner till. I sin diktning förenar Kaminsky det självbiografiska skrivandet med upptäcktsfärd genom historien.

 

Den bakgrund som tecknas hör till det judiska ödet, diasporan, och att finnas utspridd. Det splittrade och söndriga blir därmed hans estetiska princip genom diktsamlingen, samtidigt som den väver ihop olika människoöden. Den som rör sig bort ifrån sitt hem ska finna att ursprunget inte bara blir suddigare och otydligare och diffusare, utan att en parallell rörelse tillåter det att få fast kontur och skärpa i ens minnen. Och säg något som kan hantera avstånd bättre än minnet.

 

Här blir Ovidius ett kodord för exilen. Kaminskys dikt förankras i tid och plats, och en försynt kritik växer fram ur dikternas anspråkslösa tonfall:

 

                                  När Moses

krossade stentavlorna från Sinai, tog de rika

 

upp bitarna där det stod ristat

”äktenskapsbrott” och ”dräpa” och ”stöld”,

De fattiga fick bara ”icke”, ”icke”, ”icke”.

 

Högt och lågt blandas i dikterna, som också leker fram allvar, eller försätter allvaret i lek. Kaminsky påpekar att det är i vardagen poesin trivs allra bäst, inte som högtidsuppläsning. Han tar ned det stora på jorden, men lyfter också upp de små sakerna och ger dem värdighet och prakt. Därmed blir också de historiska inslagen något annat än museiföremål, när historien levandegörs utan att tappa sitt innehåll och sin betydelse.

 

Då visas också historiens giltighet för våra nuvarande liv. Hans dikt premierar det äventyrliga och det småbusiga, när han handskas ovarsamt med sina föremål. Han demonstrerar önskningarnas värde för den som lever i armod. Vad blir då kontentan? Kanske detta:

 

I mina ådror

drar långa stavelser åt repen, regnet faller

rätt ut från det artonde århundradet

jiddisch eller ett mörkare språk där fantasin

är det enda ordet.

 

Må det inte gå dig förbi hur starkt Ilya Kaminsky skriver, och hur välgörande det är att det är dikt som nu också finns på svenska. Den här boken är ett uttrycksfullt svar på den eviga frågan om det är moraliskt klanderfritt att skriva poesi i en ond värld (lex Theodor Adorno). Det faller på utförandet, och i Kaminskys fall kan jag bara säga att det blir ett övertygande argument för poesins övertag på kriget.

Min sexualitets historia, Tobi Lakmaker, översättning Joakim Sundström, it-lit

Förlaget it-lit arbetar ibland med ovanligt lyxiga bokformat, som när de för sex år sedan gav amerikanska Marie Calloways uppmärksammade bok Vad tjänade jag för syfte i ditt liv en påkostad formgivning med hög prissättning. Eller i höstas, när tyska Ronja von Rönnes debut Vi kommer presenterades i magasinformat (A3). Samma stora format, fast med exklusivare och dyrare tryck, har reserverats för den nederländska Tobi Lakmakers Min sexualitets historia. Priset kan nog te sig avskräckande: på internets boklådor betingar boken ett pris strax över tusenlappen.

 

Ligger litteraturens framtid i knepet att locka andra läsare än de förväntade? Kanske. Det är i vilket fall synd om läsare drar tillbaka bankkortet inför priset, för det här är en smått fantastisk berättelse. Ok, ni har förmodligen hört det förr: en uppväxtskildring med vedermödor och hinder, psykiska problem och oförstående omgivning, fattigdom och så blommar protagonisten ut lagom till att berättelsen ska knytas ihop.

Men här råder ändå några andra förutsättningar. Huvudpersonen föds som Sofie, men byter namn och könsidentitet till Tobi. Från kille till tjej. Först intresserar hon sig – innan hon blir han – för killar, men det är mest för att få det överstökat, som det heter på en av språkets minst charmiga fraser. Tjejkompisarna börjar sedan undra om hon är lesbisk, och de är på tjejkompisars vis omedvetna om hur fel de har.

 

Så här beskriver Lakmaker hur det är att som kvinna ha sex med en man: ”Jag tyckte att det var helt galet. Kanske inte i någon positiv bemärkelse, mer som en flygolycka kan vara galen: överväldigande och något man betvivlar att man ska kunna berätta om i efterhand.” Inte för att Tobi Lakmaker egentligen tycker det är så mycket bättre att ha sex med kvinnor heller, ska tilläggas.

 

I sitt hemland hade Lakmaker uppnått viss ryktbarhet redan innan hans egna bok kom ut, då han förekommer i en bok skriven av någon hon här kallar ”Dumskallen D”. Där heter han ”Flicka A”. Tobi kommer från Amsterdam och är något besatt av fotboll – omslaget avbildar honom i en för författare så ovanlig klädsel som en fotbollströja (Ajax, om jag inte har helt fel).

 

I ett rastlöst otåligt tempo berättas så Lakmakers ovanliga historia, som inte helt följer mallarna för könsdysfori. De nya infallen avlöser varandra, men en stor sorg avtäcks också så småningom, då hans mamma avlider. Lakmaker skyndar sig att avfärda en stor del av litteraturen – han pluggar filosofi och litteratur med, hm, starkt kritisk blick. Värst går han åt Virginia Woolf, men det kan bero på att han bara läser fel bok av henne (i stället för Mrs Dalloway kunde han ha haft större behållning av Orlando). Men det hör till just den här bokens förtjänster, hur kaxig och fräck den är.

 

Den liknar en mardröm, en satir, en självbiografi, en anti-litteraturens manifest. Jo, Lakmakers tonfall är trotsigt, men också trasigt, där rösten skär sig och gör eftergifter åt det gråtmilda. Ibland förefaller han vara omedveten om hur bisarr hans skildring är. Hans utvecklingskurva liknar den Édouard Louis tecknar med sina självbiografiska romaner: att våldsamt slitas från sitt ursprung, men också hur girigt de båda trots allt suger i sig av den bildning som kommer i deras väg. Alla som gjort någon form av klassresa känner igen sig.

 

I ett avsnitt av P3-klubben berättade Nanna Olofsdotter Hallberg nyligen om när hon började gymnasiet i innerstan i Stockholm och pluggade in en ordbok för att imponera på sina nya klasskompisar, men stötte på problem för att hon bara orkade läsa bokstaven ”a”. Lakmaker har gjort större ansträngningar än så. Han skriver på tvären, och i stort sett är det bara J.M. Coetzees Ungdomsår som finner nåd i hans rigida bedömning av litteraturhistorien. Om han ändå hade läst Kathy Acker, tänker jag, för där borde han se tematiska och stilistiska likheter med hans egna projekt. Eller varför inte allas vår Tone Schunnesson? Den som gjort sig förtrogen med hennes böcker torde vara väl rustade att ta sig an Lakmakers kaxiga stil.

 

En viss tjatighet uppstår, men det kan jag ha fördragsamhet med, liksom jag godtar ett berättarjag som är märkvärdigt dogmatisk. Kanske det bara beror på att Lakmaker också har utrustats med en sällsynt välutvecklad komisk timing. På samma sätt som det finns en bad sex award borde det finnas en bad comedy award, för författare kan i allmänhet verkligen inte skriva om vare sig sex eller humor. Men dessa kategorier klarar sig utan Lakmaker. Han kan bli fullständigt odräglig – jag gillar boken ändå.

 

Skrytsam är han också, men han kommer undan med det, för han upprättar ett slags ömhetskontrakt med läsaren. Det finns också gränser för hans avslöjanden: när han pluggar filosofi vill han berätta om ett par vidriga bröder, men avstår att ange deras rätta namn, på grund av deras goda kontakter: ”Jag sätter gärna mycket på spel, men inte allt.” Annars är boken i mångt och mycket ärlig, och Lakmaker är en slags vingklippt Berny Pålsson som ständigt halkar ned i någon av de fällor tillvaron ställer upp för alla som väljer att gå stigar som inte är utmärkta med konformitetens regler.

 

Hans resor tar honom till Skandinavien och ett kortare stopp i Sverige, landet där brödet är svindyrt men tågstationerna har golvvärme, vilket kommer väl till pass för den som saknar hem och pengar till husrum. När Lakmaker skriver om personer som lever i marginalen visar han vilka lärdomar som blir vinsten där. Hur de oanade insikterna kommer till den som offrar något: ”Då kan man röra sig vid ytterkanterna, och det är därför människor gör det: eftersom de längtar efter beröring, men inte hittar någon som kan ge dem det.”

 

Är Tobi Lakmaker litteraturens framtid? Det återstår att se. Han skriver en klassisk bildungrsoman, men han gör det på ett uppfriskande skevt sätt. Det är åtminstone en bok jag läser med stor behållning, tack vare ett humör som vägrar rätta in sig i något led, avböjer likgiltigheten och motstår stagnationen.  

Fåradingar, Nils-Åke Hasselmark, Norstedts

Nils-Åke Hasselmark debuterade för 66 år sedan, och har gett ut sexton diktsamlingar. Med skammens rodnad tvingas jag bekänna att jag inte läst honom tidigare, men hans senaste, som utkom sent förra året, har ändå gjort mig nyfiken. Fåradingar är en i sammanhanget onödigt inställsam titel, men nog ska budskapet uppfattas: dikter som nöjer sig med några få rader. Eftersom han nu i mars är månadens poet i P1 kan det finnas fog för en läsning av denna hans senaste bok.

 

Som en kunde ha väntat sig är dikterna avskalade och renodlade. Han nöjer sig med tre rader i en handfull av dikterna, och får dessa att tangera haikuns format utan att helt ge sig i dess våld: klokt, då haikun är poesins mest uttjatade och överskattade versform. Därför blir Hasselmarks försök inte alls lika platta som den genomsnittliga haikun:

 

Mörkret kastar ut nät kring mina tankar

drar djupare in vinternatten försilvrat

månsken men visar ingen vackrare dag

 

Är det finstämt? Jovars, för det mesta, men också med öppningar mot en förtvivlan, som konkretiseras i ovanligt barska bilder. Hasselmark betvingar med sina dikter den gamla klyschan att det ska läsas långsamt – här går det nog lika bra att hasta igenom boken, men också att läsa om den, eller bara öppna den varsom och läsa där du behagar och hur du behagar.

 

Tålmodigt? Mm, det också, förstås, men ändå investerar Hasselmark i ett slags otålighet, så som en kan förvänta sig att det känns att vara riktigt gammal. Och är det inte en efterhandskonstruktion att läsa in det saktmodiga bara för att vi har tillgång till poetens födelsedatum? Hasselmark skriver en ganska typisk svensk dikt™, där vi kan bocka av natur, väder, miljö, resor, nätter, mörker, våndor, sjölivet …

 

Koncentrerat? Jo, det ska inte förnekas, de här dikterna bär prägel av det hårt tuktade. Hasselmark riktar sin uppmärksamhet mot livets små stunder av sinnesfrid. Om du har söndagsångest, då kan du trösta dig med att det snart är måndag. Inte för att han uttrycker det så banalt, men kontentan kvarstår. Livet är cykliskt, så varför tror du att plågorna ska hålla på dag ut och dag in när glädjen sannerligen inte gör det. Smärtor ska bara uthärdas, lär oss den här dikten, och det kan vara på sin plats att då och då också lyssna på de äldre.

 

Hur det då är att åldras skildras klarsynt och utan nostalgi, i rader som nedtecknas av ett öppet undrande ödmjukt diktjag:

 

När döden kände vittringen

av dig och ditt tillredda liv

där taket redan läcker

men nu blev du allt rädd

fast du hållit dig undan länge

hos de mörka som går i vrårna

 

Jag känner att jag inte riktigt kan göra rättvisa åt de här korta dikterna. Det är en dikt som säger något om det mänskliga, och det behöver inte ens vara något som vi ska känna igen som uppfordrande eller uppbyggligt. Poesin har andra ärenden att utföra. Men också att min läsning är naiv och orättvis, eftersom jag så länge hållit mig okunnig om hans tidigare göromål. Men det går förstås att ändra på. Biblioteken finns.

Märket, Frida Isberg, översättning Arvid Nordh, Norstedts

Det är inte svårt att förstå lockelsen med dystopin som litterär kategori. Att förlägga sin skildring till framtiden ger författaren i stort sett fria händer i avseendet att gestalta en tänkbar världsbild. Här är resurserna oändliga! Blott den egna fantasin sätter gränser!

 

Ändå har jag läst alltför få helt lyckade romaner som utspelar sig i en totalitär framtid, och jag vet inte vad det beror på. Kanske samtiden i sig är så totalitär att det känns överflödigt att spekulera i något som bara gradvis är värre? Dessutom, teknik i all ära, men mer fängslas jag av det mellanmänskliga. Den tekniska apparaturen i Karin Boyes Kallocain gör intryck, men långt ifrån av lika bevarande slag som den alternativa rörelsen hos de pacifistiska medborgare som söker ”det grönare djupet”.

 

Den isländska författaren Frida Isberg introduceras nu på svenska, med dystopin Märket. Hon vann i höstas Per Olov Enquists pris för unga lovande europeiska författare. Till de tidigare vinnarna hör bland andra Ingvild H. Rishøi, Amanda Svensson, Dorthe Nors – samt Juli Zeh, vars Corpus delicti nog ändå hör till 2000-talets bästa i den dystopiska

genren.

 

Romanen följer fyra individer som var och en på sitt sätt tampas med det empatitest som staten har infört på ön. Att det är Island nämns inte, men jag antar att det förutsätts. På nyspråks vis – hint: kolla upp George Orwells dystopi 1984 för referens – används det förmildrande ordet ”inlevelsebedömning”, när lanseringen stöter på vissa hinder.

 

De fyra är lärarvikarien Vinter, politikern Ólafur, den fattige Tristan, den övergivna Eyja. Vinter tvekar på värdet med testerna, som får svåra följder för de elever som inte klarar det. Och Tristan tar ut sin ilska på Ólafur – Óli kallad – när han förvägras lån till sin bostad så länge han inte klarar testet. Genom de olika perspektiven åstadkoms en viss startsträcka innan man kommer in i den här romanen. Det är ett ganska rejält tilltaget persongalleri som ska presenteras, med flera bifigurer av mer eller mindre marginell karaktär.

 

Isberg är bra på att förmedla den paranoida stämningen som råder i ett skräckvälde, hur mjukt väldet än ter sig i relation till militanta tyrannier: ”Rädsla är en nedåtgående spiral, likt sanden i ett timglas.” Och det är med hjälp av ett piggt bildspråk den här berättelsen förs fram. Språkfrenesin är ändå hårt tuktad, och det är till romanens fördel att den pendlar mellan febrig skräck och avsvalnad besinning. När Vinters elever gjort testet visas deras nervositet genom ett fniss som uppstår ”inte som när någon på en öde ö slår ihop ett par flintastenar, utan som när man häller tändvätska på grillen och det plötsligt är eld överallt och sedan lugnar den sig igen nästan direkt.”

 

Givetvis föds motståndsrörelser, men Isbergs ärende ligger mindre i de stora skeendena; hon intresserar sig mer för individernas kamp inombords, och visar hur svårt det är att komma överens med sina moraliska bevekelsegrunder i ett system som premierar misstänksamhet och angiveri. Allt mer kontroll, allt mer övervakning, lyder statens dekret, med en rigorös indelningspolitik som följd. Staten samarbetar med företagen för att åstadkomma en total överblick av sina invånares tankar, något som förstås Boye var tidigt ute med att varna för i Kallocain.

 

Den tänkta framtiden som Isberg för fram behärskas av allt större utslagning och segregation. Vi känner nog igen tecknen, med ett samhälle som allt mer sluter sig. Ta den nuvarande svenska regeringens elstöd som exempel, med en tjugoårig sekretess över vilka som får det. I romanen spekulerar Vinter över de etiska reglerna kring framtida offentliggöranden av resultaten på empatitesterna: ”var det något hon lärde sig under etikstudierna var det att framtiden så ofta går stick i stäv mot det förflutna att det egentligen är regel.”

 

Mikael Wiehes ”Titanic” visar också hur lättrogna vi är, ställda inför katastrofscenarion: ”Det började som en skakning på nedre däck / Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”. I romanen Märket är det användandet av vissa ord som sprider denna häpnad, ord som ”integritetstvång”, när en får tillfälle att fundera på vad det egentligen betyder. Isbergs tänkvärda vision av framtiden visar att romanen är ett utmärkt forum för vissa samhällsfrågor.

 

Det påfund som här går under namnet empatitest landar mitt i en svensk kontext om bokstavsdiagnoser ska ses som en superkraft, men det är som vanligt en förenkling att tänka binärt. Det finns inget antingen eller med frågor som ADHD, ADD, autism och så vidare: det är klart att det i vissa sammanhang är en stark fördel, och i andra sammanhang en ännu starkare nackdel. Vad en kan hoppas på är att en roman som denna lär oss att se mer till helheten, att vi människor är någonting större än våra diagnoser.  

 

Tidigare har Isberg gett ut två diktsamlingar och en novellsamling (som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2020). Att hon skrivit noveller märks om inte annat i hur koncentrerat hon skriver. Men här löper de fyra berättelserna samman allt mer ju längre in i romanen vi kommer, där samband och konsekvenser avtecknas allt eftersom. Det blir som helhet en tät, spännande och otäck framtidsskildring.