Tristram Shandy. Hans liv och meningar, Laurence Sterne, översättning Klas Östergren, Natur & Kultur

 

Den engelskspråkiga romanen saknar inte originella och excentriska verk. Där finns portalverket Finnegans Wake som sysselsatte sin författare James Joyce i årtionden. Där finns även William Faulkners Stormen och vreden. Och Vladimir Nabokovs Blek låga. Och Anthony Burgess Jordiska makter. Och Eimear McBrides A Girl is a Hard-formed Thing. Och David Foster Wallaces Infinite Jest. Och Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.

 Men alla dessa exempel på språkliga och tematiska påhitt är från 1900-talet (McBrides rentav från 2000-talet) – med andra ord, modernistiska och postmodernistiska romaner. Laurence Sterne skrev redan på mitten av 1700-talet den roman som brukar ges det tveksamma epitetet att vara den som uppfann postmodernismen. The Life and Opinions of Tristram Shandy, gentleman har nu utkommit i en ny svensk översättning signerad Klas Östergren, och får då heta Tristram Shandy. Hans liv och meningar. Ruth Halldén skrev om boken i sin essäbok Vid romanens rötter 1997: ”Om Sterne hade haft ett valspråk, skulle detta ha kunnat lyda: varför inte tvärtom?”

 

Författaren Sterne var både irländare och präst, liksom den något tidigare misantropen Jonathan Swift, som han delar vissa drag med (främst ett osvikligt skämtlynne och en lika osviklig känsla för satir). När böckerna om Tristram landade på de engelska bokhandelsdiskarna var det med sådan ackuratess att författaren kunde ha – liksom Lord Byron gjorde drygt femtio år sedan – utbrustit i att han vaknade upp en morgon och upptäckte att han blivit en berömdhet. Det tål att påpekas att romanen styckades i totalt fem separata utgåvor från 1759 till 1767, med två nätta böcker i varje del (förutom den sista, som bara innehöll den nionde och dessutom kortare boken). Att därför läsa den som jag gjort nu, i ett enda svep, är historiskt inkorrekt. Det här var en gång pocketböcker långt innan Penguin skapade den moderna pocketen 1935.

 Men ändå korrekt, eftersom romanen är så förbluffande förtjust i att ägna sig åt allt som är inkorrekt, opassande, otillbörligt. Handlingen är säkerligen bekant för de flesta: det är upplagt för en biografi om Tristram Shandy, en ganska obemärkt man som föddes 1718. Fast Sterne är mer road av att berätta om pappan Walter Shandy, och om farbrorn Toby, och om kalfaktorn Trim. Vad Sterne mest uppehåller sig vid är de perifera detaljerna, och det är inte svårt att förstå varför valet föll på Klas Östergren som översättare. Jan Guillou låter i sina böcker om den pensionerade Carl Hamilton sina digressioner heta just ”östergrenare”.

 Synd då att Östergren verkar ha tagit så lätt på uppgiften. Min gissning är att den här översättningen kommer att ges unisona hyllningar, men då undrar jag om de som berömmer den har förstått vad Östergren har gjort med Sternes infallsrika original. Till att börja med har han skippat de många kursiveringarna, som ju är en vital del av Sternes stilkonst. Vidare ignorerar han de många versalt skrivna orden (”the GODDESS of COOLNESS herself” blir ”själva kylighetens gudinna”), liksom en del av de typografiska upptågen. När en mula i orignalet släpper en ”f –” blir det på svenska övertydligt ”f – s”. En enstaka fadäs? Nä, för när Sterne skriver ”G –” blir Östergrens val ”G – d”. I ordval har han också oftast missat chansen att vara lika uppfinningsrik som Sterne i denna flerspråkiga och encyklopediska roman. För vad gör översättaren med finurliga ord som verbet ”obstreperate”? Jo, det enkla ”dunka”. Och när Sterne skriver ”ejaculation” med sin tvetydiga betydelse får vi det kyska ”utgjutelse”. Resultatet är en mindre skabrös roman.  

 Förvisso är det svårt att överföra språket, som är en så stor del av handlingen i Sternes roman. Ibland väljer Östergren uppenbara arkaismer, och det är gott så. Däremot hade jag gärna sett mer originella försök att svara upp till originalets nymodigheter. En översättare måste väl få skarva lite, få hitta på lite, och om inte – gör det ändå! Som resultatet föreligger nu är det en förmildrad version av originalets subversiva halt, och ett rent ut sagt plattare språk. När jag läser Sterne på engelska gapskrattar jag – när jag läser den på Östergrens svenska drar jag på min höjd lite lätt på munnen. Pappan oroar sig för att sonen i sina nya byxor ska ”look like a beast” (på svenska: ”kommer han att se hemsk ut”). Och i ordsammanställningen om England, ”thou tenderest of mothers – and gentlest of nurses” reduceras det till ”du ömmaste av mödrar, – och finaste fostran” (med ett redundant kommatecken till råga på allt).

 I det kärlekens ABC som Sterne erbjuder i åttonde boken finns också några gloriösa glosor:

F   utilitous

G  alligaskinish

H  andy-dandish

I   racundulous[,]

som på svenska blir, konstaterar den alltmer uppgivna översättaren:

F   förföriska

G  revebyxiga

H  andsvettiga

I   rriterande[.]

 

Irriterande var ordet!

 Romanen handlar i stora drag om födseln och döden, och om allt som finns däremellan. Ganska mycket om krig – Toby och Trim ägnar stor del av sin tid åt att återskapa slaget vid Namur vid slottets trädgård, ett slag där Toby fick en skada på ett pikant ställe (ljumsktrakten). Men också om kärlek, åtminstone så som den kommer till uttryck när änkan Waldman uppvaktar Toby, som eventuellt gjorts impotent av sin krigsskada.

 Det är en roman som är både intelligent och tramsig. För min generation – uppfödd på Monty Pythons smarta banala humor – är steget förmodligen inte långt till Sternes ofta oförutsägbara tvister. Han börjar med ett dubbelt tabu: inte nog med att det är en sexscen, det är också föräldrarna som har sex. Det är tillfället när Tristram avlas, och de nio månaderna som följer tar ett par hundra sidor att avverka, då vi tvingas underkasta oss den bortkollrandets poetik som Sterne svurit sin trohetsed åt. För svenskt vidkommande kommer jag inte på en bättre representant för något liknande än hos Clas Livijn, vars Spader Dame äger något av den excentricitet som Sternes roman har i sådant överflöd (Livijns roman utkom 1824, men då och då är det någon som upptäcker hur uppfriskande modern den är.)

 Åtskilligt kretsar kring vad en annan tramsfarbror (Kapten Klänning) i en Nilecity-sketch benämnde ”de neeedre regionerna”. Annat berör krig och fältslag, knapphål, sömn, kammarpigor, näsor, hjälpverb, hattar, morgonrockar …  Men det är framför allt en roman om känslor, där den tekniska briljansen aldrig står i vägen för det viktigare uppdraget, att skriva från en människa (författaren) till en annan (läsaren): ”Vad är ett människoliv! Är det inte att bara gå från det ena till det andra? – från sorg till sorg? – att knyta ihop en säck full av elände – och öppna en annan?” Här gör Östergren vissa avvikelser från originalet med sin (omedvetna?) anspelning på Nick Caves ”sack of woe” från ”Up Jumped the Devil”, för den säcken finns inte hos Sterne: ”to button up one cause of vexation! – and unbutton another!”

 Pappan till Tristram har en benägenhet att föreläsa om allsköns ämnen, och mycket av hans utläggningar ska fungera som en Tristrapaedia, introduktioner till sonen (jämför en annan digressionens okrönta konungar, Karl Ove Knausgård, vars svit om årstiderna väl var riktade åt ett av hans barn?). Det är irrande fokus och förvirrande fokalisering. Är det här en bok enbart för finsmakare och litteraturkritiker? Ingalunda, vill jag hävda: dess omåttliga popularitet när den gavs ut talar för annat. Den blev en omedelbar succé. Några år efter Sternes död gav den beryktade kritikern Samuel Johnson en lite för snar dom: ”Nothing odd will do long. Tristram Shandy did not last.”

 När Virginia Woolf tog sig an Sterne 1928 satte hon fokus på hur epokgörande stilen var, både i hans A Sentimental Journey och i Tristram Shandy. Hon påpekade att interpunktionen inte följde skriftens uttalade regler, utan imiterade talets, och gav oss därmed tillträde till en nyfunnen och mer närgången realism: ”The order of the ideas, their suddenness and irrelevancy, is more true to life than to literature. […] The usual ceremonies and conventions which keep reader and writer at arm’s length disappear. We are as close to life as we can be.” (Essän finns att läsa i andra volymen av The Common Reader.)

 Och det finns också i själva romanen en direkt anspelning på varför den måste se ut som den gör, för redan 1761, då femte boken utkom, finns ett försvar för den originella utformningen, som motgift till det konforma sättet att skriva romaner:

 

   Kan ni lärde säga mig, skall vi för evigt lägga till kvantiteten – men inte kvaliteten?

   Skall vi för evigt göra nya böcker, som apotekaren gör nya mixturer, genom att tömma en gammal flaska i en ny?

   Skall vi för evigt slå samma rep och upprepa det? i samma bana – i samma takt?

 Östergrens översättning saknar trots allt inte sina lyckade sidor. I rättvisans namn var väl Thomas Warburtons gamla översättning, som kom 1980, inte heller helt lyckad. Där löd titeln Välborne Herr Tristram Shandy, hans liv och meningar. Den har vad jag vet heller aldrig återutgivits. Så här kan det då se ut vid en jämförelse, då vi kastas in mitt i en av de överdjävligt långa meningarna där Toby ännu en gång återger slaget vid Namur.

 Sterne:

 

He proceeded next to Gallieleo and Torricellius, wherein, by certain geometrical rules, infallibly laid down, he found the precise path to be a PARABOLA, – or else an HYPERBOLA, – and that the parameter, or latus rectum, of the conic section of the said path, was to the quantity and amplitude in a direct ratio, as the whole line to the sine of double the angle of incidence, form’d by the breech upon an horizontal plane; – and that the semiparameter, —— stop! my dear uncle Toby, – stop! – go not one foot further into this thorny and bewilder’d track, – intricate are the steps! intricate are the mases of this labyrinth! intricate are the troubles which the pursuit of this bewitching phantom, KNOWLEDGE, will bring upon thee. – O my uncle! fly - - fly - - fly from it as from a serpent. – Is it fit, good-natur’d man! thou should’st sit up, with the wound upon thy groin, whole nights baking thy blood with hectic watchings?

 Östergren:

 

Varefter han fortsatte med Galileo och Torricellius, där han fann, genom vissa geometriska formler, givetvis åkallade, att det närmare bestämt rörde sig om en Parabel – eller en Hyperbel, – samt att parametern, eller latus rectum, av den koniska delen av sagda linje, förhöll sig till omfång och amplitud i direkt proportion till sinus av infallsvinkeln gånger två, vid avfyrning av en bakladdare på horisontellt plan; – och att semiparametern, – stopp! käre farbror Toby – stopp! – ta icke ett steg vidare på denna vansinnets törnbeströdda väg, – den är alltför vådlig! och vådlig varje vindling i denna labyrint! vådliga de våndor som denne demon kallad Kunskapen drabbar dem som försöker betvinga honom. – Ack, min onkel; – fly – fly och sky den som en giftorm. – Är det klokt – för en så godhjärtad människa! med detta sår i veka livet, att sitta uppe hela nätterna och låta blodet stockas av febrila studier?

 Hos Warburton:

 

Därefter fortsatte han till Galileo och Torricellius, hos vilka han, enligt vissa Geometriska regler, omotsägligen förklarade, fann att banan noga taget utgjorde en Parabel – eller ock en Hyperbel, – samt att Parametern, eller latus rectum, av koniska sektionen av sagda bana, stod i direkt proportion till tyngd och skottvidd, liksom hela sträckan till sinus av dubbla infallsvinkeln mot vågräta planet; – samt att Semiparametern, – håll! min käre farbror Toby – håll! – framträng ej en fot längre på denna törnbeströdda och villande stig, – invecklade bliva dina steg! invecklade äro irrgångarna i denna labyrint! invecklade de bekymmer, vilka jakten på denna förhäxande fantomen Kunskap skall förskaffa dig. – O min farbror; – fly – fly, fly henne som man flyr en orm. – Är det lämpligt —— du gode och välvillige! att du sitter uppe med din blesserade ljumske, nätterna i ända och stockar ditt blod med en ivrig vaka?

 Att det just i år, i vår gudsförgätna del av världen (Sverige) skänks nyöversättningar av den engelska romanens två mästerverk (det andra är förstås George Eliots Middlemarch, som vi kunde läsa i våras) ser ut som att någon eller några har satt det i sinnet att bilda de obildade. Gud ske lov för den optimismen, säger jag bara! Ändå saknar jag fotnoter, och vill inte nöja mig med påståendet att ”en kan googla”. Min engelska utgåva har nästan 200 sidor fotnoter och ordlistor. Därför missar vi om vi bara rådfrågar den svenska utgåvan den upplysande fotnoten till att egennamnet Gotham används. Fotnoten kan då berätta att det på 1700-talet pekade ut ett ordspråk om någon som var intelligent men dolde det bakom en mask av lättsinne – med andra ord ett utmärkt val att förlägga Batmans hemvist till en fiktiv stad med detta namn, då så mycket i Batmanverse handlar om maskeringar.

 Trots mina invändningar om översättningen är det förstås en unik glädje som bereds i Laurence Sternes sällskap. Min förhoppning är att du genast skaffar dig boken, och inte inväntar ljudboken – för då går du miste om de sublima upplevelserna. Den svarta sidan! De typografiska hyssen! De vackra illustrationerna! Ett kapitel som bara hoppas över! Alla asterisker som ska maskera det skabrösa (men givetvis bara förstärker dem)! Ärligt: du är värd bättre än en AI-röst baserad på Stefan Sauk ska läsa vad pigan Susannah säger till femårige Tristram när hon inte är snabb nog med pottan och vill att han ska pissa ut genom fönstret och olyckligtvis därför får sin penis omskuren av fönstrets giljotin: ”kära någon, kan han inte, för en gångs skull ***** ** ***** ********?”

När vi var yngre, Oliver Lovrenski, översättning Jonas Rasmussen, Brombergs

 

Oliver Lovrenski slog igenom stort i Norge för två år sedan med sin debut När vi var yngre. Då var han nitton år, och boken har sålt i 70 000 exemplar – en upplaga en svensk debutant förstås bara kan drömma om. När den tidigare i höstas översattes till svenska, av Jonas Rasmussen, som förmedlat mycket av den skandinaviska samtidslitteraturen till oss, kunde en hoppas på ett liknande genomslag.

 Men boken har vad jag vet bara fått en enda recension (i DN), och det liknar tyvärr det öde som för tre år sedan gavs norska Karoline Brændjords fantastiska Jag vill vakna till världen (som väl bara bernur skrev om?). Då spelar det mindre roll att det gråts krokodiltårar över bristen på intresse för våra grannländers kultur. Finland förtjänar ett eget kapitel i denna skammens historia. Om vi menar allvar med att läsa våra grannars litteratur måste den bli synliggjord.

 

Det mest iögonfallande i denna hybridroman, skriven i korta tablåer som liknar prosadikter, är det flitiga bruket av det som i Norge kallas ”kebabnorsk” (förortsslang). Det visar sig i ordförrådet – en tacksamt diger ordlista på slutet ger viss vägledning – men även i den omvända ordföljden, som för en svensk läsare kanske känns igen från Jonas Hassen Khemiris debut Ett öga rött.

En skildring som denna, där vi följer tonåriga Ivor och hans kompisgäng Marco, Arjan och Jonas i ett nattståndet Oslo, kan annars föra tanken till Yahya Hassans uppmärksammade danska dikter. Förvisso känns mycket igen, med drogerna och kriminaliteten, underifrånperspektivet, vuxenvärldens tafatta räddningsförsök och den sunkiga kvinnosynen. Skillnaden är hur Lovrenski tillvaratar kompisgemenskapen: hans huvudperson är ingen solitär antihjälte, utan någon som hämtar styrka och dragkraft hos sina kumpaner.

 Kort sagt: Ivor lever dålighetsliv i samhällets marginaler. Det är en värld som skildras i avskräckande färger, utan pekpinnar. Det är sårigt, och de frånvarande papporna lyser som ett ledmotiv genom den solkiga berättelsen. Ivor och hans kompisar möter besvikelser som nöter ned dem. Själv drömmer han om att bli advokat, men han har dåliga studievanor, något som grundlades när han i de lägre stadierna var understimulerad (det här är nog en relativt vanlig erfarenhet).

 Språket rör sig flyhänt genom arabiska, kroatiska och en norska som Rasmussen smidigt hittar svenska motsvarigheter till. En mindre anmärkning rör hur Lovrenski kanske överanvänder ordet ”kaos”: det tar udden av det, och för den delen, var inte ordet redan 2022 obsolet som en förklaring till det som är utflippat och – tja, craaazy? – när boken kom på norska? Det finns goda stunder av ögonöppnande humor: ”en av vaterlandalkisarna vi hängde med sa en gång, livets skola är inte vägen att gå, stryker du här stryker du med”.

 Det är en bok som lika mycket som en skönlitterär skildring liknar reportaget. Det journalistiska tar kanske över ibland, i ivern att berätta för den tryggt förankrade medelklassen hur saker ligger till för den som lever i brottsliga miljöer. Och nog är det trovärdigt, och fullt av den energi som också återfanns hos Hassan. Språket uppfinner sin egen grammatik, styrd av det påhittiga, något som blir en käftsmäll åt alla snobbar som dömer ut det som förr kallades ”rinkebysvenska” som fattigt. Till dem vill jag anbefalla den här boken som ett fint exempel på hur språket kan användas för att förmedla också denna erfarenhet av att leva hopplöst och håglöst och bara vänta på att telefonen ska ringa och meddela vem som nu har dött i en överdos.

 Det är ändå till Lovranskis fördel att han rustat sig själv med en kylig blick, då den inte blir distanserad; dramatiken tonas ned och händelserna blir något som bara konstateras av berättaren. Här får vi följa förloppet inifrån, och han låter det muntliga idiomet spilla in i skriften. Det är skickligt gjort, och kräver bara viss anpassning i början. Gång på gång spiller också känslorna in, som när en av lärarna försöker nå fram till den hårdhudade Ivor, genom att visa omsorg – något han kvickt genomskådar: ”till slut hon sa, det de här barnen egentligen behöver är någon som kan följa dem dag för dag, hjälpa till att sätta upp mål, uppnå dem, lära dem disciplin, kontakt med egna känslor bla bla bla, och du vet, orren lyste som hon uppfann hjulet, så jag reste mig och klappa ba: gratulerar, det heter en pappa”.

 Det ska inte förnekas att det är utmattande läsning att följa Ivor och hans kompisar – men det är förstås meningen, att poängen är att demonstrera det meningslösa i det liv de lever. Hur hittade då Ivor en väg ut ur det dåliga? Ja, han blir förstås kär, och det är en kärlekshistoria som kan upplevas lite som ett tillrättaläggande, en eftergift åt de lyckliga slutens hegemoni. Ändå unnar man det lyckliga slutet åt Ivor, smittad som man blir av hans energi, om än den för honom vilse ibland.

Tid för poesi, [red] Ann Boglind och Anna Nordlund, En bok för alla

 

För fyra år sedan skänktes boken En bro av poesi till landets samtliga sexåringar. 250 000 exemplar gick ut, och en kan hoppas att det får en långvarig effekt (poesi är ett virus som är svårt att bli av med). Det var ett lyckosamt initiativ från Svenska Akademien, som med hjälp av Läsrörelsen, Skolverket och förlaget En bok för alla såg till att det blev möjligt. Nu i höst – lagom till det av Stefan Löfven instiftade ”läslovet” – kommer så en uppföljare till elever som går i årskurs fem, den här gången med hjälp av Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

 Tid för poesi har liksom föregångaren satts samman av Ann Boglind och Anna Nordlund, som tidigare bland annat arbetat med Litteraturbankens skolportal (ovärderlig resurs för lärare, just saying). Den här gången är distributionen blygsammare: den skickas ut endast i klassuppsättning till varje skola. Den största skillnaden är att den här boken har skippat de pedagogiska frågorna som ledsagade dikterna i den förra boken, samt ordlistan på slutet. Det är antagligen en bra idé, och pekar på ett självförtroende: låt dikterna tala för sig själva.

 

Fast inte helt, ändå, eftersom de 52 dikterna har fått varsin illustration. Om dessa tycker jag både och: dels kan de fungera som en välbehövlig ingång, och dels kan de ställa sig i vägen för läsupplevelsen och styra över vilken tolkning som väljs. Att det blir just 52 dikter (den förra hade 59) kan ge incitament att läsa en dikt i veckan (det låter snålt i mina öron), men pekar ut ett genomgående tema i dikterna: tiden.

 Det som imponerar på mig, som väl ändå får sägas vara en van poesiläsare (tror det inte gått en dag sedan juli 1987 som jag inte läst en dikt), är bredden i urvalet. Där finns flera av de favoriter som förekom i boken för förskolan, däribland en dikt av Albert Gellerstedt från 1871 (han fick ha kvar sitt mellannamn Theodor i förra boken). Här finns också Aspenströms mätarlarv, Frödings snigel, och Martinsons daggmask. Det går att följa olika teman genom en räcka dikter.

 En viss manlig dominans kan i någon mån ursäktas av att Boglind och Nordlund har sökt sig bakåt i tiden, men att nästan dubbelt så många av dikterna har skrivits av män är kanske en smula problematiskt ändå. Också problematiskt är väl att en sångtext av Laleh finns med (i samarbete med Gustaf Thörn), för medan många av de andra texterna har stått sig bra – tänk bara hur uppfriskande det är att läsa texter av 1700-talssnillena Lenngren och Thorild! – är min gissning att när dagens elvaåringar någon gång i framtiden blir föräldrar, då kommer deras barn att lyssna på annat än Laleh.

 Dessutom behöver inte Laleh denna draghjälp; dagens barn lär hitta fram till henne ändå, speciellt när det handlar om en låt som har spelats på alla skolavslutningar i Sverige de senaste åren. (Eller så ska vi vara glada att det inte blev en låt av Hov1.) Desto gladare blir jag av att återse två dikter av Karin Boye – 1900-talets mest underskattade svenska poet. Troligen kommer elvaåringarna fastna för dikter som rimmar, och det finns gott om sådana i den här boken, till exempel en av Stig Dagermans finaste dagsedlar.

Men det bästa vore om läsarna själva botaniserade bland utbudet, hittade sina egna favoriter. Förhoppningsvis kan boken fungera som ett motgift mot den kultur av färdigpaketerade klyschor som samtiden gjort sig beroende av – om något lär en poesi att konsensus är något vi ska akta oss djävligt noga för. Det är optimistiskt att i en bok som denna kuppa in Stagnelius dikt ”Näcken”, som troligen många lärare på mellanstadiet skyr, men jag är av den bestämda uppfattningen att vi oftare underskattar än överskattar våra elevers mottaglighet för sådant som kan få dem att växa.

Kort sagt: fortsätt ösa Ekelöf, Ekelund, Stagnelius, Mossaed, Byggmästar och Södergran över dessa elvaåringar. Om bara något av det fastnar är det mödan värt, och vi kommer att få en bättre värld i framtiden.