13 sidor, Isabella Nilsson, Pamflett

 

Isabella Nilssons skrivande har eskalerat den senaste tiden, och när jag räknar får jag det till tre utgivna böcker i år – jag skrev om Behandling i skillingtryckkammare i går och skriver om Om varmhållning av levande döda i morgon. Och i dag om den nya poesipamfletten 13 sidor, utgiven av förlaget Pamflett.

Men det är inte enbart produktiviteten som har ökat, utan även populariteten. Allt fler läsare har börjat hitta fram till Nilsson, säkerligen något som gynnats av att hon nominerats till Augustpriset samt erhållit Vi:s litteraturpris och Erik Lindegren-priset (de två senare delvis min förtjänst). Priser i all ära: min poäng är att vi är många som nu läser den här författaren.

Den här tunna skriften består av tre dikter och kommenterande prosastycken. Begreppet ”Råångest” känns igen från den glosinventering hon företog i boken jag skrev om i går. Som ramhandling finns ett syskonpar, en lobotomi. Vi kan läsa och bedöma ett enskilt verk, eller undersöka helheten. Och hos Nilsson är helheten en brokig skara böcker vid det här laget, böcker som inte riktigt liknar den gängse utgivningen. Det är en kliché att kalla en bok eller en författare unik – i någon mening är vi alla unika. Men, som George Orwell skulle ha sagt, vi är alla unika, men vissa av oss är mer unika än andra. Så kan Nilsson med sin unika diktion skriva ihop färgerna rosa och skär så här fyndigt: ”det är / rosa frotté / ren och skär / förtvivlan bara / det är / ingen fara”.

Associationerna kortsluter ens förväntningar, och Nilsson leker med dessa våra inbillade estetiska värden, genom att ständigt ta ned alla anspråk på jorden. Även våra uppfattningar om vad som är sunt och hälsosamt får stryka på foten. Hon (be)skriver orden och låter oss få syn på vad som gör dem både likartade och främmande för varandra, med sina envetna konnotationer i okänd riktning. Det är ett språkligt trolleri och en fantasi som aldrig beter sig städat eller – sorry – verserat.

När någon klagar på svenska språkets fattigdom och brist på nyans kan du enkelt hänvisa till vilken som helst av Isabella Nilssons böcker. De fungerar som inspiration, men inte i första hand för att du ska göra likadant. Nej, det här är ingen normativ författare, utan mer någon som visar de möjligheter som ett konstnärligt skapande kan erövra. Var och en kan göra mer innovativa saker i sitt skrivande. Helt enkelt våga mer.

I detta skrivande finner jag också lovsånger till litteraturen. Ibland på ett explicit sätt, och ibland på ett mer outtalat och mer intrikat sätt. Nilsson utökar vår förståelse för hur dikt kan se ut, och är en sällsynt potent vitalisering av det samtida poseiklimatet. Bli inte skärrade om dikten är kursiv och uppställd som prosa:

Hur länge nu? Han vet inte vilka nätter som är värst. De omättliga när sömnen inte får nog av honom förrän långt fram på förmiddagen, eller de oberäkneliga när den vid midnatt sluter honom i sin famn bara för att två timmar senare äcklat stöta honom ifrån sig.

Pamfletten fungerar för dikten ungefär så som Novellix har fungerat för novellformen. Du kan läsa i förbifarten, mellan livets förpliktelser (vilka de nu är – har du hört talas om semester?) Det är ett stundtals idealiskt format, med böcker – häften – som är lätta att ta med sig, i kollektivtrafiken eller nu i sommaren, när du uppsöker skugga och svalka i parken. Mer än någonsin tidigare får det dig att känna dig som en anomali, en rest från en svunnen tid, när du blir sittande med en bok som denna medan din omgivning scrollar på mobilen och flinar åt tiktok-klipp.

Då kan du då och då kika upp från din läsning av denna sorgliga berättelse med sitt hoppfulla slut. På något sätt är väl också alla slut hoppfulla. Eller är det tvärtom så att alla slut är hopplösa?

Behandling i skillingtryckkammare, Isabella Nilsson, Ellerstöm text & musik

 

Hur ska Isabella Nilssons författarskap bäst beskrivas? Hon är poet och översättare, ja, även om den senare beteckningen behöver revideras en smula (en överskridare, månne?). Och poet, verkligen? Musiken har spelat en relativt undanskymd roll i denna författares hittills utgivna verk. Därför blir jag lite förvånad när jag på Söderbokhandeln i Stockholm hittar den lilla skriften – utgiven på Ellerström text musik – Behandling i skillingtryck. Den innehåller två dikter komponerade som svar till låtar av artisten Flower Face, samt en inventering av ord som också kan kopplas till artisten, samt en efterskrift.

Men skillingtrycket är också kopplat till musiken. Dessa sångtexter – ofta med makabra inslag – såldes för en billig penning under slutet av 1800-talet – en shilling, därav namnet. De mest kända exemplen torde vara ”Sorgeliga saker hända”, som blev förlaga till Bo Widerbergs film Elvira Madigan, samt ”Lincolnvisan” om mordet på den amerikanske presidenten. Visorna har fått mycket kritik för att vara sensationella och banala, men det finns undantag, när de balanserar på pekoralets gräns – en gräns Nilsson för övrigt också gärna uppsöker.

”Lasarettvisan”, också känd som ”I en sal på lasarettet”, delar skillingtryckets estetik även om den för de petnoga aldrig trycktes som skillingtryck. Den förtäljer om ett olycksöde – en bröstsjuk liten flicka – på ett språk som måste kallas patetisk, alldeles oavsett om du avser ordets moderna eller historiska betydelse: ”Nu hon slumrar uti mullen / slumrar sött i snövit skrud / från sin tåligt burna väntan / har hon farit upp till gud”. Nilsson låter en av sina dikter heta ”I ett skal på lasarettet”.

Den har använt Flower Faces låt ”Kaleidoscope” som inspiration. Hur ska då Flower Faces musik bäst beskrivas? Kanske som en behagligt mild goth-version av Lana Del Rey, där den smeksamma rösten bär taggtråd i låtar som verkar vara gjorda i formatet cinemascope (ungefär som the Triffids mästerliga låt ”Bury Me Deep in Love”, en titel Nilsson nog borde uppskatta). Det här är i sin tur en dikt som vittnar om en sjukhuserfarenhet.

I den första dikten, ”Ett ångpunkspekoral” (vad sa vi om pekoralets gränser?), har en annan låt av Flower Face, ”Pushing Daisies”, fungerat som inspirationskälla. Här gör Nilsson sin egen variant av steampunk-genren, och gissa vad hon rimmar ”hjärta” med redan i första strofen? Så gör antingen bara en författare som är fullt medveten om sina verkningsmedel, eller en fullständigt klåpare. Det står var och en fritt att hävda att det här är klåparaktig poesi – men inget hindrar mig från ynnesten att få ta del av hennes skrivande, och följa med i den ystra och dystra dans som uppstår när jag läser.

Sant, hon uppvaktar det banala och kitschiga med frenesi, ungefär som skillingtrycken gjorde, men hon gör det med vidöppna ögon – och, icke att förglömma, med lika vidöppet hjärta. Den danske poeten Søren Ulrik Thomsen har sagt mycket klokt om poesi (i poetikerna Mit lys brænder och En dans på gloser), däribland den finurliga distinktionen en poet behöver förhålla sig till, att skriva utsökt men akta sig så det inte bara blir sökt. Det är ett vanskligt företag, men i mitt tycke har Nilsson mindre anledning att oroa sig än många andra som rimmar hjärta på smärta.

En dikt som har en tavla som utgångspunkt kallas ”ekfras”, men finns det ord för en dikt som bygger på en poplåt? Kanske inte: Nilssons okonventionella ekfraser följer sin egen logik. Hennes röst är lätt att identifiera: den är både stark och skör, och fungerar som Walt Whitmans diktat i ”Song of Myself”: ”My words itch at your ear till you understand them”. Liksom Flower Faces musik är dikterna både storslagna och ödsliga. Hennes A-Ö-inventering är i sig en spännande exposé över allt det hemska och underbara som styr hennes skrivande; ta bara bokstaven ”D”: ”Drogerna, dvalan, dagdrömmen, dikten, domningen, depressionen och distansen”. Eller ”T”: ”Tristessen, tvivlet, trokéerna, tårmildheten, trotsigheten, tvångstankarna och det tveeggade”.

En gång yppade David Foster Wallace vad som är litteraturens funktion: ”To comfort the disturbed, and disturb the comfortable”. Jag vet ingen annan svensk författare som infriar denna uppgift bättre än Isabella Nilsson.

Isabella Nilssons nonsens

 

[När Isabella Nilsson i oktober 2023 fick Erik Lindegren-priset höll jag detta pristal vid ceremonin i Luleå.]

Foto: Ellerströms

”Det är svårt, det är otroligt och obeskrivligt svårt, det överstiger nästan mänskliga krafter, att skriva strunt.” Så skrev Carl Jonas Love Almqvist på 1840-talet. Lite drygt hundra år senare skulle Gunnar Ekelöf överta Almqvists estetik med sin diktsamling som fick heta just Strountes. Kruxet låg enligt Almqvist i att den som försöker skriva lättsamt gärna försöker polera sin text till att låta den göra nytta. Man kunde tillägga: göra den svenskt rekorderlig. Mycket kan sägas om den svenska litteraturhistorien, men den består till övervägande del av allvarliga farbröder och en och annan lika allvarlig faster-variant.

För allvarligt talat saknas det en svensk tradition som har gett lättsinnet en litterär form och har odlat det som går under namnen trams och nonsens. Undantagen Almqvist och Ekelöf var dessutom mångsidiga farbröder, där strunt-diktningen bara utgör en mindre del av respektive författarskap. Därför är det så välkommet med Isabella Nilssons i stort sett unika bidrag. Och det är också genom att vara en banbrytande författare hon får Erik Lindegren-priset, med följande motivering: ”Som nonsensprinsessa och poet, dristig översättare och filosofisk äventyrare hjälper hon oss att upptäcka den lyriska potentialen i trams, strunt och vetenskap. I hennes konsekvent genomförda författarskap bildar det roliga och det oroliga jämbördiga inslag och orsakar oemotståndlig svindel hos läsaren.”

Hennes författarskap är svårt att ringa in. Det är en trädgård som växer hejvilt, men uppvisar spår av både sträng tuktan och generositet inför vilken flora och fauna som ska rensas bort och vad som ska behållas. Där andra författare ser ogräs väljer hon att bevara, i fullständig nonchalans inför växtlighetens hierarkier. Isabella Nilsson har efter ett par ungdomsböcker gett ut tre böcker som var och en utgör ett närapå unikt inslag i det svenska litterära fältet. Debuten som vuxenförfattare (vuxen författare? tillåt henne i så fall behålla barnsliga drag), Nonsensprinsessans dagbok (2018), lanseras som ”en sjukskrivning”, och är en dagbok över ett år präglat av tvångstankar, sjukdom och den självmedicinering diktjaget underkastar sig i form av ordpyssel, rimflätor, ordvitsar. Nonsensprinsessan blir det livräddande alter egot, som visar en utväg ur hjärnans kaos. Med hennes egna ord: ”språkförbistring, språkförgnistring, verklighetsförvanskning, verklighetsförmildring”. Vi är många läsare som tjusades av frenesin och uppfinningsrikedomen, där den frivola ytan spänts över ett hotande bråddjup.

I en del andra nordiska länder finns en livaktig tradition med poetiker, alltså böcker som behandlar konsten att skriva poesi. Danmark har exempelvis Tage La Cours Fragment av en dagbok, och på tal om bråddjup Pia Tafdrups Över vattnet går jag, likväl som Søren Ulrik Thomsens En dans på glosor (en titel som låter väldigt Isabella Nilsson-aktig). Medan dessa böcker hör till den danska litteraturhistorien saknas en sådan koppling mellan poesin och dess formfrågor i Sverige. Nilsson har som kompensation gett ut Vårt behov av vers (2020), med undertiteln ”En nonsenspoetik för nervösa”. Den utvecklar de idéer som finns redan i Nonsensprinsessans dagbok, genom att förstärka och ytterligare betona den livräddande egenskapen hos litteraturen. Som förklaring uppfinner Nilsson ordet ”ariadneamorositet”, vars definition lyder ”att älska den röda tråden mer än själva livsberättelsen den löper genom.” Det är en vacker bild av repet som kanske är det enda vi har att hålla fast vid när tillvaron kränger till. Ett rep som ibland snärjer oss, men som också går att kapa med metaforiska alexanderhugg.

Men, invänder vän av ordning, är det då duglig och nödvändig litteratur? Här skulle nog Nilsson få stöd av inte minst Almqvist och Ekelöf, men säkert också av Erik Lindegren. De flesta har nog stött på en och annan dikt av Lindegren i gymnasieskolan, kanske någon av de söndersprängda sonetterna i mannen utan väg, till exempel den tjugoåttonde: ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett”, den som också har den obetalbara och lockande raden för tonåringar med sinne för weltschmerz: ”att tro sig född med otur fast man bara är född”. Eller den majestätiska ”Arioso”, som inleds: ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman, / någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly”.

Vackert, men vad har det med Isabella Nilssons nonsenspoesi att göra? 2010 gav Rönnells antikvariat ut ett litet häfte med Lindegrens efterlämnade dikter, boken Björnungar. Där finns lättsinne och lekfullhet, ordramsor om björnar, parafraser på Lord Byron och Emily Dickinson. De här dikterna driver effektivt ut bilden av Lindegren som otillgänglig diktarfurste, som annars dominerar historieskrivningen. Men även utan dessa ansatser till nonsens från Lindegrens sida, går det att koppla ihop de två poeterna genom språkkänslan och den totala hängivenheten till det skrivna, och den mångsidighet båda uppvisar inför att ta sig an nya litterära former. Båda är förälskade i språket, och det är en ömsesidig förälskelse som smittar av sig på läsaren.  

Nilssons storverk hittills är också det en bok som är unik i svensk litteraturhistoria. En bok för ingen (2022) har ”Brev från en underpresterande övermänniska” som undertitel, och utgår från Nietzsches kanske mest lyckade bok, Den glada vetenskapen. Nilsson tar de 275 rubrikerna i Nietzsches bok, men hennes coverversion gör hela tiden egna tolkningar, där hon följer sina associationsbanor i oanade riktningar. Det är en bok som för samman de tidigare lekfulla experimenten med språket, men här blir ambitionsnivån högre, genom att de ostyriga ordlekarna ställs samman med allvarligt syftade undersökningar, där hon tar sig an filosofiska problem på okonventionellt sätt. Här excellerar Nilsson också i den svårbemästrade aforismens konst. Vi kan berömma svensk litteratur för mycket – här finns fantastisk poesi, en arbetarlitteratur som inte går av för hackor, och en dramatik som förtjänar att spelas på europeiska scener. Men vi saknar inte bara en poetiktradition och en nonsenstradition, utan också en aforismtradition. Att Isabella Nilsson på egen hand råder bot på dessa tre brister är anmärkningsvärt. Hon gör det i en gränsöverskridande bok som hela tiden växlar spår mellan olika förhållningssätt, som lånar drag från poesin, essän, självbiografin, vetenskapen, filosofin. Det sker i en bok som på ett subtilt sätt demonstrerar konstens funktion i ett samhälle: att råda bot på våra hjärnspöken.

Nietzsche menade att vi har konsten för att inte dö av sanningen. Det vore mig främmande att enbart se Nilssons författarskap som verklighetsflykt, för det skulle vara en grov förenkling. Med sina böcker visar hon tvärtom att vi kan ha konsten som ett verktyg för att göra verkligheten mer hanterbar. Det kan låta förminskande att reducera en författare till självhjälpslitteratur, men medan den genren infekterats av geschäft och charlataneri, finns hon Nilsson ingen annan uppenbar avsikt än att göra läsaren medveten om vilka skatter som språket och litteraturen inrymmer. Det är en glädje som aldrig är tillkämpad eller ansträngd, men också heller aldrig i avsaknad av dess motsats olyckan. Därför blir också balansen mellan det höga och det låga så nödvändig i hennes böcker.

Genom hela Nilssons författarskap löper språkförälskelsen, vars givna yttring har med skönlitteraturen att göra. Hon är uppsluppet begeistrad i läsning och bedriver en egen form av essäkonst, där hon underförstått lyfter fram de författare som har betytt mycket. Därmed formar hon en personlig kanon, som ger utrymme både åt uppenbara klassiker som Kafka och Beckett, och en del mindre väntade namn som Mary MacLane och Ottessa Moshfegh. Hon har samma inställning till dem alla: de måste bereda stor och omedelbar läsglädje. En hel del av dessa författare har hon också översatt. Där finns nonsenspoeter ur en brittisk tradition, som Mervyn Peake och Edward Lear (tillsammans med Malte Persson), samt Lewis Carroll, han som skrev böckerna om Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. Tillsammans med Jonas Ellerström gav hon 2021 ut A som i Alice, som i encyklopedins form berättar historien om författaren och hans besynnerliga litteratur, i form av vindlande essäer och svindlande samtal, samt översättningar. Givetvis är också detta en unik bok i svenskt avseende.

Dessutom översatte Nilsson förra året dikter av den amerikanska författaren Dorothy Parker, i boken Jag älskar dig till döds ändå. Denna översättning är så fri att den måste betraktas som lika mycket en ny bok av Nilsson som en översättning av Parker. Hon beskriver själv hur hon föreställer sig den tvåspråkiga utgåvan, ”lite som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på en after work; poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på en dito till höger. Ibland speglar översättaren vad poeten just sa, ibland spinner översättaren istället vidare och bidrar med egna erfarenheter av samma sort.” Det är omöjligt att veta vad Dorothy Parker skulle tycka om att bli läst och översatt på det här sättet. Kanske hon, med sin kvicka tunga och obetalbara förmåga att leverera ordvitsar som dryper av sarkasm och cynism, ändå hade uppskattat att behandlas exakt så vanvördigt men ändå intelligent? Resultatet är en urspårat opretentiös bok som är både ömsint och hårdhänt, det slags bok som aktiverar både förtvivlade tårar och muntra skratt. 

Ett uttalat mål från Nilsson har varit att smitta Sverige och göra oss mer nonsenskrassliga. Hon kanske inte – ännu – har skapat en epidemi, men vänta bara. Hennes böcker är smittsam läsning, och om någon form av rättvisa finns kommer vi inom en snar framtid att inte längre förvånas över att det finns författare som går så långt in i nonsens som Isabella Nilsson. Då kan hon också tituleras drottning hellre än prinsessa. Och dessutom: blir vi sjuka på kuppen anser jag att det är värt det, bara jag får fortsätta läsa ännu fler av hennes unika böcker.

Yesteryear, Caro Claire Burke, 4th Estate

  

När jag flyttade till Jönköping i slutet av 1900-talet fanns det tre boklådor i stans centrum. Nu finns det en, och för att inte också den ska försvinna gynnar jag den ibland. För några dagar sedan var jag ute efter en bok, och hittade två av mina elever bland de engelska böckerna (obviously). Jag ville inte gärna skylta med vad jag skulle köpa för bok, men insåg efter ett tag att det kunde kvitta, om jag ändå ska berätta det på bernur (alla 500 läsare).

Boken var – förstås – Carol Claire Burkes Yesteryear. Den har nyligen kommit i svensk översättning, men jag valde att läsa den på engelska. Den har blivit det Miranda Julys Alla fyra blev förra sommaren: alltså en bok som alla snackar om. Julys bok hade marginellt högre konstnärlig ambitionsnivå, men var den roligare att läsa? För jag vore ingen ärlig läsare om jag inte erkände att jag haft viss behållning av Burkes roman. Den är ganska vass, ganska välskriven, ganska rolig, ganska underhållande, ganska intelligent. Sa jag ”ganska”: jag menar det verkligen – det här är en roman som håller sig i mittfåran.

Nåväl. Nathalie Heller Mills är en lite drygt trettioårig influencer på en bondgård. Hon är gift med Caleb – dum som ett spån – och har fem barn och ett sjätte på väg. Hon har fem miljoner följare på instagram, och lajvar tradwife-trenden med ett gammaldags liv. Vad följarna inte vet är att hon har ett antal nannies och en producent, samt ett tjugotal assistenter som sköter bondgården. Hon är privilegierad, men också självisk, bigott och dömande – så får hon sitt straff, enligt romanens logik, och vaknar upp på mitten av 1800-talet, med en familj som bara vagt liknar hennes egen.

Denna premiss är originell, och jag kan beundra en författare som öppnar upp för det övernaturliga. Nathalie – som är djupt troende på det uramerikanska sättet – tror förstås att det är ett straff från Gud. Men länge ser jag romanen som ett djärvt experiment, som kan påminna om romaner som Ira Levins Stepfordfruarna, Marlen Haushofers Väggen, eller filmer som Måndag hela veckan och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Alltså fiktiva verk som bjuder in det påhittade, icke-existerande och fantastiska. Ray Bradbury kunde ha gjort något liknande på temat en vuxen som straffas – men han hade förstås nöjt sig med en novell, och inte en roman på nästan 400 sidor.

Jag hade välkomnat fler resonemang kring hur en samtidsmänniska skulle klara sig utan dagens teknik. Min gissning: skitdåligt. Visst, historiskt sett har människan som art varit skicklig att anpassa sig till nya omständigheter, men titta bara på de förändringar vi inom kort ställs inför på grund av klimatförändringarna. Inte någon gynnsam prognos.

Det tråkiga med romanen är väl två saker. Dels de långa tillbakablickarna på Nathalises förflutna, som ska förklara varför hon blev som hon blev, och dels slutet, som är en besvikelse för den som inte vill ha sina slut allt för tillrättalagda. Annars är ju ämnet aktuellt, med föräldrar som exponerar sina barn i sociala medier. Burke har också fått med en del om manosfären, men den satiren blir grovhuggen och ineffektiv.

På samma sätt som Nathalie dömer sina följare, men även sin närmsta omgivning, är det säkert många som ser ned på läsare av Burkes roman. Men den är tillräckligt smart skriven för att motivera en läsning även för en elitist. När Nathalie upplever sig transporteras ”into the uncanny” är det förstås svårt att inte tänka på Freuds begrepp das Unheimliche, alltså det som är igenkännbart och skrämmande just för att du känner igen det men ändå identifierar ett främmande inslag. Nathalie kallar det mycket träffande ”an evil sister of nostalgia”. Och situationen när hennes gamla värld blir gammal på riktigt, alltså att hon vaknar upp året 1855, beskrivs också träffande: ”I feel like I have been dropped into an unfinished pencil sketch of a maze.”

Det är väl ändå trist när kulturen reduceras till snackisar. Som förra sommarens Miranda July-bok, och årets Yesteryear, eller filmer som Christopher Nolans The Odyssey – på intet vis dålig, men någon stor filmkonst är det ju inte. Så är väl inte heller Yesteryear någon stor roman eller något som kommer att bli läst i flera generationer. Mitt tips till den som vill läsa något som inte bara är lagom vass samtidssatir utan går hela vägen in i det vilda och ohämmade: läs Rachel Yoders mästerverk Nightbitch.

Rasmus Nielsøn, Rasmus Daugbjerg, Gutkind

  

Jag antar att du som många andra följer den svenska tv-serien Svärtan (som bygger på John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985). Att ett gäng småglin får tag på en egen sjöjungfru är faktiskt inte det minst trovärdiga i serien, för det är den uselt skrivna dialogen, som förefaller ha haft 40-talets pilsnerfilmer som förebild, eller Astrid Lindgrens minst lyckade stund som författare, Saltkråkan. Från svenskt håll finns en annan fiktiv fast manlig havsvarelse i Carl-Johan Vallgrens Havsmannen, men vad är väl dessa vagt tecknade övernaturliga väsen i jämförelse med Danmarks två sjöjungrur.

Först: H.C. Andersens världsberömda Den lilla sjöjungfrun, som Disney förutsägbart nog har kramat sönder, medan hon i sagan går ett värre öde till mötes, där hon efter att ha förvandlats till människa får i uppdrag att mörda prinsen för att bli sjöjungfru igen, men ångrar sig och kastar sig i havet och förvandlas till skum. Men ännu tidigare fanns sjöjungfrun Ibrant, som hovpoeten Rasmus Glad berättade om på 1500-talet. Hon förutspådde krig och ödeläggelse i spåret av lillprinsen som skulle bli Kristian IV av Danmark.

Om denna Ibrant berättar Rasmus Daugberg i sin nya bok Rasmus Nielsøn. Den eponyma huvudpersonen är en bonde som är olycklig, efter att pappan drunknat och han blivit separerad från sin älskade vän Lovisa Friis, en herremans dotter. In träder sjöjungfrun – på danska det mer poetiska ”havfrue” – Ibrant. Hon konstaterar syrligt att Rasmus ”lignede ikke bare en stakkel, han lignede en, som også selv syntes, at han var det.” På hans fråga om hon verkligen är en havfrue svarar hon: ”Det kan vi godt sige”. Rasmus är en bortglömd person, och mellan honom och Ibrant skapas en kortvarig och mycket okonventionell vänskap. Hon kan se in i framtiden, och det är förstås en eftertraktad egenskap i alla tider. Så kommer hon till hovet, och skiljs från Rasmus.

Tidigare har Daugbjerg skrivit två böcker som korsat gränsen till magin och det övernaturliga. Hans andra roman Troll har fått många svenska läsare, och han fick häromåret också högst välförtjänt Mare Kandre-priset. Han skriver ett slags onda sagor i Pär Lagerkvists anda. Men till skillnad från svenska författarna Vallgren och Ajvide Lindqvist blir Daugbjergs sjöjungfru inte enbart eller entydigt något redskap i människans tjänst. Trots allt finns det alltid något förnumstigt i hur svenska författare skriver skräck, medan Daugbjerg tar oss rätt in i det oförklarliga, och respekterar det oförklarligas rätt att förbli ouppklarat. En författares uppdrag kan inte nöja sig med att lägga till rätta: hen ska beröra och uppröra i lika hög utsträckning.

Han har sannerligen mutat in sin egen plats. Romanen Rasmus Nielsøn har tre jagberättare: Rasmus själv, sjöjungfrun Ibrant, samt Rasmus Glad, under sin latiniserade namn Erasmus Lætus. Daugbjerg har utgått från hovpoetens egna texter om Ibrant, som alltså enligt historieskrivningen har funnits på riktigt. Men är det frågan om magisk realism eller fantasy? Kanske något helt annat bara. Daugbjerg visar djup förståelse för frågor kring skuld och rättvisa. Hans karaktärer är ofta godhjärtade men naiva, och tacklar eviga problem kring ensamhet och vänskap. Så sett är det – trots att han skriver om mytiska figurer – en helt igenom mänsklig tematik i hans böcker.

Sommaren är en lämplig tid för skräck. Jag minns när jag var knappt torr bakom öronen (sex-sju år på sin höjd) och tv visade skräckfilmer sena kvällar, kurerade av Nils-Petter Sundgren. Jag övernattade hos mormor och morfar i Torrböle, och låt säga att de inte var lika rigida som mina föräldrar över vad jag fick och inte fick se på tv – eller så smög jag upp och gömde mig bakom soffan (vem minns sådana detaljer?) för att låta filmer som Invasion från Mars och Frankenstein bli min initiationsrit till skräckfilmen. Den här ”sommaren 2026” får gärna gå i skräckens tecken.

Bryllupsnat, Signe Gjessing, Gyldendal

  

Kärleksdikten närs av olycka, alltsedan det apokryfiska Sapfo-fragmentet ”168B”, här i dansk översättning av Mette Moestrup och Mette Christiansen: ”MÅNEN ER GÅET NED, SYVSTJERNEN MED / DET ER MIDT PÅ NATTEN / OG TIMERNE GÅR / JEG LIGGER HER ALENE”. Undantag finns – alla har de Eva-Stina Byggmästars signatur.

Så hur går det att skriva extatisk kärleksdikt anno 2026? Signe Gjessing, som sedan sin debut med Ud i det u-løse 2014 har välkomnat en viss form av virtuos språkkänsla parad med kosmiska anspråk, presenterar ett anspråksfullt förslag med sin nya pastellfärgade bok Bryllupsnat. Redan debuten fick mig att tänka på Edith Södergran, en poet som blivit allt mer aktualiserad i dansk offentlighet med nya översättningar av dikterna och Agneta Rahikainens briljanta biografi. Så är Södergran också i denna bok en del av det Pantheon av modernistiska diktare som Gjessing skapar, tillsammans med Nelly Sachs och Else Lasker-Schüler. Sicken trio!

Det bör kanske framhållas hur lekfullt Gjessing skriver, om det inte har framgått: ”Hvorfor kan stjernerummets smag huske præcis, hvor den opholdt sig, / da hindbærrene snød sig til at købe likør, selvom de er for unge til det?” Hennes kärleksdikter är tio till antalet och följs av en ”excyklopedi” med 56 aforismer på uppslagsorden ”Filosofi”, ”Statskundskap”, ”Botanik”, ”Medicin”, ”Økonomi”, ”Kunst”, ”Kemi”, ”Fysik”, ”Idræt”, samt ”Jura”. Hon använder ofta också det oerhört vackra ordet ”stjärnrymden”, alltför sällan använt av andra.

Hennes dikter innehåller för övrigt en mängd stjärnor och hud (ungefär som röda mattan på en Oscarsgala, med andra ord). Och solen! Och läppar! Gjessing skriver otåligt, som om marken bränns under fötterna. Hon skriver i dialog med bländande föregångare, främst Södergran, och det är inte svårt att fatta viljan att skriva vidare från perspektivet som modern jungfru eller radikalfeministen som hävdade att mannen aldrig har funnits, att han är en falsk spegel som ”solens dotter vredgad kastar mot klippväggen”.

Men det är också mycket i den här tunna boken som är kufiskt. Så här i den femte dikten:

Min stjernekrop er lige begyndt at følge mit hjerte på instagram og har

fundet ud af, at jeg elsker dig.

Og:

Min hud er mit hjertes gæstehåndklæde, som stjernerne ikke skal bruge,

for jeg synes, de står mig for nær.

Men poesin har en självklar rätt att uttrycka sig knepigt om den vill eller om situationen kräver det. Och Gjessing har ett ärligt, naket tonfall som är helt hennes egna, lätt igenkännbart för oss som följt henne sedan början (hon debuterade som 22-åring). Hon skriver en bråkig, brokig form av dikt, en dikt som vägrar komma till ro, som vägrar finna sig utan hellre infinner sig – meddelar sin närvaro, med stark lyskraft. Som en stjärna? Ja, som en stjärna.

För poesi ska inte enbart nöja sig med att vara en bruksanvisning: ”Stjernerne kan være helt sikre på, at du kommer og stråler for dem, når de / er forhindrede, fordi de ligger hos mig.” Är det här oförståeligt, eller något som går att förstå? Nja, jag kan inte säga att jag omedelbart har förstått de här dikterna, efter att ha tillbringat en dag med dem, men jag litar på författarrösten, litar på tonfallet. Vad det än är Gjessing håller på med är det ett vågspel, detta intima möte mellan diktens röst och läsarens mottagande. Det går att applicera på kärleken: vad försiggår i huvudet på den du älskar? Du både vill veta och fasar för svaret.

Gjessings svar är magnfikt: ”Mit hjerte er et håndvåben, som stjernerne truer med at skyde sig med, hvis / jeg ikke gengælder deres kærlighed.” Kroppen och rymden är hennes alfa och omega – det abstrakta och det konkreta. Hon skriver en vildsinnad poesi, knasig ibland, och ibland kristallklar, men alltid underbar. Den kunde kallas ”gudomlig”, med sin tilltro till ett hett andligt möte mellan – eller ett kors och tvärs – ett jag och ett du.

Det är dikter med höga anspråk, och det virtuosa kan väl inte betonas tillräckligt många gånger eller tillräckligt starkt. Men det blir aldrig lärdomstungt. Här finns en referens till Mozart – det är inte första gången – likväl som till Taylor Swift, Immanuel Kant, Marlene Dietrich och Winston Churchill. Signe Gjessing skriver tunna böcker med lång räckvidd. Hon är en av de mest våghalsigt begåvade av de danska poeterna. Nyligen skrev Sanna Samuelsson att den danska poesin överskattas av svenska läsare. Jag skulle kunna säga tvärtom, eftersom jag ännu inte har läst någon riktigt adekvat hyllning av Gjessings formidabla poesi.

dEN PLÅGADe MANnen – en passion, Richard Thörn & Ulf Tjärnström, pa-parant

  

På pa-parant, poeten och konstnären Leif Holmstrands förlag, ges en stilrent formgiven bok ut i dagarna. Den har skrivits av prästen Richard Thörn, och Ulf Tjärnström, fotograf i Svenska kyrkans tjänst, har bistått med fotografier. dEN PLÅGADe MANnen – en passion är en långdikt om en träfigur från medeltiden, som 14 februari 1946 närapå gick förlorad i en brand.

Misstänksam som jag är i dessa AI-tider då typ hälften av mitt flöde på instagram är fake (en kändis antas säga något dumt, en fotbollsspelare antas ha stämplat en motståndare) googlar jag figuren. Jo, den finns ju på riktigt, och förvaras i Eskilstuna. För tillfället, tills hösten infaller, kan den beskådas på en utställning på Historiska museet i Stockholm. Så har Thörn skrivit en ekfras i förlängd form medan Tjärnström har krupit så nära det bara går. Texten är satt i grönt bläck, och bilderna går också i grönskala. Grönt som i liv, antar jag.

Så blir boken en kombination av diktsamling och konstprojekt, eller museitext. Den har en oväntad inledning: ”det finns ingen gud”. Det låter mer som Pär Lagerkvist (gud stavad med gemen inledningsbokstav är classic gnäll-Pelle) än Bo Setterlind. Men hur var det nu? Har det ens skrivits väsentlig svensk religiös efter Setterlind? (Säg inte Ylva Eggerhorn, snälla.) Ja, men först på senare tid, och det med besked – Marie Tonkin ser jag som en av de bästa poeterna som debuterat de senaste åren. Glädjande nog skriver Thörn också en väsentlig religiös poesi, om än inledningen alltså kan få en att sätta nattvardsvinet i halsen.

Men kanske det är svårare att bevisa Guds icke-existens än tvärtom. Hittills har ingen övertygat mig om att han inte skulle finnas. Thörn skriver: ”Herre, förbarma dig, vi förstår inte vem du är”. Så sant, och därmed försvinner ju också alla tvivel – hur kan man förneka det man inte förstår?

Dikten är ibland satt i versaler (textens sätt att zooma in på närbild, kan tänkas), och samspelar starkt med fotografierna, när Thörn närmar sig rolldikten: ”min hud är mer lik en krokodils / än ett nyfött barns”. Så skriver han också med fin inlevelse:

SÖTA LILLA BARN PLÅGADE VANSTÄLLDA GUD

DU LIGGER SÅ HÅRT DU FRYSER

TA MIN FÖRTAPPELSE OCH TAPPA

DIG I VÅRA KUPADE HÄNDER

UR DENNA DIN KÄRLEKS KÄLLA

STARKT SOM DÖDEN STRÖMMAR VATTEN OCH BLOD

JAG GER DIG MINA SKOR OCH MIN JACKA

BÄR MIG SOM DEN RING

JAG FICK VID HEMKOMSTEN

Ibland väcks oron om poesin, att den har svårt att överleva (varför finns den kvar då och ändå?), och detsamma sker lite då och då kring kyrkan och religionen, att det inte finns plats för den i en avförtrollad och materialistisk tid (läs: kapitalistisk). Kanske det är så enkelt att det alltid tillkommer individer som upptäcker att det inte räcker med yta, att det är ett tomt liv att leva om det enda du tänker på är avkastning och maximering av dina egna livsvillkor.

Det finns uppenbara likheter mellan bönen och poesiläsningen. Båda kräver ganska lite av den som ägnar sig åt det. Sa jag lite? Jag menar mycket – nämligen djup koncentration, intresse för annat än det egna jaget, fantasi, uppmärksamhet, att tycka att kärlek är mindre pinsamt än hat, inlevelseförmåga (säg det, empati är inte straffbart (ännu!)), men också en vilja att ingå i något större än de egna perspektiven. Och belöningen är – empirin är osviklig – likartad.

Thörns dikter uppmärksammar förändringen, den bokstavliga hos träskulpturen och den figurativa hos diktjaget och som är tillgänglig för alla. Här blir Jesusfiguren ett enda sår, och då blir spikarna som satts i kroppen osökta eller oundvikliga referenser till vad som skedde på korset. Eller så är det som Thörn skriver: ”Det är bara en spik rakt in / Den håller löftet”.

Arvegods, Jonas Rasmussen, Trombone

  

Jonas Rasmussen har profilerat sig som översättare av främst dansk poesi, men har också skrivit en del böcker, däribland poesi under pseudonym – författarnas osynlighetsmantel (om de inte döper den till ”Bo Baldersson” har den kort bäst före-datum) – och nu utkommer en kort roman på förlaget Trombone. Arvegods är till sin yttre form något av punktroman – alltså med korta kapitel – och är på lite drygt hundra täta sidor, där varje kapitel bara är ett stycke långt.

Men formen är också kammarspelet. En kvinna och en man har sammanstrålat vid ett enkelt gods, där tidsmarkörerna är få. Platsen: i närheten av ett hav. Vi får successivt veta att de växt upp där för 20 år sedan. Hon är dottern i huset, och han är son till husan – ett klassiskt Fröken Julie-upplägg, kan tyckas, men det stämmer inte riktigt, även om klassaspekten finns med som ett mönster som inte går att tvätta bort. Något har gått snett här: det har brunnit, och kvinnans händer luktar bensin. Då, när de fortfarande var barn, inträffade också avgörande händelser i deras liv.

I någon mån förklarar det parets nuvarande tillstånd, som liknar letargi med plötsliga utbrott där de slår varandra och spottar på varandra. Minnena lever starkt i dem. Det gåtfulla styr deras handlingar, där romanen använder sig av tablåer och sekvenser för att berätta om det ohyggliga som har skett, och som av allt att döma fortsätter att ske.

Stilen är filmisk, och ett av styckena inleds så här:

Kvinnan går över tröskeln till där tystnaden börjar. Hon låter dörren stå öppen bakom sig. Mannen kan göra som han vill. Stå kvar, eller följa efter in. Det gör henne detsamma. Hon har nästan helt glömt bort att han finns. Nycklarna lägger hon på chiffonjén i hallen. Rullväskan ställer hon ifrån sig mitt på hallgolvet.

Det är ett sätt att skriva som får mig att tänka på Marguerite Duras, så därför förvånar det inte att kvinnan en gång lyfter fram hennes bok Det är allt ur bokhyllan och läser ur den. Men så har Rasmussen vad jag förstår också använt sig av Alain Robbe-Grillet. Om det är lätt att älska Duras – få svenska debutanter är inte devota Duras-läsare – är Robbe-Grillet desto svårare att ens fördra. Så det är en modig insats Rasmussen gör.

Vad är det då han gör? Han väljer att skriva utan intrig. I stället för att som majoriteten av de svenska samtidsförfattarna gör – presentera saker som utspelar sig i en bekant fiktiv värld med starka drag av verkligheten – ger han oss en värld och ett temperament att vistas i. Att använda sig av filmkamerans låtsade objektiva blick är frustrerande, men har förstås stöd i den så kallade ”nya roman” Robbe-Grillet var en företrädare för (i Sverige: Stig Larssons fyra romaner). Men den ödesmättade situationen med paret i huset får mig att tänka på ett av Lucian Freuds porträtt, som nu går att skåda på Louisiana. En kvinna i en säng, med en man i bakgrunden, i skugga, med vagt hotfulla åtbörder. Även här har något avgörande utspelat sig strax innan scenen fryses – inte till död, utan till liv.

Kvinnan och mannen klär av och klär på sig, genom alla missförstånd, verbala och fysiska. Berättaren är en utomstående övervakare och är ständigt närvarande men inte helt allvetande. Ordet ”kanske” är flitigt förekommande, som för att påminna oss om kontingenserna, det vi inte vet men som kan vara sant. Sanningen lurar som ett rovdjur i utkanten av bilderna. Över den somrigt kvava atmosfären ligger ett sepia-färgat eller rentav tintat ljusraster.

Ledtrådar pusslas ihop som i ett kriminalfall. Ting ges symbolisk innebörd. Tiden är något som gått sönder, och tempus byter plats och ges nya konnotationer: ”I går brinner det”, kan det stå. Eller så är det bara tiden som går i cirklar – som den ju plägar göra – och allt förefaller passerat och förlorat på förhand. En märklig dvala uppstå här där ”[a]llt har redan hänt. Slagen har redan fallit.” Så bryts kronologin också sönder, likväl som intrigen.

Det är en roman om det omöjliga mötet mellan människor: ”Hon vet att mannen aldrig kommer förstå henne; att han inte har möjlighet att förstå; att ingen har det.” Det låter förstås pessimistiskt – eller så är det bara ett livsvillkor. Om vi kan erkänna det kan vi från den position börja jobba för att försöka nå fram till den andre, hur oändligt svårt det än är. En roman som sätter oss ansikte mot ansikte med sådana oskattbara insikter kan bara uppfattas som välkommen.

Said the Dead, Doireann Ní Ghríofa, Faber & Faber

  

Det här har jag sagt många gånger redan, men få böcker från senare år har varit lika förbluffande starka som Doireann Ní Ghríofas Ett spöke i strupen, som kom på svenska 2023. Hur ska den beskrivas? Spöken – hämnd – osynliggörande och åskådliggörande – språk – religion – sex – historia – feminism – magi. Hur ska en sådan unik talang förvaltas?

Ja, till att börja med: den här nya boken, Said the Dead, som vidareutvecklar några av spåren från den förra romanen. Här är det också frågan om en spränglärd essä om ett historiskt förflutet som genskjuts av fantasi och poetiska påhitt (Ní Ghríofa är också poet). Platsen: ett övergivet mentalsjukhus från senviktoriansk tid. En nutida individ hamnar vid dess rostiga låsmekanismer: ”Once the old key entered, the old lock nodded. There you are.” Sannerligen: där är vi!

När jag började jobba på Umedalens sjukhus i mitten av 80-talet fanns ändlösa kulvertar som man kunde frekventera om man hade anledning att besöka någon av de andra avdelningarna. Där kutade alltid minst en manisk patient med stirrig blick och insnärjd i molokna monologer. De gamla skötarna, med rutin från 50-talets lobotomier, brukade avmätt säga: ”Om det är nånstans det spökar, är det säkerligen i den kulverten.”

En berättare, som lite klurigt ges tilltalsnamnet ”the Reader”, börjar snoka i de gamla dokumenten från det nedlagda mentalsjukhuset vid Cork på Irland. Och hon får reda på saker när hon hittar journalanteckningarna. Bland annat att en av läkarna var Lucia Strangman, som tillsammans med den ännu mer kända systern Mary tillhörde de första kvinnor som utbildades till läkare i Irland. Lucia blir författarens ciceron i detta inferno, och hon tar allt mer utrymme, med kameran i ena handen och pennan i den andra. Många av hennes patienter var kvinnor, och när den nutida individen – ”the Reader” – tar del av dokumenten blir det plågsamt hur svårt det var för Lucia att inte bli delaktig i det systematiska förtrycket av kvinnor som visade någon form av avvikande beteende. ”Hysteri”, som det kunde heta. Det kunde räcka med en oönskad graviditet eller att hysa konstnärliga ambitioner.

Tillsammans med rikhaltiga fotografier och en omfattande förteckning över använda källor förvandlar Ní Ghríofa romanen till en dokumentär, eller om det är tvärtom. Hennes stora insats ligger i att hon så effektivt gör det förflutna levande, och att hon når längre än en historiker skulle ha gjort. Helt enkelt för att hon släpper inlevelsen fri, och skriver helt utifrån den historia som med Faulkners inte är död eller ens förfluten. För en irländsk författare finns det förstås fog för dessa dubier kring hur historieskrivningen har förmedlats inte minst i skolan – tänk bara på Magdalenahemmen, om du behöver en påminnelse om tystnadskultur i sin sämsta form. Här finns även en irländsk historia om engelsk övermakt.

Om David Foster Wallace menade att varje berättelse är en kärleksberättelse, kunde Ní Ghríofa mena att varje berättelse är en spökberättelse. Och spöken är både diskreta och påträngande (källa: egen erfarenhet). Fiktionen är en lämplig spelplan för spökerier. Vi bär alla på spöken; en del av dem går under namnet ”Nostalgi” (kloka människor skyr dem). Det råkar slumpa sig att jag parallellt med den här irländska romanen läser danska Charlotte Weitzes Ulvemælk, om varulvar och spöken, mer specifikt norska folklivsforskaren Evald Tang Kristensen. En trend? Men varför skriver inte fler svenska författare – Andrea Lundgren undantagen – sådana här romaner? De med högre ambitionsnivå än att skildra sina egna vardagar kan också snegla mot mexikanska Valeria Luisielli, som inte heller byggt några vattentäta skott mellan verklighet och fiktion i sina romaner. 

Ní Ghríofa låter sina spöken stå i konflikt med varandra, fastlåsta i sina egna ekokammare. En kvinna hör en man ödesdigert viska: ”we’ll meet again”. Få saker kan i så hög grad låta både lockande och avskräckande. Den viktigaste frasen som läkarna plitar ned i journalerna, och som även det kan vara både positivt och negativt: ”no change”. Och det här med att de döda finns bland oss, är inte det en tanke som också den är tveeggad: både barnslig och vacker, lika korkad som den är hoppfull – patetisk eller sublim, eller bådadera?

För det finns ofta en anledning för någon att gå igen. Här finns det frustrerade bitterfittor som vill göra upp räkningen. Ní Ghríofa får verkligen dessa kvinnoöden att leva, vilket är spöklikt bara det. En av kvinnorna säger att hennes namn är ”Never”, och i nästa stund heter hon ”Anguish”. Hon lyckas också förena form och innehåll till en oväntad enhet, som hela tiden sätter läsningen på helspänn. Så här ska feminismens slipstenar dras, kan man sätta som omdöme av det konstnärliga och inte minst etiska projekt Ní Ghríofa nu har skapat med sina två märkliga romaner, där en säregen poesi uppstår i mötet mellan det uppgivna och optimistiska.

Det finns förstås en försåtlig ironi över mentalsjukhusets nuvarande öde, att bli lägenheter, där företaget som hyr ut dem har denna slogan: ”live comfortably, live conveniently, live with us”. ”Bo med oss” låter som något ett spöke kunde säga. Ní Ghríofa skriver med en avväpnande humor, och det manierade övertas också av ett konsekvent genomfört syfte, att skildra en skamfläck utan att fördenskull putsa bort det skändliga. Det är onödigt att jämföra, men jag kan inte komma på någon författare från Storbritannien eller Irland som har varit i närheten av denna vidlyftigt påhittiga fantasi sedan jag läste Jeanette Wintersons första romaner.

Den diskreta åldern; Avled stilla, Simone de Beauvoir, översättning Lily Vallquist; Kristoffer Leandoer, Lind & Co

  

I år, fyrtio efter Simone de Beauvoirs död, finns det goda möjligheter för svenska läsare att stifta eller återstifta bekantskapen med henne. Vi har Natur & Kulturs nyutgåva av Åsa Mobergs bok Simone och jag, som jag skrev om i går, och så på Lind & Co en helt ny översättning – den första svenska – av romanen Den diskreta åldern från 1967. Det är Kristoffer Leandoer som står för denna, samt ett efterord. Han har också skrivit efterordet till nyutgåvan av Avled stilla, som nyligen kommit i pocket.

På ett sätt är det synd att utgivningen av Beauvoir är spridd på så många olika förlag och att böckerna kommer lite pö om pö – ett visst detektivarbete krävs för att upptäcka dem alla. Men det är mödan värt, tycker jag nog, eftersom jag har upptäckt (på den så kallade ålderns höst) att det är en författare som har allt mer att säga mig. Har det med livserfarenhet att göra? Här sysslar hon med åldrandet och döden. Enligt Beauvoir sätter sig döden på ens axel det år vi fyller sextio (nästa år för min del, i så fall).

Den diskreta åldern – lysande titel för övrigt – handlar om en nyligen pensionerad kvinnlig akademiker med undervisningserfarenhet från Sorbonne. Hon skriver böcker om litteratur och filosofi, är gift med fysikforskaren Alan, har sonen Philippe, som är på väg att bli kariärrist och opportunist. Det sker en brytning. Under tiden ges kvinnans senaste bok ut och får ett svalt mottagande. Har hon tappat det: stämmer det att inga nya banbrytande idéer kommer till en efter sextio?

Beauvoir uppehåller sig vid och brottas med likgiltigheten och förnöjsamheten. Hon är i sitt skrivande hård mot andra – men ännu hårdare mot sig själv. Det låter som receptet till ett långt och olyckligt liv: ”Sorgen kan man gråta bort. Men glädjens otålighet, den får man inte bukt med lika lätt.” De gamla är ”döda vars ben fortfarande rörde sig”, och nu är hon själv en av dem. Och hur ska sonens ambitioner tolkas, om inte som att det då – på 60-talet – fortfarande var ett skällsord att kalla någon för ”streber”, medan nu alla bara rycker på axlarna åt sådant beteende. Så kan kvinnans sorg uppfattas: det är inte hennes livsval som blivit obsoleta, utan det är samtidens förskjutning mot mer materiella värden.

Ett problem som gärna infinner sig när man läser Beauvoir är att tolka för självbiografiskt. Lite har hon sig själv att skylla, med karaktärer som befinner sig på inte ens armlängds avstånd från henne själv och livskamraten Sartre. Här skriver hon en bok när hon själv är 59, om en kvinna som har panisk skräck för åldrandet. Men det ska också anmärkas hur förutseende hon skriver om till exempel vår tids drottningar på sociala medier, för så här klarsynt kunde hon döma ut dem redan för 59 år sedan:

De har ett obestämt arbete, de gör anspråk på att bilda sig, idrotta, klä sig väl, ha det perfekta hemmet, uppfostra sina barn oklanderligt, leva ett fashionabelt liv, kort sagt lyckas på varje plan. Och inget är egentligen viktigt för dem. De får blodet att frysa på mig.

Det är faktiskt svårt att förstå varför det dröjt så länge tills Den diskreta åldern har översatts till vårt språk, för det är en livfull, chockerande och underbar roman. Dialogen är brännande, blixtrande, full av subtila, spydiga kommentarer. Simone de Beauvoir måste ha livats upp av att skriva den: ”Vad är en vuxen? Ett barn som åldern har blåst upp.”

I anslutning utkommer alltså en pocket i Lind & Co:s Palmserie med kvinnliga klassiker, Avled stilla, i Lily Vallquists översättning från 1965. Här handlar det om åldrandets yttersta konsekvens: döden. Det är en essä om mamman, som 24 oktober 1963 läggs in på klinik för ett lårbensbrott. Så upptäcks cancer, och kampen mot döden inleds – en kamp utan segrare. Ett halvår senare har Beauvoir texten klar.

I sina för- och efterord om båda böckerna kallar Leandoer dem ”gripande”. Det är en ovanlig kritikerterm, fast i ärlighetens namn fullt legitim, för det är svårt att resa invändningar mot en text där författaren menar sig vara ”söndersliten av medkänsla”. Beauvoir skriver om hjälplösheten hos mamman, och den egna hjälplösheten. Det är en klinisk text, men med känslorna på helspänn. Det finns något i hennes skrivande som saknar pardon, och hon ser allt, de olika läkarna som antingen är bra eller dåliga, men framför allt sköterskornas uppoffrande arbete och hur det påverkar mamman: ”förödmjukande för henne och motbjudande för dem.” Hon skildrar mammans nakenhet, förnedringen, lavemangen, och de korta stunderna av frist och lättnad, innan nästa plåga infinner sig.

Här skriver Beauvoir också om den dåliga relationen mellan mamman och pappan, hur mamman hela tiden tvingades utstå nyckerna och otroheten. Det är en misslyckad relation som lär dottern allt hon behöver veta: ”att det borgerliga äktenskapet var en naturvidrig institution.” Hon kunde inte heller gråta när pappan dog, men inför mammans dödssjukdom övermannas hon av tårar: ”Den här gången hade jag ingen kontroll över min förtvivlan, någon annan än jag grät inom mig.” Till sist försonas hon ändå med mamman, genom att båda älskar livet.

Gamla ställningstaganden behöver omprövas, när Beauvoir skildrar en mamma rädd för dotterns intelligens. Det är kanske det mest insiktsfulla som har skrivits på temat mor-dotter, eller barn-förälder. På ett plan blir de främlingar för varandra, där var och en tvingar sig själv att inrätta distans som en överlevnadsmekanism. Jag slås av ärligheten i Beauvoirs förhållningssätt, att hon just genom att blottlägga de dåliga sidorna både hos sig själv och hos mamman åstadkommer denna unika form av sanning. Då blir det en text som saknar strategi och aldrig blir sentimental eller tillrättalagd.

Vore det inte för att jag redan har citerat allt för mycket skulle jag gärna anbefalla den här bokens två avslutande meningar, för att de bättre än något annat jag har läst summerar livet och döden. De är värda att leta upp, även för läsare som likt mig en gång i tiden avfärdat Simone de Beauvoir, på oklara grunder.