Julian, Fleur Pierets, översättning Anna Rosenqvist, it-lit

 

Sorg: hur ska den beskrivas för att bli allmängiltig och autentisk? Mer än något annat handlar det om hur den ska bearbetas, alltså i vilken mån en balans ska upprätthållas mellan att fortsätta leva och konfrontera allt det fula som inryms i sorgen. Det är individuellt, kanske du invänder, men ändå finns det nog lärdomar att erhålla från olika skildringar av akut sorg. En sorg som kräver både aktivt deltagande och noggrant kalibrerade pauser.

Där finns Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, Nick Caves blogg The Red Hand Files, och Roland Barthes Sorgedagbok. Alla tre omnämns i Fleur Pierets bok Julian, som gör ett tappert försök att gestalta sorg. Fleur och Julian har varit ett par i nästan sju år när de bestämmer sig för att genomföra ett konstprojekt – att gifta sig i samtliga 22 länder där samkönade äktenskap är tillåtna. Det ska bli ett manifest för att sätta fokus på de – vid det laget – 172 länder där det är olagligt. Efter fyra äktenskap dör Julian: ”När hon dog tog hon allt ljus med sig.”

Så vidtar berättelsen om dels Fleurs överlevad efteråt och dels samvaron med Julian, och hur sjukdomen långsamt – ibland snabbt – fick henne att tyna bort. Svår sorg kräver stora gester, och Pierets skrivande rör sig nära patetiken. Men så fungerar kärleken, och det är så dess blinda aspekt ska förstås – inte att den enbart gör oss blinda för den älskades brister (för det gör den), utan också att vi blir blinda för dess uttryck; det vi uppfattar som djup originalitet i våra kärleksbudskap reduceras till slitna klichéer så fort elden har svalnat.

Elden har dock inte svalnat i Pieters krönika, som skrevs strax efter Julians död. Det saknas inte heller brutal konkretion, som i begravningsbyråns diskreta uppmaning att Fleur ska lämna rummet när de ska packa ned Julians lik i en påse, för det brukar vara för traumatiskt att uppleva för de anhöriga. I den här boken saknas en övergripande struktur, som om sorgen har ödelagt den reguljära dramaturgin. Men det betyder ändå något att äga kontrollen över sin smärta: ”Det finns ingen skärm mellan min smärta och livet. Inga försvagade känslor. Bara vassa kanter. Men det är mina vassa kanter.”

Genom berättelsens gång får vi också en dos HBTQ+-historia. Ska det verkligen vara nödvändigt? Ja, det ska det väl, eftersom vi må ha kommit långt i vår progression – kanske i synnerhet i Sverige – men det finns oerhört många fördomar kvar. Vi ges bakgrunden till skämtet om lesbiska – att en flata tar med sig en flyttfirma till andra dejten, för om hon väl hittar någon gäller det att hålla fast vid henne, speciellt under tider när homosexuella måste hålla låg profil och inte visa sin kärlek öppet. Svaret på frågan vad en homosexuell man tar med sig på en andra dejt lyder: ”Vilken andra dejt?”

Det här är en roman som rör sig i queera områden, där det roligaste uppstår när Pieters – vars bakgrund är att hon tidigare var gift med en man – berättar om vilka hon förälskade sig i som ung: Boy George och Joey Tempest (han med det rosa läppstiftet), och Julian uppfattar det som väldigt gay. Redan som barn visste hon också vad hon skulle bli, och var nog aktivist redan innan hon slagit upp ordet i en ordbok, då hon berättade om sitt drömjobb – författare – och fick korrigera de som trodde att hon menade ”författarinna”.

Pieters berättar om sorgens fysiska aspekter. Under sin tid tillsammans skapar de nättidskriften Et Alors? (Än sen då?), och intervjusvar från olika HBTQ+-personer inleder bokens kapitel. Det kan uppfattas som en smula skrytsamt, eller om det bara är berättigad stolthet över vad de åstadkom. Gränsen är hårfin. Men Pieters ger sken av att vara en överpresterande person, eller om hon bara är en av de många konstnärstyper som utrustats med vassa armbågar.

Om jag har några andra problem med boken gäller det etiken. Siri Hustvedt citeras på omslaget i en uppskattande blurb – något som hade varit klädsammare om det inte vore för att hon flera gånger omnämns som parets favoritförfattare, och att Pierets också blir bekant med henne under sina resor till New York. Det är en liten invändning, för framför allt tycker jag att det här är en övertygande gestaltning av något som ingen av oss undslipper – den handgripliga förtvivlan som sorgen innebär. Budskapet må vara beklämmande när Pierets resonerar kring sorgens ”utsiktslöshet” (språkets styggaste ord), men nog går det att sätta sig in i hennes omständigheter.

Ark, David Zimmerman, Bonniers

 

Efter två diskreta diktsamlingar under 10-talet återkommer David Zimmerman som poet med den nya boken Ark. Titeln utgörs av en homonym, alltså ett ord som har flera betydelser, men stavas och uttalas identiskt. Dubbelheten är väl något av poesins signum: förmågan att befinna sig på flera olika platser samtidigt. Det är ingen överdrift att hävda att Zimmerman gärna uppehåller sig vid dubbelhet och mångtydighet, det som William Empson en gång dubbade till de sju typerna av ambiguitet som ett kännetecken för poesin.

Det här åstadkoms genom metaforen, den trop som väl får sägas hamnade i vanrykte strax innan Zimmerman debuterade 2017. Han skriver helt enkelt i bildled, men i stället för att nöja sig med att föra samman oförutsägbara ting arbetar han mer med att låta besläktade saker närma sig varandra, ställa sig jämte varandra i intimt samröre. Det ska också sägas att vi befinner oss långt ifrån den samtida så kallade ironiska och coola poesin: här är det tidlösheten som dikterar villkoren.

Genom dikterna finns i periferin föräldrar och farföräldrar, och ett barn som i någon mån registrerar sin omvärld. Det finns en hon, det finns ett vi. Där finns också ganska flitigt förekommande skalbaggar. Spelet mellan ljus och mörker dominerar – även det ett inslag av dubbelhet.

Poesin handlar i yttersta mening om att skapa balans mellan konkretion och abstraktion. Homonymen ”ark” visar sig också i dikttitlarna i denna sparsmakade bok, vars yttre komposition ger för handen två titlar omgärdade av en ”fördikt” och en ”slutdikt”. Däremellan finns således ”arket, asken” och ”askan, arken”. Jag kanske idiotförklarar mig själv nu, men jag har vissa problem med bokens titel: flera gånger måste jag snegla på omslaget (en suggestiv målning av Ola Billgren), för att påminna mig om att den heter just Ark och inte Aska, som jag först trodde.

Varför aska? Kanske för att det genom hela Zimmermanns författarskap – hittills blygsamt – finns en tydligt utskriven dödsmedvetenhet. Här finns också en närhet till faran, till de onda ting som vår värld plågas av. I dikten förnimmer jag en värld som bidar sin tid och varslar om att värre saker stundar: ”I varsin lycklig barndom trodde vi kanske / att världen var endast det. / Alla gamla krig sov i stenarna.” Om vi har lärt något de senaste åren är väl att krigen gjorde just det, sov och väntade på att väckas till liv. Kanske det här i framtiden kommer att kallas beredskapspoesi, för om Jean Baudrillard är att lita på: hur skulle vi ens veta det om vi har inträtt i världens undergång?

Vad som upprätthålls är en balans mellan närhet och distans, något som även det förstås är vad god poesi konstitueras av. Zimmermans metaforer är mindre självmedvetna än de du hittar hos, säg Tranströmer. Det här är dikter som tassar fram typ lika eteriskt som Magnus William-Olssons dikter från 80- och 90-talet. Det är en musikaliskt framförd dikt, melodisk och klangrik.

Det här väl tydligt att vi behöver en ny ark, och Zimmerman anspelar i någon mån på den bibliska arken där Noah samlade djuren i parvis, för att säkerställa livets fortsättning. Regnet faller i riklig mängd också i denna bok, något som också går att koppla till en annan Zimmerman, alltså Bob Dylan och hans ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”. Men att söka sådana paralleller kan förstås leda en till återvändsgränder, och jag för in det på tillfälligheternas konto att det i den här boken förekommer flera påskliljor, blomman som Wordsworth gjort odödlig i en gullig dikt (”I wandered lonely as a cloud”).

David Zimmerman skriver i en viss romantisk tradition, något jag tog fasta på när jag läste Ljus och strålning, som kom 2019, och såg en viss affinitet med William Wordsworths poesi. Men ska det kallas post-romantik eller ny-romantik? Det är definitivt något retro i dessa dikter, eller om de bara ska kallas tidlösa. Som läsare får du själv avgöra:

I ett ljusgult rum

rinner födselns

lilla sträng av vattten.

Eller vänta, det

är kanske att dö jag

tänker på, ögonen

liknar samma fönster

det jag vill öppna

mellan jag och då.

Några spöken reser sig

det är vårt fönster.

Vad som kan sägas är att Zimmerman konstruerar de mysterier som bara poesin äger tillträde till. Han hittar sällsamma kopplingar mellan dåtid och nutid, där allt existerar i samma tid (som hos T.S. Eliot), och i boken återfinner vi en dikt som ges allt skarpare konturer ju mer abstrakt den blir. ”Spöken”, säger dikten, och vi accepterar vad som är ytterligare ett av poetens privilegium, att korsa trovärdigheten och alstra sådana astrala varelser, utan att vi invänder med att det bara är påhitt.

Uiesh / Någonstans, Joséphine Bacon, översättning Johan Sandberg McGuinnes, Rámus

 

Uiesh

Nutshimit

Uiesh

Eshpitashkamikat

Assi

(”Någonstans / I Nutshimit / Någonstans / I jordens storslagenhet”).

Kontext: Joséphine Bacon, född 1947, debuterade i bokform som poet 2009. Hon tillhör Kanadas urfolk, och skriver växelvis på franska och innu-aimun. När hon nu introduceras på svenska – på Rámus, var annars? – är det med Uiesh / Någonstans, en tvåspråkig volym, i Johan Sandberg McGuinnes översättning. Han har främst översatt från franskan, men har också konsulterat ordlistor på innu-aimun, och dikterna i boken är också på detta språk.

En betydande utmaning för en översättare. Men som läsare blir man oväntat hjälpt av att också se dikterna på originalspråk. Att översätta en bok som denna är förstås ett politiskt ställningstagande, likväl som ett estetiskt. Ska en översättning ta ställning? Jämför för all del Fady Joudahs diktsamling […], som föranledde översättarna Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad att kommentera situationen i Gaza, något som orsakade en hätsk recension i SvD. Som jämförelse placerar Sandberg McGuinnes i sitt efterord Bacon utanför det kolonialistiska rummets ramar.

Hon skriver med andra ord en poesi som tar till vara naturens resurser på ett sätt bortom den snöda vinningen. Innufolket lär vara de första bosättarna i de kanadensiska provinser som numera går under namnen Québec och Labrador, efter den senaste istiden. Trots fjorton år i internatskola lyckades Bacon bevara sitt språk, innu-aimun, parallellt med den franska som lärarna försökte göra till dominerande och utplånande språk.

Poesin är en motståndshandling, kanske ännu mer så än någonsin, efter den senaste politiska utvecklingen i världen. Även om Bacons dikter är präglade av enkelhet och direkthet i tilltalet blir de inte banala eller platta. Att leva nomadens liv innebär att alltid vara på språng – med Stig Dagermans vackra ord: ”Flykten valde oss”. Därmed accentueras det flyktiga i dessa dikter, med sina månklara nätter och sitt norrsken över snövidderna på tundran.

Men samtidigt med det flyktiga finns det som bevarar, och en stark förankring i nuet, som därmed inte klipper några band med det förflutna. Fast jag läser de många direkta anspelningarna på vad som sker just nu som ett ställningstagande, att Bacon skildrar en situation som blivit allt mer akut. Så skapar hon närvaro och förankring i det som är förehavande, och vi må vara fattiga i anden som griper efter det uttjatade begreppet ”magisk realism” som en fyrkantig förklaringsmodell till de sällsamheter som dikten utagerar. Vi kunde också bara nöja oss med att kalla det för en besjälad värld.

Det är helheten som övertygar mer än enskildheterna. Dikterna är cykliska, och gestaltar tidens gång där framtid och dåtid upplöses i nutid. Att vistas i nuet behöver inte betyda att minnena av föregångarna trängs undan: ”Jag söker ett ord i dikten / Jag läser dig / Jag åkallar / Din närvaro”. I en av dikterna finns också en vacker anafor:

Jag behöver natten för sorgens skull

Jag behöver natten för att skriva till dig

Jag behöver livet för att leva

Jag behöver nuet för att vara

Jag behöver det som varit för att härda ut

Morgondagen kan jag inte bry mig mindre om

Jag inledde med att citera några rader ur samlingens sista dikt, på innu-aimun. Sandberg McGuinnes har också översatt denna dikt till sydsamiska, och då lyder slutraderna så här:

Muvhtene lehkesne

Miehtsesne

Muvhtene lehkesne

Daennie göögkeles eatnamisnie

Den här översättningen är inget mindre än en heroisk gärning av Sandberg McGuinnes, som lyckas behålla mystiken utan att känna sig tvingad att främmandegöra för mycket av innehållet. Och Rámus fortsätter sprida den slags poesi som annars näppeligen skulle ha nått oss; till namn som Louise Glück, Gloria Gervitz Ilya Kaminsky och Emily Berry kan vi också lägga till Joséphine Bacon.

Sveasagorna, Linus de Faire, Bonniers

 

Under åren 1850-1930 utvandrade 1,5 miljoner svenskar – de flesta till Amerika. Deras kollektiva öde summerades av Vilhelm Moberg i en svit bekanta romaner. Mindre känt är att 5 000 svenskar hamnade i Brasilien. Efter storstrejken 1909 lockades främst Kirunabor av löftesrika annonser i Norrskensflamman. Sanningen visade sig vara något bistrare (är inte det här sanningens modus operandi?).

Nu har Linus de Faire – en av de mest originella författarna som debuterat de senaste tio åren – skrivit en Utvandrarna för dessa migranter som valde Brasilien, och deras fortsatta öden i Sydamerika. Därför skildrar hans roman Sveasagorna två tidsplan: dels vad som föregår färden över Atlanten strax efter julen 1909 och åren framåt, samt 1970-talets terrorvälde i Argentina, med statskupper och människor som hamnar i fängelsehålor. Tidsplanen rör sig så sakteliga mot varandra, och hela 1900-talets historia passerar revy.

Men vad är då det här för roman? Debuten Boken om Yousef var en mörk pikaresk (och det närmsta svensk litteratur kommit Tristram Shandy) och den andra boken Soledad Peñas melodram var en mörkt humoristisk skröna. Mörkret består i denna tredje roman, som smidigt infogar sig i det snäva utrymmet mellan sanning och sannolikhet – med andra ord, precis på den plats där fiktion uppstår. Där slungas vi hit och dit i ett aldrig stillastående vinddrag av berättelser. I någon mån är det barnen som blir de som registrerar händelserna, med sin begränsade och ibland opålitliga blick.

Persongalleriet är av det omfattande slaget i denna vidlyftiga historia. Först möter vi umbärandena som drabbar den första generationen, med allsköns djävligheter. Hungern motas bort med en gryta tillredd på orm. Svärmar av gräshoppor äter upp hela skörden, och sedan kommer stora arméer av svartmyror och länsar alla förråd. Första julen i Brasilien får en tapir bli julskinka, en svärm eldflugor i ett apelsinträd får ersätta julgranen med tända ljus, och majsblast får agera tomteskägg. Under 70-talet är problemen av annat slag: Rodolfos pappa rövas bort och avrättas. Här finns också en viss svensk prins som gör film om svenskkolonin, och en viss Per Olov Enquist som besöker och planerar att skriva en roman om svenskarna i Argentina – ett projekt som inte fullbordades.

Det här skulle lätt kunna avfärdas som ”mustig skröna”, men de Faires metod ska inte underskattas. Allra minst är det fråga om en pastisch, en fälla som annars infinner sig hos var och en som försöker sig på ett dylikt äventyr (Carl Johan Vallgren, till exempel). Och om Moberg hade som uppsåt att bilda en läsekrets och skapa enighet och tillgänglighet är de Faire inte främmande för att ställa krav på läsaren. Han visar också prov på en humor av som inte direkt hukar i bänkarna. Så här skildras mamman till den pojke som är i centrum i det första tidsplanet: ”Hon hade växt upp med en predikant till far, som såg alla sina tolv barn som Guds barn, vilket innebar att han knappt visste namnet på någon av dem.”

Eugenia skriver genom hela romanen brev till sin syster, som blev kvar i Sverige. I ett av breven står det om hur hon sitter med ett gammalt nummer av Vecko-Revyn som systern skickat, och i långa stunder tittar på ett foto av en stadsmiljö med butiker, bagerier och kaféer. Det utmynnar i en universell gestaltning av migrationen och vad jag uppfattar som romanens sorgsnaste passage:

Jag tror att jag i tanken går in i var och varenda affär och bageri; att jag hör plinget från dörrklockan ovanför ingången, att jag niger när föreståndaren frågar vad jag önskar, och att jag inte svarar utan bara svävar runtomkring lokalen och super in atmosfären och dofterna av nybakade vetelängder eller handstickade koftor. Sedan stiger jag ut och vänder blad. En del av mig, större för varje år som går, stannar kvar där i annonserna för det lilla, goda livet i ett för mig försvunnet Sverige.

Den metod de Faire tillämpar innebär att han lägger sig nära sina karaktärer. Därmed är vi som läser också nära dem, och deras öden och missöden drabbar också oss. I början av 1900-talet tar mamman sin tillflykt till Boken, som inte hjälper nämnvärt. Och de barn som skådar farorna i vitögat blir sensorer för sjukdomar och katastrofer, men där allt tvingas vika för en obeveklig överlevnadskraft. Det är ett berättande där individerna hotas drunkna i den stilistiska yvigheten som försöker få med så mycket som möjligt, men som räddas av sin djupa förankring i medmänsklighet.

Ens förväntningar efter de två tidigare romanerna infrias ändå med råge: det här är en underhållande roman som går på berättelsemotorns alla cylindrar. Linus de Faire har en unik berättarröst, men om det i någon mån påminner om någon svensk föregångare är det inte i första hand Vilhelm Moberg jag tänker på, utan Selma Lagerlöf (och inte enbart för att det finns en fin en anspelning på en viss Gösta Berling). Även här bultar ett idealistiskt hjärta, men framför allt visar de Faire en förmåga att trollbinda sin läsare, och en släktskap i hur han tar sig an inslag som touchar det övernaturliga. Ärligt: det borde vara en tidsfråga innan han hämtar hem ett mycket välförtjänt Selma Lagerlöf-pris!

Mullvadens kärlek till buffeln, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

 

I sin dikt ”An Arundel Tomb” skriver Philip Larkin avslutande: ”Our almost-instinct almost true: / What will survive of us is love.” Det kan vara värt att påminna sig om det när världen är i ett uselt skick, att det finns något som bärs av en starkare kraft än osämjan och hatet. I poesin går det också att hitta incitament på en annan världsordning, som mindre handlar om att öka klyftor och orsaka missunnsamhet.

Nu invänder du kanske att Erik Lindman Mata inte har mycket gemensamt med Larkin. Under sin fyrtioåriga karriär som poet gav Larkin ut fyra tunna diktsamlingar, medan Lindman Mata – som debuterade med den formidabla Pur 2020 – snart gett ut lika många redan (sex böcker om man räknar pamfletterna). Fast något säger mig att Larkin – som med tiden skulle bli Englands mest älskade poet – kan vara ett riktmärke för Lindman Mata. Nu utkommer hans diktsamling Mullvadens kärlek till buffeln, som är lika ambitiös som debuten. Om han fortsätter i den här stilen kommer han att bli så folkkär en poet kan bli i Sverige.

Boken består av fem sviter, som tecknar porträtt av människor i nöd. (Vi är alla i nöd.) Han laborerar med olika tekniker, som lite slarvigt kunde kallas ”modernistiskt” – ännu en sak han inte har gemensamt med traditionalisten Larkin. Boken är kvadratisk, och boksidan utnyttjas i några av sviterna genom ord och bokstäver och skiljetecken som ställs långt ifrån varandra. Diktjaget går i dialog med världen, men inte på det storslagna viset som får texten att bli en väckelsepredikan.

Lindman Matas dikt är expanderande, och han söker nya utlopp och nya vägar för kreativiteten. I det ibland läckande narrativet finns pojken Ilja, samt aktivisten Rosa Luxemburg, som ibland citeras. Genom hela boken inryms på ett direkt plan allt det världsliga som är värt vår uppmärksamhet, värt att bevaras, men också på ett indirekt andligt plan handlar det om bestående värden. Alternativet är det tanklösa skövlandet. Därmed uttrycker boken en empati som fjärmats från den samtida politiska diskursen, tillsammans med ord som solidaritet och medmänsklighet.

I boken finns en uttalad kritik mot det rådande. När han skriver: ”Kapitalismen är en massaker” går det förstås att resonera kring om det är bra dikt eller plakatpoesi – men måste det ena utesluta det andra? Ärligt, går det att beskriva kapitalismen som något annat, nu med facit i hand? Vi kan skylla på individer, men beror inte det oroliga världsläget, denna massaker som vi lever i, på just kapitalismen? Vi befinner oss i en grotesk världsordning som bara gör oss olyckliga. Dikten blir en reaktion på det ohyggliga som pågår i världen, där poeten väljer att tala klarspråk: ”Sorgen är ett slags krokodil som aldrig blir stor, men / växer.”

Men det är en dikt som samtidigt är kryptisk, och det ska inte förnekas att de modernistiska upptågen ges tillbörligt utrymme. I balansen mellan det som står och det som antyds finns den säregna poetik Lindman Mata har utvecklat, i dikter som är lika porösa som de är kompakta. Där måste det gå att upprätthålla stolthet, värdighet och anständighet – de vackraste inslagen i en människas liv, och som vi måste värna om. Vi måste bejaka optimismen, trots allt överdjävligt som vi omges av. Mullvaden och buffeln figurerar i en fabel som dikten frammanar, bland all fragmentisering och allt hyperfokus.

Sviterna i boken varierar mellan konventionell kortdikt, fragment, söndriga sviter där bokstäver, ord och meningar hackas sönder och upprepas – stundtals filtrerat genom Rosa Luxemburgs brev från fängelset. Mycket av ansvaret lämnas över åt läsaren. Det är ett estetiskt val som påminner om Lars Noréns 60-talspoesi, som ännu en ingivelse om vilket öde som kommer att skänkas Erik Lindman Mata – att bli folkkär, alltså. Om han har något emot det får han lära sig skriva sämre böcker, för det här är – om det nu inte har framgått – en bok som är lika formidabel som debuten.

I den fjärde sviten finns exempelvis en vacker ghasel, där ordet ”flod” tjänstgör lika effektivt som ”gallret” gjorde hos Fröding, samt ett avslutande knippe dikter, som också förtjänar att nå legendarisk status:

Tänk att någon gång få glömma

alla lönelivets konster.

Tänk att vila tungt om natten,

utan händer som måst blöda,

tänk att aldrig binda såren.

Tänk att vaggad mjukt få drömma,

som ett djur – och ock helt bortom

djur – med tystnad mellan skratten.

Låt den stumma tanken göda

det som ordet släppt till tåren.

I en avslutande not nämner Lindman Mata också ”den oavbrutna nakban” mot Palestina, och de amerikanska bomber som används för att utrota den palestinska befolkningen. Med något enstaka undantag är dikten annars inte utpekande, utan skildrar en kollektiv upplevelse av instabilitet och osäkerhet. Som läsare ryggar jag nästan tillbaka av detta klarspråk, som vi väl knappt sett maken till sedan – tja, Göran Sonnevi, eller Athena Farrokhzad. De försöker göra världen om inte bättre så åtminstone mindre outhärdlig. Lindman Matas dikter slutar mitt i ett hopp, i en mening som håller inne med skiljetecknet – för att demonstrera att inget skiljer oss.

Body double, Hanna Johansson, Norstedts

 

Body double är titeln på Brian De Palmas kanske bästa film, även om den är en skamlös rip-off på Hitchcock. Med andra ord: en av de många erotiska thrillers som gjorde succé på VHS på 80-talet. Nu är det också titeln på Hanna Johanssons andra roman, efter den framgångsrika Antiken. Min främsta invändning rör i första hand omslaget: en reklambyrås dåliga jobb vars avskrift av boktiteln får mig att undra om det är en ny roman av den bortglömde Roddy Doyle.

Romanen inleds med ett typiskt misstag: en kvinna tar fel rock på ett café. Det blir inledningen till mötet mellan huvudpersonerna Naomi och Laura. En trevande bekantskap inleds och de blir strax ett par, men Naomi, som jobbar på radion, störs av att Laura inleder en förändringsprocess för att likna Naomi så mycket som möjligt. De blir alltmer identiska. Metoden känns kanske igen? Från filmen Ensam ung kvinna söker, givetvis, där Jennifer Jason Leigh spelade en kvinna som började imitera en kvinna spelad av Bridget Fonda.

I Antiken skrev Johansson i en tydlig tradition som stakats ut av Vladimir Nabokov (Lolita) och Thomas Mann (Döden i Venedig). Det rådde ingen brist på ambition. Nu verkar det mer vara just film som har inspirerat. De inledande scenerna på varuhusets café verkar spegla det första mötet mellan huvudpersonerna i filmatiseringen av Patricia Highsmiths roman Carol. Huvudpersonernas namn får mig också att undra om de namngetts efter David Lynchs flitigast rekryterade kvinnliga skådespelare, Laura Dern och Naomi Watts. Om det här är sant är det ju ett billigt knep.

Sådant kan förstås vara tillfälligheter, men knappast när intrigen och berättartekniken så explicit anspelar på filmiska grepp. För det här är en roman som både börjar och slutar med en bild. Johanssons blick på världen och tingen liknar också en kameras – det här var märkbart redan i debuten, hur hon lät blicken på nabokovskt vis smeka detaljerna. En av dessa betydelsebärande detaljer är ett brunt läppstift. Eller så här: lär dig känna igen ett Tjechovs gevär när du får syn på ett …

Parallellt med storyn om Laura och Naomi får vi följa en kvinna som arbetar med att transkribera inspelningar åt en spökskrivare, som strör plattityder omkring sig: ”Konsten är människans enda möjlighet till evigt liv”. Han skriver dessa anonyma kvinnors självbiografier utifrån deras inspelningar. När kvinnan en dag lyssnar på banden säger rösten: ”Jag har sett dig. Har du sett mig?” Det här vänder på alla förutsättningar: visst, vi vill bli sedda, men inte om det kommer till detta pris, väl? Spänningen trappas upp genom romanens relativt korta förlopp. Vi har att göra med hemlighetsfulla karaktärer, och Johansson är en hemlighetsfull författare.

Hon lägger ett slags filter över verkligheten och skriver om kvinnorna från en utomstående betraktares perspektiv, som höll hon i en kamera som inte gör någon skillnad. Kanske hade jag önskat en mer uttrycklig spänning? Det är en mödosam väg fram till en upplösning som inte är helt oförutsägbar. Kvinnan som lyssnar på inspelningarna ges åtskilligt utrymme, men att följa i transkriberingarna är en smula opåkallat. Det är inte heller alltid lätt att hålla reda på vem som är vem av Laura och Naomi, men det kanske är meningen? En film av David Lynch går ju inte heller att fullt ut begripa.

Något som delvis irriterade mig med debuten – som jag ändå tyckte mycket om – var hur blankpolerad ytan var. Det är ju som i en film, kunde invändas. Alltså att jag hade önskat en mer ostädad stil, och mer friktion i uttrycket. Visst sker det saker på slutet av Body double som stökar till det, men det är en lång sträcka fram till dess. Den erotiska thrillern jobbar ju mycket med olust – det är hela Hitchcocks USP – och jag ska inte förneka att Johansson har gjort hemläxan. Det blir minsann olustigt också här, om än på ett diskret sätt.

Men överlag är Johanssons stil kylig och avvaktande. Det kan man förstås uppskatta, eller bara tycka att det blir avslaget och opersonligt, hur snyggt utför det än är. Om De Palmas film på sin tid kritiserade det cyniska systemet i Hollywood, finns det hos Johansson antydningar till kritik mot autofiktionens genre, med spökskrivaren som en karikatyr. Så det här är långt ifrån någon dålig roman – något säger mig bara att det är en film jag har läst.

De blottade, Kristín Eiríksdottír, översättning Arvid Nordh, Flo

 

Jag befarar att jag inte kunde göra den rättvisa, den roman av Kristín Eiríksdottír som jag läste för några år sedan, Elin, diverse. Den var så besynnerlig, och gick i så många olika riktningar, och struntade i alla förordningar om gott uppförande. Nu känner jag mig något bättre förberedd när jag läser De blottade, även den i det lilla förlaget Flos sakkunniga utgivning och i Arvid Nordhs kompetenta översättning. I original heter den Tól (verktyg).

Båda romanerna har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, som för en nyfiken läsare borde vara ett bättre estetiskt riktmärke än Augustpriset (Sverige skickar till exempel oftast bättre kandidater till det nordiska priset: exempelvis har Isabella Nilsson nominerats två gånger, men aldrig varit i närheten av ett Augustpris). Det finns vissa beröringspunkter mellan Eiríksdottírs båda romaner, som har med film och konstnärligt skapande att göra. Men i den här romanen tar hon ännu vidare kliv in mot det besynnerligas räjonger. En kvinna, Villa, har gjort en dokumentär om en ökänd kåkfarare, missbrukare och valfångare, Dimitri/Dimmi. Efter inspelningen dör han – och romanen rör sig tämligen fritt mellan olika tidsplan, och visar Villas relation till mamman, och till sonen Haki, som kompliceras av att hon själv har en historik av missbruk.

Strukturen är kaotisk, något som med lite god vilja kan införas på kontot som speglar huvudpersonens kaotiska inre. Och så tar romanen till ett grepp som blivit allt vanligare, att efter en lång inledning (här drygt 160 sidor) fortsätter berättelsen utifrån andra karaktärers perspektiv. Det här kan bli ett gissel, eller en onödig fälla att trampa ned i för en mindre förfaren författare – för det blir svårt att upprätthålla intresset för de andra karaktärerna (”Va? Var inte hen en bifigur nyss?”), när det enda du vill är att få veta mer om den du uppfattade som protagonisten.

Turligt nog är Eiríksdottír en tillräckligt originell författare för att hantera detta berättarknep. Här diskuteras autenticitetsbegreppet i bred mening, och hur långt vi är redo att gå för att fånga ”content”. Är Villa cynisk som utnyttjar den gravt sjuke Dimmi för att få till en bra film? Det här mer än antyds, inte minst av assistenten Ninja, som blir en av de som tar över stafettpinnen, där hon avlöser Jón Logi, en man som Villa träffar på behandlingshem. Frågan handlar inte bara om hur subjektiv en dokumentärfilmare ska vara, utan också om i vilken mån vi ska förstå och förlåta gärningar som är brottsliga eller oetiska. Det är ju lätt sagt att vi fördömer handlingen men inte personen, men går det verkligen att alltid frikoppla dem?

Etik handlar inte om vad vi gör, utan vad vi är. Eller är det tvärtom? Återigen, hur ska vi lyckas separera det dåliga från den dåliga? Eiríksdottír diskuterar synen på konst skapad av kvinnor, och skriver om den med rätta ifrågasatta valfångsten. Genom berättelsen löper också en tematik kring sjukdomar, speglad i Villas mamma som är dödssjuk, likväl som i kollegan Rasas dokumentär om endometrios, och i diskursen kring symtom och besvär. Gränsen mellan vad som är äkta och vad som är upplevt luckras upp av skeendet i romanen, som avtäcker vissa hemligheter och låter andra svepas in i allt tjockare töcken – så som det ofta är i livet, inbillar jag mig, det vill säga att vi lär oss uthärda genom att blunda för vissa sanningar och förstärker andra, de som vi vet med oss att vi klarar av att bemöta.

Det blir också allt svårare att vara i den där skillnaden mellan sjukdomen och dess yttringar, och om Villa är hypokondrisk eller sjuk på riktigt. Kan hon inte vara bådadera? Jag har för mig att hypokondriker allmänt betraktas som självupptagna kverulanter, lex Molière. Vad var det Joseph Heller menade i Moment 22? ”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig.”

Om det med Eiríksdottírs förra roman blev en hetsjakt mellan kritikerna att hitta så många paralleller till David Lynch som möjligt (jag kan ha varit en av de skyldiga), gör hon det lättare för oss den här gången, genom att direkt anspela på Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me. Annars är det här en mer realistiskt hållen roman. Av de tretton nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2024 har jag nu läst åtta: fyra av diktsamlingarna, samt av romanerna Niels Fredrik Dahls Fars rygg, Maria Navarro Skarangers Jag visslar i den mörka vinden, Theis Ørntofts Jordisk, samt Kristin Eiríksdottírs De blottade. Lustigt nog använder både Ørntoft och Eiríksdottír musik av Arcade Fire när de ska återskapa 00-talet, och det är signifikativt, för inget signalerar detta årtionde lika väl som just deras ödsligt storslagna och samtidigt klaustrofobiska första skivor.

En fluga kommer genom en halv skog, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, Faethon

 

Hur skulle den idealiske författaren se ut? Kanske så här: hen skulle ha Franz Kafkas förmåga att skriva inledningsmeningar, Jorge Luis Borges äventyrlighet, Clarice Lispectors fantasi, Sapfos precision, Virginia Woolfs inlevelseförmåga, Dorothy Parkers humor, Elfriede Jelineks raseri, Marcel Prousts minne – samt Herta Müllers känsla för titlar. Eller vad sägs om Människan är en stor fasan på jorden, Redan då var räven jägare, Kungen bugar och dödar, Idag hade jag inte velat träffa mig själv och Lögnen är ett klätterdjur?

Till dessa originella men aldrig sökta titlar sällar sig nu En fluga kommer genom en halv skog. Det är en bok med tio texter, där lejonparten utgörs av offentliga tal, men titeltexten är en monolog som tidigare funnits som ljudbok. Hon skriver om begrepp som trollats bort i den samtida diskursen, ord som i de flestas öron nog klingar vagt bekanta – ord som ”värdighet” och ”frihet”. Mer handlar det om fruktan, något hon hade djup förtrogenhet med efter sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien. Men också om den svårt paradoxala hemlängtan som blir exilens följeslagare.

Att tänka fritt är en ynnest nog få av oss i Sverige värdesätter, utan bara tar för given. Men vad säger att de rådande förhållandena kommer att kvarstå? Historiskt sett har inskränkningar skett på platser där man inte kunde ana att totalitära system skulle slå ned sina bopålar. Och Müller skriver om orättvisor på många olika nivåer i dessa texter. Exempelvis såg tyskarna till att inte behöva be om ursäkt och utdela skadestånd till de efterlevande till alla de romer och homosexuella som hade förföljts och mördats under nazitiden, eftersom de påvisade att de inte straffades för att vara just romer eller homosexuella, utan för att de var asociala och brottsliga – därmed hade inga fel begått. ”Var vänlig passera, här finns inget att se”, liksom …

Så dröjde det till 2002 innan homosexuella erkändes som offer för nazisternas verkställande skändligheter. Müller själv debuterade 1982, och i en recension i de rumänska tidningarna summerades den negativa kritiken med orden ”Åt var och en det han förtjänar”, vilket var inskriften på koncentrationslägret i Buchenwald. I detta kommunistiska Rumänien var fascismen ständigt närvarande: ”Den röda socialismen var brun i huvudet”, skriver Müller lakoniskt.

Vad Müller åstadkommer är perspektivförskjutningar. Hon visar hur värdighet långt ifrån enbart är en abstraktion. Mer handlar det om att befinna sig i en konkret situation, och därifrån erfara antingen värdighet eller dess motsats (förnedringen, kränkningen). Värdighet är ingen teori, utan en praktik, och det är inte utan att det går att se Müllers hela författarskap som en uppmaning att låta ord gå till handling. Det här gör hon i starkt koncentrerade texter, även om den här boken som helhet är lite ojämn (allra bäst är nog första texten, ”Osynligt bagage”).

Till stora delar fungerar den här boken som en instruktionsbok i hur du ska leva med värdigheten i behåll. Müllers liknelser är dråpliga. Ett exempel handlar om ordspråket med katter som hoppar förbi vattenpölen – en människa gör rätt i att hoppa rätt ned i denna pöl, och vägra vara konforma och följa alla andras exempel. Att människor är så konforma blir annars något den förtryckande makten vet att utnyttja – helst ska vi alla tänka och uppföra oss exakt likadant som de andra. I boken finns texter om överlevnad och flykt, och förslaget att rädsla och mod ofta visar sig vara samma sak.

Hon skriver om den kinesiske dissidenten Liao Yiwus, men annars är det relativt ont om hållpunkter och referenser. Den som tagit del av hennes Nobelprisföreläsning ( ”Varje ord vet något om den onda cirkeln”, 2009) minns kanske näsduken. Den plockas fram även i en av texterna här. Den som plågas och förföljs tvingas förstås lära sig detaljernas oerhörda betydelse, där minsta skillnad eller nyansförflyttning kan vara skillnad på att överleva och att dö. Så handlar det i viss mån också om kulturkrocken när hon kom till Tyskland från Rumänien, och upptäckte att tyskarnas humor inte samverkade med hennes egen – när de skrattade var hon allvarlig, och vice versa. I en essä om humor, ”Titta så de skrattar. Nej de gråter”, skriver hon: ”Humorn är det surrealistiska som ligger nära till hands, och det man behöver för att kunna andas när man kvävs av det reella.”

Att trakasserierna inte upphörde visar Müller också med den rumänska statens sista spratt – för det är inte sant att de saknade humor, bara det att den var så grym. I hennes pass stämplade Secutitate att hon avreste den 29 februari 1987. Det var inget skottår, så under lång tid tvingades hon förklara för varje tyskt tjänsteman denna missvisande stämpel, en procedur som kunde ta en halvtimme i anspråk. Maktfullkomligheten syntes också i de långa förhören i Rumänien:

Vad tror du att du är.

Jag svarade: Jag är en människa som ni.

Varpå han sa: Det är vad du tror. Det är vi som bestämmer vem du är.

Diktatorer och fanatiker har alltid haft svårt för humor (se Amos Oz essä i frågan). Det beror, menar Müller, kanske på att humorn är så gränslös och oförutsägbar. Det handlar om att släppa kontrollen, men framför allt om att ha självdistans. Se dig omkring i hur världen ser ut nu, och upptäck hur lätt det är att peka ut de humorlösa politiska ledarna.

Rabalder, Mikołaj Grynberg, översättning Tomas Håkanson, Rámus

 

Förintelsen. Det är temat för polske författaren Mikołaj Grynbergs första skönlitterära bok, efter att ha samlat på sig intervjuer med överlevare från Förintelsen, och effekterna av polska antisemitiska kampanjen 1968. Rabalder heter boken, och i den vittnar 31 mer eller mindre oönskade besökare inför Grynbergs penna. Som bekant är det i år 80 år sedan nazisternas koncentrations- och förintelseläger befriades, och vi vet vad det betyder: en allt glesare skara överlevare. Så nu är det barnen som får ta vid för att berätta om det skändligaste från 1900-talet.

Så länge antisemitismen lever kvar går det inte att sätta punkt för berättelserna från Förintelsen. Det här är en bok som rör sig mellan det muntra och det rysliga. Grynberg är fotograf, psykolog och författare: med andra ord, inte konstigt att folk söker upp honom. Han har själv sagt att han skrivit fiktion som visade sig vara sann. Ett annat sätt att beskriva det är att likna det vid hur skönlitteraturens vackra formel ”tänk om …” ersätts av den mer burdusa ”tänk att …”

De olika rapportörerna har skilda erfarenheter av förföljelse, och många av dem berättar om skamfyllda liv där tystnadskulturen har dominerat uppväxten. Föräldrarna har tigit om sina erfarenheter, och den judiska identiteten har i många fall inte kunnat yppas – av självklara skäl. I en sådan tillvaro lär man sig tyda tecken, eftersom de kan utgöra skillnaden mellan en fridfull kväll och att bli svårt misshandlad. Eftersom vår tid blivit allt otäckare de senaste åren finns en förhoppning att en bok som denna kan fungera som en tankeväckande appell till den hjärtlösa politiken.

Det är ju ofta så att skönlitteraturen laborerar med ting som speglar en faktisk verklighet. De olika berättelserna tar ofta till den typ av humor som bara uppstår från förlorarens perspektiv, invirad i absolut svärta. En av besökarna berättar några skämt för Grynberg, som sägs sakna humor. Nå, besökaren drar några skämt från desperationens sista utpost. Min favorit: juden som inkallas i ett rum med påbudet att genast lämna landet (har ni hört det vidriga ordet ”återvandring”?), utan att kunna bestämma sig vart han ska åka. Han ber om en jordglob och snurrar på den, men blir besviken: ”Har ni ingen annan jordglob?”

Besökarna pendlar mellan besvikelse och aggressivitet. Hemlighållandena har gått i arv genom familjen, och skapar förstås stor förvirring kring den egna identiteten och tillhörigheten. Barndomens normaliserade pennalism ges också uttryck i några av berättelserna, men det skymtar också historier från lägertillvaron i andra världskriget. Som i en berättelse där ett barn får för sig att släpa benet efter sig och inte förstår varför mamman reagerar så starkt, förrän hon får höra att om hennes mor hade överlevt lägret om hon inte hade släpat benet efter sig och blivit avrättad som oduglig.

I många av berättelserna får vi ta del av historier om familjer som slits sönder inifrån av trauman och stigmatisering, eller det som vi på nutida språk kunde kalla ”autentiska problem”. En person berättar om hur det var i de polska gettona under andra världskriget, att kvinnorna slutade menstruera – som att naturen sade stopp, att det var lönlöst att bli gravid om det bara kunde leda till att barnen skulle möta en säker död. I många av berättelserna finns en sorg över att vara utestängd från normalitet och trygghet.

Det är sannerligen en ovanlig metod för en skönlitterär bok, detta att skapa ett slags körverk med röster som både låter individuella och samstämmiga. En polsk Spoon River Anthology med de levandes levnadsteckningar. Den kom på polska 2017, och att den kommer på svenska nu är en välbehövlig påminnelse om antisemitismens olika former, som långt ifrån har klingat av i de ovärdiga tider vi lever i nu.